Rundvandring i förgården

I Olle Sahlströms bok Gå hem är vandringen ett huvudtema. Författaren är före detta ombudsman i LO. Det inledande kapitlet är självbiografiskt. Sahlström växte upp i ett arbetarhem på Östermalm på 1950-talet. Familjen, som bodde i en portvaktsetta, kämpade med att få ekonomin att gå ihop. Klasskillnaderna på dåtidens Östermalm i Stockholm var stora och pojken Olle fick bestående minnen av förödmjukelser och nedlåtande behandling av dem som bodde i de ”fina” våningarna.

Också kyrkan representerade överheten, den andra världen som pojken inte hade tillgång till. Kontakterna med kyrkan i söndagsskolan och konfirmationen var misslyckade. Så snart det blev möjligt flyttade Sahlström från Östermalm och gick ur Svenska kyrkan. Men spåren från uppväxten fanns kvar och yttrade sig bland annat i upprorisk ilska, som kanaliserades i den revolutionära rörelsen i samband med 1968. I likhet med många unga människor då kämpade Sahlström för social rättvisa, folkbildning och frigörelse från förtryck. Han hade tagit studenten vid Östra Real och där, får man förmoda, kunnat utveckla sin verbala kapacitet. Orden blev hans vapen i den revolutionära kampen.

Klasskampen, som med tiden kom av sig, kunde dock inte stilla den inre oron. Det var då författaren började vandra frenetiskt, i Norrbotten, i Europa och i utmanande områden runtom i världen, med ett ständigt behov av att överskrida gränser, fysiska såväl som psykiska. Under hela sin långa anställning inom LO fortsatte han med dessa vandringar.

Alla som vandrat längre sträckor mer eller mindre i ensamhet vet att minnesbilder från det förflutna dyker upp och pockar på bearbetning mitt i naturupplevelserna. Så är det också i boken Gå hem, vars titel kan tolkas på många sätt. I en mening handlar det om att gå tillbaka till barndomshemmet och fundera kring vad som hände där. Många sådana minnesbilder skymtar fram i boken. En annan tolkning är att författaren går till sitt eget innersta, eller att gåendet rör hans relation till Gud, eftersom Gud i kristen mening är alla människors hem.

Allteftersom kom Sahlström fram till att arbetarrörelsen hade misslyckats med att leva upp till sina ideal. Också här fanns maktkamp och hierarkier. Distans till rörelsen och offentlig kritik av densamma ledde till att han till sist slutade sin anställning. Intressant är att han kallar rörelsen för ”arbetarkyrkan”. Spänningsfältet mellan arbetarkyrkan och den vanliga kyrkan är genomgående i hela boken.

I början av 1980-talet började författaren besöka Sigtunastiftelsen, då som verkstadsarbetare och fackligt förtroendevald. Vid sin första retreat togs han emot av en stillsam och vänlig kvinna som verkade mena vad hon sade. Kontakten med Sigtunastiftelsen ledde till att han började läsa kristna mystiker. Under vandringarna utbyts de revolutionära skrifterna i ryggsäcken mot litteratur av typen andlig vägledning. I boken refereras till Wilfried Stinissen, Owe Wikström, En rysk pilgrims berättelse, Henri Nouwen, Thich Nhat Hanh, Shigeto Oshida och många andra, vars utsagor blir föremål för Sahlströms reflektioner. Genom denna läsning fördjupas också vandringstemat. Dessa författare har en tydlig kristen – eller i något fall buddhistisk – förankring, och Sahlströms bok kan därför inte avfärdas som ytlig New Age-litteratur. Med viss tveksamhet berättar Sahlström också om en egen Jesusupplevelse. När han på vägen till Thiviers befinner sig på ett tillfälligt natthärbärge får han besök av Jesus. Erfarenheten är stark och inger också bävan. Han frågar sig ”hur ska jag orka, våga följa hans väg?”

Bokens struktur byggs upp kring tre korta delar som skildrar vandringar i Frankrike och Spanien. Efter den självbiografiska inledningen följer ett kapitel om en vandring mellan Foix i Sydfrankrike och Barcelona i Spanien. Här går Sahlström i katarernas fotspår. Närmare bestämt följer han den väg den fattiga fåraherden Pierre Maury gick, vars apostoliska fattigdomsideal han tilltalas av. Katarernas opposition mot den etablerade kyrkan gör också intryck på honom. Intressant är att just denna väg väljs. Vid en studieresa i Sydfrankrike för ett par år sedan kunde recensenten konstatera att det under senare år bedrivs mycken historisk forskning på katarerna. Böcker ges ut och på många håll finns utställningar om katarernas liv. (Intresset utnyttjas även kommersiellt. Man kan till exempel äta på katarrestauranger eller tillbringa en semesterdag med familjen i en katarby!)

Vandringen med katarerna blev en sorts ökenvandring för Sahlström. Den öppnade en dörr på glänt och han konstaterar att han under många år varit en pilgrim utan att förstå det.

I del två uppehåller han sig i ”Plommonens by”, (mera känd som ”Village des Pruniers” eller ”Plum Village”), den zenbuddhistiske, vietnamesiske munken Thich Nhat Hanhs centrum utanför Bordeaux. Munken, som har lärjungar runtom i världen, undervisar särskilt om meditativ gång (walking meditation). Vid denna vistelse får Sahlström öva sig i att gå medvetet, det vill säga vara närvarande i gående och andning. Dessa insikter får betydelse för hans senare långa, geografiska vandringar.

