av GREGORY F. LANAVE
Kungörelsen om ”synoden om synodalitet” och hur stiften sedan har arbetat för att engagera så många troende som möjligt i dess förberedelser gör detta till ett mycket viktigt ämne. Åtminstone i västvärlden har det funnits en frestelse att likställa synodalitet med en strävan att demokratisera kyrkan – en möjlighet som har tagits emot med både entusiasm och med bedrövelse. Oavsett hur berättigade sådana associationer är får det mig att tänka på något som G. K. Chesterton skrev angående demokrati och tradition: ”Demokrati uppmanar oss att inte bortse från en klok mans åsikter, även om han skulle råka vara vår stalldräng; traditionen ber oss att inte bortse från en klok mans åsikter, även om han skulle råka vara vår far”. Chestertons formulering sammanfattar väl den här artikelns centrala tema. Jag skulle vilja påstå att synodalitet inom kristendomens liv i mångt och mycket är ett och detsamma som traditionen. Men samtidigt finns där ett spänningsförhållande till traditionen – och traditionen, i dess fulla bemärkelse, måste anses vara primär.
Definitioner
Bortsett från dokumenten som rör själva synoden om synodalitet är följande dokument de viktigaste för att fastställa vad synodalitet innebär och vad det innefattar: (1) påven Franciskus tal med anledning av biskopssynodens femtioårsjubileum (17 oktober 2015); (2) den apostoliska konstitutionen Episcopalis communio (2018); (3) den internationella teologiska kommissionens text Synodalitet inom kyrkans liv och mission (2018).
Begreppet ”synod” har en mycket lång historia inom kyrkan – det är mer eller mindre synonymt med ”koncilium” – medan ”synodalitet”, som numera är på alla läppar, är en neologism. Den internationella teologikommissionen (ITC) menar att dess ursprung ligger i hur Andra Vatikankonciliet betonade de troendes gemensamma mission och bestämmelse. Det är välkänt hur den extraordinära biskopssynoden i Rom i november 1985 ansåg ”gemenskap” vara konciliets centrala ecklesiologiska begrepp. Därmed kan man enligt ITC tala om det sätt som kyrkan lever denna gemenskaps verklighet och det är innebörden av synodalitet: ”Inom denna ecklesiologiska kontext innebär synodalitet kyrkans, Guds folks, specifika modus vivendi et operandi, vilket uppenbarar och skänker mening åt hennes tillvaro såsom gemenskap, när alla hennes medlemmar färdas gemensamt, samlas och deltar aktivt i hennes evangeliserande mission.” ”Synod” avser en gemenskap som har samlats för att vandra tillsammans och blir även ett sätt att ge bifall till det lämpliga i att ha en permanent grupp inom kyrkan vars uppgift är att ”vandra tillsammans”, såsom till exempel biskopssynoden. ”Synodalitet” däremot sätter fokus på hur en församling av troende skulle kunna vandra tillsammans. ”Synod” är ett ting, ”synodalitet” är en egenskap. Och det är det senare som har fått särskild uppmärksamhet i de pågående diskussionerna.
Apostlarna tog emot evangeliets budskap i dess fullhet från Kristus, vilket de sedan lämnade över till hela kyrkan. Detta omfattar ”det som de själva fick ta emot – antingen av Kristi ord, från hans sätt att leva och hans gärningar eller av den helige Andes inspiration” (Dei Verbum 7). Formellt sett innebär tradition att det som har tagits emot ges vidare; i materiellt hänseende är traditionen innehållet i det som har tagits emot. Traditionens främsta uttryck är Skriften, där inspirationens nåd borgar för dess sanning. Uppgiften att tolka uppenbarelsen på ett riktigt sätt – och med auktoritet – har ”anförtrotts endast kyrkans levande undervisningsämbete” (Dei Verbum, 10), det vill säga läroämbetet [”magisterium” övers. anm.]. Men utöver Skriften och läroämbetet finns det ett vidsträckt område som tillhör traditionen, det uppenbarade evangeliets många olika existensformer och sätt som det har förts vidare på. I princip kan alla de sätt som evangeliet har tagits emot på och förts vidare sägas vara en del av traditionen.
