Den besynnerliga historien om kardinalskollegiets uppkomst

Biskopsämbetet härstammar från den tidiga kyrkan men kardinalsvärdigheten inrättades först på medeltiden. Det romerska kardinalskollegiet härrör från de förändringar som ägde rum i kyrkan på 1000-talet och 1100-talet. Namnet cardinalis går tillbaka på incardinare och det tilldelades klerker som gjorde tjänst i en främmande kyrka som de inte tillhörde genom sin vigning.

Tre olika typer av klerker som kom att utgöra kardinalskollegiet kan urskiljas. Den första gruppen var de sju så kallade Lateranbiskoparna som hade sina stift i omedelbar närhet till Rom. Dessa förrättade omväxlande liturgisk tjänst veckovis i den romerska huvudkyrkan, Lateranbasilikan. Den andra gruppen var de 28 kardinalprästerna som förestod de romerska titelkyrkorna och som var sjunde dag fullgjorde sina förpliktelser med gudstjänsterna i de fyra patriarkalbasilikorna S:t Peterskyrkan, S:t Pauluskyrkan, Santa Maria Maggiore och San Lorenzo utanför murarna. Begreppet cardinalis hänger förmodligen samman med dessa uppgifter: episcopi cardinales och prebyteri cardinales (att göra tjänst vid en främmande kyrka). Den tredje gruppen bestod av de sju så kallade Pfalzdiakonerna och de tolv Regionardiakonerna i staden Rom.

Den uppgift som de romerska kardinalerna hade till mitten av 1000-talet var framför allt liturgisk. Till kardinalernas liturgiska förpliktelser hörde också att assistera vid de påvliga gudstjänsterna. På 1000-talet under Leo IX:s pontifikat (1049–1054) kan man urskilja en ny accent i kardinalsvärdigheten. De flesta av de lateranska stiften besattes med reformsinnade män (delvis icke-italienare). Dessa män som anammade den kyrkliga reformrörelsen blev emellertid inte ålagda att göra någon liturgisk tjänst i Rom. De utgjorde påvedömets viktigaste stöd i ledningen för hela kyrkan och de var behjälpliga i reformarbetet. Namn som här dyker upp är till exempel Petrus Damiani och Humbert av Silva Candida. Enligt Nikolaus II:s dekret om påveval 1059 skulle påvevalet i första hand hanteras av kardinalbiskoparna, som fungerade som en sorts samling av metropoliter vid val av den romerske biskopen. Den krets som utgjordes av kardinalpresbyterna eftersträvade samma kyrkopolitiska ställning som kardinalbiskoparna. Med en viss fördröjning lyckades de också med detta. Till sist lyckades även kardinaldiakonerna med att upphöjas till påvens senat. Tillsammans med kardinalbiskoparna och kardinalpresbyterna utgjorde de nu ett kardinalskollegium. Omvandlingsprocessen var i huvudsak klar år 1100. Redan Petrus Damiani, som dog 1072, skrev att den romerska kurian borde efterlikna romarnas kuria. Han liknade därmed alltså kardinalerna vid den antika romerska senaten.

Kardinalskollegiet under hög- och senmedeltiden

Kardinalskollegiet vidareutvecklades i många olika avseenden. Vid mitten av 1100-talet var kardinalerna (inte bara kardinalbiskoparna) ensamma om att välja påve. Utifrån kardinalernas verksamhet som påvarnas medarbetare utvecklades även det så kallade konsistoriet. Alla frågor som var viktiga för kurian behandlades och avgjordes i konsistoriet. De fratrum nostrorum consilio (utifrån våra bröders rådgivning) lyder en stereotyp formel för påvliga beslut från denna tid. Kardinalerna deltog också i beslut som rörde trosfrågor, vilket exempelvis skedde i processen mot Pierre Abélard. Kardinalernas underskrift av påvliga urkunder, vid sidan om påvens egen, kom att bli en fast institution. Ur den romerska synoden, som fick allt större betydelse från 1000-talet och framåt, uppstod de allmänna (påvliga) koncilierna på högmedeltiden. Eftersom dessa inte kunde samlas så ofta fick kardinalskollegiet träda in under mellanperioderna. Det blev så att säga en synod i miniatyr. Kardinalerna fick också viktiga politiska uppdrag som påvliga sändebud, och i ledningen för kurians myndigheter fanns provisoriskt eller permanent alltid en kardinal.

