En terrorists memoarer

Vet ni, jag skulle vilja leva så länge, att jag fick se … Titta på Makedonien, till exempel! Där är terrorn massornas terror, där är varje revolutionär en terrorist. Men hur är det hos oss? Fem, sex personer – de är lätt räknade … Resten ägnar sig åt fredligt arbete. Men kan verkligen SRP arbeta fredligt? SRP utan bomber är ju inte längre SRP. Och kan man verkligen tala om terror utan att medverka i den?”

Så uttrycker sig en av de aktivister som Boris Savinkov minns i sin fylliga och mycket gripande dokumentation En terrorists memoarer. Inlagan är väl representativ för de terrorister som här kommer till tals. Tillsammans spelade de en stor roll under den korta men stormiga period som föregick den ryska novemberrevolutionen. Framställningen, som omspänner perioden 1905–1909, ger en lika detaljerad som skrämmande inblick i en väsentlig epok av den ryska terrorismens historia.

Någon renodlad partsinlaga är detta inte. Savinkov ägnar sig varken åt bikt eller försvar – och han återger få inlägg av pamflettkaraktär. Redogörelsen är som regel saklig och koncis, samtidigt som vissa avsnitt har en häftig puls. Berättarform och gestaltning erinrar ibland om den moderna dokumentärromanen genom att författaren infogar brev och självbiografiska utkast från medlemmarna av den kamporganisation som han tillhörde, och dessutom lägger till tidningsnotiser, anklagelseakter, obduktionsprotokoll, nekrologer, diverse skrivelser, med mera – inlägg som ger en fördjupad och kompletterande bild av skeendet. Författaren, som också utgivit ett par romaner, kan i andra sammanhang väcka associationer till den allvetande berättaren inom klassisk rysk skönlitteratur – man tycker sig ibland höra rösten som nära följer sina karaktärer. Trots en förhållandevis neutral hållning blir perspektivet därför aldrig distanserat. Savinkovs tonfall rymmer stark rörelse, och man anar i de intensivaste textpassagerna – exempelvis där han porträtterar sina närmaste kamrater – med vilket allvar han själv måste ha ägnat sig åt allt detta.

Boris Savinkov – som sedermera kom att ifrågasätta sina tidiga ideologiska utgångspunkter – förmedlar också djupa kunskaper i terrorismens teorier och metoder. I botten finns en långvarig erfarenhet som ledare och aktivist. Hans egen biografi visar på kännbara omprövningar och bitvis tvära idémässiga kast. Sin politiska verksamhet påbörjade han i socialdemokratiska kretsar, under sina juridikstudier i S:t Petersburg, för att sedan ansluta sig till Socialistrevolutionärernas kamporganisation. Under dess paraply enrollerade han sig i mångårig terrorverksamhet, och det är den sidan som beskrivs i dessa memoarer. Framställningen, som omfattar 400 tättryckta sidor, publicerades ursprungligen 1917–1918, och Kjell Johanssons svenska översättning baserar sig på utgåvan Charkov från 1926. Man bör inte lägga alltför stor vikt vid bokens titel – flertalet avsnitt liknar en dokumentation snarare än konventionella memoarer. Författaren uppehåller sig relativt sällan vid sig själv och sina egna bevekelsegrunder utan tar i stället fasta på händelseförlopp, idémässiga huvudlinjer och personliga ställningstaganden hos organisationens medarbetare. Rätt mycket rör sig även om interna diskussioner inom socialistrevolutionärerna (SRP), som efter grundandet år 1902 kom att tillhöra de större radikala partierna i det förrevolutionära Ryssland, ofta i skarp konkurrens med det likaledes illegala socialdemokratiska partiet. Som hos exempelvis maximalisterna upptog terroraktioner en stor del av programmet. Med författarens synsätt fanns dock ett långt avstånd dit, och detsamma gällde steget till anarkisterna, vilka enligt hans uppfattning drevs mer av hat till regimen än av kärlek till folket.

