Diplomati och hälsa ur Vatikanens perspektiv

För 25:e gången organiserade Påvliga rådet för hälsopastorala frågor 2010 ett möte på temat Caritas in veritate – mot en jämställd och mänsklig hälso- och sjukvård. Vatikanen arbetar intimt med världssamfundet även i dessa sammanhang och representeras i olika övergripande sekulära organ. Nuntien Silvano M. Tomasi är Vatikanens ständige observatör i FN och andra internationella organisationer i Genève. Detta är det tal han presenterade vid mötet och som i år publicerats i Rådets tidskrift Dolentium Hominum.

Globalisering och samarbete

Endast 53 stater i en värld bestående av 2 miljarder människor samlades 1929 i Genève för att grundlägga det som så småningom utvecklades till Förenta nationerna (FN). Men bland dagens 192 medlemsstater i en befolkning som nu uppgår till nästan sju miljarder människor, fanns redan då en tydlig förståelse av hur vi människor är beroende av varandra över nationsgränserna. Vår tid präglas av många kristillstånd; man tänker på ekonomi och finansfrågor, livsmedel, fred, hälso- och sjukvård. Ingen nation kan ensam närma sig dessa områden med förväntan på konstruktiva lösningar. Dessa möjliga hot kräver samlade strategier från många olika håll. Därför ägnar sig FN åt avveckling av väpnade konflikter, utveckling i ekonomiska och sociala frågor, och åt global hälsa och säker livsmedelsförsörjning. Man strävar efter konkreta samförståndslösningar över nationsgränserna. Sökandet efter det som är bäst undersöks och utarbetas efter förhandlingar. Ofta sker tyvärr låsningar trots de mest ädla föresatser. Man kan därför endast se bleka spår av dessa ansträngningar i resultaten av de förhandlingar som fördes i Doha om världshandeln, eller efter de senare klimatförhandlingarna. En spänning finns mellan de nåbara vinsterna och de uppenbara hoten; exemplen gäller svåra frågor som rör vattenförsörjning, hälso- och sjukvård, folkomflyttningar, tillstånd i och efter konflikter och så vidare. Men alla faller tillbaka på att frågorna måste diskuteras och lösas över nationsgränserna. Därför måste sådana övergripande organisationer omfatta så många som möjligt, de måste arbeta snabbt, flexibelt och samla olika goda initiativ.

Vid sitt besök i FN 2008 markerade påven Benedictus XVI detta tydligt. Med eftertryck betonade han att FN ”måste arbeta med sikte på att harmonisera de enskilda medlemsländernas försök att uppnå fred och utveckling”. Påven erinrade om vad hans företrädare Johannes Paulus II yttrat inför FN, nämligen att FN enligt hans mening skulle utgöra ett centrum där samtliga världens nationer skulle kunna känna sig hemma och kunna uttrycka sin tillhörighet till gemensamma värderingar, att nationernas ledare med gemensamma ansträngningar och med de bästa avsikter skulle uttrycka solidaritet med jordens fattigaste områden – för att också skydda människans frihet under ansvar. Därför avvisade han försöken att förändra synen på människovärdet, där särintressen plötsligt gjorts gällande på ett sätt som inte är förenligt med enhet över nationsgränderna. Påven varnade särskilt för de resonemang som utgått från att ”nya situationer” skulle kunna motivera ”nya rättigheter”. Enligt den förre påven finns viktiga omständigheter som därför kräver urskiljningsförmågans dygd. I sitt tal inför generalförsamlingen betonade Benedictus XVI FN:s roll i ett sammanhang där också kyrkan med sina erfarenheter beslutsamt kan fortsätta att bidra till mänsklighetens utveckling, med sin historiska grund och sina erfarenheter vunna från jordens alla folk och kulturer.

Rätten till hälsa överskrider nationsgränserna

Vatikanens diplomati svarar för kyrkans försök att komma ut med sitt budskap i dagens sammanhang utifrån sin syn på subsidiaritet – som ger enskilda nationer, nationella hjälp- och biståndsorganisationer, organisationer i det civila samhället med flera en möjlighet att samverka globalt. Hälso- och sjukvård utgör ett framträdande område även för globala hänsynstaganden. Flera av FN:s organisationer i Genève arbetar med dessa frågor och vid dem har Vatikanens diplomati ett åtagande. Detsamma gäller katolska hjälp- och biståndsorganisationer som genom sin verksamhet bidrar till en global hälso- och sjukvård.