I korthet kan den syn på traditionen som används i det följande sägas vila på en formell distinktion mellan Skriften, traditionen och läroämbetet, där samtliga är nödvändiga för att uppenbarelsen ska föras vidare.
Förtydliganden – traditionen och läroämbetet
När vi säger att traditionen vilar på hur Kristus överlämnade evangeliets hela uppenbarelse till apostlarna kan det uppfattas som att det vore omöjligt att formulera denna uppenbarelse på ett nytt sätt; skulle någon lägga fram en ny doktrin är den enda relevanta frågan om den är en upprepning av något som vi redan har tydlig kunskap om, eller om doktrinen följer med logisk nödvändighet av det som Kristus överlämnade till apostlarna. Ett sådant perspektiv skulle kunna kritiseras utifrån skilda utgångspunkter, bland annat baserat på den roll som den helige Ande spelar i kyrkan och alternativa sätt att se på doktrinutveckling. För mitt syfte är det tillräckligt att framhålla hur ett sådant synsätt inte följer av den grundläggande syn på traditionen som jag försöker teckna här. Faktum är att detta synsätt tenderar att blanda samman traditionens formella aspekter med dem som utmärker läroämbetet. Traditionen omfattar ett antal enskilda läror och bruk, men den är inte lika rigid i materiellt hänseende som Skriften eller läroämbetets dogmatiska lära. Till viss del innebär traditionens doktriner snarare att vi bör förvänta oss att få se nya sätt att leva evangeliet och även nya sätt att formulera ”trosskatten” [depositum fidei, övers. anm.]: kanske verkar det som om något liknande aldrig har sagts förr, men det är inte ett problem om det bedöms stå i överenstämmelse med uppenbarelsen i Kristus.
Dei Verbum 7 framhåller visserligen att apostlarna var traditionens första förvaltare. De formades av att följa Kristus och fick i uppdrag av honom att ge detta liv vidare och att leda det. Och det är samma apostlar som tog emot den auktoritet som är läroämbetet. Därmed ligger det nära till hands att tänka sig att traditionen i dess främsta bemärkelse skulle vara läroämbetets dogmatiska undervisning. Men samtidigt som kristet liv och tanke i sin helhet, i den mån som det är helgat och traderat, är en del av traditionen, så är det inte detsamma som läroämbetet. Vi bör särskilja två former av läroämbetets undervisande verksamhet. Den ena är av ett mer renodlat undervisande slag (på grund av hur den är formellt skild från både Skriften och traditionen) genom att avgöra Skriftens och traditionens innehåll. Det vill säga, det gängse sätt som kristna får kännedom om uppenbarelsen är via Skriften såsom den förstås i traditionens ljus – men eftersom det är vanligt att människor inte är överens om vad Skriften och traditionen lär oss har vi fått kyrkans läroämbete med auktoritet att avgöra detta. Den andra formen för läroämbetets auktoritet består i dess dagliga undervisning där uppenbarelsen förmedlas och kyrkan formas i överensstämmelse. Denna aktivitet hör till traditionen eftersom det är ett sätt att föra uppenbarelsen vidare. En del av det som förs vidare har dogmens auktoritet och en del har det inte.
Tradition och karismer
När vi dessutom bekräftar att den helige Ande är traditionens verkande kraft, och att nya saker kan bli en del av traditionen (givetvis utan att göra några grundläggande förändringar i den uppenbarelse som vi har tagit emot), framstår det som att det finns en tydlig koppling mellan tradition och karismer. Andra Vatikankonciliet lärde att karismer, trots att de har sitt ursprung i den helige Ande, likväl är underkastade den kyrkliga hierarkins avgörande; på ett liknande sätt är det den helige Ande som för traditionen framåt, samtidigt som traditionen alltid är underordnad läroämbetets avgöranden. Men här krävs större tydlighet. Karismer är inte alltid särskilt varaktiga. Traditionen däremot kräver mer: här krävs att den stora gåvan förs vidare på ett meningsfullt sätt till kommande tider. Därför kan inte ett utslag av sensus fidelium [”de troendes samförstånd”, övers. anm.] som sådant, i en viss tid och på en viss plats, utgöra en del av traditionen – och återigen är det traditionen som utgör den normativa kontext som gör det möjligt att förstå uppenbarelsen.