Terrorismens metoder igår och idag

Till det som mest fängslar hör framställningens generella räckvidd. Delar av den kan läsas som en belysning av terrorismens metoder överlag och därmed uppfattas i ett vidare historiskt och geografiskt perspektiv – samtidigt som terrorismens grogrunder anas bakom fasaderna i ett Tsarryssland som efter Sovjetunionens fall fått något av ett nostalgiskt skimmer över sig. Beträffande militanta förgreningar av senare slag associerar man exempelvis till 70- och 80-talens terrorgrupper i Tyskland och Italien, Röda Arméfraktionen respektive Röda Brigaderna – liksom till fraktioner runtom i arabvärlden, Asien och Latinamerika. På närmare håll kan man erinra sig tjetjenska rebelledare och hela terroristproblemet i samband med konflikten mellan Ryssland och Tjetjenien – fastän de historiska förutsättningarna skiljer sig rätt markant även här.

I dessa dagar får en skildring av terrorismen naturligtvis ännu en speciell innebörd, en kuslig aktualitet som ofta gör sig påmind under läsningens gång. Lika uppenbart är att det även i det avseendet finns betydande skiljelinjer. Ställd mot dagens muslimska fundamentalister ger de ryska socialistrevolutionärerna ett mindre militant intryck, och självmordsbombare av islamsk kaliber kan man inte tala om här. Enligt Savinkov utövade de ryska terroristerna inte urskillningslöst våld, åtminstone inte i hans krets. De gavs alltid uttryckliga order att undvika mord eller skador på oskyldiga, och organisationen fordrade aldrig att en enskild attentatsman skulle stryka med i sin aktion – även om många av aktivisterna frivilligt påtog sig den risken och ibland rentav önskade sin egen död i samband med en framgångsrik aktion. Frågor av senare slag diskuterades flitigt hos sällskapet. Tydligast formulerades problemet av en av dess ledare: ”Har organisationen rätt att kräva, att en av dess medlemmar spränger sig i luften?” Svaret på detta blev alltså i princip nej.

Välutbildade ryska terrorister

Värt att betona är likaså skillnader i utbildningsnivå och teoretisk ambition. Ställda mot de flesta övriga terroristgrupper ägde de ryska aktivisterna djupare samhällskunskaper och, generellt sett, en högre strävan efter intellektuell analys. En annan faktor är närheten till folket, för vilka de ju påstod sig strida. De grupper som författaren fokuserar levde relativt nära massan och kunde därmed känna av opinionens svängningar och inte sällan också påverkas av dem. Isolerade grupper av bombkastare förekom endast i begränsad utsträckning.

En än mer väsentlig olikhet ligger i att verksamheten inte vilade på religiösa grundvalar. Ideologiskt omfattade socialistrevolutionärerna mycket gods från en marxistiskt färgad samhällssyn, där ateismen var en självskriven ingrediens. Därmed inte sagt att religiösa föreställningar saknades. En del inom gruppen levde och verkade efter en uttalad kristen tro, och flera av dem använde termer och begrepp som ligger kristendomen nära, i ett glödande engagemang som kan erinra om religiöst patos. Speciellt på den senare punkten tycker man sig därför spåra likheter med många nu verkande terrorister – mera därom nedan.

Trots den något varsammare framfarten stod den här kamporganisationen ändå på minerad grund. Dess målsättning var aggressiv: att sprida skräck och desorientering hos den styrande eliten, och, som stadgarna angav, ”utfärda dödsdomar över folkets och frihetens fiender”. I praktiken var folkets fiender en väl definierad krets av högt uppsatta personer – i första hand ministrar, guvernörer och officerare. De interna diskussionerna, som kunde vara nog så hektiska, visade sällan nämnvärd splittring vad gällde val av offer, om man får tro Savinkov.

Såsom nämnts försökte bombkastarna ändå i möjligaste mån skona oskyldiga, inklusive medlemmar av offrets familj – författaren betecknar detta som ”den moraliska sidan av saken”. Om det tilltänkta offret färdades i sällskap med exempelvis sin maka inställdes aktionen helt, med den besvikelse och frustration som en utebliven aktion innebar för partiets medlemmar. Försiktigheten hade även en taktisk och strategisk botten. Organisationen förstod att ett urskillningslöst mördande skulle ha en negativ inverkan på den allmänna opinionen.

