Materia, liv och människa

Materia, liv och människa
av STIG OLSSON
”I begynnelsen är relationen.”

Martin Buber
För mig liksom för många andra är livet något självklart. Mitt liv är mig omedelbart givet. Andra människors liv är också självklart. Vi är ju alla i grunden rätt lika varandra. Hundar och katter är visserligen lite annorlunda men helt begripliga. Fladdermöss, sniglar, insekter hamnar längre bort, fast de lever väl de också, på sitt sätt. Och längst bort som det allra mest främmande är materien själv. Den vägrar konsekvent att besvara mina kontaktförsök och visar heller aldrig något intresse för mig.

Så ser världen ut för mig och så ser den väl ut för de flesta av oss. Men det finns också ett helt annat sätt att beskriva vår situation. I den beskrivningen är materien det först givna. Den påbörjar sin resa redan för cirka 14 miljarder år sedan och sedan dess har den omformat sig på egen hand enligt egna lagar. Och rummet har vidgat sig i sin takt. Först efter många miljarder år börjar det dyka upp galaxer, stjärnor och planeter här och var i materiens universum – fast mycket glest. Och på några enstaka planeter är det så beskaffat att biologiskt liv kan etablera sig där och börja sin historia. I sin begynnelse är liv bara bakterieliknande varelser, blåsor med en storlek på någon tusendels millimeter och de består mest av vatten. Först efter 4 miljarder år av nyckfull biologisk evolution gör de första människoliknande varelserna entré på scenen.

Två berättelser som är svåra att förena

De två olika sätten att betrakta materia, liv och människa går helt isär. I den första berättelsen är våra liv en självklarhet, självförklarande och något oss omedelbart givet, men enligt den andra berättelsen är de sekundära randfenomen av materien. Bristen på överensstämmelse är uppenbar – men hur skall vi förhålla oss till denna diskrepans?

Vi kan ju se det som två helt skilda berättelser, som inte alls har med varandra att göra. Ibland lyssnar vi till den ena, ibland till den andra allteftersom det faller sig. Men vi skall inte blanda ihop dem. De har var för sig sin egen sanning.

För mig framstår en sådan hållning emellertid som djupt otillfredsställande. Det är som att konsekvent blunda för att slippa se det man ändå vet finns där.

Man kan också gå in i den senare, den naturvetenskapliga berättelsen och börja göra om den, vrida till den så att den egentligen bara handlar om människan. Stöpa om den i en sådan form att människan blir centrum, huvudperson och den slutliga avsikten med alltihop.

Jag tror att varje ansats i den riktningen är meningslös och dömd att misslyckas. Den antropocentriska eran är förbi. Förhoppningsvis.

Ytterligare ett alternativ är att ta den naturvetenskapliga berättelsen på fullt allvar och undersöka vad den mer har att säga om fenomenen materia, liv och människa och om hur de är relaterade till varandra. Det är detta tredje alternativ jag skall pröva i den här artikeln. Men innan jag ger mig i kast med det, först ett kunskapsteoretiskt klargörande:

Inom vetenskapssamfundet finns en utbredd tankevana, eller snarare tankeovana, att blanda ihop ontologi med kunskapsteori till en oklar mix, som kan kallas ”materialistisk reduktionism”. Den reduktionismen säger i korthet att materien och dess elementarpartiklar, som det primärt givna, är det enda egentligt verkliga. Enligt det synsättet kan alla komplexa fenomen i materien, såsom till exempel biologiskt liv och mänskligt medvetande, uttömmande beskrivas utifrån enbart sina materiella komponenter. Den kunskapsteoretiska tesen är alltså att uppkomsten av komplexa helheter entydigt bestäms av de delar som ingår i komplexet; orsakskedjan går bara i en riktning: från delarna till helheten.

