Dialog i dödläge

Primat och patriarkat

Ingen ekumenisk dialog kan göra framsteg utan tillit. Om det kommit till ett sammanbrott i den officiella internationella dialogen mellan katoliker och ortodoxa som påbörjades 1979, då måste man fråga sig varför den erforderliga tilliten inte längre finns. Det är bara när tillit råder som svåra ämnen kan behandlas och alla deltagarna kan yttra sig om det som tynger deras hjärtan utan att behöva frukta att de blir avvisade. Då kan också samtalen utmynna i en ”kärlekens dialog”, som påven Paul VI och patriarken Athenagoras uttryckte det.

De flesta ortodoxas minne behärskas fortfarande av delningen av det heliga romerska imperiet som Konstantin åstadkom på 300-talet. Så om Rom skapar parallella hierarkiska strukturer för områdena i öst, fruktar de ortodoxa att romersk katolsk imperialism är i farten och till sist smyger sig en misströstan in som reducerar all dialog till att handla om det romerska primatets betydelse som det framställs i den katolska läran.

Den internationella ortodox-katolska kommissionen träffades i juli i år i Emmitsburg, Maryland för första gången sedan 1993, men den åstadkom inget samstämmigt ställningstagande utan dialogen slutade i ett dödläge. Sedan det förra mötet för sju år sedan har många nya medlemmar utsetts – forskare och prelater som inte känner varandra, som inte deltagit i planeringen från början, och som inte varit med om att åstadkomma det första konsensusdokumentet. Långa uppehåll mellan mötena motverkar också att förtroende skapas.

Vidare hade medlemmarna sedan gruppen sist möttes blivit medvetna om att det finns ett starkt motstånd mot deras arbete från de egna kyrkorna. De visste att deras senaste ställningstagande, som tillkom i Balamand i Libanon 1993, inte mottagits väl.

Den beskaste kritiken, som kommit från mycket konservativa ortodoxa kretsar, tvingade de ortodoxa medlemmarna att bli mer observanta på Roms intentioner. De ortodoxa fick inte ge intryck av att man kompromissat eller låtit sig luras. Abbotarna från klostren på Athos uttryckte ett sådant misstroende i ett öppet brev adresserat till patriarken Bartolomaios av Konstantinopel i december 1993. Munkarna på Athos har ett väldigt långt minne. Det är inte bara det att de blev föremål för förföljelse av korsfararna, utan i september varje år firar de en åminnelsefest för de munkar som blev martyrer efter konciliet i Lyon 1274, för att de inte godtog den union med Rom som de påtvingades av den bysantinske kejsaren Michael VIII Palaeoglogos. Vissa munkar från Zographos brändes inne i sitt torn, några från Vatopedi halshöggs vid Karyes, andra slängdes i sjön och drunknade. Athos munkars historia och tradition håller ordspråket ”lita inte på Rom”, vid liv.

Den fråga som officiellt blockerar dialogen är de katolska östkyrkorna. Dessa kyrkor är unierade med Rom men har en östlig liturgi och spiritualitet och sin egen kanoniska lag. De ortodoxa kallar dem ”uniater”. (Från katolskt håll uppfattas denna benämning som pejorativ.) Fastän de katolska deltagarna i dialogen gång på gång upprepade att dessa kyrkor inte skulle uppfattas som en modell för den framtida enheten, så tvivlar de ortodoxa fortfarande på Roms intentioner. Som de ser på saken kommer ingen lösning att godtas av Rom, som inte innebär underkastelse under Roms primat. För dem är frågan om enhet reducerad till att handla om primatsfrågan. De uppfattar de unierade kyrkorna inte som om dessa stod i union med Rom utan bara som en underkastelse under påvens auktoritet. Munkarna på Athos lägger fram denna anklagelse i det ovan nämnda brevet. Tills denna fråga är löst är varje överenskommelse en illusion.

Påvens förslag möter misstro

Många som sysslar med ekumenik är förvånade över att de ortodoxa inte entusiastiskt antar det förslag som påven Johannes Paulus II framförde 1995 i sin encyklika Ut unum sint. Han skriver där att kyrkoledare och deras teologer borde engagera sig tillsammans med honom i en dialog om hur han skulle kunna utöva sin roll på ett sätt som vore mer acceptabelt för dem. Påven börjar i ett avsnitt av encyklikan med att säga: ”Jag är övertygad om att jag har ett särskilt ansvar … och det gäller särskilt att uppmärksamma den brinnande ekumeniska längtan som finns hos majoriteten av de kristna samfunden och att ta hänsyn till förväntningarna på mig att finna ett sätt att utöva detta ämbete så att det är öppet för nya uppgifter utan att något uppges av dess väsen.” Tidigare i encyklikan förklarar påven vad han menar med ”utan att något uppges av dess väsen”, genom att citera stycken ur Skriften som betonar Petrus centrala roll, och utförligt hänvisar till påvens framträdande ställning som Petrus efterträdare och betonar hans betydelse för enheten i den universella kyrkan, som den beskrivs i första och andra Vatikankonciliet.

Man måste sätta sig in i de ortodoxas medvetande, när man läser detta kapitel. De ortodoxa säger till sig själva: ”Se, vad var det vi sade. Det är återigen en list från Roms sida.” Vad påven i verkligheten säger är: ”Godta mitt primat som första Vatikankonciliet har definierat det, och tala sedan om för mig hur jag kan utöva det på ett sätt som ni skulle kunna acceptera bättre.” De ortodoxa känner att de måste vara på sin vakt och inte gå i den vanliga fällan. Den brist på tilllit som de känner bekräftades ytterligare, när Troskongregationen kort efter det att encyklikan Ut unum sint hade publicerats kallade deras kyrkor ”sårade” för att de inte accepterade dogmen om primatet som den uttryckts i första och andra Vatikankoncilierna.

