Ecce Homo revisited

Bråket kring Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka har lagt sig. Men dagarna före kulturnatten i Uppsala den 19 september var ”Ecce Homo” på allas läppar. I tidningarna och radio, på restauranger och arbetsplatser diskuterades Elisabeth Ohlsons Jesusbilder. Fotografierna av ”Jesus i bastuklubben” (Karin Stenström på TV:s kanal 1, fredag den 18 september) gav anledning till många diskussioner om homosexualitet, konst, sårade känslor och domkyrkans lämplighet för utställningar av detta slag. Den obeskrivliga förvirring som uppstod kring ”Ecce Homo” berodde inte minst på den dimbildning som de ansvariga i Svenska kyrkan hade förorsakat i sammanhanget. Så fick homofober och homofiler, konstkritiker och teologer, troende och icke-troende, kyrkopolitiker och kyrkobesökare anledning att slåss med varandra utan att egentligen vara överens om vad bråket exakt gällde. Domprosten och ärkebiskopen anförde mycket skilda motiv för att visa utställningen i rikshelgedomen.

I första hand tycktes hela arrangemanget handla om en politiskt korrekt pedagogisk åtgärd från Svenska kyrkans sida. Homosexuella tillhör en minoritet som det på många sätt ligger i tiden att omhulda. Ingenting kan ligga närmare till hands för Svenska kyrkan än att visa sin solidaritet med homosexuella i samstämmighet med alla andra hederliga (eller åtminstone politiskt korrekta) människor. Etikprofessorn emeritus Holsten Fagerberg m.fl. förtydligade kyrkans (med det menades förmodligen Svenska kyrkans) förändrade syn på homosexualitet i en debattartikel i Upsala Nya Tidning (98-09-02). I debattinlägget tog man till och med tillfället i akt att formulera några etiska krav på trofasthet i homosexuella relationer – något som man knappast kan sluta sig till av Elisabeth Ohlsons bilder. Domprosten Tuulikki Koivunen Bylund favoriserade denna tolkning. Hon hävdade att kulturnattens gudstjänster var ett försök att uppmärksamma de homosexuellas situation, att värna deras integritet och motarbeta fördomar och diskriminering.

Vissa inlägg i den delvis mycket emotionella debatten kring gudstjänsterna avslöjade utan tvivel ett väl packat och skakat mått av homofobi. Visst är det angeläget att utmana homofoba känslor och konfrontera dem med homosexuella människors verklighet men Elisabeth Ohlsons delvis starkt sexualiserade framställningar av homosexuella kan knappast bidra till att deras sociala situation förbättras utan snarare till att existerande fördomar bekräftas.

Men handlade överhuvudtaget fotografierna i första hand om homosexualitet? En stor del av diskussionen rörde inte alls frågan om homosexualitet som läggning eller handling utan frågan om vilken Jesusbild som förmedlades. I sina ansträngningar att fylla Uppsala domkyrka med människor under kulturnatten missade de ansvariga i Svenska kyrkan tyvärr helt och hållet att det var en karikatyr av bibelns och den kristna traditionens Jesus som Elisabeth Ohlson tecknat. I kraft av sin konstnärliga frihet låter hon ärkeängeln Gabriel inseminera lesbiska kvinnor. Elisabeth Ohlson lär oss att Jesus hade högklackade skor och gillade Johannes döparens ömma smekningar. Hur vet hon det? Till Nya testamentet kan hon ju knappast hänvisa. De tolv bilderna skulle illustrera Guds (genom bibeln bevittnade) allomfattande tolerans och kärlek. I själva verket visar de bara hur konstnärinnan totalt har struntat i sin bibliska förlaga. I Elisabeth Ohlsons tolkning liknar Jesus pastor Jansson med hans berömda påse som är som själva livet och öppen för vad som helst. Jesu påfallande brist på moralisk profil står i skarp motsats till bildernas delvis mycket provokativa framtoning. Domprosten föll för frestelsen att fylla sin kyrka med hjälp av en provokation på bekostnad av det bibliska vittnesbördet om Jesus Kristus. Detta har vållat stor förargelse bland andra kristna samfund och utlöst en debatt om villkoren för ett meningsfullt ekumeniskt arbete. Anledningen till den irritationen var bara delvis Svenska kyrkans inställning till homosexualitet. Det var det ansvarslösa sättet att hantera det bibliska budskapet om Jesus som utlöste reaktionen.

I ett öppet brev till de personer som hade vänt sig med protest till ärkebiskopen gav denne sin version av hur visningen av Elisabeth Ohlsons bilder skulle tolkas. För honom är fotografierna konst och konst har alltid sitt eget berättigande. Kyrkan får inte instrumentalisera konsten. Om kyrkan vill återuppliva den avbrutna kontakten med konsten får hon inte censurera den i förväg. För ärkebiskopen är Ecce Homo-bilderna i domkyrkan en kulturell satsning och inte Svenska kyrkans officiella förkunnelse.

En dialog mellan konst och kyrka är utan tvivel önskvärd. Dock innebär begreppet dialog en ömsesidig relation. Kyrkan går in i ett samtal där hon också formulerar sina förväntningar på konsten. Kyrkan får inte reduceras till en enkel utställningslokal. Att så skedde väckte stor förargelse bland många vanliga kristna.

Uppsala i mitten av september 1998 liknade på ett förvånansvärt sätt Konstantinopel under 400-talet när de stora kristologiska striderna rasade. Där, så berättades det, kunde man inte ens hos frisören slippa diskutera relationen mellan Jesu gudomliga och mänskliga natur. Hela striden var som en nattlig batalj till sjöss: det rådde allmänt tumult, man kunde inte längre skilja vän från fiende, alla kämpade mot alla, kyrkan hade blivit en obeskrivlig tummelplats (Basilius av Caesarea, Den heliga Anden, 30:76).

Protesterna mot ”Ecce Homo” var något annat än ett bevis på utspridd homofobi som några debattinlägg ville påskina. Snarare var de ett uttryck för den allmänna förvirring som uppstod genom den orediga Kristusbild som fotografierna förmedlade. Bråket inför Uppsalas kulturnatt hade inte behövt uppstå om de ansvariga i Svenska kyrkan varit medvetna om att den tidiga och då fortfarande odelade kristenheten hade grälat i frågan förut. Kristenheten enades då om ett gemensamt svar – en gemensam Jesusbild – som fortfarande idag återfinns i trosbekännelserna. Bråket om Elisabeth Ohlsons Jesusbild hade känts meningsfullare om de ansvariga förutsatt våra förfäders arbete.

Det återstår att hoppas att tumultet kring Ecce Homo-utställningen uteslutande avslöjar ett pedagogiskt problem och inte är ett bevis på Svenska kyrkans bristande vilja eller förmåga till en seriös presentation av sin kristna identitet. Det senare vore illavarslande för den framtida ekumeniska dialogen.