Fader Serafims liv och lära

”Den helige Serafims lilla cell med dess två fönster, som vette ut mot gården och alltid var stängda, lystes upp av många ljus, som brann till åminnelse av levande och döda och av oljelampan, som hängde framför den enda ikonen av Guds Moder. En stol och en bänk för besökare utgjorde hela hans möblemang. När staretsen tog emot någon satt han själv på en huggkubbe, som också tjänade som bord. En säck på golvet var hans bädd.”

Med denna rena beskrivning framställer Valentine Zander en sida hos Serafim av Sarov (1760–1833), ansedd som en av den ryska ortodoxa kyrkans främsta andliga ledare. Föremålet för hennes biografi är en långvarigt verksam förkunnare som avbildats på talrika ikoner och porträtt, och som år 1903, sju årtionden efter sin död, också helgonförklarades. Fader Serafim betecknas i dag som ett av Rysslands största helgon.

Omfångsmässigt är detta en ganska begränsad levnadsteckning om endast 60-talet sidor, men innehållsligt är den desto mer fyllig, med en belysning som alltså omspänner mer än ett halvsekel. Zander skriver också på en klar och vacker prosa som fångats upp i säker svensk språkdräkt. Översättningen är inte baserad på det franska originalet, som utkom 1953, utan på en engelsk upplaga från 1968; bakom arbetet står medlemmar ur Brödraskapet S:t Alban och S:t Sergius.

Utifrån sina djupa kunskaper klarlägger Valentine Zander huvuddragen av fader Serafims liv och lära. Vid sidan om själva levnadsteckningen inflikar hon emellanåt även centrala yttranden som fader Serafim fällt genom åren. Till detta fogas vittnesmål och nedteckningar från människor som han mött, däribland unga systrar och långväga besökare på visit i hans enkla cell. Var och en av dessa passager speglar en kraft och språklig spänst som fångar läsaren, samtidigt som inlagorna ger en näst intill samstämmig bild av en själavårdare och andlig profil som kom att ägna hela sitt liv åt askes, bön och meditation.

Naturligt nog kretsade en stor del av fader Serafims verksamhet kring visioner och underverk, uppenbarelser längs mystikens väg. Valentine Zander talar ofta om profetior och helbrägdagörelser. Hon berättar om hur fader Serafims ande kunde överskrida naturlagarna, och hur han tämjde och talade med vilda djur. För västerländska läsare kan uppgifter av detta slag verka främmande och rentav förbryllande. Många tenderar kanske att vilja läsa vittnesmålen på ett mer bildmässigt plan, möjligen i kombination med en önskan att komma i närmare kontakt med östkyrkans mystik för att därigenom vidga ett religiöst perspektiv. Oavsett läsart griper redogörelserna dock tag, mycket tack vare författarens bildrika prosa och den skönhet som genomsyrar många av hennes textavsnitt.

Bokens inleds med en kortare bakgrund till fader Serafims livsuppgift. Läsningen stod tidigt i fokus, redan i unga år lockades han in i kyrkofädernas skrifter och berättelser om helgonens liv. Det dröjde heller inte länge förrän han gjorde en pilgrimsresa till Kiev, ”De ryska städernas moder”, för att senare välja att gå i kloster. Prochor, som han då kallades, hade bara hunnit fylla nitton år när han fattade detta beslut.

Väl i klostret prövades han både moraliskt och fysiskt. Till de nödvändiga kroppsliga ansträngningarna hörde tungt skogsarbete – hela dagar kunde gå åt till att fälla träd. Det var ändå inte det som mest frestade på hans hälsa. Mer påfrestande var de långa nattvakorna och fastorna, vilka tvingade honom till sängs redan efter ett par års klosterliv. Han kom dock snart på benen, och mötte då nya uppgifter.

Namnet Serafim – på hebreiska ”flammande” – gavs när han sedan tog munkdräkten. Efter några år som prästmunk drog han sig åter tillbaka för att leva som eremit. Den efterlängtade ensamheten kunde dock vara svår att nå. Stora skaror kom för att se honom, bönder likaväl som munkar och systrar från olika håll, somliga mest för att skåda honom, andra med tyngande bekymmer på hjärtat. Zander belyser hur fader Serafim på olika sätt försökte hjälpa sina besökare och även bota sjuka. Själv undgick han inte svåra stunder. Han drabbades ibland av ångest, lidande, sorgsenhet och frestelser – andliga prövningar som kan sägas höra eremitlivet till.

