Det svåra mötet mellan ton och tystnad

När texter tonsätts möts tystnad och ljud. Vi har oräkneliga exempel på hur sådana möten tillför orden nya dimensioner, lyfter dem och gör upplevelserna av dem större. Men när Martin Nilsson på en nyutkommen cd har tonsatt delar av Dag Hammarskjölds Vägmärken har han stört en alltför känslig tystnad.

1964, tre år efter Dag Hammarskjölds död, publicerades hans Vägmärken. Om de någonsin därefter har tonsatts torde det vara i blygsam skala eftersom inga inspelningar finns i Sveriges Radios rikhaltiga arkiv. Den närmaste tolkningen där är Eskil Hembergs körmusik till några verser ur psalmer i Psaltaren som Hammarskjöld citerar, Ps 60, Ps 73 och Ps 78.

Hembergs komposition Signposts är nog så intressant. Han gjorde den sommaren 1968, påverkad av det mänsklighetens korta eskatologiska perspektiv som han upplevde att Hammarskjöld hade målat i slutet av Vägmärken. Signposts skrevs för Akademiska kören och tolkar psaltartexterna på ett ytterligt expressivt sätt med stora glissando- och tremoloeffekter, koncentrerade på vissa nyckelord, dubbelkörer i kanon och talkörer som återger texten i staccato.

Verket passar i stora kyrkorum med akustik, mäktig att återge den atmosfär av förödelse och undergång som ligger i de två förs-ta citaten.

För Hammarskjöld fungerar dock psaltarverserna, insatta i hans anteckningar från en och samma dag, den 2 augusti 1961, mera som underlag för meditation än som ord som leder till högröstad förtvivlan. Han anger en ton av ödmjuk överlåtelse när han i sista versen citerar Ps 78:35: ”And they remembered that God was their strength.” Därpå ber han om förlåtelse för sitt tvivel, sin vrede och sin stolthet. ”… Böj mig genom din nåd. Res mig genom din stränghet.”

Kanske är det Hammarskjölds sätt att vända sig inåt, i bön, med stor integritet kring sig själv och sitt gudsförhållande, som gör att hans texter hittills har fått vara i fred för tonsättningar. Särskilt sårbara och ömtåliga texter bör ju åtnjuta ett slags fridlysning i lyriska reservat liksom särskilt sårbara och ömtåliga växter är fridlysta i naturreservat.

Eskil Hemberg har inte tonsatt Vägmärken trots att han tycks vara väl förtrogen med dem. Han har stannat i gränstrakterna kring dem och gjort en personlig tolkning endast av Hammarskjölds utvalda ställen i Psaltaren. Men Martin Nilsson dundrar rakt in i reservatet. Han bör hedras för sitt mod men kritiseras för sin bristande stilkänsla. Hans musik kan ha ett värde i sig, men de genrer som han rör sig i, jazz, visa, bossanova, passar en helt annan typ av texter.

Det måste naturligtvis finnas skäl till att Nilsson har velat tonsätta Vägmärken. Han älskar dem säkert och måste ha mediterat över dem om och om igen. Vad kan ha berört honom och vad har han i så fall gemensamt med Hammarskjöld? Troligen är det intimiteten, längtan efter avskildheten med Gud.

Vägmärken är en dagbok som beskriver inre skeenden. Den tillkom visserligen under Dag Hammarskjölds tid i världspolitiken då han tvingades till oerhört svåra ställningstaganden i det kalla kriget mellan öst och väst, i Suezaffären, Ungernkrisen, Kongokrisen, men att den gick parallellt med hans diplomatiska arbete kan bara noteras genom att dess datum stämmer överens med datumen i hans agenda. De som känner FN:s historia väl kan kanske hitta referenser till händelser där, men dessa är oväsentliga.

Boken bör tas för vad Hammarskjöld själv kallade den, ”en sorts vitbok rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”. Vägmärken är alltså först och främst ett religiöst dokument, en bekännelse till ett personligt gudsberoende, en jag-du relation som återkommer i flera av bokens böner. I vissa meditationer ska pronomenet ”du” uppfattas som ett förställt ”jag” och visar statsmannens uppgörelser med sig själv, i tukt och lydnad, ”att med Guds kärlek älska livet och människorna – för den oändliga möjlighetens skull”.

Av de åtta texter som Martin Nilsson har tonsatt finns fyra böner som visar jag-du relationen till Gud. De övriga fyra är meditationer som beskriver kampen med egot.