Förkastandet av terror i fria länder

Ett lika intressant faktum är att socialistrevolutionärerna förkastade terrorn som medel i fria länder – den gällde i princip endast i Ryssland, som ett vapen mot självhärskardömet. När reformer och konstitutionella rättigheter sedan såg ut att växa fram, hävdade ledande partimedlemmar att terrorn inte längre skulle tillämpas på hemmaplan; i detta skede var den legitim enbart i en diktatur. Bakom dessa ståndpunkter kan man spåra en lyhördhet inför tidsanda och politiska förändringar; den faktiska samhällsutvecklingen inom tsarriket tycktes i viss mån jus-tera och precisera partiets fortsatta väg.

Beslutet att utveckla mer legala metoder var dock omtvistat. Många av partiets medlemmar var skeptiska till den parlamentariska linjen. Författaren själv tillhörde dem som kom att vända sig mot denna mer revisionistiska hållning, med motiveringen att enbart terroraktioner gav den styrka som behövdes för att störta tsaren och uppnå ett socialistiskt samhällssystem.

Under skildringens gång invigs läsaren i talrika attentatsplaner, varav många förlades till Moskva och S:t Petersburg. En del klassiska miljöer passerar därför förbi – det var ju längs dessa stråk som ministrar och andra tilltänkta terroristoffer brukade röra sig. Samtidigt ges en inblick i mötesformer och hårda dispyter. Organisationens medlemmar bildade en brokig väv av idealister i skilda åldrar och med olika bakgrunder, somliga med Sibirienförvisning i sitt förflutna. Som hjärnor bakom dåden märktes brinnande yngre män, självuppoffrande kvinnor, härdade arbetare, revolutionshjältar, bönder, agitatorer, organisatörer, handledare i såväl praktik som på ett mer idémässigt plan. Det var inte ovanligt att äkta par vigde sig åt terrorismen, och man återfinner en överraskande hög andel kvinnor inom organisationen. Såsom nedan skall visas presenterar författaren flera av dessa medlemmar i mer eller mindre utarbetade miniporträtt, och somliga kommer till tals på egna villkor.

Man kan anta att gruppens heterogena karaktär möjliggjorde en effektiv arbetsfördelning. I den mån styrkan förslog gavs var och en detaljerade uppgifter, ofta i samråd med de övriga. Många funktioner var indelade i avdelningar. Mest krävande var kanske uppgiften att framställa och förvara bomber. Vem som helst fick inte hålla i dynamiten, och i organisationen ingick också en särskild kemigrupp. Ett betydande arbete utfördes inom laboratorier eller dynamitverkstäder. Flera av aktivisterna hade en gedigen utbildning inom naturvetenskap och teknik.

Hur genomföra attentaten?

Naturligt nog ägnades mycken diskussion åt frågan om när och hur attentaten skulle genomföras, och av vilka eller av vem. Spontant arbete tillhörde ovanligheterna inom partiet. Disciplinen var sträng, och varje medlem tvingades rätta sig efter centrala beslut, alternativt beslut fattade av ledare på mer lokal nivå. Det behöver knappast påpekas, att all denna planering förutsatte sammanhållning inom gruppen. Likaså krävdes uthållighet och lång, välorganiserad spaning. Tillvägagångssättet återkom många gånger. När ett offer väl hade utsetts, bevakades platser och stråk där personen regelbundet rörde sig. Det gällde att veta exakt när vederbörande hade för vana att dyka upp på en viss plats. För att finnas till hands på rätt adresser skrev delar av terroriststyrkan därför in sig som hyrkuskar. Andra tog arbete som skoputsare eller drog fram som blomster-, cigarrett- eller tidningsförsäljare, ambulerande eller mer stationära. Syftet med gatuspaningen var att observera så mycket som möjligt utan att själv dra blickar till sig. I detta lyckades organisationen överraskande väl, åtminstone till en början. Som regel erbjöd kusk- och försäljningsarbetena en effektiv förklädnad. Men detta var ändå ett riskfyllt arbete eftersom ordningsmaktens ögon vakade nog så strängt. En kuskterrorist kunde avslöjas och råka illa ut av en ren tillfällighet, det räckte med att någon frågade om hans bakgrund eller vänligt undrade från vilket guvernement han kom. De mest förslagna, med fallenhet för saken, växte ändå snabbt in i maskeringen. Ledigt kunde de på kuskars vis smågräla med gårdskarlar och poliser för att i nästa ögonblick köpslå med sina passagerare. Fromma fraser var de också duktiga på, liksom folkliga uttryck.