Deras brist på tillit beror i dag inte på frågan om Filioque som tillagts till credo, inte heller på de två kyrkornas ömsesidigt uttalade bannlysning 1054, inte heller på de hänsynslösa handlingarna under det fjärde korståget 1204, inte på de politiska intrigerna vid konciliet i Lyon 1274, inte heller på den otillfredsställande proceduren vid konciliet i Florens 1438–1439, utan på primatets framträdande betydelse som det proklamerades av det första Vatikankonciliet. Så som primatet har utformats i väst i vår historia från påven Gregorius VII till första Vatikankonciliet och från Pius IX till Johannes Paulus II har det gett de ortodoxa intrycket att påven är ett slags superstar bland biskoparna, som gör anspråk på att hela världen är hans domän under beteckningen ”påve över den universella kyrkan”. Jag vågar påstå att det inte är dogmen om ofelbarhet som är problemet för de ortodoxa, i synnerhet inte om denna uttrycks som det som alla trott överallt och alltid – quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est, som Vincentius av Lerinum så pregnant uttryckte saken på 400-talet – förutsatt att detta visas på ett kollegialt sätt. Vad som avskräcker de ortodoxa är snarare det sätt som primatet har uppfattats och använts av huvudet för den universella kyrkan. Det är föreställningen om den ”universella kyrkan” som vi katoliker uttrycker saken som är problemet för dem.

För de ortodoxa fungerar påven inte längre som ”patriarken i väst”, ens med den traditionella befogenheten att intervenera i lokalkyrkorna om det är av nöden, utan han gör nu anspråk på ett primat, som i sig utgör en central monarkisk supermakt med jurisdiktion över hela kyrkan – en makt som han endast delar nominellt med kollegiet av biskopar, vilkas utnämning och funktion hålls i strama tyglar av den romerska kurian.

Ibland har frågan om de unierade (till exempel av ryssar och rumäner) mycket praktiska inslag. I dessa fall kan det röra sig om tvister om egendom, stora summor pengar som kommer från väst, den tillgänglighet som de unierade har till katekesmaterial och annat liknande som är mer modernt och uppdaterat – allt detta ger de unierade katolikerna i öst fördelar som inte de ortodoxa har. De åser hur de katolska östkyrkorna växer i traditionellt ortodoxa områden och de anklagar Rom för proselytism. Fastän jag tror att det är möjligt att lösa dessa problem, om man följer de regler som båda kommit överens om, verkar det spända läget (i vilket Rom inte alltid lyckas kontrollera sina styrkor) för ett misstroende.

En dialog om kyrkan

Hur kan en sådan dialog nu fortsätta? Det står klart att de frågor som är aktuella berör läran om kyrkan. Av detta skäl är det ett oavvisligt krav att dialogen så snart som möjligt återvänder till något av de tidigare konsensusdokumenten, i synnerhet de som den gemensamma kommissionen antog i München 1982 och i Valamo 1988. Där handlar det exakt om dessa frågor. Ett dokument som måste återintroduceras och undersökas grundligt är det som förbereddes inför mötet i München Freising 1990 och som nu ligger och samlar damm. Det handlar om kyrkans sakramentala struktur och redogör för vilka konsekvenser detta har för läran om kyrkan och för den kanoniska lagen, och det undersöker också den konciliära principen och strukturen för auktoriteten i kyrkan. Bara om man undersöker den doktrinära uppfattningen mer noga i ljuset av encyklikan Ut unum sint, kan man finna en samstämmig lösning på frågan om de unierade kyrkorna.

I ljuset av samma encyklika borde man också fortsätta med att ställa frågan: är andra modeller för primatet möjliga? Kanske vore det bra att börja med en analys av vad de ortodoxa menar med uppfattningen om påven som en patriark för väst och hur en sådan roll är relaterad till de andra patriarkerna. De anser med rätta att den kanoniska lagen för de katolska östkyrkorna inte har erkänt patriarkernas befogenheter som ledare för lokalkyrkorna utan använder titeln mer som en hederstitel. Tidigare konsensusdokument gav ingen öppning i dessa frågor. De ortodoxa å sin sida måste mer tydligt diskutera sin uppfattning om den roll som den ekumeniske patriarken av Konstantinopel har. De måste också ta upp frågan om ”fyletismen”, en uppfattning som växt fram inom ortodoxin för att stödja tillskapandet av nya patriarkat och autokefala kyrkor, genom att bestämma att varje nationalitet skall betjänas av sin egen oberoende kyrkliga administration. Väst fruktar nationalkyrkor efter de katastrofala erfarenheterna från gallikanismen som man inte så lätt hämtade sig från. Väst å sin sida måste tänka igenom sin teologi om lokalkyrkor och de konciliära strukturerna som de tar sig uttryck i biskopssynoder och biskopskonferenser. Hela det område som ligger mellan primatets sätt att fungera och konciliernas funktion måste undersökas som ett alternativ till hur påveämbetet nu fungerar.

Många ortodoxa är väl medvetna om hur svagt deras vittnesbörd om evangeliet fungerar på grund av den ökande splittringen inom ortodoxin, och de känner ett behov av ett starkare primat än de nu har. Å andra sidan inser de risken för en diktatur i kyrkan, när det inte finns någon säkerhetsventil inbyggd i sättet att utöva primatet. Deras historia ger dem skäl att känna en sådan fruktan och brist på tillit. Tills dessa farhågor övervinns är kärlekens dialog fjärran.

Översättning: Anna Maria Hodacs