”Nu skall hela rasket rivas …”

År 2000 sker den mest dramatiska förändringen i Svenska kyrkans historia på snart 500 år. Förhållandet till staten skall luckras upp och den lutherska kyrkan blir i praktiken förklarad myndig. Minst lika många betraktar millennieskiftet med oro, som de som vädrar morgonluft. Beroende på inställning kan tankarna på framtiden leda till två diametralt motsatta slutsatser: antingen står Svenska kyrkan inför en olösbar kris eller också möter den en spännande utmaning!

Men vilka frågor tycks vara viktigast när sekelskiftet väl kommer? Diskuterar man nya sätt att nå ut och tydliggöra det kristna budskapet? Gläds man åt de utökade möjligheterna att bli en kritisk röst i ett alltmer dehumaniserat samhälle där prislappar hängs på allt inklusive våra själar? Sådana andligt angelägna frågor tycks inom Svenska kyrkan överskuggas av den så kallade övertalighetsproblematiken. Plötsligt har man insett de möjliga ekonomiska konsekvenserna av att kyrkorna tycks vara för många och användas för dåligt. På de svenska kyrkorna sätts nu ett nyttovärde i reda kronor och ören i förhållande till nyttjandegraden när skattemedlen inte längre kommer att flyta till obehindrat.

De antikvariska myndigheterna ansätts och förväntas producera tio-i-topp-listor där det framgår vilka kyrkor som är mest umbärliga ur kulturhistorisk synvinkel. Vilka kriterier skall användas? Skall unicitet eller representativitet prioriteras? Poängen med det senare är just att typen är flitigt förekommande, vore det inte så skulle den inte vara representativ. Men även om kyrkor från en viss tid eller en särskild region har besläktade drag, så är ändå varje enskild kyrka ett särpräglat konstnärligt verk när man går ner på den individuella nivån. Någon enkel rankning är därför utesluten.

En svårighet är att de kyrkor som man sannolikt helst vill bevara ligger demografiskt illa till idag. Det handlar om de medeltida som ofta idag ligger i glesbygdsområden och dessutom tätt. Men det finns också kyrkor som byggts i senare tid, som nedvärderas just därför att de inte är medeltida. Och i dagsläget synes det vara dessa kyrkor som i första hand hotas av rivning.

Ett problemfyllt arv

Situationen är något absurd. När dagens evangelisk-lutherska kyrka lanserar sig som Sveriges främsta kulturinstitution åberopar den sig gärna på de medeltida kyrkorna och deras konstskatter. Dessa har dock skapats av den romersk-katolska kyrkan, som reformatorerna tog strid mot. Den evangelisk-lutherska kyrkans inställning till katolska byggnader och katolska kultföremål, vilka vi idag benämner konst, har av teologiska skäl inte alltid varit problemfri. Mången luthersk biskop har agerat kraftfullt för att rensa kyrkorna från ”påvisk vidskepelse” som man kallade det.

Från 1600-talet och framåt försvann de medeltida kalkmålningarna när kyrkorummen vitmenades. Medeltida skulpturer kastades ofta ut ur kyrkorummen. I bästa fall såldes de till Historiska museet eller magasinerades på kyrkvindar och i klockstaplar. I värsta fall slogs de helt sonika sönder. Dopfuntar i sten blev vattenkar åt korna. Ännu vid 1800-talets slut ställde sig många församlingar oförstående till varför man skulle bevara gammalt skräp när man kunde skaffa nytt.

Inte bara flyttbara konstföremål och väggfast måleri drabbades. Under 1700-talet ägde en allmän befolkningsökning rum. Under 1800-talet bildades nya tätorter vid järnvägsstationer och industrier, medan de gamla växte sig än större. Detta ledde till att medeltida kyrkor revs och ersattes med nya, större helgedomar. Inställningen till denna kyrkopolitik bedrevs med kraft av biskoparna och församlingarnas reaktioner varierade, inte alla sörjde över att förlora den gamla kyrkan när de kunde få en ny och större.

En bildstormande kulturbevarare

Svenska kyrkans bidrag till den svenska arkitektur- och konsthistorien tycks med andra ord innehålla många inslag av ikonoklasm, och den vägen tycks man inte vilja lämna. Den enda skillnaden skulle vara att denna gång riskerar det kyrkobestånd som den lutherska kyrkan själv stått för att drabbas! För det är just de förtalade tegnérladorna och den föraktade eslövgotiken, som är den evangelisk-lutherska kyrkans bidrag till det svenska kulturarvet.