Även om det låter kontroversiellt vill jag hävda att den tesen är orimlig och att ingen, vid närmare eftertanke, är kapabel och beredd att försvara den på ett konsekvent sätt. Begreppsparet del–helhet är i grunden komplementärt och vi bör acceptera det självklara: att orsakskedjor förekommer i båda riktningar i ett fortlöpande dialektiskt spel mellan del och helhet. Och det går inte att utesluta möjligheten av att en helhet i vissa fall kan vara primärt given, så att de delar som vi kan observera är skärvor av något som har gått sönder.

Förutom denna kunskapsteoretiska markering kommer jag i det följande att hålla mig till den naturvetenskapliga berättelsens mittfåra, alltså till det som i dag ses som tillförlitlig kunskap om världen. Och till att börja med måste vi försöka förstå vad fysikerna har att säga om materien, eftersom materien, betraktad som det först givna, varken är självklar eller självförklarande.

Materia och symmetri

När vi försöker föreställa oss vad materia egentligen är, måste vi hämta våra bilder från vår vardagliga erfarenhet. Förmodligen tänker vi oss då att materiens allra innersta består av punktformade, odelbara partiklar omgivna av laddade fält. Ibland susar de runt var för sig i ett tomt rum, ibland bakar de ihop sig till större klumpar, där de hålls samman av starka krafter. Och det är dessa partiklar och dessa krafter som är den egentliga materien. Inom partikelfysiken däremot har man funnit att materiens grund och ursprung skall sökas i en abstrakt matematisk symmetri.

Partikelfysiker arbetar sedan några årtionden tillbaka med att testa en standardmodell för materiens uppbyggnad. För närvarande består den av ett 60-tal elementarpartiklar eller ”möjliga energitillstånd”. Med tiden kan det komma att behövas fler. Många av dessa partiklar/tillstånd kan emellertid inte sägas existera i vanlig bemärkelse som självständiga entiteter; de är de ”teoretiska partiklar” som krävs för att de ”faktiska partiklar” man observerat i experiment skall kunna inordnas i matematiskt logiska grupper. Ordningen i dessa grupper är så väldefinierad att om man i en viss grupp experimentellt har observerat alla partiklar, som skall finnas i den, alla utom en, så kan man med hjälp av ”teoretiska partiklar” beskriva den ”faktiska partikel”, som ännu saknas. Man kan dessutom ange vad som krävs för att observera partikeln. Och när man gång på gång har funnit just det man sökt med just de anvisade metoderna, så har det stärkt tilltron att standardmodellen återspeglar något av materiens grundstruktur.

Symmetrin ger oss alltså en bild av det vi ännu inte har sett. Men den ger också en bild av det vi förmodligen aldrig kommer att kunna se, eftersom vi inte här på jorden kan skapa de betingelser som hade krävts för att några av dessa ”teoretiska partiklar” skulle existera i fritt tillstånd under så lång tid att de hade kunnat detekteras.

Symmetrin omfattar emellertid mer än matematiska grupper av partiklar och krafter, den formar också en uppsättning regler för hur partiklar kan växelverka med varandra. Anta att vi experimentellt låter två partiklar kollidera med våldsam kraft och att vi känner den sammanlagda energi, rörelsemängd, elektrisk laddning och annat mätbart, som partiklarna bär på före kollisionen, då vet vi också säkert att de partiklar/fragment, som kommer ut efter smällen, bär på exakt samma mängd av energi, rörelsemängd, laddning etc. Mängden före och efter har inte ändrats. Den kan inte ändras. Och om vi upptäcker att något saknas, så beror det på att vi inte har lyckats detektera det. Vi kan då sluta oss till vilka egenskaper som det saknade har. Symmetrin ger en tillförlitlig beskrivning av det som vi har missat.

Ytterligare en aspekt på materiens symmetri kan illustreras med ett tankeexperiment. Vi antar att en partikel A kan sönderfalla i partiklarna B och C plus den energi som höll A samman. Då gäller också det omvända: om B och C sammanförs med energi av rätt mängd och intensitet, kan partikel A åter bildas.

