Varför är vi så snälla?

Varifrån kommer det altruistiska beteendet? Kan det vara så att det egentligen rör sig om egoistiska gener som lurar individer att offra sig för flertalet eller är det endast ett uttryck för en dödsdömd organism som kommer att försvinna i nästa generation? Vad är mänsklig altruism egentligen? Egoism eller ren hedonism?

Om denna fråga bland annat skriver R.C. Lewontin i The New York Review of Book (October 22). Under rubriken ”Survival of the Nicest?” recenserar han boken Unto Others: The Evaluation and Psychology of Unselfish Behavior av Elliott Sober och Davin Sloan Wilson.

Utmärkande för den tidiga evolutionsbiologin var den renodlade tanken om att de mest anpassade individerna lämnar mest avkomma efter sig. Själva evolutionsprocessen är optimerande. De bästa blir till sist flest och dominerar sin art. Detta bygger enligt Sober och Wilson på ett oreflekterat övertagande av och en bokstavlig tolkning av socialdarwinismens survival of the fittest och en missuppfattning av teknisk natur. Socialdarwinismen växte fram i intim växelverkan med sin samtid där laissez-faire-kapitalism och kolonialism var självklarheter. Fascinationen inför statistikens möjligheter möjliggjorde en koncentration på numerär optimering. Dessutom var tron på evolutionen nästintill religiös. Bergsklättraren som genom en outtröttlig drift (evolutionen) når allt högre höjder (anpassning) var en ofta använd bild. Enligt de hårdföraste evolutionsanhängarna drabbas denne oförtröttlige aldrig av yrsel på grund av syrebrist eller för hög alkoholkonsumtion. Vägen till Mount Everest är spikrak. Problemet är bara att både bilden och verkligheten inte håller. Inte alla bergstoppar och massiv leder till den yttersta toppen.

Evolutionsforskarna har dock inte alltid varit så optimistiska och optimerande. Första världskrigets förnuftsvidriga slakt och efterföljande ekonomiska depression dämpade både den allmänna utvecklingsoptimismen och evolutionstänkandet. 1942 gav Julian Huxley ut Evolution: The Modern Synthesis, som samlade dåtidens ledande evolutionister. Då präglades synsätten av medvetandet om historiens nycker och tillfälligheternas spel. De senaste trettio åren har den optimerande tendensen åter tagit fart dock utan att några nya observerbara fakta anförts. Lewontin frågar sig varifrån denna tendens kommer.

Sober och Wilson kritiserar förutom synen på optimeringen av avkomman även idén om att det naturliga urvalet är tillämpligt på den enskilda organismen, dvs. att en förbättrad organism alltid lämnar större avkomma efter sig. Genom att förneka att det finns fler sätt att utvecklas än genom ökad avkomma ser man inte att det kan finnas fler sätt att förbättra en organism. Helheten kanske mår bättre av minskad avkomma, och ännu bättre av samarbete mellan de enskilda individerna. Kanske kan en del av en organism förändras och därefter hjälpa de övriga. Men samarbete och altruism utgör ett nästintill olösligt problem för sociobiologerna. Varifrån kommer detta till synes kontraproduktiva beteende? Några har velat se det som att det är generna som själviskt styr de tillfälliga och dödliga organismerna (bland annat Richard Dawkins i The Selfish Gene, 1976). Därför kan det ligga i enskilda individers intresse att offra sig för de andra av samma art (kin selection).

Krigarhövdingarna hos de amerikanska urinvånarna är ett exempel på hur altruismen kunde spridas. Risken att dö i strid var överhängande, men seger skulle samtidigt öka möjligheterna för gruppen att överleva. Ett lite pikant exempel som motbevisar idén om evolution som numerär överlägsenhet är detsamma som förbättring är kaninerna i Australien. De planterades in för att tillfredsställa brittiska jägares behov av vilt, men blev snabbt en landsplåga. För att minska stammen spred man viruset myxomatisos bland kaninerna. Både kaninerna och viruset genomgick evolution. Kaninerna blev snart resistenta och även de kaniner som inte var resistenta klarade av viruset bättre. Varför? Problemet för viruset var att den aggressivaste formen dödade sitt värddjur och därmed sig själv. Därför klarade sig även de icke-resistenta kaninerna bättre än sina mer olycksdrabbade kamrater.

Sober och Wilson vill med sin bok visa att evolutionen pågår på flera olika nivåer och att även evolutionen är utsatt för slumpens och tillfälligheternas spel. Eftersom de är metodologiska reduktionister menar de att innan man försöker förklara ett skeende på högre nivå måste man förstå de undre nivåerna, företrädesvis på genetisk och molekylär nivå. Holistiska förklaringsmodeller som inte noggrant utreder förhållandena på de lägre nivåerna löser inga problem utan blir förståelsens fiender.

Författarna lämnar dock inga självklara svar på frågan om varifrån det altruistiska beteendet kommer. På individnivå kan det ha sin grund i hedonism (det känns så bra att vara ett helgon, eller på väg att bli ett), egoism (det lönar sig i längden att hjälpa till, nästa gång är det jag som behöver hjälp), eller helt enkelt i motiveringar som inte kan reduceras till känsla och kalkylerande egoism. Att jag räddar en icke-simkunnig person från att drunkna betyder inte att jag hoppas att han ska rädda mig när jag hamnar i vattnet. Hellre blir jag räddad av en simkunnig person. Att det altruistiska beteendet överlever evolutionen kanske till sist beror på att det är det som segrar i kampen för tillvaron, att det är detta beteende som bäst gagnar människans överlevnad.