Ytterligare en tid senare, efter ett överfall i skogen, drog han sig trots det längre in i stillhet och isolering. ”Ingen andlig övning kan jämföras med tystnad för dem som önskar att uppnå inre frid”, förklarade han. Intressant är att fader Serafim gärna såg upp till den som var ”dåre i Kristus”. ”Heliga dårar” är sedan länge ett bekant fenomen i slavisk ortodoxi. Dessa heliga narrar, som de också kallas, döljer sin fromhet för att skydda sitt andliga liv mot stelnade kyrkliga konventioner. Narren bryter mot värdighet och etikett genom ett fräckt och provokativt uppträdande, i form av dans, skrik, obscena gester, med mera. Med detta narrspel söker han demaskera konventioner av skilda slag för att i sina ensamma stunder leva ett liv i fromhet, ofta som en ökeneremit, i sin inre flykt. Flera av dessa heliga dårar har upptagits som helgon i den ryska kyrkan.

Tids nog återkallades fader Serafim i alla fall till klostret. Han följde uppmaningen och kom så gradvis att lämna sitt eremitliv. Efter 37 år som munk betitlades han starets, vilket för ryssarna kommit att få betydelsen vis man. En starets är vanligtvis en gammal munk, en fromhetsgestalt som känns igen hos exempelvis Dostojevskij; man tänker här speciellt på Zosima i Bröderna Karamasov.

I den rollen fortsatte den helige Serafim sedan att ta emot besökare, och de blev alltfler – pilgrimer, botgörare, sjuka barn, soldater, även statsmän. Författaren framhåller att ett par tusen pilgrimer kunde anlända under en och samma dag för att möta honom och ta del av hans tröst, bot, undervisning och välsignelse. Somliga pilgrimer hade veckolånga vandringar bakom sig.

Vid sidan om detta arbete deltog fader Serafim i administrativa klosteruppgifter. Han organiserade delar av en kvinnlig kommunitet och vakade över nunnornas arbete och böneregler. Längre fram grundade han också ett nunnekloster. Men liksom förr drog han sig med jämna mellanrum ur den andliga gemenskapen, in i ensligheten. Han tillbringade vissa dagar i en skogshydda och – i sämre väder – i en närbelägen grotta ur vilken källvattnet forsade fram. Även hit drogs snart pilgrimer. Valentine Zander skriver: ”Under staretsens sista år var skogen, hans ’öken’, inte längre den avskilda plats som den förut varit. Pilgrimer kom och belägrade honom från alla håll. De knackade på staretsens dörr, de följde efter honom hur långt bort han än gick. Skogen, som varit det tysta vittnet till helgonets mystiska erfarenheter, kunde inte längre gömma de höga under, som hände i dess djup.”

Fader Serafim saknade inte fiender och meningsmotståndare. Myndigheterna hävdade att han gömde flickor som flytt från sin tjänstgöring – ingenting ovanligt i livegenskapens Ryssland. Från kyrkligt håll gick han inte heller fri. Han kritiserades för att ha infört nya munkregler i strid med traditionen, inte heller det någon ovanlig angreppspunkt. Lika uppenbart är att hans förkunnelse gick långt tillbaka i traditionen, tillbaka till ökenfäder och apostlar. Han hade ett stort antalet anhängare, vilket visade sig inte minst mot slutet av levnadsbanan. Det är med en värdig inramning som Zander avslutningsvis berättar om staretsens sista dagar – fram till dess han insomnade under läsning av evangelierna. Stora folkmassor mötte upp vid begravningen, och fader Serafim uppges ha legat under åtta timmar i den öppna ekkistan.

Ungefär där avklingar Valentine Zanders levnadsteckning. Resultatet är ett varmt och inkännande porträtt, utmejslat med vördnad och respekt. Porträttet lever länge kvar inom läsaren.