Tradition och sensus fidei
Uppenbarelsen kan bara tas emot såsom uppenbarelse med hjälp av den teologala dygden tro, det övernaturliga trossinnet (”sensus fidei”, se International Theological Commission Sensus fidei, 2–3). Det är uppenbart att tron är en nödvändig kontext för uppenbarelsen. Men när vi talar om traditionens betydelse som en kontext för uppenbarelsen åsyftas inte bara tro. Grunden för föreställningen om en tradition är att Kristus förde vidare uppenbarelsens fullhet till apostlarna som sedan gav den vidare till hela kyrkan. Det är rimligt att tänka sig att den traderas via formell undervisning, men även med hjälp av exempel från ett moraliskt riktigt liv, gemensam handling, bön och så vidare. Kontexten där uppenbarelsen tas emot är på så vis inte bara tron, utan hur de troende formas på alla dessa sätt.
Detta klargörande gör det möjligt att understryka vad synodalitet inte kan vara. Det är sant att varje kyrkomedlem, tack vare trons dygd, besitter den dygd som gör det möjligt att ta emot och i viss mån förstå uppenbarelsen. Det är även sant att kyrkan som en helhet inte kan misslyckas med att troget följa uppenbarelsen. Men ingen av dessa båda slutsatser innebär att det skulle vara möjligt att avgöra sanningshalten i ett dogmatiskt uttalande, som är bindande för hela kyrkan, genom att hänvisa till en viss troendes personliga omdöme eller genom att genomföra omröstningar i hela kyrkan. Därför innebär synodalitet inte och kan heller inte innebära att kyrkans normativa undervisning skulle kunna avgöras genom att kyrkans medlemmar får rösta om hennes trosartiklar.
Synodalitet och Skriften
Denna rubrik kan hanteras mycket kort, för att få med alla parametrar i diskussionen. Ingen menar på allvar att synoden ska ersätta Skriften som förmedlare av uppenbarelsen. Däremot är det förstås möjligt att personer involverade i den synodala processen, även biskopar, kan föreslå att biblisk undervisning på vissa punkter bör avvisas. Detta kommer dock snarare att formuleras som omtolkning av Skriften, snarare än ett avvisande.
Det är nödvändigt att skilja mellan läroämbetets undervisning och den kyrkliga hierarkins ledning. I sitt tal med anledning av biskopssynodens 50-årsjubileum påpekade påven Franciskus: ”Synodalitet är fundamentalt för kyrkan och skänker oss den bästa tolkningsramen för att förstå den kyrkliga hierarkin.” Slutsatsen att synodalitet bara har göra med hur kyrkan styrs ligger nära till hands. Synodalitet skulle då inte handla om kyrkans lära, utan om kyrkans liv. I sådana fall hör diskussionen om synodalitet hemma bland andra diskussioner som har kretsat kring till exempel lekfolkets inflytande eller biskopskonferensernas, konciliernas eller själva biskopssynodens roll. Inom kyrkans gemensamma liv krävs normativa beslut som rör hennes tillvägagångssätt och kanske har synodalitet förts fram just som en nödvändig del av denna beslutprocess. Ibland kommer detta att handla om frågor som rör kyrkans lära. När kyrkan till exempel beslutar hur den ska förhålla sig till en icke-kristen religion i ett visst kulturellt sammanhang (en praktisk fråga) kommer hon att behöva hålla i minnet hur hon ser på dessa religioners status (en teoretisk/dogmatisk fråga). Men det är tillräckligt enkelt att hålla dessa båda områden åtskilda, eftersom vi lätt kan skilja mellan vad vi vet om en viss situation och vad vi borde göra i den situationen; det är helt och fullt möjligt att låta synodalitet utgöra en avgörande del av det senare, utan att för den skull låta det avgöra det förra. Men när synodalitet ställs i relation till ledningen av kyrkan kan det aldrig innebära att en process som handlar om att lyssna, rådfråga och fatta beslut skulle kunna ersätta den kyrkliga hierarkin, vars ursprung är gudomligt. Även om synodalitet skulle kunna innebära att den kyrkliga hierarkin utför sin uppgift på ett annorlunda sätt, kan ingenting som verkligen hör till den kyrkliga hierarkins uppgifter överföras till någon annan person eller del av kyrkan.