Att riva kyrkor vore såväl en andlig katastrof, som en kapitalförstöring utan like. Det är också ett förräderi mot dem som en gång med stora uppoffringar rest dessa kyrkor, värnat dem och överlämnat dem till vår tids människor att förvalta. För att inte tala om de stora kulturhistoriska värden som riskerar att gå förlorade. Även en sentida kyrka har ett värde som går utöver det ekonomiska.

Kyrkor som riskerar att rivas

Alldeles särskilt oälskade och i farozonen tycks de sentida kyrkorna i Skåne vara. Men de är emellertid av mycket stort kulturhistoriskt värde av en särskild anledning. Till skillnad från övriga delar av Sverige har de inte smakrestaurerats under 1900-talet. Det gör att vi finner sällsynt oförändrade och välbevarade färg- och formrika interiörer; maken till detta finns inte norröver där man stöpt om de flesta av 1800-talets kyrkorum i asketisk klassicistisk eller modernistisk anda. Forskningen om 1800-talets kyrkokonst är dessutom bara påbörjad och inte lär det underlätta om Lunds stift nu följer resten av Sverige i spåren och utplånar de sista riktigt välbevarade exemplen vi har på det oscariska tidevarvets insatser på kyrkokonstens område.

Hur ihåligt klingar inte Svenska kyrkans proklamation om sig själv som kulturarvsförvaltare när man stöter på exempel som detta!

Exemplet Borlunda

En av Skånes mest anmärkningsvärda kyrkor är Borlunda. Den kvalificerar sig omedelbart som unik, både som byggnadskonst och landskapsarkitektur. Borlunda ritades av den danske arkitekten Ferdinand Mehldal 1864 och byggdes ett par år senare. Den representerar ett inslag av en italieninspirerad nygotik som var mycket populär i det samtida Danmark, men är ovanlig i Sverige. Den omgivande kyrkogården är planterad med högresta, stämningsfulla tujor som leder tanken till Böcklins berömda målning ”Dödens ö” – och den sorgliga syn som den övergivna kyrkan erbjuder är helt i överensstämmelse med den associationen. Trots att Borlunda således i högsta grad kvalificerar sig för bevarande både ur ett arkitektoniskt och kulturhistoriskt perspektiv står den idag och förfaller, stängd för besökare. Pastoratet gick 1994 in med en rivningsansökan till de antikvariska myndigheterna, vilken förståeligt nog avslogs.

Församlingen däremot lär vilja behålla sin vackra kyrka. I år har man beviljats ett anslag från kyrkofonden för att påbörja ett iståndsättande. Frågan är nu om pastoratet avser att förhala arbetet till dess kyrkan inte längre går att rädda? Liknande konflikter som kan skada den svenska kristenheten svårt lär uppstå på fler håll efter år 2000, eftersom den egna kyrkan i allmänhet betyder mycket för lokalbefolkningen. Är det så Svenska kyrkan tänker förvalta kulturarvet och sörja för de andliga behoven i framtiden? För liknande hot vilar över 1800-talskyrkorna i Maglarp, Odarslöf och Tygelsjö, och detta är sannolikt bara början.

Blotta existensen av sådana attityder är skrämmande, såväl ur ett andligt som ett kulturhistoriskt perspektiv. De speglar en oroväckande defaitism i Svenska kyrkan. Man tycks inte fråga efter varför kyrkobyggnaderna har blivit övertaliga. Framförallt inte hur detta kan motverkas! Tvärtom förutsätts att den kristna tron oåterkalleligt har förlorat sin plats i det svenska samhället. Att allt som återstår är en mer eller mindre hedervärd reträtt in i historiens dunkel. De påtagliga bevis på kristendomens närvaro som kyrkorna utgör skall snarast utplånas.

Fördomar mot det sentida

Bakom ointresset för de sentida kyrkorna ligger inte bara en ekonomisk oro, utan ofta estetiska fördomar eller ren likgiltighet för religiösa och kulturella värden. Att man inte hur som helst kan rasera en medeltidskyrka tycks stå klart för de flesta. Men mindre för dess andliga, än för dess konsthistoriska värde.

Under 1900-talet propagerade modernisterna med framgång mot det föregående århundradets smak för att bereda väg för de egna estetiska kriterierna. Detta ledde bland annat till stadskärnornas så kallade sanering, då äldre bebyggelse hänsynslöst revs och många städer därmed förlorade sin egenart. Samma katastrof tycks hota det svenska kyrkobeståndet, och precis som ”stadssaneringen” senare har ångrats djupt och beklagats kommer även en ”sanering” av kyrkorna att sörjas av framtidens människor om den kommer till stånd. Ingen kommer att tacka dagens kyrkopolitiker för sådana drastiska lösningar, snarare förbanna dem.