I generella termer kan alla dessa symmetrier beskrivas så att lika byts mot lika. Vi har i utgångsläget en partikel eller en struktur och låter den genomgå en serie omvandlingar i rum och tid och efter ett eller flera steg finner vi oss vara tillbaka, där vi startade: den ursprungliga partikeln/strukturen har återvänt, som om inget hänt eller som om vi gått i ett kretslopp eller förflyttat oss i ett rum av märkliga speglar.

Materiens symmetriska grundform kan vara en rest från det mer ursprungliga tillstånd universum befann sig i vid tidens början för cirka 14 miljarder år sedan, då allt var Ett Enda, en sammanhållen Helhet. När så detta Enda börjar expandera, tänjas ut, spricka och dagens universum formar sig, så blir det ännu kvar spår av en ursprunglig enhet som en matematisk symmetri. Det är som att i skärvor och brottytor från ett sönderslaget kärl ännu kunna ana den ursprungliga formen. Om den tolkningen är korrekt betyder det att materien är en helhet, det först givna, och att delarna blev till när helheten gick sönder.

Symmetri är alltså en huvudregel för det som sker i materien. Grundprincipen är att alla processer är vändbara. Lika byts mot lika; om vi konsekvent går i den ena riktningen, så kan vi så gott som alltid återvända till utgångsläget. Det finns emellertid en tilläggsregel av stor betydelse. Om tillståndet A kan övergå i tillståndet B är i princip det omvända också möjligt: B kan övergå i A. Men bara i princip. I verkligheten sker varje enskild händelse i materien på en viss plats i ett expanderande universum och blir så kopplad till ett visst spill, det som kallas entropi eller tidens riktning.

Entropi

Begreppet entropi är abstrakt och svårfångat men har en så central betydelse i den naturvetenskapliga berättelsen att något ytterligare måste sägas om det här. Och vi kan enklast förstå oss på entropi med hjälp av ett tankeexperiment. Så vi återvänder till partikeln A som sönderfaller i partiklarna B och C plus den energi som höll samman A. Om denna sekvens av händelser hade varit fullt ut vändbar, så skulle det ha varit möjligt att spara den energi som frigjordes då A föll sönder, återföra den på B och C så att A återbildas. Det visar sig emellertid omöjligt. Inte därför att den ursprungliga energin skulle ha utplånats utan därför att den har förlorat sin tidigare koncentration. När den lämnade A blev den utspädd och duger inte längre till att binda ihop B och C till A. Energins förlust av koncentration kan mätas och kallas entropi.

Nu finns en lag som säger att varje sekvens av händelser i materien leder till att en viss mängd energi förlorar sin koncentration, alltså leder till att mängden entropi ökar. Den förlusten är inte vändbar, den går, liksom tiden och universums expansion alltid i samma riktning. Mängden entropi var minst vid tidens början och har sedan dess bara ökat och den kommer att fortsätta att öka. Energin blir mer och mer utspädd, avstånden mellan galaxerna ökar i en accelererande hastighet. Det förflutna kan aldrig återskapas helt.

Lagen om ökad entropi i universum gäller generellt och globalt. Däremot finns emellertid inget i den lagen som hindrar uppkomsten av processer och system, som leder till en lokal och tillfällig sänkning av entropinivån. Ett exempel på en sådan process är biologiskt liv.

Livet och det asymmetriska

När vi vill försöka föreställa oss vad biologiskt liv egentligen är, faller det sig naturligt att använda ett inifrånperspektiv. Liv är det som finns inne i en levande varelses kropp. Liv är en märklig substans eller en princip eller ett okänt Något, som gör att ett stycke materia lever. Och när detta Något lämnar kroppen, omvandlas den till ett dött föremål.

