av MARIA GREEN
Josefin de Gregorio debuterade 2009 med romanen Antarktis, som nominerades till Katapultpriset. Därefter följde Samuel är mitt namn (2017). För essäsamlingen Emily Dickinson och vulkanerna (2019) belönades hon med Gerard Bonniers essäpris och Samfundet De Nios vinterpris. Hon är också litteraturredaktör på Svenska Dagbladet och har doktorerat i amerikansk litteratur vid universitet i Cambridge.
Hur sker vuxenblivandet, och hur skapas en människas identitet? Och hur skildrar man det? Det är frågor som hänger kvar långt efter det att man har slutat läsningen av Josefin de Gregorios korta och mycket välskrivna roman Försvinnandet.
I Försvinnandet skildras några unga människor, Hedvig, Hanna och Karl, i en namnlös, samtida svensk småstad, deras vänskap, kärlek och utveckling. Detta sker i vaga, undanglidande och stundtals svårtolkade återblickar. Huvudperson och berättare är Hedvig, en osäker och lillgammal boknörd, med få eller inga sociala talanger och helt ouppmärksammad i den kallhamrade skolhierarkin. Hon rör sig mer självklart i de vuxnas värld men kan inte undgå att känna utanförskap inför sina jämnåriga, trots det förakt för ytlighet och statusjakt som de bekänner sig till.
I biblioteket är hemvisten mer självklar. Med T. S. Eliots dikter framför sig svärmar hon för bibliotekarien, tills hon brutalt rycks ur sina romantiska fantasier och upptäcker att han har en flickvän som inte bara krossar hennes egna drömmar utan också skakar om den bild hon gjort sig av honom: ”Han hade alltså valt någon i slinkig kappa och klackskor, någon som såg ut att aldrig ha öppnat en bok i sitt liv.”
Hanna är i allo Hedvigs motsats: självklar och utan märkvärdighet intar hon en position i mitten av klassen, trots att hon är helt ointresserad av social rangordning. Karl är hennes några år äldre bror och fullkomnar den triangel som romanen kretsar kring. Vänskap, kärlek – och till slut försvinnande.
Det är Hanna som väljer Hedvig, och det gör hon i badhuset där de båda tillbringar mycken tid. Hanna för att träna och tävla. Hedvig för att komma undan och vara ifred. Vänskapen startar utan större preludier, i en tyst överenskommelse, men helt på Hannas villkor. Hanna fortsätter att leva i två parallella världar; en som hon delar med Hedvig och en dit Hedvig inte har tillträde. På samma sätt som Hedvig hålls utanför delar av Hannas liv, blir också hennes relation till Karl något hon hemlighåller för Hanna. Denna fortsätter också efter det att Hanna försvinner en första gång, och den manifesteras än mer när hon är borta, efter det andra och slutgiltiga försvinnandet.
Men intrigen är inte det viktiga i denna roman, som snarare fokuserar den inre utvecklingen hos huvudpersonen. ”Jag speglades i någon annans glans”, säger Hedvig. Det är i Hannas blick hon mäter sitt värde, men också i Karls, ja i relationen till alla hon möter.
Men kan man verkligen på djupet känna en annan människa, och kan man älska en annan människa, så länge man inte vet vem man själv är? Jag blir till i relation med andra, och de andras blick på mig formar min medvetenhet om vem jag själv är. I romanen varieras tanken att allting beror på från vilket håll, från vilken vinkel man iakttar ett skeende eller en person. Fiende eller vän? Smekning eller slag?
I denna roman har isen och kylan i Antarktis fått ge vika för vattnet. Få metaforer är så mångtydiga som vatten – det livgivande, det mörkt hotande, det undermedvetnas gäckande katarakter – och i denna symbolspäckade roman är det inte bara simhallens tävlingsbanor eller solandet vid insjöar och promenader längs suggestiva mörka åar som pockar på tolkning. Djupdykningarna är många, såväl i det yttre som i det inre. Näckrosornas slingrande stjälkar just under vattenytan som häftar fast vid Hannas armar under roddturen väcker erotiska konnotationer. Det kanske ligger nära till hands att utifrån författarens kristna tro använda sig av det kristna språkets välbekanta tolkningsnycklar om rening, övergång och pånyttfödelse. Men detta är knappast nödvändigt i en roman där bilder och metaforer av detta slag lika gärna kan läsas som universella och allmängiltiga. Men en kristen läsning gör knappast romanen större, snarare tvärtom. Det här är ingen enkel patiens som man försöker få att gå ut.
Det svårgripbara i att beskriva och förstå en annan människa manifesterar sig i romanen på ett kongenialt sätt i det undanglidande, vaga språket. Antydningarna som förvirrar läsaren och är svårtolkade blir ett effektivt sätt att gestalta det som faktiskt inte går att gestalta – det inre hos en annan människa, hennes själ. Och även om den yttre ramen – med Hannas försvinnande, en första och en andra gång, som effektiv motor – finns där för att ge något slags stadga åt berättelsen, så är det knappast detta som dröjer sig kvar efter läsningen.
Vagheten och det gäckande, det cerebrala, det kroppsligt eteriska i denna roman kan säkert reta en och annan läsare. Personligen finner jag just de språkliga uttrycksmedlen och den litterära gestaltningen välvalda med tanke på bokens tematik; det existentiellt svårfångade gestaltas bäst genom det konturlösa och fragmentariska.
Det enda som skaver är valet av berättarperspektiv. En berättelse som både ska fånga berättarjaget i nuet och den tillbakablickande huvudpersonen några år efter händelserna i fråga får autenticiteten att vackla. Det finns en gräns för hur intellektuellt försigkommen och moget reflekterande en 16-årig flicka kan vara, fastän lillgammal och förläst. Den vuxna författarens blick och erfarenheter lägger sig som ett raster över texten, och jag tror inte längre på henne. Här kunde Agneta Pleijels geniala grepp i sin självbiografiska svit ha kommit till pass: att använda det distanserade ”hon”.
Maria Green är pensionerad förstelärare i svenska och religion, Lund, ledamot av Katolska liturgiska nämnden.
Ur Signum nr 2/2024, s. 50–52.