Kardinalernas allt större betydelse medförde att kardinalsvärdigheten stod över episkopatet i rang inom kyrkans hierarki mot slutet av 1100-talet. Ända till Alexander III:s tid kunde inte biskopsämbetet förenas med en kardinalprästs eller en kardinaldiakons ämbete. De kardinaler som tog emot ett stift måste utträda ur kardinalskollegiet – ett tecken på att biskopsämbetet då ännu hade högre rang än kardinalsvärdigheten. Sedan 1160–1170 utnämndes dock även utländska biskopar till kardinalpräster. Kardinalsvärdigheten kom då att tillmätas högre rang i hierarkin. Men kardinalerna var sedan början på 1200-talet och långt fram i tiden uteslutande kuriekardinaler. Endast så kunde de delta i den kuriala förvaltningen i Rom. Först från senmedeltiden uppstår åter bruket att enstaka utländska biskopar utnämns till medlemmar av kardinalskollegiet. Under medeltiden utvecklade kardinalskollegiet allt mer sin maktposition och det deltog avgjort alltmer i styrandet av kyrkan.

Redan under senare delen av 1100-talet och början av 1200-talet uppfattade kyrkorättsexperterna begreppet Romana ecclesia (den romerska kyrkan) som omfattande både påven och kardinalerna. Hostiensis (d. 1271), en av medeltidens mest framstående kanonister, lärde att plenitudo potestatis, det vill säga den påvliga suveräniteten att leda och styra kyrkan, inte endast tillkom påven utan även kardinalerna.

I mitten på 1200-talet kan man finna utsagor om att ordningen med kardinaler gick tillbaka på en gudomlig instiftelse, de var apostlarnas efterträdare. Nicolaus Cusanus framkastade på 1400-talet en originell uppfattning. Enligt honom skulle kardinalerna väljas av ärkebiskoparna som representanter för de olika provinserna hos påven. Kardinalskollegiet skulle sålunda vara lokalkyrkornas permanenta representation, ett fortlöpande koncilium i miniatyr.

Kardinalskollegiets minskade betydelse i praktik och teori

Efter en extrem svaghetsperiod, på grund av den stora västerländska schismen på 1300-talet och 1400-talet och konciliarismen, kunde påvedömet från mitten av 1400-talet återigen väsentligt stärka sin position. Kardinalskollegiets anspråk på inflytande tillbakavisades av påvarna och kardinalerna blev alltmer involverade i renässanspåvarnas förvärldsligande. Biskop Teodoro de Lelli fastslog i mitten av 1400-talet att kardinalerna inte alls var apostlarnas efterträdare utan en produkt av den apostoliska stolen i Rom. Kardinalskollegiet hade sett sina bästa dagar som en hierarkisk institution.

Påven Sixtus V fullbordade deklasseringen av kardinalskollegiet då han den 22 januari 1588 skapade ett system med 15 kongregationer som styrde den påvliga förvaltningen i Rom. Framdeles var kardinalerna inte längre delaktiga i ledningen av kyrkan som helhet som en korporativ institution utan de var tjänstemän med påvligt uppdrag. Antalet kardinaler utökades nu till 70. Konsistoriet, där en gång avgörande politiska och kyrkliga beslut fattades, blev på 1500-talet nästan bara en formalitet. Den viktigaste uppgiften för kardinalskollegiet som kår var dock fortfarande påveval.

Kardinalsvärdigheten och biskopsämbetet under nyare tid

De tre olika vigningarna i kardinalskollegiet – kardinalbiskop, kardinalpräst och kardinaldiakon – genomgick under den nyare tiden var och en sin egen utveckling. Kardinalbiskoparna – alltså de som var biskopar i stiften i Roms omgivning – blev så kallade kuriekardinaler. Kardinalprästerna tjänstgjorde delvis i den romerska kurian och andra innehade utländska stift, medan kardinaldiakonerna likaledes uppehöll sig vid kurian i Rom. Kardinalbiskopen av Ostia strax utanför staden Rom hade ställningen som dekanus för kardinalskollegiet. Sedan år 1900 hör Ostia samman med ett annat kardinalstift, vilket medför att antalet kardinalbiskopar gått ner till sex.

En del av kardinalprästerna var vigda biskopar i den mån de hade ett utländskt stift, en del var bara präster. Vissa påvar under nyare tid, som valts till påve som kardinalpräster, fick efter valet först lov att biskopsvigas, till exempel Clemens VIII (1592). Det förekom också ibland att den som innehade ett utländskt stift mestadels vistades i Rom.

