Kyrkan som kulturarv

KYRKAN ÄR VÅRT lands äldsta kulturinstitution – ja, under ett halvt millennium vår enda kulturinstitution. Så heter det i programmet för ett seminarium på årets Bok- och Biblioteksmässa. Man kan tro att det är den katolska kyrkan det handlar om. Var det inte den som förde kristendomen till Sverige och därmed den västerländska kulturen? Var det inte den som byggde sockenkyrkorna runtom i landet och fyllde dem med ofta storartad konst? Som inrättade de första skolorna och skapade den första kristna litteraturen i vårt land? Allt detta skedde mycket riktigt under cirka ett halvt millennium, från 1000-talets början till 1500-talets början. Men läser man sedan vidare i programmet, finner man snart att det är Svenska kyrkan det rör sig om. Den står ensam för presentationen, under ledning av två biskopar, och det tas för givet att den är den legitima arvtagaren till medeltidskyrkan och dess kultur.

I nutiden försvinner reformationsskedet alltmer ur medvetandet. Luther och Olaus Petri är inga levande gestalter för dagens svenskar, påven och hans anhang är inga hotfulla figurer att skrämma barnen med, och väl är väl detta. 1500-talet ses alltmera sällan som ett uppbrott från den mörka medeltiden, som återupptäckten av ett sedan länge förvanskat evangelium. Att Svenska kyrkan på ett oreflekterat sätt ser sina rötter i medeltidskyrkan och minimaliserar reformationstidens brytning kan tas som ett tecken på en större ekumenisk öppenhet, en vidare syn på den egna identiteten. Ändå är det något besynnerligt i detta. Svenska kyrkans tro är trots allt inte identisk med den katolska kyrkans. Den kontinuitet från medeltiden som man nu gärna tar fram består till större delen i det materiella arvet.

De förändrade relationerna mellan kyrkan och staten har gjort Svenska kyrkan till förvaltare av en enorm kvarlåtenskap i form av kyrkor, kyrkogårdar och en oöverskådlig mängd inventarier, många från den katolska perioden. Detta är en tvivelaktig välsignelse, för underhållet och bevarandet av allt detta tar en stor del av Svenska kyrkans materiella och andliga resurser i anspråk. Också domkyrkor och klosterkyrkor som tidigare tillhört staten blir nu också Svenska kyrkans egendom, med de kostnader som detta innebär. Det är tydligt att det måste statliga resurser till, om inte en stor del av detta kulturarv med tiden skall få förfalla. Det är något som tillhör oss alla i landet, och en börda som bör delas av flera. Det bör dock inte ske i den form som tidigare föreslagits av en enmansutredare, att en särskild skatt skall tas ut av dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan. Ansvaret ligger på alla medborgare, oberoende av kyrkotillhörighet.

Svenska kyrkan gör nu en dygd av nödvändigheten och framträder gärna i rollen som den kyrkliga kulturens bevarare, från Ansgars tid till idag. Med kultur menar man då just det materiella arvet. Det framgick av det stort upplagda projektet ”Tidernas kyrka”, där det materiella kyrkliga arvet fick en bred presentation genom olika publikationer. Rollen är inte alldeles riskfri. Den som blir arvtagare till ett slott med tillhörande ägor finner sig fort snärjd i oönskade uppgifter. Med arvet följer att allt måste hållas i stånd och bevaras åt eftervärlden, åtaganden som måste sättas i första rummet. Ägaren blir fånge i sitt eget arvegods. Drömmar om andra livsuppgifter, också de mest personligt angelägna, får läggas på hyllan, för Mammon är en sträng herre att tjäna. Detta håller på att bli Svenska kyrkans framtid.

Kyrkorna har från början varit tänkta som ram för det andliga liv som skulle utspelas där. När kyrkolivet på många håll tynar och dör, står kyrkan alltjämt kvar där den stod. Hängivenheten för den egna församlingskyrkan är det som sist försvinner i en sekulariserad miljö, och man hamnar i en ibland olöslig konflikt mellan antikvariska och ekonomiska respektive funktionella krav. De kyrkor som av antikvariska skäl bör bevaras ligger ofta långt ifrån bebyggelsen och fyller inte längre några praktiska funktioner, samtidigt som många tätorter saknar fungerande kyrkliga lokaler. Att åter fylla de övergivna kyrkorna med liv är en uppgift som Svenska kyrkan inte visat sig mäktig, trots enskilda satsningar som sommarens vägkyrkor. Ett alternativ är att bruka somliga kyrkor till andra ändamål än de kyrkliga, så som ofta sker i England. Det är trots allt bättre än att för framtiden lämna dem helt oanvända, som gravmonument över en tro som flytt.

Medan kyrkor underhålls och repareras kontinuerligt tillåts det andliga kristna arvet i vårt land att snabbt tunnas ut och till sist försvinna totalt. En katastrofalt minskande kunskap om den kristna tron, om bibeln, om allt vad kristendomen står för, religiöst, socialt och kulturellt. Kvar blir ett slagg av fördomar, missuppfattningar och negativa attityder som försvårar eller omöjliggör kommunikationen mellan kyrkorna och den sekulariserade befolkningen.

Detta är till större delen Svenska kyrkans ansvar men inte dess ensak. Liksom det materiella kulturarvet är det andliga arvet en gemensam skatt att vårda. Från katolsk sida kan man med förundran se hur den reformation som en gång ville vara en evangelisk rening av kyrkan skulle resultera i det vi ser idag. I denna förundran ligger inte ett uns av skadeglädje utan enbart sorg över att så många i vårt land inte nås av evangeliet och att de kommer till skada i en alltmer avkristnad och etiskt indifferent miljö. Men det väcker också insikten om ett gemensamt ansvar, som inte bara handlar om skatter från det förflutna.

Det är ingen hemlighet – fastän det sällan uttalas – att det religiösa initiativet i Sverige under de senaste årtiondena allt tydligare har gått över från Svenska kyrkan till den katolska kyrkan och frikyrkligheten. Tillfälliga populistiska framgångar som den aktuella Ecce Homo-visningen i Uppsala förändrar inte saken. Detta kan vara svårt för Svenska kyrkan att acceptera, van som den är att vara störst, starkast och rikast, att vara den som avgör vilket slags kristendom som skall råda i landet. En klarare självinsikt, ett medvetande om att den inte ensam representerar kristendomen i vårt land vare sig i det förflutna, i nuet eller framtiden kan förhoppningsvis bidra till en större öppenhet och därmed till bättre möjligheter att föra det kristna arvet vidare.