Dialogens mödor och möjligheter

Dialogens förebild

Före Andra vatikankonciliet hade den katolska kyrkan varit polemiskt fientlig mot andra grupper, däribland de icke-kristna religionerna, den icke-katolska kristenheten och den moderna världen. Det var Johannes XXIII som insåg att en sådan hållning hindrade kyrkans mission. Andra vatikankonciliet följde i hans spår. Konciliet avstod från att fördöma och förordade i stället dialog. Kyrkans nya inställning uttrycktes under konciliet i Paulus VI:s encyklika Ecclesiam suam (1964). Gud inledde en frälsningsdialog när Han vände sig mot världen i kärlek och uppenbarade sig. Han gjorde sig därmed tillgänglig och vädjade om människornas ja, ett ja uttalat i frihet, menade påven. Kyrkan måste imitera Guds handling i Kristus och vända sig till världen i en anda av dialog. Den borde klart förkunna budskapet om frälsning som en uppenbarad sanning. Men den borde förkunna i ödmjukhet, i en anda av tillit och respekt för åhörarnas känslor. En sådan kyrka skulle lyssna innan den talade och vara uppmärksam på de element av sanning som finns i andras uppfattningar.

Tre samtal

I encyklikan talade Paulus VI om tre koncentriska cirklar i dialogen med folk utanför kyrkan – världen, de monoteistiska religionerna och andra kristna samfund. I en avslutande del talade han sedan om möjligheterna till dialog inom den katolska kyrkan själv – en dialog baserad på förutsättningen att kyrkans medlemmar leds av Guds ord och lyder de auktoriteter som Kristus instiftat. Genom att placera evangelisationen inom ramen för en dialog och samtidigt fortsätta att insistera på auktoritet och underkastelse, tog Paulus VI ett viktigt om än försiktigt steg framåt.

Påven Johannes XXIII hade grundat Sekreteriatet för de kristnas enhet 1960. Paulus VI förverkligade sin vision av de tre koncentriska cirklarna som omgav kyrkan i Rom och inrättade ytterligare sekreteriat (senare benämnda råd) för dialog med företrädare för icke-kristna religioner och för dialog med icke-troende. De tre råden motsvarade Andra vatikankoncilets dokument om ekumenik, om icke-kristna religioner och om kyrkan i den moderna världen.

Johannes Paulus II, dåvarande Karol Wojtyla var en entusiastisk deltagare i Andra vatikankonciliet. I sin bok Förnyelsekällor försökte han förklara för folk i sitt stift, stiftet i Krakow, hur viktig dels dialogen inom kyrkan var, dels dialogen med de tre stora sektorer som ligger bortom kyrkans synliga gränser. Dialogkonceptet tilltalar den här påven på grund av hans personalistiska inriktning inom filosofin. Han hyllar dialogfilosofer som Martin Buber och Emmanuel Levinas för att de har berikat människans förståelse av sig själv. I sitt filosofiska verk Den handlande personen framhöll den blivande påven att dialogprincipen passar det mänskliga samhället som hand i handske, eftersom den förstärker mänsklig solidaritet och gynnar ett konstruktivt liv i gemenskap. Som påve har Johannes Paulus II fortsatt att understryka detta tema i sina stora apostoliska maningar. I Reconciliatio et penitentia (1984) talar han om vikten av ”permanent och förnyad dialog inom den katolska kyrkan själv” och om behovet av att lyssna på andra med respekt, att avhålla sig från snabba omdömen och att låta personliga uppfattningar vika för trons sanningar. I sin encyklika om ekumenik Ut unum sint (1995) talar han mycket om dialogen som ett sätt att granska de meningsskiljaktigheter som ligger i vägen för full gemenskap mellan kristna.