Kardinaldiakonerna hade mottagit diakon- eller prästvigning. Ett känt exempel på en kardinaldiakon som endast var prästvigd då han utnämndes till kardinal av påven Leo XIII är John Henry Newman.

Tjänster i kurian och biskopsämbetet

Vid konciliet i Trient i mitten av 1500-talet försökte man helt avskaffa titulärbiskoparna, det vill säga biskopar utan ansvar för ett eget stift. Hjälpbiskopen i Eichstätt, Leonhard Haller, räddade dock titulärbiskopstiteln med ett berömt tal. Hjälpbiskoparna har under nyare tid ofta varit många till antalet, framför allt i Tyskland, Polen och Spanien liksom i missionsområdena. I Tyska riket var de nödvändiga eftersom stiftsbiskoparna fungerade mer som furstar och knappast utövade sina biskopliga funktioner. Den verkliga inflationen i antalet hjälpbiskopar skedde dock under andra hälften av 1900-talet.

Titulär(ärke)biskoparna, som tidigare kallades episcopi in partibus infidelium (det betyder över områden som tidigare varit kristna men som gått förlorade för kristendomen) fick sin titel förändrad till episcopi titulares. I Italien slogs under senare delen av 1900-talet många stift samman till titulärstift, och det hade betraktats som en skymf för italienarna om dessa titulärstift hade benämnts in partibus infidelium, det vill säga områden som bebos i huvudsak av icke-kristna personer.

Framför allt sedan 1800-talet har romerska tjänstemän vid den romerska kurian i allt större omfattning vigts till titulärbiskopar. Till den gruppen hör bland andra nuntierna (det vill säga de påvliga diplomatiska sändebuden), ordförandena i kurians olika kongregationer och de påvliga råden och många fler.

Under påvarna Pius XI:s och Pius XII:s pontifikat kunde man dock märka en stor återhållsamhet i utnämningarna av titulärbiskopar i kurian. I och med Johannes XXIII infördes en ny praxis. Den 11 april 1962 förordnade han att stiften i Roms omgivning framdeles skulle ledas av residerande biskopar och att de sex kardinalbiskoparna endast till sin titel skulle förknippas med dessa stift. Den 15 april 1962 beslöt han att alla kardinaler skulle vara biskopsvigda. Denna bestämmelse hängde samman med problem med rangordningen vid det förestående konciliet. De unierade patriarkerna gjorde nämligen anspråk på en högre rang än de kardinaler som inte var biskopsvigda. Johannes XXIII vigde den 19 april 1962 tolv kardinaldiakoner till biskopar, däribland den senare så omtalade ordföranden under Andra Vatikankonciliets sessioner i Peterskyrkan, Alfredo Ottaviani. De fick i samband med biskopsvigningen ett titulärstift som togs ifrån dem omedelbart därefter, eftersom kardinaler inte har några titulärstift, med undantag för de sex kardinalbiskopar som leder stiften i Roms närhet.

Paulus VI upptog i februari 1965 majoriteten av de unierade orientaliska patriarkerna i kardinalskollegiet. För dem underlättades utnämningen till kardinal av att de fick behålla sina patriarkatsäten och räknas i rang som kardinalbiskopar och inte höra till staden Roms klerus. De uppbär därför heller inte titeln ”kardinal av den heliga romerska kyrkan” (Sanctae romanae Ecclesiae cardinalis), den titel som brukar användas i samband med tillkännagivandet av valet av en ny påve från Peterskyrkans loggia.

En betydande nyordning införde Paulus VI den 21 november 1970. Han förordnade att kardinaler från och med sin 80-årsdag inte längre aktivt fick delta i påveval. Därmed gjorde han en viktig inskränkning i den sista viktiga rättigheten för kardinalskollegiet som korporation. Sedan den 1 januari 1971 är kardinalskollegiet som sådant inte längre den grupp som väljer en ny påve, eftersom numera bara en del av kollegiet – nämligen de medlemmar som ännu inte har fyllt 80 år – har rätt att delta i påveval.

Paulus VI införde också en annan nyordning. Han upptog några förtjänta präster i kardinalskollegiet som kardinaldiakoner, bland dem (1969) jesuiten Jean Daniélou. Senare blev denne dock biskop. De påvar som följde därefter fortsatte denna praxis. Vid konsistoriet den 20 november 2010 utnämnde Benedictus XVI två präster som inte är biskopar till kardinaler.