Därför representeras Vatikanen i flera av FN:s organ – såsom i WHO (Världshälsoorganisationen), WTO (Världshandelsorganisationen) och ILO (Den internationella arbetsorganisationen) – för att långsiktigt och hållbart skydda hälso- och sjukvårdssektorn i världens olika regioner. Tillgången till säkra läkemedel är i vissa fall begränsad av nationella patenträttigheter och ekonomiska faktorer vilket lett till berättigad oro. Dessa svårigheter har lett till att FN:s medlemsländer i samråd med internationella organisationer och vetenskapssamhället utarbetat en rad mötesplatser där dessa frågor kan synliggöras, diskuteras och föras vidare. Diskussioner om konsekvenserna av sådana patenträttigheter prioriteras just nu av WHO och FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation belägen i Rom). De positiva resultaten av dessa förhandlingar kan skönjas till utvecklingsländernas nytta. Samtidigt ifrågasätts de internationella konventioner som tidigare uppnåtts, men som nu begränsar tillgången på hälso- och sjukvård i utsatta regioner av världen. Dessa omvärderingar måste ses som mödosamma men viktiga framsteg som vilar på en stabil historisk grund.

Kyrkans helhetsbild

Kännedom om de sjukas lidande, utsatthet och ensamhet är inget nytt i kyrkans historia. Jesus själv visar ständig omsorg om de lidande, i såväl kroppslig, som psykisk eller andlig bemärkelse. Vår förste påve Petrus, tillsammans med aposteln Johannes, svarade den lame tiggaren vid Sköna porten: ”Silver eller guld har jag inte, men vad jag har det ger jag dig … . Med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå” (Apg 3:4 ff.). Kyrkans omsorg om de sjuka har troget upprätthållits genom århundradena. Detta sker även i dag, inte minst genom Påvliga rådet för hälsopastorala frågor som grundades av påven Johannes Paulus II för 25 år sedan. Målet var att samordna alla katolska organisationer som utifrån kyrkans syn arbetar med frågor som rör omvårdnad av de sjuka samt sjuk- och hälsovård ur ett apostoliskt perspektiv.

Ur ett sådant perspektiv har Vatikanen representerats som observatör i WHO sedan 1952 och inbjöds redan 1949 till Det andra världshälsomötet i Rom. Deltagarna i det mötet togs emot av påven Pius XII som uttalade bland annat att ”[hälsa] omfattar den positiva andliga/spirituella och sociala välfärden och erfordras för att uppnå gemensam fred och säkerhet”.

Området omfattar frågor där uppfattningar i etiska frågor skiljer sig mellan Vatikanen och världssamfundet och där massmedierna fokuserar just dessa skillnader. Det som ligger till grund för skillnaderna är olikheter i synen på människan och uttrycks ibland som en extrem individualism och avsaknad av förståelse för naturrätten. Särskilt tydligt blir detta när individens frihet ges en innebörd som helt saknar koppling till det allmänna bästa, där rätten till liv undergrävs, där synen på familjen som en positiv resurs förminskas, där forskning och tillgång på läkemedel enbart drivs av vinstintressen.

I det kulturella sammanhang där Vatikanen befinner sig ser man snarare hur dessa företeelser kan vändas för att sammanstråla och skydda livet och framhäva de etiska frågor som rör familjen. Den diplomatiska dialogen fokuserar därför särskilt hur hälso- och sjukvårdsfrågorna ska kunna gynna alla – fattiga som rika utifrån rimliga kristna fördelningsperspektiv: att förstå människan både som individ och i relation till andra människor. Den konkreta dialogen är svår och kräver kompetent lyhördhet, tillförlitlig och saklig information och förståelse för de olika vetenskapliga slutsatserna. Men uppgiften har gjorts tydlig av Andra Vatikankonciliet. Utifrån caritasbegreppet kan kyrkan inte retirera eller abdikera utan måste markera sin närvaro även i det moderna samhället, särskilt när det gäller att skydda de mest utsatta.

