Gud på tapeten

Det tycks bli allt mera populärt att ägna sig åt religiösa frågor även i det sekulariserade Sverige. Gud är på tapeten i alla möjliga sammanhang – alltifrån utställningen Gud har 99 namn på Kulturhuset i Stockholm, via artiklar om religion och vetenskap i dagspressen, ända till religionsfilosofiska debatter i Filosofisk Tidskrift. Utvecklingen verkar gå åt samma håll som i USA, där det offentliga samtalet om religion idag är livligt bland de intellektuella. Som framgår på annan plats i detta nummer av Signum (se Gregory Petersons artikel om dialogen mellan naturvetenskap och religion) förs detta samtal numera utifrån delvis förändrade premisser i en ny, öppen anda. Kanske ser vi början på en liknande utveckling även i Sverige. Efter att under lång tid ha varit förvisad till den rent privata sfären av livet, verkar den religiösa tron vara på väg att återvända till den offentliga debatten. Vem skulle t.ex. för bara några år sedan ha kunnat tänka sig att Dagens Nyheter skulle publicera en lång rad artiklar där naturvetare, filosofer och teologer diskuterar frågan om förhållandet mellan religion och naturvetenskap? Denna öppnare hållning gentemot religiösa frågor bland kulturarbetare och intellektuella är naturligtvis glädjande. Skulle denna utveckling t.ex. leda till att svenska journalister skaffar sig större kunskaper om religion än de idag vanligen besitter, kanske svenska massmedier i framtiden kommer att rapportera om religiösa frågor på ett mera rimligt och initierat sätt än idag ofta är fallet.

Viktigare än en förändring av massmediernas attityd gentemot religion är emellertid att det nya offentliga samtalet om Gud tyder på att allt fler upptäcker det problematiska med att leva i en kultur präglad av ett religiöst vakuum. Religion är för många i Sverige någonting esoteriskt, ett fenomen som man betraktar enbart i ett utifrån-perspektiv; ett främmande specialintresse som vissa (dvs. andra) människor ägnar sig åt. Och eftersom man genom skolans icke-konfessionella religionsundervisning har vant sig vid att betrakta religiös tro i ett objektiverande utifrån-perspektiv, som ett konglomerat av mer eller mindre aparta riter och övertygelser, har man ofta svårt att riktigt förstå den existentiella roll som religionen spelar i de troendes liv. Det är nog ingen överdrift att anta att detta har bidragit till människors oförmåga att hantera moraliska och existentiella kriser när dessa drabbar en. Mordet på Olof Palme och katastrofen med färjan Estonia visade i blixtbelysning vilka behov av religiösa uttryck som spontant inställde sig hos många svenskar, men samtidigt vilken tafatthet många upplevde när det gällde att finna uttryck för denna sida av livet. I en kultur där man inte längre förfogar över något naturligt sätt att ge uttryck för religiös tro har en väsentlig aspekt av det mänskliga livet gått förlorad. Kanske är gudsfrågans återvändande till den offentliga debatten en påminnelse om just detta.

När de religiösa frågorna nu håller på att bli ett tema i det offentliga samtalet kan det vara värt att fundera litet över hur detta samtal skulle kunna föras. Även här måste man skilja agnarna från vetet. Allt som heter religion är inte automatiskt av godo. Tron hjälper människan att hitta sin identitet, den svarar mot hennes längtan efter någonting absolut och oförgängligt, den skänker henne vägledning i moraliska frågor och den hjälper henne att finna svar på frågan om livets mening. Tron handlar med andra ord om det allra mest avgörande i livet, och det hör till människans adelsmärke att brottas med detta slags frågor. Men även religionen har sin baksida och det finns all anledning att inte glömma bort den gamla devisen corruptio optimi pessima (fritt översatt: det finns ingenting värre än när det högsta blir korrumperat). Den religiösa tron kan motivera människan till det mest upphöjda och ädla som man kan tänka sig, men den kan också förleda henne till det rent bestialiska.

I mitten av mars fick vi återigen en fruktansvärd påminnelse om detta, när det blev känt att en sekt av domedagskaraktär i Uganda genomfört massmord på över tusen av sina egna medlemmar. Religiös tro är dynamit i människors liv; den öppnar vägen till oanade källor av mening och inspiration, men den kan också leda till fanatism och tragedier. När religionen nu återtar sin plats i det offentliga samtalet bör naturligtvis båda dessa sidor lyftas fram. En avintellektualiserad begeistring inför den religiösa trons återkomst i offentligheten kan vara lika ödesdiger för tron själv som en medvetet antireligiös attityd. När en del debattörer varnar för att det nya religiösa intresset också hotar att dra med sig allsköns vidskepelse och new age-flum (jfr Richard Dawkins artikel Gud vet vad Gud vet i DN 24/2) har de troende ingen anledning att slå dövörat till. Kyrkan bör själv vara den första att varna för den ohälsosamma kombinationen av religion och antiintellektualism. Påven Johannes Paulus II påminner om detta i sin senaste rundskrivelse när han säger att ”… utan tillgång till förnuftet måste tron betona känslan och upplevelsen ända därhän att den slutar att framföra några allmängiltiga anspråk. Det är en illusion att mena att tron skulle vara mera appellerande i förening med ett svagt förnuft; tvärtom löper tron då en allvarlig risk att vittra ner till myt och vidskepelse” (Tro och förnuft nr 48) .