Problemet med titulärbiskopar

Vid konciliet i Trient formulerade man inga övergripande teologiska normer om biskopsämbetet, men Andra Vatikankonciliet däremot ägnade sig utförligt i konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium, åt biskoparnas herdeuppdrag. Konciliet framställer biskopsämbetet som ett sakramentalt ämbete. Såsom herdar är biskoparna utvalda till att valla Herrens hjord; de är Kristi tjänare och förvaltare av Kristi hemligheter. Vigningssakramentets fullhet meddelas genom biskopsvigningen. Biskopskollegiet är apostlarnas ställföreträdare som kyrkans herdar och deras uppgift är att som lärare, präster och herdar tjäna kyrkan.

De hjälpbiskopar som installerats i vissa stift deltar i viss mån i stiftsbiskoparnas herdeuppdrag. I stora stift har de ofta ansvar för avgränsade delar av stiftet. Stiftsbiskopen är då på sätt och vis som en metropolit, och hjälpbiskopen som en suffraganbiskop. En biskops ställning som herde över ett visst stift bibehålls då mer som en fiktion, eftersom han inte fungerar som herde för hela stiftet. Titulärbiskopar tilldelas vid vigningen ett inte längre existerande stift i sin titel, i vilket de ju inte kan ha något att säga till om. Kardinalerna har, såvida de inte är biskopar i något existerade stift, inte något titulärstift. Ett undantag utgörs av de sex biskoparna i stiften i Roms närhet.

De titulärbiskopar som är verksamma i den romerska kurian är alltigenom ”kontorsbiskopar” som inte fullgör något herdeuppdrag. Det är ungefär som i statliga tjänster när en byrådirektör befordras till avdelningsdirektör, då en tjänsteman i karriären i Vatikanen vigs till titulärbiskop. Kardinal Josef Frings från Köln kritiserade i ett berömt tal den 8 november 1963 på Andra Vatikankonciliet den romerska kurian i stränga ordalag: ”Ytterligare ett förslag då det gäller att förnya relationen mellan episkopatet och den romerska kurian är att antalet biskopar som vistas i kurian borde minska. Ingen ska vigas till biskop för att hans person eller hans tjänst ska uppvärderas. Biskopsämbetet är ett ämbete och ingen hedersbetygelse eller gloria som kan adderas till någon annan tjänst. Den som vigs till biskop ska också vara biskop och inget annat.”

Det är värt att komma ihåg att Joseph Ratzinger, vid den tiden professor i Bonn och sedermera i Münster, tjänstgjorde som koncilieteolog åt just kardinal Frings och att det var han som försåg Frings med utkastet också till detta tal.

Vad har det sakramentala biskopsämbetet med administrativa funktioner som tillkommer tjänstemän att göra? Är det inte just detta som kardinal Frings kräver: ”Ingen ska vigas till biskop för att hans person eller hans tjänst ska uppvärderas” eller ”Den som vigs till biskop ska också vara biskop och inget annat.” Innebär inte dagens utveckling en återgång till den praxis som rådde under Pius XI och Pius XII?

En relevant invändning mot att titulärbiskopar utan något pastoralt herdeuppdrag ska tillhöra biskopskollegiet är att biskopskollegiet inte är någon abstrakt godtycklig gruppering. Som medlemmar i biskopskollegiet representerar biskoparna sina lokala kyrkor. Detta står också att läsa i Lumen gentium (23): ”Som Petrus efterträdare är den romerske biskopen den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende. De enskilda biskoparna är å sin sida den synliga principen och grundvalen för enheten i sina lokalkyrkor som är formade med den universella kyrkan som förebild. I dem och av dem består den ena och enda katolska kyrkan. Därför representerar var och en av de enskilda biskoparna sin kyrka, men alla tillsammans med påven representerar hela kyrkan i fridens, kärlekens och enhetens band.” Och i Lumen gentium (27) heter det vidare: ”Som Kristi ställföreträdare och sändebud styr biskoparna de lokalkyrkor som anförtrotts åt dem.”

Joseph Ratzinger skriver i sin bok Das neue Volk Gottes: ”Begreppet kollegialitet får alltså varken uppfattas i någon profan puristisk betydelse, eller ännu mindre som en innehållslös floskel. Kollegialitet uttrycker en särskild rättsstruktur i kyrkan, som lever i de enskilda kyrkornas gemenskap och ur den endräktiga mångfald som dessa kyrkors biskopar representerar.”