På så vis kunde en kuskterrorist spana relativt ostörd under en längre tid. I allmänhet tycktes de inte heller ha varit särskilt rädda för polisen, och många av dem tog kamraternas varningar med en nypa salt – något som kan förvåna med tanke på straffutmätningen. En förklaring till modet är säkert att en misstänkt kunde slinka undan rätt obesvärat efter pådrag i centrala stadskvarter. Samtidigt låg ofta kolossal lidelse i botten. Aktivisterna levde ut i sina roller, och trodde fullt och fast på terrorn och revolutionen.

På längre sikt tvingades organisationen ändå att vara försiktig – det gällde att undvika spioner och detektiver. Därför rörde sig medlemmarna mellan olika bostäder. De bodde i fuktiga källarhål och andra underjordiska kyffen, inhystes hos varandra, i enstaka fall i eleganta våningar – alltid med stöd av täcknamn, fiktiva yrken och lämpliga in- och utrikespass. Vissa övernattade på gatan, i restauranger eller vid nöjesparker, på flykt även bland grottor och berg.

Angivare, polisagenter och avrättningar

För organisationens överlevnad var det likaså viktigt att etablera kontaktnät med icke-medlemmar som sympatiserade med revolutionen – deras informationer kunde vara ovärderliga. Till detta kom kontaktnät mellan städer. De högst ansvariga reste kors och tvärs genom Ryssland. Somliga tog sig över gränsen – mot Genève, Berlin, Paris, London, Warszawa, Helsingfors och andra europeiska städer, för att där överlägga med de bäst skickade strategerna.

De bombkastare som här skildras verkade alltså under en kort men händelserik period. Många av deras attentatsförsök misslyckades, av olika skäl, men kamporganisationen repade ofta nytt mod och fick betydande stöd även av sympatisörer ute i periferin. Till detta kom en stundtals stark nyrekrytering.

Överlag ger framställningen intryck av en verksamhet som rymde lika mycket uppgång som fall – prognosen kunde förändras på kort tid. Efter de planenliga mord som inledningsvis skildras följde en våg av arresteringar, så att organisationen förlamades under en stor del av år 1905. Den lyfte sig dock snart, men återupprättandet blev kortvarigt eftersom aktivisterna mötte problem av intern karaktär. Flera av dem misstänktes för att vara förrädare, ett brott som regelmässigt gav maximal bestraffning: den som gick polisens ärenden avrättades av organisationen. Boris Savinkov berättar om ett par sådana fall.

Parallellt med terroraktionerna diskuterade partiet sedan intensivt sin fortsatta väg, strategiska överväganden som baserades på den inrikespolitiska utvecklingen och bedömningar av massornas anslutning och politiska stöd. Under en period kom centralkommittén därvid att ta avstånd från terrorn – då återstod endast enstaka aktioner – för att ytterligare en tid senare godkänna vapnet på nytt. I detta skede kom Finland att bli den mest betydande basen för verksamheten. Ännu ett antal attentat planerades, men arbetet försvagades denna gång till följd av mer utbredd skuggning; alltfler detektiver hade börjat följa de misstänkta i hälarna.

Trots det levde verksamheten vidare in i år 1906, med enstaka attentat enligt planerna. Därefter beslutades att terrorn på nytt skulle upphöra, under tiden för Riksdumans session – något som dock trotsades på sina håll. Det var i den vevan som Savinkov själv arresterades och hamnade i fängelse. Till sin lycka omgavs han av revolutionärt stämda soldater, kanske som ett resultat av organisationens taktiska närhet till massan, och flyktplaner kunde strax ta fart. Trots ett misslyckat försök att söva vakterna nådde han så småningom ut i det fria. Efter en äventyrlig jakt i staden tog han sin tillflykt till en enslig lantgård, varifrån han med en handfull kamrater drog vidare till sjöss, ända ner över Svarta havet, för att ytterligare en tid senare pendla mellan städer i Norden och Centraleuropa.