Kärleken till sanningen

Kärleken till sanningen, säger han, är av avgörande betydelse för dialogen. Men sanningen måste ledsagas av kärlek till samtalspartnern i dialogen och ödmjukhet inför den sanning som kommer i dagens ljus. Dessa attityder är speciellt av nöden när dialogen verkar kräva en revision av ens tidigare påståenden och attityder. I sin encyklika om kyrkans missionverksamhet, Redemptoris missio (1990), manar påven till dialog med utövare av andra religioner. Men han poängterar att detta inte ersätter missionsförkunnelsen, som alltid är oundgänglig. Genom dialogen, säger han, försöker kyrkan upptäcka gryende insikter om Ordet och ljusstråk av sanning i andra religioner. Dialogen får också kyrkan att granska sin egen identitet på ett djupare plan och förbättra sitt vittnesbörd.

Det starka gillande som de senaste påvarna har ådagalagt i förhållande till dialog gör att det nu är fastslaget att katolska kyrkan är positivt inställd till den här sortens möten. Men dialogen, som kyrkan förstår den, ställer stora krav som inte alltid respekteras. Termen dialog används ofta på ett slarvigt, vilseledande och felaktigt sätt så att den kommer att stå för något annat än vad kyrkan menar med dialog.

Svårigheter i dialogen

Först av allt måste man säga att dialogen, i dess rätta bemärkelse, är något utmärkt vare sig den förs inom kyrkan eller mellan olika kristna kyrkor eller mellan olika religioner. Men man måste hålla i minnet att autentisk dialog grundar sig på sanning och strävar mot ökad sanning. Där de villkoren inte är uppfyllda, kan inte någon sann dialog äga rum. Om exempelvis en av parterna inte är intresserad av ett allvarligt sökande efter sanningen utan bara av att bli allmänt bekräftad eller att få den andra parten att göra eftergifter, blir dialogen ett bedrägeri. I Ecclesiam suam anmärkte Paulus VI att den ateistiska kommunismen förvanskade diskussionen genom att använda den till förutbestämda utilistiska ändamål och inte till att söka sanningen och finna uttryck för den. Den strategin, sa han, är slutet för dialogen. Kardinal Ratzinger förklarade, med studentupproren 1968 i minne, att han då lärde sig läxan att det finns gånger då dialogen blir till en lögn och innebär att man samarbetar med terrorismen. För att nu ta ett mer klassiskt exempel, så ansåg Jesus uppenbarligen att det vid vissa tillfällen var bättre att rikta skarp kritik mot fariséerna än att föra en dialog med dem. När Jesus ställdes inför rätta inför Herodes, svarade han inte med dialog utan med tystnad. I vår tid måste grupper som kräver dialog i syfte att konfrontera kyrkan med obevekliga krav, avvisas med fast hand.

I många av de ekumeniska dialoger som förts under senare år har sanningsfrågan varit i centrum. Då och då har man lyckats uppnå viktig och oväntad samstämmighet. Men liksom allt annat mänskligt har den ekumeniska dialogen gränser. Om målet är att bringa kyrkorna närmare varandra måste medlemmarna i dialoggrupperna acceptera en viss disciplin. De måste stå fast vid respektive samfunds traditioner och ha en realistisk känsla för hur långt dessa samfund är beredda att gå utan att förråda sitt autentiska arv. Om dialogen frambringar tvetydiga uttalanden eller överenskommelser som kommer att förkastas av respektive samfund skulle det kunna orsaka ekumeniken reell skada. Dialog är ingen patentlösning. Den leder inte automatiskt till full konsensus. I ärlighetens namn måste dialoggrupper ibland deklarera att de inte kan komma förbi vissa skillnader i kärnfrågor, där inte båda de förhandlande kyrkorna kan ha rätt. Teologerna har ingen auktoritet att förändra sina kyrkors doktriner. Det är orättvist att förvänta sig av dem att de ska kunna komma fram till full överensstämmelse om inte kyrkorna är beredda att ändra respektive lära. Dialog mellan olika religioner kan också bli produktiv om den förs utan att man överger sina principer och utan att man drivs av en falsk vilja till sämja, allt i enlighet med de principer som framställs i encyklikan Redemptoris missio. Men dialogen mellan de stora religionerna har nyligen hemsökts av en relativistisk pluralism. Om man uppställer metodologiska regler som kräver att parterna ska avstå från eller dölja de punkter där de inte är överens kan dialogen bli hindrande och utarmande. Felet ligger inte i dialogen själv utan hos de teoretiker som försöker att komma undan dialogens rigorösa krav.