I det första kapitlet i del tre beskrivs vandringen på en tusenårig pilgrimsled, Via Limovicensis, vägen över Limoges, från Vezelay sydost om Paris ner till Pyrenéerna. Även här tas ett avstamp i en inspirerande miljö, nämligen i Jerusalemkommuniteterna i Paris (Fraternités Monastiques de Jérusalem). Endast den manliga kommuniteten omnämns men det finns även en kvinnlig – därav namnet i pluralis. Här börjar författaren förstå att det finns kristna rötter bakom det socialistiska idealet om jämlikhet. Han konstaterar också att när det andliga djupet och den existentiella reflektionen över livet, döden och kärleken rensades bort i uppgörelsen med överhetens kyrka, kom arbetarkyrkan att stå handfallen och hjälplös.

Efter vistelserna i Plommonens by och Jerusalemkommuniteterna konstaterar han att zenbuddhistiska och katolska munkar visserligen har olika tempo i sin livsrytm, men de förenas ändå i sina övningar i medveten närvaro. Iakttagelsen är intressant, därför att just detta förenande drag har man ägnat sig åt i den interreligiösa monastiska dialogen (Monastic Interreligious Dialogue) i mer än 30 år.

Det avslutande kapitlet som omfattar enbart 15 sidor har rubriken ”El camino” och beskriver vägen genom Spanien till det stora pilgrimsmålet, Santiago de Compostela. Här får Sahlström sällskap av andra pilgrimer. Förväntningarna inför att nå målet är stora. Det samlande ordet är hängivenhet. På ett sätt slutar skildringen ändå i en antiklimax, eftersom Sahlström inte kan förmå sig att gå in i katedralen i Santiago de Compostela. Distansen till den institutionella kyrkan, som han alltsedan barndomen har svårt med, blir för stor. ”Här, på vägen, är min kyrka”, säger han (s. 76).

Boken ska inte uppfattas som en dokumentation över pilgrimsvandringar i historia eller nutid, inte heller som en redogörelse över historiskt betydelsefulla pilgrimsorter. Visserligen har författaren läst en hel del om de platser han besöker men det han förmedlar av detta är endast fragmentariska upplysningar. Vissa historiska uppgifter verkar inte alldeles tillförlitliga, som till exempel att de keltiska munkarnas vandringar i Europa skulle ha infallit på 800-talet (s. 81). Den keltiska formen av kristendom anses ju ha förlorat sitt inflytande kring år 700 till följd av synoden i Whitby 664, som gjorde den romerska katolska kristendomen till dominerande i England.

Nej, boken har andra syften än att förmedla fakta. Det viktigaste är kanske att berätta om vad som händer när man vandrar. Några vackra och tänkvärda meningar om vandring förtjänar att citeras: ”Fri från tid och rum blir vandraren vägen […] Vandringens flöde absorberar mig, renar mig. Jag släpper taget om mig själv, förlorar mig i den nötande upprepningen och rytmen. Jag går för att gå. Och går till mig själv” (s. 28). ”Att vandra är att närma sig enkelhetens mitt” (s. 51). ”Vandring är att våga närma sig en tomhet som inte ger svar. Det är att närma sig det man söker men aldrig riktigt kan förstå” (s. 5). ”Varje steg på […] vandring är stavelser som bildar böneord […] Och när jag går ber jag tyst” (s. 80).

Det såriga förhållandet till kyrkan – såväl arbetarkyrkan som den kristna kyrkan – går som en röd tråd genom boken och kan sammanfattas så här: ”Jag har lämnat arbetarkyrkan och står nu vänd mot den kristna, men ser hur lika de två kyrkorna är. Båda i kris, tyngda av sina manligt präglade traditioner, hierarkiska, förbundna med statlig och annan maktutövning. Två kyrkor fyllda med stora ord som ekar i folktomma rum. Jag lämnade Svenska kyrkan 1968, ska jag återvända nu?” (s. 74).

Ändå har Sahlström på egen hand tillägnat sig mycken andlig vägledning från den kristna traditionen. Hans vandringar är ett uttryck för ett ständigt pågående sökande, och han finner också något på alla sina vägar. Men det kyrkliga ramverket bryr han sig inte om. Han läser i Lilla Pilgrimsboken men värjer sig mot ”teologiska staket som vill hägna in den fria, prövande och sökande vandringen”. Tillsammans med en vän försöker han till och med utforma en vandringsliturgi, men kyrkans ord blir för högtravande. Kyrkan behöver ett nytt språk, ett annat tilltal som får orden att leva, menar han.

Även om varje människa har sin egen andliga väg, är Sahlström ingalunda ensam om att ha det här distanserade förhållandet till kyrkan men samtidigt söka sig till hennes källflöden på egen hand. Det ligger ett vemod i detta, för dessa människor skulle behöva kyrkans andliga rikedom och kyrkan skulle behöva dem, särskilt deras hängivenhet.

Gå hem innehåller många utmaningar för kyrkan, både negativ och konstruktiv kritik. I den katolska kyrkan i Frankrike talar man om spiritualité sans Église, spiritualitet utan kyrka, det vill säga att människor söker en spiritualitet men utan att vilja få den förmedlad genom kyrkan. Detta ska alltså inte sammanblandas med New Age. Man talar också där om behovet av en pastoral med särskild inriktning på dessa människor, ett behov som förvisso också finns i Sverige.

Olle Sahlströms mycket personliga bok, med förord av Olle Carlsson, kanske inte omedelbart faller alla på läppen, men vissa kategorier av läsare kommer att känna igen sig och uppskatta den, till exempel de som befinner sig vid kyrkans gränser, pilgrimsvandrar, praktiserar kristen djupmeditation, eller intresserar sig för den form av interreligiös dialog som rör religiös erfarenhet. Gå hem är en bok man blir berörd av på djupet.