Men inom naturvetenskapen beskriver man biologiskt liv på ett annat sätt. Liv är inte något som finns inne i en organism; liv är en relation mellan ett avgränsat inre rum och dess yttre omgivning. En asymmetrisk, haltande relation därför att det inre har lärt sig att på något sätt urskilja det som finns därute, medan det omvända inte gäller. Denna asymmetri för med sig att det inre har skaffat sig en viss kontroll över utbytet med omgivningen, en kontroll över inflöde och utflöde av materia och energi. Inflödet av materia består av sådant som behövs för att upprätthålla de inre strukturer och mekanismer, som granskar det yttre och övervakar utbytet; utflödet utgörs av för tillfället oanvändbara restprodukter. För energi gäller att utflödet är lika stort som inflödet, men längs vägen genomgår den en förvandling. Den späds ut och mister något av den koncentration den hade när den flödade in. Vilket betyder att flödet transporterar bort den entropi som fortlöpande bildas i det inre och som, om den inte fördes bort, skulle få de inre mekanismerna/strukturerna att lösas upp.

Liv är alltså asymmetriska flöden mellan ett inre och ett yttre rum, övervakade och kontrollerade inifrån. Resultatet blir att det inre rummet kan växa, dela sig och bli till två, fyra, åtta separata inre rum, som var och en på ett ungefär förfogar över samma inre mekanismer/strukturer och har samma urskiljande förmåga, som moderrummet en gång hade. Genom växandet kommer det yttre rummet att fortlöpande fyllas på med nya livsformer, som vart och ett blir del av gemensamma flöden.

Och här börjar en ny historia. Kombinationer av konkurrens och samverkan bygger upp och raserar nya organismtyper och nya ekosystem i en aldrig vilande evolutionär omvandling. Och det biologiska livet tycks här aldrig kunna bli färdigt. Det når aldrig till en slutgiltig form utan omvandlingarna upphör först när det levande inte längre blir av med den entropi de alstrar inom sig. Ty när det inträffar utplånas skillnaden mellan det inre och det yttre rummet.

Den här beskrivningen gäller generellt för fenomenet liv och för var och en av alla levande organismer oavsett art och typ. Den gäller för bakterier, en tusendels millimeter stora, och den gäller för svampar, växter och djur. Och det gäller för de mer eller mindre fast ordnade ekosystem, som uppkommit under den evolutionära historien. Och den bör vara giltig också för de livsformer som troligen finns på andra planeter.

Materia och biologiskt liv

Med det här som bakgrund – hur är då materia och biologiskt liv relaterade till varandra? En kontrast är uppenbar: materiens symmetriska grundstruktur liknar brottytor från något som har gått sönder och vi kan ana den urform där alla delar passar ihop. I det biologiska livet däremot med dess asymmetriska grundstruktur finns ingen sådan urform. De levande blir aldrig färdiga, aldrig perfekta; deras enda form är att vara på väg, att fortsätta förvandlas utan att någonsin kunna återvända till den plats de kom ifrån.

Ytterligare en kontrast förtjänar att påpekas. I standardmodellen för materien är en ”teoretisk partikel” inget annat och inget utöver den specifika uppsättning av egenskaper den får genom sin specifika position eller funktion i det logiska schema där den ingår. Man kan säga att en viss position i schemat entydigt bestämmer alla egenskaperna hos det som är i just den positionen. De egenskaperna förändras inte med tid och plats. De antas vara universella och desamma i vår galax som i avlägsna granngalaxer.