Dialogen mellan olika religioner

Beträffande förhållandet mellan olika religioner publicerade den Heliga stolen 1991 ett viktigt dokument om Dialog och förkunnelse. Dialog, säger man i dokumentet, ”betyder inte att parterna ska lägga sina respektive religiösa övertygelser åt sidan. Det är motsatsen som är det riktiga. Uppriktigheten i dialogen mellan olika religioner kräver att de olika parterna var för sig går in i dialogen med hela sin egen trosintegritet. Dialog mellan olika religioner och förkunnelse är båda autentiska delar av kyrkans missionsuppdrag, även om de inte befinner sig på samma nivå […] De hör intimt samman. En sann dialog med andra religioner innebär för den kristne en längtan att göra Jesus Kristus mer känd, erkänd och älskad.”

När det gäller dialogen inom kyrkan är den alltid på sin plats om avsikten med den är att kontrahenterna ska förstå kyrkans lära bättre, framlägga läran på ett mer övertygande sätt och att sätta den i verket på ett konkret pastoralt sätt. Men de villkor som Paulus VI satte upp får inte bli bortglömda. Han gjorde klart att lydnaden till den kyrkliga överheten är viktigare än självständighet och kritik.

Den inomkyrkliga dialogen

Villkoren för en inomkyrklig dialog är inte lätta att uppnå idag i ett samhälle som vårt. Öppen diskussion kan få motsatt effekt om avsikten med den är att förlänga debatten om frågor som är mogna för beslut eller om avsikten är att legitimera positioner som läroämbetet definitivt har förkastat. En sådan dialog skulle långt ifrån utmynna i någon konsensus utan i stället tjäna till att bygga upp sinsemellan motsatta åsiktsgrupperingar och därmed ytterligare polariseringar i kyrkan. Under nuvarande förhållanden måste varje dialogförslag formuleras försiktigt så att det inte ökar oenigheten inom kyrkan. Att man alltför lätt viker sig för vädjanden om tolerans och mångfacettering kan lätt försvaga kyrkan som trosgemenskap och som trosvittne.

När kyrkan med klarhet och förtröstan bär fram sitt trosarv är inte polarisering det normala resultatet av undervisningen. Polarisering uppstår snarare när den sanna läran skyms genom att man slätar över motsatta åsikter. Det hierarkiska magisteriet (läroämbetet) måste vara vaksamt så att det skyddar läran och rättar till felaktigheter som uppstår. De pastorala auktoriteter som är fullt medvetna om sitt ansvar kommer inte att använda dialogen som en undanflykt från de betungande delarna av sitt uppdrag. De måste svara upp mot Paulus uppmaning till Timotheos: ”förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja” (2 Tim 4:2).

En autentisk dialog har även när den är som bäst sina gränser. Den kan inte ersätta varje annan form av kommunikation på ett riktigt sätt. Evangelisering är, som Paulus VI och Johannes Paulus II har insisterat på, alltid kyrkans första uppgift. Dialogen har förvisso en legitim plats i allt vittnesbörd i missionssammanhang. Den har sin plats i trosbekännelse, dogmatisk undervisning och katekesundervisning. Men man kan inte reducera dessa former av förkunnelse till en dialog kort och gott. Kyrkan idag har ett jättelikt inre behov av att föra ut det katolska arvet som det framställs i verk som Katolska kyrkans katekes.

Till och med när den kristna förkunnelsen sker i ett dialogsammanhang förutsätter det att det finns en gudomlig uppenbarelse som gestaltar den sanning som leder till evigt liv. Från kristen ståndpunkt kommer all uppenbarelse från det gudomliga Ordet, som är ett och evigt. När kristna ger sig in i dialog gör de det i hopp om att göra detta enda Ord mer känt. På sätt och vis är kristendomen monolog. En äkta dialog skulle vara meningslös om den inte hjälpte oss att höra det enda gudomliga Ordet ”Detta är min älskade Son; lyssna till honom” (Mark 9:8).

AVERY DULLES

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom