Petrus, Paulus och jubelåret

Hela den väldiga migration som går under namnet jubelåret 2000 har sina rötter i en enkel grav på sydsluttningen av den leriga Vatikankullen. Från 100-talet kan man följa spåren av vallfärder till vad man redan då betraktade som aposteln Petrus grav, och 1200 år senare kanaliserades de kontinuerliga vallfärderna till det första heliga året 1300. Det jubelår som nu går mot sitt slut har präglats av massmöten för olika samhällsgrupper tillsammans med påven Johannes Paulus II på Petersplatsen. Men de heliga åren handlar inte om personkult av påven utan om vallfärder. Det är den enkla jordgraven under Peterskyrkans högaltare som i grund och botten ligger bakom alltihop. Petrus och hans enkla grav har också uppmärksammats i en rad evenemang under jubelåret.

På 300-talet, den tid då förföljelserna nyss upphört och det romerska samhället kristnades alltmer, talade man alltid om Petrus tillsammans med Paulus, som också begravdes i Rom. Rom bar på minnet av två apostlar och framställde dem gärna tillsammans i en rörande bild av kyrklig endräkt, vilket man i verkligheten sällan lyckades förverkliga. Petrus och Paulus var föremål för en uppskattad utställning i Cancelleriapalatset i Rom fram till 10 december, arrangerad av den katolska lekmannarörelsen Comunione e liberazione tillsammans med Vatikanmuséerna och Vatikanens lekmannaråd. På utställningen kunde man se spåren både av det andliga klimatet i det senantika Roms religiösa pluralism och av vördnaden för Petrus och Paulus under 200- och 300-talen. Paulus lyftes fram under 300-talet som en symbol för en kristen intellektuell – detta var den tid då den kultiverade överklassen kristnades, och tidigare hade kristendomen i stor utsträckning framstått som en religion för enkla och obildade människor. 300-talets sarkofager visar därför upp Paulus med ett filosofansikte som troligen hade lånats från filosofen Plotinos. Som symbol för den förnäme romaren inför frågan om livets mening fick Paulus här uppträda tillsammans med Pilatus, han som tvådde sina händer och inte ville svika sitt samvete.

Petrus å sin sida framställs på 300-talets sarkofager i en rad olika scener. Den mest suggestiva och kanske överraskande är bilden av Petrus bredvid tuppen som förkunnade hans svek. Det är kanske inte den bild man hade väntat sig av den man vars efterträdare de romerska biskoparna ansåg sig vara. Men bilden av Petrus förnekande handlade om bot och förlåtelse, vilket var ett starkt kyrkopolitiskt uttalande i 300-talets ansträngningar för att förstå hur kyrkan skulle ställa sig till de många kristna som förnekat sin tro under förföljelserna.

Kyrkan i Rom hade redan på 200-talet ställt sig på förlåtelsens sida, och öppenheten för bot och förlåtelse kan sägas ha kännetecknat den romerska kyrkan under antiken. Just denna botbild av Petrus är särskilt relevant under jubelåret. Vallfärderna till Petrus grav är ju nämligen en bothandling, en symbolisk resa för att finna andlig förnyelse och påbörja ett nytt och bättre liv. Skarorna av hundratusentals ungdomar från hela världen som stod i kö på Circus Maximus i Rom för att bikta sig i samband med världsungdomsdagen i augusti visar att botbilden av Petrus är intimt förknippad med jubelårets själva väsen.

Nytt ljus över Petrus grav

I centrum för jubelårets vallfärder står alltså Petrus grav, som grävdes ut under Peterskyrkan 1940-1949. Här finns en del intressanta nyheter.

Inför jubelåret 2000 har italienska elverket ENEL sponsrat konservering och ny belysning i utgrävningarna under Peterskyrkan, där man på 1940-talet frilade en unik och orörd romersk begravningsplats från vår tideräknings första tre århundraden. Mosaiker och väggmålningar som var på väg att utplånas eller försvinna under lager på lager och mögel kan nu beundras av besökare och forskare från hela världen. Renoveringen presenterades för pressen 29 september tillsammans med en flott publikation på engelska och italienska där man får ta del av alla sidor av modern konserveringsteknik och teori.

Utgrävningarna under Peterskyrkan ger en unik bild av hur romarna begravde sina döda. När kejsar Konstantin byggde den första Peterskyrkan på 300-talet behövde han skapa en platå och fyllde därför den gamla begravningsplatsen med jord så att den blev till ett de dödas Pompeji. Gravarna kom i dagen först när man 1939 skulle begrava påven Pius IX i Peterskyrkans krypta och lyfte på golvet från den äldsta Peterskyrkan. Under golvet stack överdelen av romerska tegelmausoleer upp, och under brinnande världskrig grävde man i hemlighet ut en del av denna begravningsplats som i själva verket var mycket större.

Konstantin valde att bygga kyrkan just på denna plats eftersom han var övertygad om att Petrus hade begravts här. Utgrävningarna 1940-1949 frilade ett litet monument från 100-talet rakt under kyrkans högaltare, som visade att man redan några årtionden efter Petrus död vördade hans minne på denna plats. Under monumentet påträffades spår av enkla jordbegravningar, och i en av dem tror man att Petrus själv begravdes. Men hans ben fanns inte kvar. Så skrev i alla fall de fyra arkeologer som följde utgrävningarna 1940–1949 och skrev den väldiga rapporten i två jättevolymer som kom ut 1951 och fick utmärkta recensioner.

De som har besökt utgrävningarna under de senaste åren har fått höra en helt annan version av Peterskyrkans guider. De säger att vad som troligen är Petrus ben påträffades i en liten uthuggen nisch i en sidomur till 100-talsmonumentet, där benen kanske placerades efter att ha förvarats på annan plats under förföljelserna. Idag, har besökarna fått höra, ligger benen ännu i den lilla nischen. Guiderna brukade avsluta besöket med en kort bön inför nischen. Guiderna följde nämligen de omstridda teorier som lades fram av Margherita Guarducci, expert på grekiska inskrifter. Efter att ha studerat grekiska inristningar på platsen under åren 1952–1965 menade hon sig kunna bevisa att en grupp ben i utgrävningsmagasinet kom från nischen i monumentet och därför – menade hon – måste vara Petrus egna kvarlevor.

Guarduccis teorier accepterades inte av några andra forskare. De fyra arkeologer som följde och publicerade utgrävningen hade nämligen inte sett dessa ben på den platsen och därför går det inte att bevisa att de kommer därifrån. Men uppenbarligen föll hennes teorier kyrkvaktmästarna på läppen i Peterskyrkan. Det är nämligen vaktmästeriet eller ”Fabbrica di San Pietro” som ansvarar för guiderna och bestämmer vad de skall säga. Guiderna i Vatikannekropolen berättade därför vad hela forskarvärlden menade var fromma lögner.

Men nu har det hänt något. Chefen för vaktmästeriet i Peterskyrkan tror inte längre på Guarduccis teorier och har flyttat på de ben som ansågs vara Petrus egna. Kardinal Virgilio Noè, som ansvarar för ”Fabbrica”, sade nyligen till pressen att Guarduccis teori ”inte går att bevisa helt och hållet”, och tillade: ”Andra forskare har intagit en mer diskret och mindre säker inställning.” Det var när ENEL:s renoveringsarbete presenterades för pressen 29 september som kardinalen gjorde detta medgivande när han svarade på journalisternas frågor om hur det egentligen var med identifikationen av Petrus ben. Och benen finns inte kvar i nischen framför vilken guiderna brukade leda en bönestund som avslutade besöken, medgav Noè: ”När dessa arbeten påbörjades placerades benen naturligtvis på en säker plats. Om de kommer att föras tillbaka beror inte på mig”, tillfogade kardinalen motvilligt.

De flesta forskare har alltid betonat att det inte finns några bevis för Guarduccis teorier. Men därför behöver det inte vara säkert att hon hade helt fel. Så sent som 1997 gjordes en upptäckt som pekar på att hon kanske hade rätt. Den nisch där benen låg är uthuggen i en stödmur på sidan om 100-talsmonumentet till Petrus minne. Det är denna stödmur vid sidan, och inte själva monumentet, som är mittpunkt för den äldsta Peterskyrkan som byggdes av kejsar Konstantin på 300-talet. Den anspråkslösa muren och nischen med dess eventuella innehåll tycks ha varit det viktigaste på hela platsen. Men det går inte att bevisa att de omdiskuterade benen verkligen kommer från nischen.

I sista hand ligger nog skulden för hela denna oklara situation hos kyrkvaktmästeriet. ”Fabbrica di San Pietro” hade kunnat vända sig till en eller flera av Vatikanens fyra arkeologiska institutioner och be dem ta hand om utgrävningen, men gjorde det inte. Det var ”Fabbrica” själv som utförde grävningen, och de fyra experterna som tillkallades – arkeologerna Antonio Ferrua, Engelhart Kirschbaum och Enrico Josi samt arkitekten Bruno Apollonj Ghetti – hade inte kontroll över det fysiska utgrävningsarbetet. Detta leddes av chefen för Fabbrican, en monsignore vid namn Kaas, som inte var arkeolog och därför inte var medveten om vilken typ av dokumentation som behövdes. Den enda skillnaden mellan en arkeologisk utgrävning och vanlig skadegörelse är ju att en arkeolog dokumenterar allt han förstör, så att man i efterhand kan besvara frågeställningar man inte var medveten om under arbetets gång. Ferrua skriver att Kaas ibland agerade på egen hand utan arkeologerna. Om han flyttade benen från nischen utan någon dokumentation förstörde han för tid och evighet möjligheten att lösa den omstridda frågan.

Det som är nytt är att chefen för ”Fabbrica” nu medger att det inte går att bevisa att benen tillhör Petrus och alltså accepterar den kompakta opinionen hos världens arkeologer – också på Vatikanens egna arkeologiska institutioner. Det betyder förhoppningsvis att framtidens besökare får en mer balanserad beskrivning av utgrävningarna. Och förhoppningsvis kan både forskare och press ägna sig mer åt det som faktiskt finns och är tillräckligt unikt för att förtjäna världens uppmärksamhet: en unik bevarad romersk begravningsplats, ett Petrusmonument från 100-talet och spår av en jordgrav som bör ha varit den där aposteln själv begravdes.

Frågan om de omstridda benen kan nu äntligen lugna ned sig i och med att inte ens ”Fabbrica” längre tror på Guarduccis teorier. Däremot återstår en oavslutad debatt om själva Petrusgraven. De fyra arkeologerna menade sig ha sett tydliga spår av en jordbegravning. Alla är inte övertygade: kyrkohistoriskt inriktade forskare brukar mena att 100-talsmonumentet var ett rent minnesmonument som inte var byggt på någon grav, medan arkeologer med romersk fälterfarenhet brukar luta mot den traditionella uppfattningen att monumentet var byggt ovanpå en jordbegravning. Sanningen är att forskningsläget inte tillåter några helt säkra slutsatser, även om det faktum att monumentet byggdes på en begravningsplats gör det troligt att det hängde ihop med en grav. Kanske blir det om några år möjligt att hålla ett symposium om denna fråga som varit så inflammerad att en stor del av forskarvärlden föredrog att vänta på de inblandade forskarnas bortgång. Jubelåret 2000 har i alla fall gett ett välkommet tillfälle att börja sniffa i kanten på dessa viktiga frågor kring den plats som är mittpunkt för det heliga årets vallfärder.