I de levandes värld däremot blir sambanden mer komplicerade. Också i det schema som gäller för liv kan vi tala om vissa ”positioner” eller funktioner. Något fungerar som gränsskikt mellan cellens inre från det yttre, Något annat fungerar som reglerande enzymer, Något tredje säkrar en tillförlitlig kopiering vid celldelning, Något fjärde sköter cellens energitransporter och så vidare. Vad gäller livet på jorden har man kartlagt den repertoar av kemiska substanser som här har kommit till användning; det är en viss typ av lipider; 20 olika aminosyror, fyra (eller fem) nukleotider, ett antal sockerarter och så vidare. Men det finns inte, och kan förmodligen inte finnas någon nödvändig, universell koppling mellan funktion och kemisk substans. Om vi någon gång får möjlighet att studera liv från andra planeter obesläktat med oss, så är grundtipset att vi skulle finna att några av livets grundfunktioner var desamma men den kemiska utrustningen helt annorlunda. Eller annorlunda formulerat: även om de skulle spela med en helt annan orkester än vår, skulle vi nog känna igen melodierna.

Också de mekanismer/strukturer genom vilka levande varelser urskiljer sin omgivning kan ha mycket olika utförande, vara byggda av helt olika material och ha olika tillkomsthistorier, men likväl har de samma funktion. Och hur dessa strukturer är utformade hos liv på andra planeter, det har vi inte fantasi nog att föreställa oss. Men att det finns sådana strukturer, som gör det möjligt också för ett främmande liv att urskilja sin omgivning, det kan vi vara rätt säkra på.

Ett inslag i beskrivningen ovan kan tyckas en smula underligt. Hur är det möjligt att det inre lär sig urskilja det som finns i det yttre? Det behöver en mer utförlig förklaring.

Det mentala och förmågan att urskilja

Förmågan att urskilja omvärlden är en konstitutiv egenskap för allt levande. Dess historia är omedelbart kopplad till de levandes historia och kan illustreras genom att beskriva fyra stadier:

Som ett första stadium kan vi ta en bakterie. I dess membran flyter det runt en sorts molekyler, som sträcker sig från insida till utsida. De är stora proteiner och kallas receptorer och de utgör länkar mellan inre och yttre. På utsidan är de specifikt känsliga för formen på de molekyler som där uppför sin vibrerande dans. Om något i detta myllrande fladder på ett ungefär har den rätta formen, fastnar det på receptorn och försvinner in i bakteriens inre. Allt det vars form inte stämmer tillräckligt väl, stannar utanför. Bakterien har en uppsättning med sökbilder eller sökmotiv för det den behöver för att kunna fortsätta sitt sökande.

Som ett andra stadium betraktar vi ett ryggradsdjur, en amfibie, till exempel en groda. Denna groda sitter vid en dammkant och iakttar hur en mörk fläck av ungefär rätt storlek rör sig med ungefär rätt hastighet mot en orörlig bakgrund. Om kombinationen av fläckens storlek och rörelse stämmer tillräckligt väl, skickas nervimpulser till specifika muskelgrupper i grodan så att tungan slungas ut och förmodligen kommer den att fånga flugan. Eftersom grodans sökbild, fluga, också innefattar komponenten hastighet, måste den vara byggd av ganska komplexa inre strukturer.

Ett tredje stadium får här bli ett däggdjur, en katt. Som alla däggdjur kan katten kombinera olika sinnesförnimmelser till en föreställning om det objekt som utlöser dem. Denna katt hör något – ett visst prassel – ser något – en svag rörelse – känner en särskild doft, vilket sammantaget betyder: sork. Och katten kan sedan ligga orörlig med en koncentrerad uppmärksamhet riktad mot ett mörkt hål. För ögonblicket finns där ingenting, men katten lade märke till att det var där sorken försvann och hon tror/anar/hoppas att förr eller senare dyker den upp där igen. Katten kan hålla kvar sin sökbild av sork som centrum på sin mentala scen även när sorken försvunnit.

Det fjärde och sista stadiet blir en människa eller en förmänniska, gränsen är oskarp. Hon går runt i en viss sorts ungskog och letar efter ett visst träd, som hon vet brukar växa där, och som har de rätta egenskaper för det skaft, som hon behöver till den hacka, som hon använder för att gräva fram rötter och annat ätbart, som brukar finnas i marken. Och hon går i ett vibrerande flöde av sinnesförnimmelser, men det mesta passerar förbi obemärkt därför att i centrum på hennes mentala scen finns bara bilden av det hon letar efter.