Oavsett inriktningen i Hammarskölds anteckningar är hans känsla för ordens valörer påfallande. Han talar själv om ”respekt för språket”. I sin bok Dag Hammarskjölds vitbok, tvivel och tro i ”Vägmärken” (Bonniers 1970) skriver Gustaf Aulén: ”Man kan svårligen läsa vad han skriver i Vägmärken utan att frapperas av hans stilistiska omsorg och av precisionerna i hans reflektioner. Man märker hur han, när han skriver om sitt inre liv och dess problematik, sökt efter de rätta orden, de som mest exakt kan uttrycka vad han har på hjärtat och vad han betraktar som den osminkade sanningen.”

Mot den bakgrunden framstår Martin Nilssons behandling av Hammarskjölds språk som ett stort ingrepp i både det personliga och det lyriska reservatet. Nilsson leker vårdslöst med fint utmejslade ord, gör omkväden av medvetet strama meningar och ger en alltför lätt musikalisk dräkt åt tungt vägande uttryck. Pregnansen försvinner och stringensen luckras upp.

Hammarskjölds anteckningar är fortlöpande utan speciella överskrifter. Nilsson har tagit några ord ur första raden på varje stycke och av dem gjort rubriker. Dessa används också nu, när några exempel kommenteras.

”Den längsta resan” beskriver färden mot den egna botten, mot en isolering som Hammarskjöld liknar vid den dödsdömdes. Denna smärtsamma resa har blivit en mjuk ballad där melodin visserligen är spänstig men där orden kommer i fel balans när Nilsson tvingar in dem i synkoper. Hans sätt att slarva med uttalet i ord och stavelser medför ytterligare att innehållets sälta försvinner. Bottensatsen av förtvivlan rörs om och grumlar tankars klarhet.

I ”Gör vad du kan” dränks den svåra striden med den egna svagheten i en gullig jazzlåt. Instrumenten, piano och trummor, är genremässigt snygga men stämmer illa med innehållet. Melodin påminner om barnpop på 70-talet. Jag kommer spontant att tänka på en lekfull låt som hette ”Älgarna demonstrerar”. Den är fjärran från Hammarskjölds sparsmakade formuleringar.

Genom ”I varje ögonblick” kämpar Hammarskjöld för att jaget ska bevara förankringen i upplevelsen av det han kallar livets höga mysterium. Hos Nilsson upprepas hela texten tre gånger. Dessutom upprepas fraser eller delar av fraser. Får detta någon effekt? Bara den att man blir irriterad när fel betoning och slarvig artikulation återkommer och bryter ner det resoluta och samtidigt oerhört sensibla resonemanget. 1956 skrev Dag Hammarskjöld denna bön:

”Inför dig, fader,

i rättfärdighet och ödmjukhet,

med dig, broder,

i trohet och i mod,

i dig, ande,

i stillhet.

Din – ty din vilja är mitt öde,

vigd – ty mitt öde är att brukas och förbrukas, efter din vilja.”

En sådan bön kräver lugn och renhet i en musikalisk tolkning. Av Nilsson får den ett hetsigt tempo och ett skrovligt ackompanjemang. Den lilla avslutande rytmiska knorren är rent smaklös. Så här långt bär inspelningen i högre grad Martin Nilssons signatur än Dag Hammarskjölds.

De resterande tonsättningarna och arrangemangen blir mer acceptabla, särskilt när Martin Nilsson utesluter trummor, som kan göra ont i meditativa upprepningar, och använder sig av sobra ackompanjemang med piano och saxofon eller en flöjtstämma som lyfter textens innerlighet.

Nu framstår i stället, tyvärr med stor tydlighet, Martin Nilssons svårigheter att hålla luften i långa fraser och få bärighet i låga toner. Andningarna kommer på fel ställen och i vissa partier är det omöjligt att höra texten. Hans meditativa sångstil förstärker dock hans ambition att ha ett innerligt förhållningssätt till Vägmärken.

Inspelningens bästa nummer är faktiskt Nilssons instrumentala kommentarer till Vägmärken, två pianostycken som han kallar ”Reflektion I och II”. Den första har en melodik lika luftigt elegant som en Chopin-etyd och den andra är en okonstlad, balladliknande komposition med ett varsamt varierat tema som bygger på några få toner. I båda reflektionerna finns mycket mera av Hammarskjölds väsen än i de tonsatta texterna. Där visar sig Martin Nilsson också vara en skicklig pianist.

Över huvud taget gör cd:ns musiker goda prestationer. Högst beklagansvärt är dock att instrumentens såväl som tonsättningarnas karaktärer hör samman med texter plockade på andra marker än där Dag Hammarskjöld befann sig. I Vägmärken finns de melodiska och rytmiska kvaliteterna redan i orden, de bedjande och meditativa. Med dem behöver läsaren vara i samma tystnad som skrivaren.