Längre fram detta år beslutade partiets centralkommitté att återuppta terrorverksamheten. Men nu stod ledningen inför mer påtagliga problem. Styrkan hade reducerats – många satt i fängelse – och spaningen var otillräcklig. Organisationen behövde samla in fler upplysningar för att kunna iscensätta större aktioner, däribland ett länge planerat mord på tsaren. Ambitionerna stupade dock när en av partiets grundare avslöjades som polisagent – Savinkov berättar tämligen ingående om dessa för honom närmast traumatiska turer. Därefter kunde kamporganisationen aldrig riktigt återhämta sig. Något bokslut rymmer framställningen inte – den avklingar i ett skede där författaren samlar sig inför en ny kamp, sommaren 1909.

Savinkovs flykt

Att det hädanefter skulle gå tokigt för kamporganisationen kan läsaren dock ana, och detta bekräftas också av författarens biografi. Savinkov flydde ur landet för att verka som skriftställare i Paris. Ytterligare några år därefter återvände han dock till Ryssland och den politiska arenan och kom snart att verka som armékommissarie och även ställföreträdande krigsminister i Kerenskijs regering. Dragningen åt höger gjorde att han alltmer kom i onåd hos radikala socialistiska kretsar, framför allt hos bolsjevikerna, och han dömdes snart för kontrarevolutionär verksamhet; han uppges ha tagit sitt liv vid mitten av 1920-talet.

Savinkovs memoarer påminner vid många tillfällen om hur entusiasmen kom till uttryck som besatthet, speciellt i ett avsnitt där han avlyssnar de enskilda aktivisternas röster. Dessa passager bildar de mest gripande och bestående intrycken av hela boken. Tillsammans har de en kolossal kraft, och man tycker sig ibland vara förflyttad till Dostojevskijs porträttgalleri; tanken leder inte minst till Onda andar. För många av författarens kamrater var terrorn ett sätt att utföra bragder i det ryska folkets namn. I deras idévärld spirade drömmen om att rena riket genom att utrota det onda. Grundtonen var nästan alltid optimistisk när de lyfte fram sina ideologiska övertygelser och med förkärlek talade om idéns renhet och ett framtida, rättmätigt styrelseskick. Så här uttryckte sig en av bombkastarna: ”Jag tror på terror. För mig är hela revolutionen terror. Vi är få nu. Men ni ska få se att vi blir många.”

Ofattbar hänförelse

En stor del av den här skaran verkade således med närmast ofattbar hänförelse och drevs, mitt i sin kallblodighet, av motiv som kan likna en religiös känsla, upplyft av viljan att frambära offer. Själv använder författaren gärna begreppet brödraskap: ”Vi var ett brödraskap, som levde med ett och samma mål, en och samma önskan.” Om en av kvinnorna sägs att hon ”deltog i terrorn […] med ett glädjefyllt medvetande om ett stort och ljust offer”.

Drag av bekännelse och bikt avspeglar sig alltså klart i vad han citerar från sina politiska kamrater. I en av bokens mer dramatiska avsnitt talar den inledningsvis citerade Kaljajev, som efter att ha mördat Moskvas generalguvernör, storfurst Sergej Aleksandrovitj, får besök i fängelset av dennes maka. Storfurstinnan räcker den sedermera dödsdömde en ikon, och tillägger: ”Jag ber er, tag som minne emot denna ikon. Jag skall be för er.” På detta svarar Kaljajev: ”Mitt samvete är rent, det gör mig mycket ont att ha berett er sorg, men jag handlade medvetet, och om jag hade tusen liv, så skulle jag ha givit tusen och inte bara ett.” Besökerskan skyndar sig därefter ut ur cellen.

Om möjligt ännu starkare griper levnadsödet hos unga adelsfröken Marija Benevskaja, som i likhet med många av gruppens övriga medarbetare kom att dömas till straffarbete i Sibirien. Häpnad blandas med respekt när författaren här närmar sig hennes religiösa tro och dragen i hennes karaktär: ”Som bekännande kristen, hade hon, utan att ta avstånd från evangeliet, på ett okänt och komplicerat sätt kommit fram till ett bejakande av våldet och till nödvändigheten av ett personligt deltagande i terrorn. Hennes åsikter var klart färgade av hennes religiösa medvetenhet, och hennes personliga liv och förhållandet till kamraterna i organisationen bar samma karaktär av kristen mildhet och oförtröttlig kärlek. Av terroristisk praktik i snäv betydelse utförde hon föga, men i våra liv förde hon in en stråle av ljus glädje och för några få också plågsamma, moraliska frågeställningar.” På Savinkovs fråga om hennes bevekelsegrunder sägs hon ha hänvisat till Matt 16:25 (i den ryska texten står här ordet själ i stället för liv): ”Varför jag ägnar mig åt terror? Står det inte klart för er? ’Ty den som vill bevara sin själ, han skall mista den; men den som mister sin själ, för min skull, han skall finna den’.”