På samma sätt som synodalitet omöjligtvis kan ersätta Skriften kan den heller inte ersätta läroämbetets undervisande ansvar. Läroämbetet är en institution som är inrättad av Gud, vars specifika undervisande uppgift inte kan tas över av någonting annat. Man skulle dock kunna hävda – vilket ofta görs – att det går att hitta ett berättigande för synodalitet i det faktum att både Pius IX och Pius XII rådfrågade världens biskopar innan de offentliggjorde sina dogmatiska definitioner av den obefläckade avlelsen och jungfru Marias upptagning i himlen. Och dessa påvar frågade inte bara vad biskoparna ansåg, utan ville specifikt veta hur de troende uppfattade saken. Därför skulle man kunna argumentera för att synodalitet, i betydelsen av att rådfråga de troendes ”trossinne”, är ett rimligt tillvägagångssätt och till och med en moralisk förpliktelse, innan läroämbetet tillkännager en bindande lärosats. Oavsett vad man kan tycka om detta kvarstår det faktum att det bara är läroämbetet som har auktoritet att upprätta en sådan lära och detta kan inte överföras till andra organ, eller ens till kyrkan som helhet (till consenus fidelium).
Synodalitet och tradition
Synodaliteten har vissa egenskaper som visar på en koppling till, eller åtminstone en likhet med, traditionen. På samma sätt som synodaliteten bär på en förväntan om att de troende ska besitta en känsla för uppenbarelsen i sin helhet, framhäver traditionen att man förväntar sig att hitta detsamma i den trons fullhet som vi har fått ta emot. På samma sätt som de uppfattningar hos enskilda troende och grupper i dag – vilket är just det som borde framgå ur synodaliteten – kan förändra vår förståelse av uppenbarelsen, så förväntar vi oss att den myriad av former av tron som vi har tagit emot ska kasta nytt ljus över vår förståelse av uppenbarelsen. Att synodalitet är ”den mest passande tolkningsramen” för att förstå den kyrkliga hierarkin, vilket var påven Franciskus ord, påminner oss om att traditionen utgör en nödvändig kontext för att förstå Skriften.
Det står klart att Franciskus ser synodalitet som en nödvändig ny väg för kyrkan, och därigenom skulle den kunna ge ett avgörande bidrag till kyrkans förståelse av sitt eget liv. Men synodalitet i den form som påven Franciskus arbetar för kan inte förstås som att rådfråga de troende vid ett visst tillfälle; poängen är snarare att kyrkan ska vänjas vid att förstå och utveckla sitt eget liv och tänkande via en synodal process. I och med att detta bör ske ofta går det att göra en givande jämförelse mellan synodaliteten och traditionens egen dynamik. Men det blir ingen exakt jämförelse. Traditionens bestående verk är ovillkorligen partikulära: de är tankeströmningar, levnadssätt eller system för bön och vördnad, sprungna ur ett individuellt sätt att betrakta och utlägga evangeliets helhet. De allra främsta av dessa verk blir till slut universella, men sett till sitt ursprung är de partikulära. Med andra ord innebär traditionens dynamik inte att kyrkans högsta auktoritet påbjuder ett visst bruk såsom universellt; först senare, när den till en början partikulära traditionen redan har bevisat sitt värde, ger denna auktoritet sitt godkännande. I detta skede ger den kyrkliga auktoriteten en viss tradition större räckvidd.
Denna jämförelse mellan synodalitet och tradition har främst berört hur traditionen bistår i ledningen av kyrkan. Nu ska vi se närmare på kopplingen mellan synodalitet och tradition när det kommer till kyrkans lära.