Inte heller har de existentiella och andliga frågorna förlorat greppet om människorna. En utredning inom Svenska kyrkan, som kom för bara ett par år sedan, pekar entydigt på att själens behov inte blivit mindre, men däremot förändrats – individuell trosutövning prioriteras före den kollektiva. Man vill umgås direkt med Gud utan mellanhänder. Men även enskild trosutövning äger bäst rum i Guds hus. Det kan dock vara häpnadsväckande besvärligt att få tillträde till en kyrka tillhörande Svenska kyrkan. Vill man gå dit vid sidan av högmässotid väcker det förvåning, förvirring och inte alltför sällan irritation. Ens motiv skall redovisas i detalj. Bara utfrågningen kan räcka för att skrämma bort en andlig sökare.

Stängda kyrkor straffar sig

Den njugga inställningen till att hålla kyrkorna öppna straffar sig emellertid i längden. När man som enskild inte kan få tillträde till kyrkan till vardags blir man alltmer avvand från den och även högmässodeltagandet sjunker, eftersom kyrkan så sällan aktualiseras i folks medvetande. Gudstjänsterna hålls också med allt glesare mellanrum på landsbygden. Effekten blir densamma som när returpappershämtningen sker oregelbundet eller sällan, till slut struntar man i den.

Att kyrkorna fortfarande ändå betyder mycket, bl.a. som en trygghetsfaktor, ser vi varje gång en kyrka förstörs genom brand eller när en katastrof inträffar. Innan Katarina kyrka gick upp i lågor verkade ingen fästa större uppmärksamhet vid den. När den plötsligt inte längre fanns uppstod ett tomrum, inte bara i synfältet utan också i hjärtat på stockholmarna. Människor som aldrig tidigare varit kyrkligt engagerade ställde upp för en återuppbyggnad.

När satanister genom mordbrand 1993 förstörde Lundby kyrka i Göteborg, byggd vid slutet av 1800-talet, blev de som bodde i området djupt skakade. Människor, som i vissa fall tidigare bekymrat sig föga om den medan den fanns, defilerade förbi kyrkplatsen och uttryckte offentligt sin sorg, som om en nära anhörig plötsligt förolyckats. Den kyrkan visade sig inte vara övertalig. Där den gamla stått har nyligen en efterträdare invigts och det andliga livet revitaliserats.

Vid Estoniakatastrofen som berörde snart sagt varje hushåll i landet, direkt eller indirekt, sökte sig människor till sina församlingskyrkor och dess präster för att finna tröst och stöd. Tänk om de inte funnits!

Kyrkorna vårt kollektiva minne

Själen och kroppen hör oåterkalleligt samman, liksom de andliga och psykologiska behoven. Utan tvekan flyr en människas dagar snabbt som vävarens skyttel. I gengäld har kyrkobyggnaderna en varaktighet som överskrider den enskildes livslängd. Somliga har stått där i snart 1000 år, som ett löfte om de yngre kyrkornas kommande varaktighet (om vi tillåter det). De finns där i all sin konkreta närvaro som ett existentiellt ankare i tillvaron. Till dem kan det enskilda livet knytas i en generationskedja och ges en mening utöver sig självt. Kyrkorna uttrycker vårt kollektiva minne, de talar med låg stämma om människors glädje och sorg genom tiderna. De är rotlöshetens motsats.

Den enskilda kyrkobyggnaden gestaltar församlingen och ger gemenskapen i Kristus synlig form, utan den – var skulle man samlas? Visst finns Gud överallt, men människor har ett behov av en mötesplats som är avskild från livets vanliga brus och jäkt, några kvadratmeter helig mark, fyra väggar och ett tak. Men inte vilket rum som helst, utan helst ett rum som impregnerats av bön och av känslor under lång tid.

Mindre restauration – större arv?

Aldrig någonsin tidigare i historien har de svenska kyrkorna blivit såväl omhändertagna som i modern tid. Aldrig någonsin har så mycket pengar satsats på restaureringar. Allt medan besökssiffrorna dalat. Vid sidan av reparationer och underhåll har insatserna i minst lika hög utsträckning betingats av smakförändringar. Kyrkor har byggts om och inredningar bytts ut, ibland bara med några decenniers mellanrum.

Miljarder har lagts ut för att ge yngre arkitekter och konstnärer en möjlighet att radera ut företrädarnas verk i kyrkorna. Drar man ner ambitionsnivån och nöjer sig med att vidmakthålla stommen kan många fler av kyrkobyggnaderna bevaras också i framtiden. Mindre klåfingrighet vore dessutom ytterst välkommet ur antikvarisk och kulturhistorisk synvinkel. Det finns nämligen fler sätt att få ullen av ett får, än att flå det med en bordskniv.

BRITT-INGER JOHANSSON

Uppsala universitet & Riksantikvarieämbetet