Kvinnliga öden

Här liksom på andra håll i texten får man ett intryck av att organisationens kvinnliga medlemmar var de allra mest hängivna. Vad gäller en av dessa, Aleksandra Sevastianova, som avrättades genom hängning, citerar Savinkov ett utdrag ur en nekrolog. Texten talar om en ”självuppoffrande terrorkrigare”, som efter ett bombdåd ”fallit för bödelns hand”. Kvinnan hedras i rörande ordalag: ”Den avlidna blev medlem i det socialistrevolutionära partiet strax efter det att det blivit till. Redan i slutet av 1901 arresterades hon och förvisades till Sibirien, varifrån hon snart rymde. Avskild från världen, bedrev hon allt sedan dess oförtröttligt ett strängt och mödosamt konspiratoriskt arbete. Frid över hennes stoft!”

Värd uppmärksamhet är likaså författarens varma notering om den medlem av kamporganisationen som räddade honom ur fängelset. Om denne Suljatitskij skriver han: ”Han kunde inte föreställa sig sin medverkan i terrorn annorlunda, än att den skulle sluta med döden, dessutom önskade han sig ett sådant slut: han såg i detta till en viss grad gottgörelsen för ett oundvikligt men, trots allt, syndigt mord.” Det är en intressant aspekt, speciellt som Savinkov dessförinnan betecknat hållningen som en del av ”den grundläggande psykologin hos varje terrorist”. Citatet ger uttryck för den kluvenhet som präglade många av de ryska terroristerna, och det är svårt att se hur den skulle kunna överbryggas. I detta avseende märker man ännu en skillnad gentemot mer brutala grupperingar av senare datum.

Andra medarbetare kom mer att vackla eller förtröttas, märkta av lidande och obotliga sår. I längden orkade de inte bära sin fana lika högt. I en lika sorgsen som ivrig försvarsinlaga skriver en av dem om priset för sitt engagemang: en osanning och ett dubbelliv som ”frätt djupa spår” i hans själ, fastän revolutionen länge för honom varit ”en helig sak, dyrbarare än livet, dyrbarare än allt”. Några personliga intressen har han aldrig vetat av: ”En enda tanke – nyttan för revolutionens sak – har medvetet eller omedvetet lett mig i allt.”

Moraliska betänkligheter

Betänkligheter inför våldet framkommer hos en annan rutinerad aktivist, om vilken författaren skriver: ”Bakom de skarpa uttalandena och de bestämda åsikterna dolde sig tvivel – ett tecken på ett moget intellekt och en samvetsöm själ. Han oroades av frågan om våldets moraliska berättigande, och i hans extrema, ofta grymma slutsatser anade jag en vämjelse inför blod och en förtvivlan över att revolutionen oundvikligen måste vara blodig.” I grunden lika vilsen, fastän på ytan besjälad av ihållande revolutionsromantik, framstår en av de mest tragiska bombkastarna, sedermera omkommen vid ett attentat i Moskva. I ett avskedsbrev till sina föräldrar skriver han: ”Tack för er kärlek, för era omsorger, för själva mitt liv, som jag frambär till det arbetande Ryssland som en gåva av kärlek till sanningen och rättvisan.”

I vissa fall förmedlar Savinkov även vad ögonvittnen haft att berätta. Ett av dessa beskriver på ett talande sätt de sista minuterna hos två av de dödsdömda: ”Modet och lugnet inför döden gjorde stort intryck på de människor – de tillfälliga vittnen – som skulle förbli vid liv […] En av de senare snyftade som ett barn, och en av de dödsdömda tröstade honom.” Längre fram berättas om hur tillförsikten bevarades hos denne: ”Alla frågor var besvarade. Inget tvivel och beklagande, inte ens över att döden väntade honom […] Det fanns bara en tanke som gnagde i hans hjärna: hur han skulle kunna stå ut med att bödeln rörde vid hans kropp!” Om lugn före dödsögonblicket vittnar även tonen i ett brev till modern. Liksom så många övriga i gruppen betecknade mannen döden som uppfyllande av sin plikt. Han kan nu skiljas från livet och kärleken, efter att ha tagit den svages parti i långvarig kamp mot lidanden och sorg.