Naturligtvis är denna snabbresa i fyra stadier en närmast otillbörlig förenkling. Vi måste tänka oss ett spektrum av mer eller mindre fungerande övergångsformer och vi måste tänka i tidskategorier som är oss mycket främmande. Mellan det första och andra stadiet, mellan de första bakterierna och grodan har det förflutit cirka 3,5 miljarder år. Under en del av den tiden har några släktlinjer utvecklat ett centralt nervsystem och börjat pröva sig fram som ryggradsdjur. Mellan det andra och det tredje stadiet, mellan de första amfibierna och däggdjuren har det gått några enstaka hundra miljoner år. Tidsavståndet mellan det tredje och fjärde stadiet, mellan kattdjur och primater är i detta sammanhang helt försumbart.

Under dessa fyra miljarder år har alltså de levandes förmåga att urskilja vad som finns i världen utvecklats från enkla sökbilder, som bestäms av några enstaka karaktäristiska drag, till att bli differentierade mentala bilder, byggda inte bara av sinnesintryck utan också av det frånvarande: av minnen och förväntan, av det vi saknar.

För oss faller det sig naturligt att se medvetande som något exklusivt mänskligt. Men det är förmodligen en felsyn. Den evolutionära framväxten av medvetandet, om man förstår detta som en förmåga att skapa mentala bilder, har varit en långdragen process med många mellansteg och där det är omöjligt att urskilja tydliga gränser. Är katter och hundar medvetna i betydelsen att de har ett eget mentalt liv med egna sökbilder? Varje hund- och kattägare vet svaret! Har fladdermöss något medvetande? Förmodligen, även om det för oss är näst intill omöjligt att föreställa sig hur deras värld ser ut. Deras mentala scen är rimligen mycket olik vår. Men med grodor, insekter börjar vi närma oss den bortre gränsen för vår fantasi även om naturligtvis även de behöver bilder för att kunna söka.

Ur ett biologiskt perspektiv är förmågan till medvetande en egenskap som är jämförbar med förmågan att flyga. Om den evolutionära omvandlingen får tillräckligt med tid på sig, och på vår planet tog det miljarder år, och om de yttre betingelserna för övrigt är gynnsamma, då kommer några släktlinjer att utveckla en förmåga att hantera mentala bilder, medan andra linjer kanske satsar på att utveckla sin förmåga att flyga.

Betyder detta att det kan finnas motsvarigheter till medvetande hos liv på andra planeter? Ja, förmodligen är det möjligt. Kanske till och med troligt. Ty om förmågan att urskilja sin omgivning är en nödvändig och konstitutiv egenskap hos varje form av liv och om de levandes evolutionära omvandling också är konstitutiv, så är det rimligt anta att det också på andra planeter kan utvecklas organismer med en inre mental scen. Även om vi naturligtvis inte har fantasi nog att föreställa oss hur dessa organismer och deras bildvärld ser ut.

Människan och det ömsesidiga

Det biologiska livets grundformel är alltså en asymmetrisk relation mellan ett slutet inre rum och ett öppet yttre rum. Det inre är så beskaffat att det kan lära sig känna igen det som finns där ute, medan det omvända inte gäller. Så påbörjas en omvandlingsprocess, en spretig berättelse som kan pågå under miljarder år utan att upprepa sig och som bland annat leder till att det hos några släktlinjer växer en inre scen, där omvärlden gestaltas mentalt, en scen som ger plats åt en brokig skara gestalter.

Denna grundformel gäller generellt för allt som vi kallar liv, men hos några flocklevande djurarter med välbefolkade mentala scener händer något mer. Det gäller framför allt primater som lever i släktflockar, där varje medlem i flocken måste lära sig att känna igen mormor, mamma, syskon, mostrar och kusiner. Man måste kunna känna igen varje flockmedlem för sig och hålla ordning på vem som är släkt med vem och vilka man kan lita på och vem man skall akta sig för. Och med vem det kan vara lönt att dela det ätbara man hittar. Så blir var och en för sig igenkänd och var och en får lära sig att hon är igenkänd.