En labyrint av orimligheter

Den historiska utvecklingen visar hur de högre rangerna i kyrkans organisation och författning liknar ett lapptäcke av fiktioner, konstruktioner och även somliga orimligheter. Att ett och samma stift samtidigt förlänas åt en residerande biskop och åt en titulärbiskop sker med de sex kardinalbiskoparna i stiften utanför Rom (suburbikariska). Men så sker också i de forna italienska stiften, som nu benämns titulärstift fastän de genom sammanslagning av flera stift lyder under en residerande biskop. Att titulärbiskopar innehar ett stifts titel fastän stiftet i fråga inte längre existerar, och de därmed inte heller kan ha något herdeuppdrag att sköta där, är en ren fiktion. Kardinalernas titulärkyrkor och titulärdiakonat är en historisk relikt och är i grunden en anakronism. Att kardinalerna på ett speciellt sätt skulle vara förbundna med staden Rom är ett skenargument vilket också framgår av den kanoniska rätten: ”Kardinaler som till sin titulatur tillägnats en suburbikarisk kyrka eller en titulärkyrka i staden Rom ska sedan de tagit den i besittning främja dessa stift och kyrkor med råd och beskydd” (Can. 357 § 1).

Det är en elegant omskrivning för att de kardinaler som är i stånd att ge ekonomiska bidrag till underhåll åt dessa kyrkor ska göra så. Men paragrafen fortsätter: ”Men de har ingen makt att styra över dem och de har på intet vis rätt att blanda sig i deras angelägenheter i fråga om ekonomisk förvaltning, disciplin eller kyrkliga tjänster.”

Det är alltså inte korrekt när en kardinal säger: ”Nu är jag kyrkoherde i Rom.” När det gäller det högsta rådgivande organet hos påven skulle man kunna tänka sig en i sak precisare koordination. Enligt canon 349 i kyrkolagen, som behandlar påveval, heter det: ”Kardinalerna står också till biskopens av Rom förfogande, antingen som kollegium, när de sammankallas för att behandla frågor av större betydelse, eller individuellt i de ämbeten de innehar …”

Jämför också följande: ”Kardinalerna hjälper kyrkans högste herde på ett kollegialt sätt i huvudsak i konsistorierna, till vilka de på påvens uppmaning samlas under hans ledning” (Can. 353 § 1).

I detta sammanhang kan man lägga märke till att de gamla konsistorierna före påven Sixtus V inte endast var samlingar för rådgivning utan att de också delvis var beslutande. Det kan man också se i medeltida påvedokument, som inte bara är undertecknade av påven utan också av kardinalerna. Om biskoparna heter det i den nuvarande kyrkolagen: ”Vid sin ämbetsutövning står biskoparna vid påvens sida och de kan på olika sätt samarbeta med honom. Härtill räknas biskopssynoderna. Också av kardinalerna erbjuds han hjälp liksom också av andra personer och olika inrättningar allt efter tidens krav …” (Can. 334).

Om biskopssynoderna heter det: ”Biskopssynoderna är en församling bestående av biskopar som valts ut från olika delar av världen för att komma samman vid bestämda tider för att främja den nära förbundenheten mellan påven och biskoparna och för att bistå påven med att bevara och föröka tro och goda seder, för att bevara och befästa den kyrkliga disciplinen med deras råd och för att rådslå om frågor som rör kyrkans verksamhet i världen” (Can. 342).

Man kan alltså se hur i många fall institutioner, som rör kardinalskollegiet och biskoparna och som härstammar ur olika historiska kontexter, släpas med som fiktioner och ställs bredvid varandra utan någon inre samordning och rättsligt sett utan någon koordination som tar hänsyn till den historiska utvecklingen. Kardinalskollegiet är en tusenårig inrättning. Dess strukturer är i dag delvis överspelade. Definitionen av biskopskollegiet som ett kollegialt organ följer däremot av Andra Vatikankonciliet; biskopssynoden är just ett konkret resultat av det senaste konciliet.

Vore det inte önskvärt att i denna labyrint av anakronismer, fiktioner, konstruktioner och orimligheter skapa ordning och strukturer för att utveckla de hierarkiska institutionerna på ett sätt som motsvarar dagens krav?

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikel publicerades ursprungligen i Stimmen der Zeit nr 5/2011 och återges här något förkortad.

Klaus Ganzer är professor emeritus i kyrkohistoria vid Universität Würzburg.