Den debatt som under de senaste månaderna förts i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet om förhållandet mellan religion och naturvetenskap är exempel på en typ av offentliga diskussioner som man hoppas få se mera av framöver. Men då duger det inte att kyrkans företrädare dröjer sig kvar i den skyddade privata sfär av subjektivt tyckande dit man hittills inte sällan tagit sin tillflykt. Tendensen bland somliga kyrkoledare att inte ställa upp några intersubjektivt giltiga sanningsanspråk och att enbart tala om ”vad som känns rätt för mig” gör inte rättvisa åt allvaret i de religiösa frågorna. När tron träder in i det offentliga samtalet måste det ske med hjälp av argument som kan göras begripliga även för utomstående, och argumenten bör framföras med anspråket på att säga någonting som är sant och giltigt även för andra än de redan frälsta. Som teologen Antje Jackelén i Lund påpekade härförleden sitter religion och naturvetenskap i samma båt när det gäller farorna med en smygande sanningsrelativism: ”Människors ställningstaganden tenderar till att slå över i vilda, emotionella tyckanden som att ’det känns rätt’ och ’det här är sant för mig’ – oavsett vad fysiker och teologer säger. Sådan antiintellektualism är lika farlig för båda” (SvD 12/3).

Den aktuella debatten inbjuder till att lyfta fram några tankar som är kännetecknande för ett katolskt sätt att närma sig dessa frågor. På katolskt håll brukar man å ena sidan framhäva att tro och naturvetenskap inte lever i skilda världar. Områdena överlappar tvärtom varandra, så att naturvetenskapliga utsagor har implikationer för teologiska utsagor, och tvärtom. Så är t.ex. inte vilken biologisk teori som helst förenlig med den kristna synen på människan som en varelse med fri vilja och moraliskt ansvar. Att på ett fideistiskt sätt försöka isolera tron från kontakt med naturvetenskapens domäner är därför främmande för katolsk övertygelse. Å andra sidan brukar katolska teologer framhålla att tron och naturvetenskapen närmar sig verkligheten ur olika perspektiv och med olika slags frågeställningar. Gud är inget möjligt objekt för empiriska observationer och fysikern kan inte med hjälp av sina metoder besvara frågan om det finns en gudomlig avsikt bakom de fenomen han undersöker. Försöken att göra naturvetenskapen till en väg till kunskap om Gud är och förblir ett projekt byggt på problematiska premisser. Teismen kan, lika lite som ateismen, grundas på bara naturvetenskap. Men det hindrar inte att naturvetenskapen ändå i hög grad påverkar trons intellektuella betingelser. Vår tids sätt att se på tillvaron är djupt präglat av naturvetenskapen. Det innebär att även gudstron på något sätt måste kunna relateras till den av naturvetenskapen präglade synen på verkligheten för att kunna uppfattas som verklighetsförankrad. Men tron måste samtidigt se upp med att inte bara anpassa sig till vetenskapens senaste rön. Det som idag räknas som den bästa vetenskapliga teorin kan visa sig vara vederlagt om 50 år. Kort sagt, tron får varken isolera sig från vetenskapen eller ingå en alltför nära allians med den. Vad tron bör eftersträva är varken ett äktenskap eller en skilsmässa, utan god grannsämja med vetenskapen. Detta katolska synsätt går tillbaka på den teologiska principen om att nåden inte upphäver utan fullkomnar naturen. Tron varken upphäver eller står i motsats till det naturliga mänskliga förnuftet. Däremot bidrar tron med någonting som går utöver det som det mänskliga förnuftet är kapabelt att uppnå av egen kraft.

En annan aspekt som kan vara värd att uppmärksamma är samtidens tendens att sätta likhetstecken mellan naturvetenskap å ena sidan och förnuftighet och rationalitet överhuvudtaget å andra sidan. Det är en problematisk tendens, eftersom naturvetenskapen inte är det enda intellektuellt redliga sättet att förstå sig på verkligheten. Många av livets viktigaste frågor kan inte behandlas med naturvetenskapliga metoder, men det hindrar inte att förnuft och argument spelar en avgörande roll även i dessa sammanhang. Hävdandet att naturvetenskap och rationalitet inte är identiska storheter innebär inte alls någon ringaktning av naturvetenskapen, utan är bara en påminnelse om att människan utforskar tillvaron också på annat sätt. Så sker t.ex. när människan reflekterar över grunden för sina etiska övertygelser, men också när hon försöker komma till klarhet över om det finns någon transcendent verklighet bortom den värld som hon kan erfara. Människans intellektuella nyfikenhet är inte begränsad till bara naturvetenskapliga frågor. Istället försöker hon få en omfattande helhetssyn på tillvaron, inkluderande frågor om rätt och fel, om den egna identiteten och om livets mening. Den religiösa tron knyter an till denna strävan efter en övergripande förståelse av verkligheten genom att vara en fides quaerens intellectum (en tro som strävar efter att förstå). Just genom att tron innefattar denna strävan efter att förstå kan den inte isoleras från det mänskliga förnuftet utan att göra våld på sig själv.

En av den moderna tidens mest framstående fysiker, Albert Einstein, brukade säga att ”vetenskap utan religion är lam, religion utan vetenskap är blind”. Kanske kan man tillägga att både vetenskap och religion fungerar bäst när de praktiseras av människor som bemödar sig om att göra bruk av sitt intellekt och sin omdömesförmåga så gott de bara kan.