Vinden från Sinai

Under några intensiva vårvinterveckor i feb-ruari och mars 2000 genomför Johannes Paulus II tre av sina mest spektakulära och historiska gester som han gjort under sina snart 22 år som påve: besöket vid berget Sinai 26 februari, botriten i Peterskyrkan 12 mars och vallfärden till det Heliga landet 20 till 26 mars. Alla tre innebär höjdpunkten och fullbordan på den flera år långa andliga förberedelse inför det tredje kristna årtusendet som påven skisserade redan 1994 i sitt brev Inför det tredje årtusendet (Tertio millennio adveniente).

Den 26 februari besökte Johannes Paulus II det berg i södra delen av Sinaihalvön där Gud enligt traditionen skall ha gett tavlorna med de tio buden till Moses efter uttåget ur Egypten. Besöket var början på påvens efterlängtade vallfärd i frälsningshistoriens spår men också en etapp i den långsamma ekumeniska vandringen mot ett närmande till de ortodoxa kyrkorna: vad påven egentligen besökte var det ortodoxa Sankta Katarinaklostret nedanför berget Sinai, på 1500 meters höjd över havet.

Påven togs emot av klostret ledare, biskop Damianos, och hans 23 svartklädda skäggiga munkar medan omkring 1 500 kristna väntade i olivlunden bredvid klostret. Bland de församlade fanns många ungdomar med gitarrer och gulvita mössor i Vatikanens färger. Besöket vid Sinai var Egyptenresans höjdpunkt men blev mindre storslaget än påven hade hoppats. I sitt brev ”Inför det tredje årtusendet” från 1994 skrev påven att han ville genomföra ett möte mellan kristna, judar och muslimer på Sinai år 2000, men de planerna fick han ge upp. Klostrets 23 ortodoxa munkar beslutade att påven inte heller fick be inne i det ortodoxa klostret, och Johannes Paulus II fick nöja sig med att leda en gudstjänst i olivlunden utanför klost-ret.

Sinai påminner om grundläggande frågor inom den kristna tron och dess förhållande till de judiska rötterna. Hur förhåller sig den kristna vägen och tron på Anden till den judiska lagen som symboliskt mottogs av Moses på Sinai? Följer man Guds vilja genom att följa Toran eller genom att leva som Jesus, som ju faktiskt bröt mot sabbatsbudet? I den kristna traditionen brukar man betona att lagen inte upphävs utan fullbordas av Kristus, och att de tio buden fortfarande är grunden för kristen moral. Men är det en tolkning av den judiska Toran och av de tio buden som kan accepteras på judiskt håll, eller som kunde ha accepterats av Moses och av judarna på Jesu tid? Och hur är egentligen synen på Gudsnärvaron i judendom och kristendom över huvud taget? Gamla testamentet berättar att Gud tog sin boning i förbundsarken, för vilken senare templet i Jerusalem byggdes. Kristen tro förklarar att Gud var närvarande i Jesus och sedan i Guds heliga Ande. Hur ser den kristna traditionen på förbundsarken och templet?

Under gudstjänsten vid Sankta Katarinaklostret på Sinai betonade Johannes Paulus II den traditionella synen på de tio budorden som något som förenar flera religioner: ”Att följa buden är att vara trogen mot Gud men också mot oss själva, mot vår sanna natur och vår djupaste strävan. Vinden som ännu idag blåser från Sinai påminner oss om att Gud vill äras genom att de han har skapat växer: Guds största ära är den levande människan. Denna vind bär på en inbjudan till dialog mellan de stora monoteistiska reli-gionerna. […] Sinai fullbordas på ett annat berg, förvandlingens berg, där Jesus visar sig för sina lärjungar omstrålad av Guds härlighet. Moses och Elia är med honom för att vittna om att fullheten av Guds uppenbarelse är i den förhärligade Kristus.

På förvandlingens berg talar Gud från molnet som han hade gjort på Sinai. Men nu säger han: ’Detta är min älskade son. Lyssna till honom’ (Mark 9:7). Han befaller oss att lyssna till sin son, för ’ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för’ (Matt 11:27). Så får vi lära oss att Guds verkliga namn är far. Det namn som är bortom alla andra namn: abba (jfr Gal 4:6). Och i Jesus får vi veta att vårt verkliga namn är son, dotter. Vi lär oss att förbundets och utvandringens Gud befriade sitt folk därför att de är hans söner och döttrar som inte är skapta för slaveri utan för ’den frihet som Guds barn får när de förhärligas’ (Rom 8:21). Så när Paulus skriver att ’vi har dött bort från lagen med Kristi kropp’ (Rom 7:4), menar han inte att lagen från Sinai har upphävts. Han menar att de tio buden nu kan höras genom Guds älskade Sons röst. Den människa som befrias av Jesus Kristus in i den äkta friheten är medveten om att han eller hon inte är bunden av en mängd yttre föreskrifter, utan inuti av den kärlek som har slagit rot i hjärtats djup. De tio buden är frihetens lag: inte frihet att följa våra blinda drifter, utan friheten att älska, att välja vad som är gott i varje situation, även när det är en börda. Det är inte en opersonlig lag som vi följer. Vi underordnar oss Fadern genom Kristus Jesus i den heliga Anden (jfr Rom 6:14; Gal 5:18). När Gud visar sig på berget och ger sin lag, uppenbarar han människan för henne själv. Sinai står mitt i hjärtat av sanningen om människan och hennes öde.” Påven sade detta till en publik som huvudsakligen bestod av katoliker och ortodoxa. Det var beklagligt att mötet mellan de tre monoteistiska religionerna inte gick att genomföra. Det hade varit intressant att höra judiska reaktioner på påvens syn på budorden. Mötet med företrädare för judendomen fick skjutas upp till resan till Heliga landet (Israel, Palestina, Jordanien) 20–26 mars.

I stället blev alltså Egyptenresan ett ekumeniskt möte med ortodoxa och kopter. Den ekumeniska aspekten var påtaglig också under besöket i Kairo dagen före gudstjänsten vid Sinaiklostret. Under ett ekumeniskt möte påminde påven om sitt allra djärvaste ekumeniska förslag: att ändra utformningen av själva påveämbetet för att göra det lättare för de splittrade kristna kyrkorna att återförenas. Det var ett förslag han framförde för första gången för fem år sedan. ”Jag upprepar vad jag skrev i mitt rundbrev Ut unum sint: allt som handlar om enheten mellan alla kristna gemenskaper angår Roms biskops särställning”, betonade Johannes Paulus II. ”Därför vill jag upprepa min inbjudan till alla ’kyrkoledare och deras teologer tillsammans med mig att föra en broderlig och uthållig dialog om detta ämne. Vi kan lämna bakom oss meningslösa stridigheter och i stället lyssna på varandra och enbart ha i tankarna Kristi vilja för sin kyrka’ (Ut unum sint 96). När det gäller uppdraget åt Roms biskop ber jag den heliga Anden att låta sitt ljus stråla över oss och upplysa alla herdar och teologer i våra kyrkor, så att vi tillsammans kan försöka förstå hur denna tjänst kan bli en kärlekstjänst som erkänns av alla berörda. Kära bröder, vi får inte slösa bort vår tid!”