Diplomatens pilgrimsresa

Den 26 mars återvände Johannes Paulus II till Vatikanen efter att ha genomfört en uppmärksammad vallfärd till bibliska platser i Jordanien, Israel och de palestinska territorierna. Dagen därpå lät Israels mest spridda dagstidning Yediot Ahronot ett helt uppslag prydas av fotot av påven som på resans sista dag mediterar framför västra tempelmuren. Det var en bild och en gest som etsade sig fast i allmänhetens medvetande och som hamnade på förstasidan av många dagstidningar världen över. Det är en bild man kan ta som utgångspunkt för att förstå den kanske viktigaste innebörden i denna komplexa resa.

Resten av påvens vallfärd till bibliska platser i Jordanien, Israel och de palestinska territorierna handlade om invecklad diplomati och jämvikt och var kanske ganska förutsägbar. Under besöket i födelsekyrkan i Betlehem i de palestinska områdena sade påven att palestinierna har rätt till ett hemland. Yassir Arafat lät påven hålla sitt tal framför en bild av Jerusalem för att visa att staden skall bli den palestinska huvudstaden. Också från israeliskt håll upprepades ständigt att man hälsade påven välkommen till ”Israels eviga och odelade huvudstad”. Det hela var väldigt typiskt för vad man brukar associera med politik i Mellanöstern och gav ett ganska ogeneröst intryck. Men när Johannes Paulus II gick fram till västra tempelmuren söndag 26 mars hände något. Småaktigheten fick vika för uppriktig gripenhet. De många och viktiga frågor som rör fredsprocessen i Mellanöstern och de kristnas ställning i de bibliska länderna kan med fördel behandlas i andra sammanhang. Men man kan inte tala om påvens bibliska vallfärd under jubelåret utan att genast tänka på påven stående ensam framför tempelmuren.

Påven höll inget tal under ceremonin framför västra tempelmuren. I stället läste han den latinska texten till psaltarpsalm 122, som börjar med orden: ”Jag blev glad när man sade till mig: Kom, vi skall gå till Herrens tempel”, och fortsätter: ”Be om välgång för Jerusalem! Må de som älskar dig leva i trygghet.” Påven togs emot vid klagomuren av diasporaministern Michael Melchior, som också är överrabbin i Norge. Melchior avslutade sin hälsning med att läsa samma psalm 122 på hebreiska och engelska. Michael Melchior sade att han talade för Israels regering och det judiska folket när han sade att man måste sluta manipulera med Jerusalems helighet för att uppnå politiska syften. Religionen får inte längre användas för att rättfärdiga krig, sade han. ”Vi får inte längre ropa Guds namn medan vi dödar dem som skapats till hans avbild.” Melchior berättade också att han tänker skapa ett nytt interreligiöst forum med företrädare för de tre monoteistiska religionerna.

Påven gick ensam fram till resterna av det tempel där Gud själv skall ha varit närvarande, och där judarna ännu tror att Guds särskilda närvaro inte har upphört. Framme vid muren stannade han upp och sänkte huvudet i tystnad. Så steg han fram till muren. Många höll andan när påven med darrande hand lade ett ovikt A4-ark på en avsats i muren bland tusentals vikta lappar med böner som sitter instuckna i gliporna mellan stenblocken. Därpå vände han sig om som för att gå sin väg men ångrade sig och vände sig mot muren igen under en stund av tyst meditation. TV-kamerorna lyckades visa texten på påvens böneblad. Det var en bön på engelska till Gud om förlåtelse för katolikers tillkortakommanden och synder mot det judiska folket. Texten lyder: ”Våra fäders Gud, du valde Abraham och hans avkomma för att ditt namn skulle föras ut till alla folk. Vi är djupt bedrövade över uppförandet hos dem som genom historien låtit dessa dina barn lida. Vi ber dig om förlåtelse, och vi vill lova att leva i äkta syskonskap med förbundets folk.” Texten var undertecknad i Jerusalem 26 mars 2000.

Efter påvens besök i Israel kom översvallande kommentarer från pressen och företrädare för regeringen. Haaretz’ ledarartikel sade att ”Kärleken har varit på statsbesök i Israel och har lagt banal politik åt sidan”. ”Hans besök på förintelsemuseet Yad Vashem och vid västra tempelmuren hade för oss en oerhörd betydelse”, sade Israels president Ezer Weizman. ”Det finns inte nog superlativer för detta historiska besök”, utbrast Israels vatikanambassadör Aharon Lopez. Det israeliska parlamentet Knessets talman Avraham Burg sade till Maariv: ”Den moderna kristendomen har förändrats. Den är inte längre en religion av blodsutgjutelse, korståg och inkvisition utan en religion vars präster är rättfärdiga bland folken. Man kan inte förstå hur de totalitära regimerna föll i Latinamerika, Sydafrika och Polen utan att tänka med tacksamhet på den man som igår kysste klagomuren.” Premiärminister Ehud Barak sade till Yediot Ahronot att ”detta historiska besök har ökat respekten för Israel och har bidragit till att skapa fred mellan judendom och kristendom”. Diasporaministern Michael Melchior, som tog emot påven vid västra tempelmuren, kommenterade att ”påven har krossat de psykologiska barriärer som ännu fanns mellan judar och kristna”.