Då börjar en annan berättelse med en annan grundformel, som kan kallas ömsesidighet. De första länkarna i den kan sammanfattas så här: jag ser att du ser mig – och jag ser att du ser att jag ser dig – och jag vet att du ser att jag ser att du ser mig och så vidare i ett fortsatt ömsesidigt omslutande, som emellertid inte utplånar gränserna mellan dig och mig. Jag och Du blir två nya positioner, två roller på den mentala scenen. Det paradoxala med den grundformeln är att den inte stänger inne utan öppnar och blir till början på en ny berättelse. Och av de djurarter som vi känner till är det än så länge bara människan som har vågat sig in på den vägen.

Tyvärr tar den naturvetenskapliga berättelsen plötsligt slut här. Den har inget mer att tillägga eftersom det som nu påbörjas, såvitt vi vet, aldrig har inträffat tidigare. På vår planet har det ömsesidiga en så kort naturhistoria att det är omöjligt att urskilja några säkra mönster. Kanske finns heller inga. Visst kan vi se något av det nya som har vuxit fram ur det ömsesidiga, såsom språk, samhällen, lagar, konst och allt det som vi kallar kultur och på senare tid också sådant som aktiebolag, valutamarknader och optionshandel. Och vi kan också urskilja en tydlig strömning under senare århundraden att tona ner betydelsen av just det ömsesidiga. Somliga hävdar att det kommer att ersättas av ett Jag utan Du, Ett Jag som är Sig Självt nog. Förhoppningsvis blir de idéerna snart tömda på sin lockelse, men vad som kommer sedan, efter det suveräna Jaget och dess köpfest, det är öppet och okänt. Om det vet vi ännu ingenting.

Avslutande reflexion

Efter den här genomgången är det dags att återvända till ursprungsfrågan: Vilken plats tilldelas människan i den naturvetenskapliga världsbilden? Om hon inte är centrum, huvudperson och avsikten med hela universum – vad är hon då? Ett tillfälligt och lokalt sidofenomen till materien? Ingen av de beskrivningarna är träffande. Det är nödvändigt att vara mer nyanserande.

En utgångspunkt är då de tre typer av relationer som jag beskrivit ovan, den symmetriska som bygger upp materien, den asymmetriska som konstituerar liv och den ömsesidiga, som formar mänskligt språk och medvetande. Det är rimligt att se dessa relationer som universella i den bemärkelsen att de är inneboende i det universum vi känner, att de fanns i universums början och att de numera kan dyka upp litet överallt och forma det som händer, när vissa lokala villkor är uppfyllda. Det finns till exempel ingen anledning att anta att det inte kan finnas fenomen som motsvarar biologiskt liv och/eller mänskligt språk på andra planeter än vår. Med ”fenomen som motsvarar” menar jag då fenomen som gestaltas i någon unik kombination av dessa universella relationer. Men självfallet kan och måste de fenomenen te sig radikalt främmande för oss. Om vi tror att de organismer som formats i en ömsesidig relation av nödvändighet måste vara som vi: tvåbenta primater med gles kroppsbehåring, då sitter vi fast i en antropocentrisk föreställningsvärld.

En naturvetenskaplig beskrivning av fenomenet människa blir alltså tudelad. Hos henne finns det som samtidigt är tillfälligt och universellt. Hon är en specifik, rumsligt begränsad och tillfällig gestaltning av tre universella typer av relation. Som tillfällig och kroppsligt konkret – tvåbent primat med gles kroppsbehåring – är hon också unik. Något liknande finns nog ingenstans. Men genom de tre relationerna är hon också delaktig i det som är mer och större.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.