Synodalitet är inte en del av den triad som utgörs av Skriften, traditionen och läroämbetet (Dei Verbum 10) och kan därför inte ses som en avgörande faktor i hur uppenbarelsen tas emot och formuleras. Med detta sagt kan det ändå vara av värde att säga något om traditionens normerande roll. I grund och botten är traditionen ett conditio sine qua non för att förstå Skriftens uppenbarelse (och läroämbetet). Att säga detta innebär något mer än att den enskilde troende måste ha ett ”trossinne” (sensus fidei). En aspekt av traditionen är individuell, men där finns även en aspekt av gemenskap. Eftersom traditionen består av oräkneliga delar kan man förvänta sig att en viss troende kommer att nå insikter med hjälp av en del av traditionen som inte fungerar på samma sätt för en annan. Detta är den individuella dynamiken. Men endast i mycket liten utsträckning kan en troende sägas leva enskild; vanligtvis präglas de troende av det som de har fått ta emot som ett gemensamt arv. Att vara en del av traditionen innebär så att säga att känna den inifrån; den är just detta att ha fått ta emot någonting i form av ett arv och att tillhöra den gemenskap som den har format.
När läroämbetet avgör vilken auktoritet som skilda delar av traditionen bär på, blir det tydligt vad det innebär att tänka och leva i överensstämmelse med traditionen. Även om ett sådant uttalande från läroämbetet skulle saknas är det likväl nödvändigt att i någon mån kunna avgöra vad som är en mer eller mindre viktig del av traditionen. Det betyder att traditionens skilda delar bär på olika grader av auktoritet. Vi uttrycker något av detta när vi säger att vissa av traditionens delar är viktigare än andra. Det innebär även att vi kan avgöra och faktiskt även avgör att vissa sätt att formulera uppenbarelsen inte kan vara sanna eftersom en övervägande del av traditionen talar emot det; eller att någonting som framstår som en del av traditionen inte kan vara det eftersom det går stick i stäv med någonting som är centralt för traditionen. Ett exempel skulle kunna vara hur man kom fram till att arianismen [läran att Kristus är skapad och inte av samma väsen som Fadern övers. anm.] var osann eftersom den inte stämde överens med hur kyrkan betraktade Kristus i sina böner och sin dyrkan.
När nu traditionen har en sådan fundamental och normerande roll – vilken roll spelar då synodaliteten i mottagandet och förståelsen av uppenbarelsen? Det är uppenbart att synodalitet inte kan ersätta traditionen. En troende som i dag betraktar synodalitet som ett sätt att privilegiera samtiden och traditionen som att göra detsamma med det förgångna (eller ”de gamle”, för att använda Josef Piepers ord), och som därför helt enkelt föredrar det förra framför det senare, missförstår traditionens roll.
Men kanske kan synodalitet ge ett bidrag till traditionen. Detta framstår som kärnan i Chesterton-citatet i början av artikeln. Enligt hans synsätt är tradition så att säga synodalitet utsträckt i tiden – ”diakron synodalitet”. Därmed skulle tradition och synodalitet i grund och botten höra till samma kategori. De tänkbara svårigheterna skulle troligtvis bero på att den ena gynnas på den andras bekostnad; snarare ska vi sträva efter att föra dem samman.