Den israeliska allmänheten kommer nog sent att glömma bilden av påven vid västra tempelmuren och hans bön om förlåtelse bland de andra bönelapparna. Men den bön som påven lade i västra tempelmuren hade han faktiskt redan läst en gång på italienska under den historiska botakten i Peterskyrkan 12 mars. I sitt engagemang för att förbättra sitt förhållande till judendomen har katolska kyrkan ofta upplevt att det är svårt att nå ut med information om framstegen, inte minst till den judiska allmänheten. Med gesten vid västra tempelmuren informerade Johannes Paulus II judar i hela världen bättre än några pressmeddelanden om hur katolska kyrkan förnyat sitt förhållande till judarna. Nyhetsbyrån Reuters reporter Steve Pagani kommenterade: ”Påven sparade sitt mästardrag till sista dagen (…) Hans gest tog vinden ur seglen också på de judiska kritiker som klagade över att påven inte uttryckligen bad om förlåtelse för att Vatikanen teg under judeförintelsen. Gesten fick ett sådant genomslag att påvens bönelapp genast togs bort från muren och placerades i Israels nationella förintelsemuseum Yad Vashem.”

Mitt i den allmänna entusiasmen var det uppenbart att den judiska opinionen var kluven beträffande påvens besök på förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. Israels ashkenazitiske överrabbin Israel Lau sade att han hade hoppats att höra påven tala ”inte bara om kristna som har begått synder mot judarna, utan också om att katolska kyrkan som sådan har gjort det genom att ofta uppmuntra hat mot judarna”.

För att tränga ned på djupet i reaktionerna på påvens besök får man hjälp av en rad intressanta intervjuer som publicerades av Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides i samband med resan.

Franciskanpater Frederic Manns är chef för Studium biblicum franciscanum i Jerusalem. Han säger till Fides: ”Man måste skilja mellan de ortodoxa, som inte vill ha med påven att göra, och de intellektuella och politikerna, som i allmänhet är sekulariserade, och som är mycket glada över besöket. Gladast av alla är Barak. För honom var resan en triumf. Den har gett ny energi åt förhållandet mellan Vatikanen och Israel. (…) Det är också en ny epok som börjar i förhållandet mellan judendom och kristendom i allmänhet. Men sedan har vi de breda massorna. Tidigare har folk inte vetat mycket om kristendomen. Man får hoppas att det blir en ny epok också för dem. Numera säger också israelerna att man måste skriva om historieböckerna.”

Andra judiska kommentarer går ut på att också förintelsen måste sättas in i ett större sammanhang. Alon Goshen Gottstein var tidigare professor i judaistik på universitetet i Tel Aviv. Han är en av grundarna av Elija School, en interreligiös grupp som med stöd av UNESCO arbetar för förståelse mellan religionerna. Han var med om att organisera påvens interreligiösa möte i Jerusalem 23 mars. Fides frågade honom vad han tycker om de ortodoxa judarnas kritik mot påven för att inte uttryckligen ha bett om förlåtelse för förintelsen.

”Jag tror att om man förväntar sig ursäkter missar man målet. Felaktiga förväntningar gör att man inte märker vad som händer. Vad är det vi har bevittnat? En andlig man går in i Yad Vashem och föreslår ett sätt att klara av och genomleva denna tragedi. Han bär fram våra psalmer, brottas med Gudsproblemet, säger att tystnaden är en av ordets möjligheter. Han tar teologisk ställning i diskussionen: varför stanna upp vid förintelsen? Varför säga att den är det värsta som har hänt i historien? Varför är förintelsen unik? Om den är en unik händelse, då är det riktigt att bara tala om den. Men om den inte är en unik händelse, då måste vi tala om allt. Och han talar faktiskt om allt.”

Påven har flera gånger sagt att det första han förstod när han blev påve var skillnaden mellan att säga något i Peterskyrkan och att säga det på en symboliskt laddad plats. Israelbesöket har bekräftat denna pedagogiska insikt. Många judar är inte medvetna om de framsteg som gjorts, säger franciskanpater David Jaeger till Fides. Pater Jaeger vet vad han talar om: han föddes som jude i Israel 1955 och blev franciskanmunk 1981. Han är jurist och medlem av den bilaterala kommissionen mellan Vatikanen och Israel.

”I Israel är det inte många som känner till de framsteg som gjorts i förhållandet mellan katolska kyrkan och judarna från Andra vatikankonciliet och framåt”, säger pater Jaeger. ”I de fortsatta förhandlingarna mellan Israel och den Heliga stolen vill vi ta upp frågan om vad man kan göra för att den judiska befolkningen skall informeras om de framsteg som gjorts. Det behövs en insats av folkbildning. På universitetet i Tel Aviv talade jag för några månader sedan om hur Andra vatikankonciliet förändrat förhållandet till judarna. En kvinnlig professor på universitetet utropade: ’Så underbart! Vilken överraskning! Det är nästan som om Messias hade kommit!’ Och det hon kommenterade var konciliets över 30 år gamla dokument. Hon som var forskare kände inte alls till dem. Staten bär också ett visst ansvar för den här situationen. Överenskommelsen mellan den Heliga stolen och Israel undertecknades 1993 men offentliggjordes först 1999. Den andra överenskommelsen om kyrkan som juridisk person undertecknades i februari 1999 men har inte publicerats ännu. Vi begär att man skall se över hur man presenterar Jesus Kristus och katolska kyrkan i skolan och i offentliga tal så att den judiska befolkningen verkligen informeras om de framsteg som gjorts.”

Alon Goshen Gottstein fyller i: ”Elija-centret, som jag har grundat, har undersökt i vilken utsträckning unga israeler är medvetna om kyrkans förändrade inställning till judarna. Vi har upptäckt att alla israeler är okunniga om detta, men särskilt unga människor under 30. Detta besök kommer att ändra israelernas inställning till kyrkan. De kommer att vara öppnare, mer intresserade och mer vetgiriga. Som fostrare vet jag att sådana resultat kan man uppnå efter tiotals år. Påven har uppnått samma sak på några få dagar.”