Inom detta stora område finns talrika möjligheter för Vatikanen att samarbeta med olika internationella organisationer som arbetar med hälso- och sjukvård, oavsett om det rör fattigdomsrelaterade konsekvenser, långvariga och icke-smittsamma sjukdomar eller pandemier som hiv/aids, malaria, tuberkulos eller olika former av influensa.

Genom sina förbindelser spelar Vatikanen en särskild roll genom att skydda människovärdet och ständigt påpeka att alla människor ska ha tillgång till god hälso- och sjukvård, läkemedel och livsnödvändig teknik.

Specifika frågor

Låt oss för ögonblicket koncentrera oss på Vatikanens syn på några av dessa frågor i ljuset av encyklikan Caritas in veritate.

”Moraliskt ansvar för livet utgör en rik social och ekonomisk resurs” (44).

Bekräftelsen av livets okränkbarhet och människovärdet från konceptionen till den naturliga döden utgör grunden för samtliga överväganden när Vatikanen representeras i FN och på andra globala mötesplatser. Detta har senast helt kompromisslöst bekräftats av påven Benedictus XVI. När ett samhälle förnekar detta blir resultatet att man inte längre strävar efter människans bästa. Om känsligheten för det skyddsvärda nya livet saknas, undergrävs även andra för mänskligheten viktiga betingelser. Tragiska och välkända exempel på detta utgörs av aborter och konsekvenserna av viss fosterdiagnostik.

Vatikanens representation tar därför varje relevant tillfälle i akt att påpeka respekten för varje form av mänskligt liv och motarbetar därför varje åtgärd som skulle leda till att en ”dödens kultur” erkänns officiellt. Av det skälet har Vatikanen motsatt sig alla språkliga glidningar som kanske bäst exemplifieras av så kallad ”sexuell och reproduktiv hälsa med åtföljande rättigheter”, ”legala och säkra aborter” eller ”tillgång till reproduktiv teknologi”. Försöken att genom språkliga omskrivningar smyga in sådana förändringar sker ständigt.

Som ett exempel kan nämnas att en medlemsstat år 2009 ansatte WHO med en motion om defekter hos det ofödda barnet. Den kunde bromsas till 2010 när WHO:s sekretariat ändå ansåg att ”avslutandet av graviditeter” på grund av förväntade defekter hos barnet skulle utgöra en av andra möjligheter. Man fann också i ett av slutdokumenten uttrycket ”selektivt avslutande av graviditet”. Vatikanen reagerade med att betona att ”… mänskligt liv börjar vid konceptionen och är alltid skyddsvärt. Aborter och åtgärder som skyddar aborter kan därför inte accepteras …”. Vatikanens delegation stödde sig också på artikel 18 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och andra gemensamma dokument.

Men dessa tankegångar går vidare som påven Benedictus XVI skriver i Caritas in veritate: För andra grupper utgör livets slutfas den situation där man tar sig rätten att döma när ett liv inte längre är värt att leva; kulturellt färgade betraktelsesätt som förnekar människans värdighet.

Av det skälet har Vatikanen följt den diskussion inom WHO som rör förberedelserna för en konvention om åldrandets speciella omständigheter. På liknande sätt bevakas utarbetandet av internationella riktlinjer i transplantationsfrågor och dödskriterier.

”Synen på utveckling är nära kopplad till synen på människans själ” (76).

I denna viktiga encyklika varnas mot skymmande överförenklingar som grundas på en bristande förståelse för det andliga livet. Påven betonar att detta helt och hållet står över materiella aspekter, eftersom människan utgör en enhet av själ och fysisk materia. Detta kan också ställas i relation till den definition av hälsa som WHO gjorde 1949, nämligen att ”hälsa kan ses som ett dynamiskt tillstånd av fullständig fysisk, psykisk, andlig och social god jämvikt, inte enbart som frånvaron av sjukdom eller funktionsnedsättning”. Man tvingas dock konstatera att WHO trots detta varken diskuterat eller preciserat den andliga innebörden. Denna brist är uppenbar samtidigt som vår nuvarande påve betonat att det inte finns några motsättningar mellan naturvetenskap och religiös tro, bortsett från enstaka missförstånd, kända från historien. Benedictus XVI har nämligen betonat att naturvetenskap och framsteg rörande mikro- och makrokosmos snarare befordrar kärleken till Gud om människans ansträngningar utgår från bön och trosliv.

