av OLA BJÖRLIN
Oikumene betyder ”hela den befolkade världen”. För alla som intresserar sig för hur ”Vägen”, som Apostlagärningarna ofta kallar den kristna tron, ser ut i denna värld så finns det nu en ekumenisk guidebok till det landskap som Vägen rör sig genom. Vilka glädjeämnen, utmaningar och hinder stöter vandraren på? Hur vandrar man tillsammans mot det gemensamma målet där vandrarna måste hantera de mer eller mindre komplicerade relationerna mellan deltagarna som visar sig under pilgrimsfärden?
Magdalena Dahlborg är redaktör och redaktionssekreterare för tidskriften Signum, har lång erfarenhet av ekumeniskt arbete på nationell nivå och är ledamot av Katolska ekumeniska nämnden. Hon har samlat sina erfarenheter i en gedigen bok trots ett behändigt format, En kort introduktion till ekumenik. Boken, som ingår i serien ”En kort introduktion till …” från Veritas förlag, är en god handbok för den som försöker förstå ekumenikens vägar – och kanske dess irrvägar. För den som tar sitt uppdrag som kristen på allvar, att söka den enhet som Herren vill att vi ska ta på största allvar, är Dahlborgs bok till stor hjälp.
Boken är indelad i tre delar. Den första delen berör teoretiska och historiska förutsättningar för den ekumeniska rörelsen. Det är ofrånkomligt att språket i dialogen mellan de olika kyrkliga traditionerna diskuteras ganska utförligt. Bland annat är ordet ”enhet” föremål för en analys. När är enheten förverkligad? Det är skillnad mellan olika nivåer i enheten; de som bekänner Kristus, de döptas gemenskap och de som delar den eukaristiska gemenskapen. Andra ord kan lätt leda tankarna i olika riktningar – älska, kyrka, präst, äktenskap och så vidare – och den hållning som rekommenderas i boken är att sträva efter konvergens även om inte konsensus är möjlig i sammanhanget.
Katoliker är enligt kyrkans dokument förpliktigade att ge uttryck åt enheten inom den katolska kyrkan, men också att medverka i den ekumeniska processen. Vad betyder det att alla till sist ska vara ”ett”, den allmänneliga, katolska gemenskapen? Hur ser den katolska kyrkan ut när alla har enats i den? Det är en av de intressanta frågorna som författaren ställer läsaren inför. I genomgången av de olika kyrkliga dokumenten är det uppenbart att ett begrepp som ”kyrka” är bland de mest kontroversiella i den ekumeniska pilgrimsvandringen.
Författaren skriver: ”Kristi sanna kyrka förverkligas i (lat. subsistit in) gemenskapen med biskopen av Rom, men uppenbarelsens källor finns tillgängliga även utanför denna gemenskap. Detta innebär att sanningen och kyrkan inte är exklusivt begränsade till den romerska gemenskapen utan inklusivt gemensamma för de kristna.”
Den andra delen behandlar samverkan mellan organisationer och dialoger såväl globalt som i Sverige. Katolska kyrkans relation till Kyrkornas Världsråd och andra pågående ekumeniska dialoger behandlas liksom det svenska kristna landskapets förhållanden både historiskt och i nutiden. Här skildras de fyra kyrkofamiljerna i Sveriges kristna råd; katolska, ortodoxa, frikyrkliga och evangelisk-lutherska och författarens genomgång ger en bra översikt över det ekumeniska tillståndet i landet.
Del tre behandlar det praktiska arbetet på lokal nivå, nog så viktigt för den som förstått att ekumeniken har sin växtplats i den konkreta och vardagliga samverkan som hela tiden pågår. Författaren beskriver olika typer av samverkan, till exempel böneveckan för kristen enhet, korsvandringen på långfredagen, firandet av lokala helgon och många andra aktiviteter där inte de ”svåra frågorna” behöver ta stor plats. Frågor kring äktenskap, abort och nattvard finns ändå med i agendan för de kristna dialogerna, men att i första hand söka efter det som enar, inte det som splittrar är en ledande princip i den katolska kyrkans enhetssträvan.
Till sist; den som är förtrogen med Paulusbreven vet att oenigheter och splittringstendenser har funnits med genom den kristna historien. Därför är det så viktigt att Magdalena Dahlborg, i flera sammanhang som boken berör, betonar den dynamiska och dialektiska process som det ekumeniska arbetet präglas av. I ekumeniken påverkas personen av att dels förstå de andra kristna bättre, dels även genom att få en mer nyanserad och klarare blick på sin egen tradition. Som barn och tonåring sjöng jag i Västerås domkyrkas körer och byggnadens exteriör och interiör var något så givet att jag aldrig reflekterade över hur kyrkan egentligen såg ut förrän jag som student flyttade till Uppsala domkyrkas körverksamhet och plötsligt insåg min första kyrkas proportioner och atmosfär. Ungefär så tänker jag mig att god ekumenik kan fungera!
Ola Björlin är pensionerad lärare i religion, svenska och filosofi, lärarutbildare, Västerås.
Ur Signum nr 2/2024, s. 49–50.