Något som talar för ett sådant synsätt är de perioder inom teologin när någonting som till en början bekämpades som en nyhet senare kom att betraktas som ett avgörande framsteg för traditionen. Ta 1100- och 1200-talet till exempel: hur ska man förstå det allt större erkännande som teologer började visa för vissa delar av den aristoteliska filosofin, vilken skulle ha kunnat anses stå i motsättning till nedärvd tradition – och som även bedömdes så med läroämbetets auktoritet. Är det inte ett exempel på någonting nytt som framkommit under kyrkans resa och som krockade med traditionen? Vill man göra det enkelt för sig kan man svara att (1) saken faktiskt till slut avgjordes av läroämbetet och att (2) de som var mottagliga för Aristoteles arbetade för att visa hur man inte var tvungen att förkasta traditionen om man tog till sig Aristoteles. Utöver detta är det även viktigt hur vördnadsfull man var gentemot den tradition som man hade tagit emot; en hållning där traditionen betraktas med en grundläggande skepsis är en senare uppfinning. I den mån som vi kan tala om de medeltida teologernas synodala erfarenhet kan vi se hur det fanns en foglighet både gentemot läroämbetet och traditionens vittnesbörd. Men det ska dock inte uppfattas som att de bara lydde en extern auktoritet. Att foga sig i relation till traditionen innebär även att betrakta den som en bärare av uppenbarelsen. Det innebär att den som tar emot traditionen även måste ha tro. Det är enda sättet att säkerställa att traditionen hålls levande och inte förstelnar. Därför är traditionsmottagarens sensus fidei avgörande och här finns även en urskiljningsprincip. Men sensus fidei är inte en princip bortom traditionen som den kan bedömas utifrån – vilket skulle kunna vara hur vissa av synodalitetens entusiaster tänker. Det är en inre princip, ett sätt att ta emot traditionen såsom uppenbarelse, vilket gör det möjligt att ytterligare förfina hur vi förstår uppenbarelsen.
Slutsatser
Synodalitet är inte kriterium för att identifiera och ge en slutgiltig formulering av uppenbarelsen. Även om synodalitet kan uppfattas som en avgörande del av det som gör kyrkan till kyrka, kvarstår faktumet att kyrkan på ett grundläggande plan är mottaglig för uppenbarelsen såsom den når oss via Skriften och traditionen (Dei Verbum 7–10). Det vore mer träffande att säga att synodalitet bör formas av traditionen, snarare än att den skulle spela en avgörande roll när det kommer till att avgöra vad som hör till traditionen.
Synodalitetens vision – att en reflektion kring erfarenheten hos hela den kyrka som är på väg tillsammans ska kasta ljus över både kyrkans liv och kyrkans lära – är övertygande och sund. Men den undergrävs om den ser sig själv som frikopplad från traditionen. Det finns ingen anledning att visa särskild vördnad för vår samtid. Det som behövs är snarare en diakron synodalitet, en känsla för att den kyrka som är på väg tillsammans omfattar alla tider, och att de heliga liv och de tankar som vi finner hos kristna från det tredje eller tolfte eller nittonde århundradet är precis lika viktiga som liven och tankarna hos dagens kristna.
Avslutningsvis finns det en avgörande sak som synodaliteten kan bidra med när det gäller traditionen. Än en gång bör det understrykas att traditionens innehåll inte är lika fast förankrad som Skriften eller läroämbetet. Att någonting vid en viss tidpunkt i kyrkans liv uppfattades som avgörande för att tänka i ljuset av evangeliet eller att följa det betyder inte att detta kommer att fylla samma funktion i dag om vi bara gör samma sak. En levande tro är nödvändig för att på ett intellektuellt riktigt sätt kunna ta till sig det som kyrkan förkunnar vara objektiv uppenbarelse. På samma sätt är det nödvändigt att leva traditionen på ett livskraftigt sätt i medvetenhet om nåden för att kunna ta emot traditionen på ett sätt som kastar ljus över uppenbarelsen. Att vara en del av traditionen kan inte innebära att helt enkelt upprepa traditionen; det måste finnas en samtida princip som gör det möjligt att se traditionens livskraft. Om det som visar sig i den synodala processen är ett vittnesbörd från dem som helhjärtat följer evangeliet och tar sig an världen – då gör man klokt i att betrakta detta vittnesbörd som en del av traditionen och som en av dess viktiga röster i samtiden.
Översättning: Stefan Jarl
Redigering: Magdalena Dahlborg
Artikeln är en förkortad version av Gregory F. LaNave: ”Diachronic Synodality: Synodality within Tradition” i The Thomist nr 87 (april 2023), s. 173–190. För artikeln i sin helhet med fotnoter och referenser hänvisas till The Thomist.
Gregory F. Lanave är professor i systematisk teologi vid The Dominican House of Studies i Washington D.C.
Ur Signum nr 2/2024, s. 8–14.