Tillgång till läkemedel

Ytterligare ett område som för närvarande har stor betydelse utgörs av tillgången på läkemedel. Grundläggande skillnader föreligger mellan civila och politiska rättigheter å ena sidan och socio-ekonomiska mänskliga rättigheter å den andra. I det första fallet talar man om första generationens rättigheter, i det senare om andra generationens. De senare anses ”negativa” på så sätt att de manar stater att inte göra på vissa sätt, de ”positiva” manar däremot nationerna att göra på vissa sätt; det kan röra sig om utbildning, hälsa och omvårdnad, mat eller vatten.

Det viktigaste internationella avtalet som utgår från socio-ekonomiska rättigheter (ICESCR) är från 1966 och har ratificerats av 130 stater. En av de rättigheter som nämns i avtalet är ”allas rätt till högsta nåbara standard av fysisk och mental hälsa”. Undertecknarna åtar sig att vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga och behandla spontan, smittsam respektive arbetsrelaterad sjuklighet och skapa garanterad tillgång till hälso- och sjukvård för alla.

Aids/hiv och de sedan betydligt längre tid tillbaka kända smittsamma sjukdomarna malaria och tuberkulos utgör dramatiska och oroande hot mot mänskligheten. I fattigare områden av världen finns mycket begränsade möjligheter att bemöta dessa farsoter. Trots gränslösa och omedelbara behov kan brist på enkla förnödenheter och läkemedel dessutom förvärras av en sviktande infrastruktur. Men på längre sikt kan legala patentskydd av läkemedel utgöra betydande och mångåriga hinder, alltså under ett läkemedels skyddstid. Enskilda läkemedelsbolag drivs av vinstintressen som betingas av utvecklingskostnader, men också av rent vinstbegär. Förlorarna utgörs av de länder som inte kan betala vad läkemedlen kostar. På så sätt kan ett läkemedel i praktiken vara skyddat av ett monopol som effektivt hindrar att det kommer invånarna i fattigare länder till del.

Vi påminns om detta i encyklikan: samma mönster kan iakttas ”i ett sammanhang där immateriella eller kulturella orsaker till underutveckling återfinns. I rikare länder med deras överflöd skyddas kunskap genom rigida åtgärder, speciellt inom hälso- och sjukvården. På samma gång ser man i fattigare länder kulturella företeelser och sociala normer som kan hindra utveckling” (22).

Nuvarande system inverkar på rätten till hälsovård på två sätt, åtminstone på ett abstrakt plan. Utvecklingsländerna kan för det första inte betala de extremt höga priserna för vissa patentskyddade läkemedel, som betingas av patentinnehavarens rättigheter och krav. Det andra hindret utgörs av de betydande kostnaderna för utveckling av nya läkemedel. Dessa gör att läkemedelsindustrin inte har några drivkrafter att utveckla nya läkemedel för hiv, tuberkulos eller malaria. Fattiga människor kan helt enkelt inte antas stå för den kostnad och det vinstbehov ”marknaden” har. Detta blir särskilt tydligt för en av grupperna med särskilda behov, nämligen barnen. I de fallen får deras familjer och hälso- och sjukvårdens personal gissa sig fram till hur man kan dela läkemedel avsedda för vuxna och inte för barn. Detta resulterar ibland i tragiska dödsfall. Därför kan vi med bestörtning se hur läkemedelsindustrin medvetet lämnat områden, där man inte funnit förutsättningar för tillräcklig vinst. I stället har ”marknaden” fokuserat utveckling och försäljning av produkter som riktar sig till en industrialiserad marknads behov, med exempel som utgörs av potenshöjande eller viktreducerande läkemedel. Vatikanen följer denna utveckling nära och även de ansatser som görs inom det juridiska området patenträtt.

Sammanfattningsvis vill jag med dessa exempel visa hur kyrkan i sitt arbete med dessa frågor överskrider nationsgränser och riktar sig till hela mänskligheten. Inom hälso- och sjukvårdens område försöker Vatikanen hålla perspektiven levande och vara samvetets röst. Vatikanens diplomatiska ansträngningar har som mål att skydda livet och fortsätter att utgöra en del av det internationella samtalet, i sin tjänst för kärleken och mänskligheten.

Översättning: Bengt Säfsten

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Dolentium Hominum nr 76/2011.

Referenser tillgängliga via Signums redaktion.