Flertalet av de personer som här porträtteras var mellan 20 och 30 år gamla, och många av deras anteckningar tillkom innanför fängelsets murar – i det senare fallet var det Peter-Paulsfästningen. I enstaka sammanhang aktualiserar författaren även minderåriga som deltog i terrorverksamheten. Om en av ynglingarna, endast 16 år gammal, skriver han slutligen: ”Makarov var en kortväxt, rosig och kraftig yngling, som såg ut alldeles som en pojke. Han trodde lidelsefullt på terrorn och ansåg det vara en lycka att bli hängd i revolutionens namn.”

Man dröjer med förundran inför dessa uttalanden och levnadsteckningar, var och en fylld av en kraft som länge lever kvar och som kan läsas om och om igen. Betydligt fler av dessa inlagor kunde ha aktualiserats. Sammantagna ger de en lika tragisk som brännande bild av detta förlopp.

Detaljrik redogörelse för terroristernas föreställningsvärld

Savinkov framställning rymmer svar på oväntat många frågeställningar, samtidigt som den ger upphov till ett otal nya. Till förtjänsterna hör den detaljrika redogörelsen och viljan att berätta hur det verkligen gick till. Motiven för terrorverksamheten granskas på ett öppet och till synes hederligt sätt. Samtidigt redovisas aspekter kring hur gruppens arbetsmetoder anpassades efter samhällsförändringen, förhållandet mellan terror och fredliga metoder och mycket mera. Inom parentes kan sägas, att författaren inte nämnvärt går in på tidigare attentat och revolutionära försök i rysk historia – värt att nämna här är väl i första hand terrormordet på tsar Alexander II år 1881.

I kraft av den nakna beskrivningen och de citerade inlagorna kommer läsaren också terroristernas föreställningsvärld nära inpå livet, en närhet som stämmer till eftertanke och snart ger upphov till ytterligare frågor, inte minst kring våldet och dess berättigande. I det sammanhanget bör åter framhävas hur väsentligt det var för organisationen och dess rykte att skona oskyldiga – en aspekt av verksamheten som många gånger inbjuder till jämförelse med terrorgrupper längre fram under 1900-talet, liksom även med krigförande stater. Problemet väcker likaså funderingar om priset för ett bättre samhällssystem och om begrepp som frihet, självständighet och demokrati. Man tänker exempelvis på frågan om civila offer i våra dagars krigföring, och det faktum att en majoritet av västerlandets befolkning normalt accepterar ett stort antal offer som ett rimligt pris för att ersätta en diktatur med demokrati.

En annan angelägen fråga gäller bombkastarnas politiska och personli-ga motiv. Varifrån kom modet och styrkan inför döden, till och med inför själva dödsögonblicket? Få av de dömda kan ha föreställt sig belöningar i ett kommande liv – för att urskilja ännu en kontrast gentemot dagens muslimska självmordsbombare. Åter erinras man om det förhållandet att ideologisk tillhörighet kan vara lika stark som religiös förankring, och att de mest skilda verksamhetsformer låter sig motivera med religiöst färgade uttryck. Vidare ställer man sig frågor av typen: Vilken roll spelade aktivisternas bakgrunder, den psykologiska aspekten? Klart står att de slogs för sin sak, och att flertalet var väl pålästa i politiska ämnen och scenförändringar i ett internationellt perspektiv. Att faran i sig skulle utöva en avgörande lockelse tillhör troligen undantagen och bör nog avskrivas som förklaringsgrund, åtminstone hos den här gruppen.

Däremot märktes tydliga föreställningar om martyrdöden. Att många inom organisationen slutade sin revolutionära karriär med hängning eller straffarbete låg i sakens natur. Indirekt visar skildringen att få av terroristerna hade vilja eller möjlighet att återvända till ett normalt liv efter att en gång ha deltagit i attentat. De få som inte bestraffades tycks ha ådragit sig svåra psykiska sjukdomar.

Boris Savinkovs memoarer innehåller lika mycket debattbränsle som historik. Möjligen kan texten också öppna portarna för en fördjupad religionsdialog.