Ett färgat fönster

Ordet ikon betyder helt enkelt bild, vare sig det sedan rör sig om dataskärmens symboler eller den ryska fromhetens andaktsbilder.

I den östliga kristenheten har vördnaden för de heliga bilderna varit stor, alltsedan bilddyrkarna segrade i de bittra teologiska och politiska striderna mot bildkrossarna, ikonoklasterna. Från senantikens allt mer stiliserade formvärld utvecklade sig en framställning av den övernaturliga världen som avstår från alla försök till realism. Tunna och långdragna svävar de heliga personerna fram utan skuggor eller försök att ange kroppslighet. Efter Konstantinopels fall år 1453 fördes denna bysantinska kultur vidare av de ryska staterna, där Moskva gärna såg sig självt som den givna efterträdaren, det tredje Rom.

Varje hem och naturligtvis varje kyrka eller kapell hade ikoner, inför vilka man bugade och brände ljus – som snabbt svärtade ner bilden till oigenkännlighet. Vissa motiv fick särskild karaktär av helighet och undergörande kraft.

Med renässansen lämnade det västliga Europa de bysantinska idealen bakom sig, och skillnaden blev allt större mellan den religiösa konsten i öst och i väst.

Under den sovjetiska tiden var gamla andaktsbilder inte mycket värda, och det var möjligt för svenskar som gjorde affärer i landet att få ihop betydande samlingar. De i sin tur donerade ikoner till Nationalmuseum, som på så vis fick en samling som hör till de mest betydande i världen utanför Ryssland. Av detta kulturarv har museet egentligen inte gjort så mycket, men nu har äntligen en seriös katalog av Ulf Abel över ikonsamlingen kommit ut. I samband med detta visar Nationalmuseum över sommaren en tillfällig utställning i tre små rum med ett större urval än annars av ikonerna.

Ett fönster mot himlen – det är en omtyckt bild för att beskriva vad ikonen i den bysantinska och senare den ryska fromheten betydde. Många uppfattar idag dess traditionella, stränga framställning som mer lämplig för andaktsbilder än den sockrade och banala stil som under de senaste två, tre seklerna dominerat den västliga religiösa bilden – och vad det beträffar också har trängt in i den ortodoxa världen.

Det rör sig om en strängt bunden bild, utan någon plats för konstnärlig frihet i teckning eller färg. Visserligen har olika områden sina egenheter i framställningen; museet visar fyra sidor från etiopiska manuskript som komplement till det ryska materialet, men reglerna var givna. Särskild betydelse fick berget Athos alltifrån 900-talet för det fromma måleriet.

Bland motiven på utställningen dominerar några få gestalter: Maria med barnet i famn, Kristus som Allhärskaren – mer sällan som den korsfäste – några återkommande helgon, även Elie himmelsfärd. De kan skildras som enskilda gestalter eller i små grupper, men det finns också kompositioner som kryllar av figurer, som Den yttersta domen. Ofta omger en ram av små scener ur helgonets liv själva centralgestalten i stort format. Det finns också en ikon för processioner med bild på båda sidor och hela dörrar till en ikonostas, den vägg som skiljer det allra heligaste i kyrkan från den del som är synlig för församlingen.

De äldsta ikonerna på utställningen är bysantinska från 1200-talet, men de ryska från 1500-talet och framåt dominerar. Med tiden smyger sig vissa drag från en mer folkligt färgad bildframställning in, särskilt i form av utarbetade ornament, antingen på kläderna eller i bakgrunden.

Namnskyltarna hänger så långt ner på väggarna att man nästan får krypa för att se dem, och informationen är ytterligt begränsad. Det hade annars varit av intresse att få veta hur museets skickliga konservatorer har arbetat för att befria ikonerna från all den rök och allt det sot från lampor och vaxljus som normalt svärtar ner dem och sugs upp av pigmenten; ikonerna har inte varit fernissade. Det mest påfallande på utställningen är just de lysande färgerna, klara som i folkkonsten.

Egentligen hör ikoner inte hemma på ett konstmuseum. Deras ideal är direkta motsatsen till det studium av kroppar och landskap som västerländsk konst har ägnat sig åt sedan slutet av medeltiden. De borde ställas ut i ett sammanhang som Nationalmuseum en gång provade på i liten skala men inte kunde fortsätta med (på grund av problem med luftfuktigheten): tillsammans med exempel på den senantika porträttkonst ur vilken de växte fram, en historisk framställning av hela det östra Medelhavsområdet där idag de kristna minoriteterna är hårt ansatta eller nästan helt försvunna men där den kristna konsten växte fram och blommade i flera avgörande århundraden. Men den intresserade får vara glad åt det som bjuds. Ett så stort urval ur samlingarna är vi inte vana vid att ha tillgång till, så det gäller att passa på innan sommaren är över. Den tidlösa bilden har inte mycket tid på sig numera.