av KATRIN ÅMELL
Prinsessan Christina har i samarbete med journalisten och kulturskribenten Carl Otto Werkelid skrivit en tredje bok om kungafamiljen, nämligen en fascinerande skildring av drottning Josefinas levnad (1807–1876). I boken används den ursprungliga, franska namnformen Joséphine, såsom drottningen själv skrev. Joséphine, som var prinsessa av Leuchtenberg, kom till Sverige som 16-åring 1823 för att ingå äktenskap med kronprins Oscar, sedermera Oscar I. Hon är alltså en anmoder i familjen Bernadotte, sex generationer bort, ”min gammelfarfars farmor”, skriver prinsessan. Den släktskapen går som en röd tråd genom historien. Helt objektivt konstaterar författaren att ”om inte hon hade funnits, hade inte heller jag funnits”. Under skrivandets gång förs prinsessan Christina allt närmare Joséphine. Bokens undertitel Avlägsen i tid – men nära mig är träffande. Författaren poängterar att hon varken är historiker eller biograf, men hon har behandlat det stora material hon haft tillgång till på ett genialt, personligt sätt just genom sin egen närhet till Joséphine. Med hjälp av brev och andra skriftliga källor, föremål, samt egna erfarenheter av att tillhöra en kungafamilj, som bott på samma slott som drottning Joséphine, använder prinsessan Christina sin fantasi och slutledningsförmåga till att forma sin bild av denna kvinna och hennes märkliga öde. Närheten som växer fram blir bitvis så påtaglig att man som läsare får intryck av att lyssna till ett samtal mellan de båda kungligheterna oberoende av avståndet i tid.
Såväl drottning Joséphines som hennes svärfars Karl XIV Johans släkthistoria kan spåras tillbaka till omvälvningarna under franska revolutionen och dem som kom till makten därefter, ofta genom militär karriär. Ett kapitel ägnas åt dessa släktrelationer, som är trassliga att reda ut, men som författaren lyckas klargöra på ett tilltalande sätt. Lyckligtvis är boken försedd med två släktträd, det ena över familjen Beauharnais-Leuchtenberg och det andra över familjen Bernadotte. Påföljande kapitel, som har rubriken ”Revolutionens barnbarn”, syftar på att Oscar och Joséphine var produkter av ett revolutionärt sammanhang och därför kom att bidra med nya liberala idéer och välbehövliga samhällsreformer. Sverige var vid denna tid ett av Europas fattigaste länder med mycken mänsklig nöd, smittsamma och obotliga sjukdomar, alkoholism et cetera. Religiöst var den lutherska statskyrkan allenarådande, skyddad av en hård religionslagstiftning. Konversioner bestraffades med utvisning och förlorad arvsrätt. Genom en klausul i äktenskapskontraktet fick Joséphine rätt att utöva sin katolska tro och även ha en katolsk huskaplan, Lorenz Studach. Men hon bemöttes ändå ofta av starkt motstånd, oförståelse och okunnighet på grund av sin tro.
Sverige behövde en arvprins och förväntningarna på Joséphine var därför höga. Lyckligtvis nedkom hon med sonen Carl 1826 och sedan med Gustaf och Oscar i tät följd. Hon skrev då i dagboken ”tre prinsar är redan för mycket för Sverige”, men därefter föddes ändå ytterligare två barn, Eugénie och sist August 1831. På drygt fem år födde hon alltså fem barn! Och tack vare henne fick Sverige en ny kungafamilj, dynastin Bernadotte. Trots detta drabbades hon av sorger och motgångar. Som katolik bemöttes hon av mycken orättvis kritik. En annan smärtsam erfarenhet var makens otrohet, som ledde till att han fick två ytterligare barn tillsammans med en uppburen skådespelerska.
Vid sidan av familjelivet och plikterna som kronprinsessa blev Joséphine tidigt medveten om nöden i landet. Hon grundade därför en rad välgörenhetsorganisationer, de flesta för att bistå fattiga kvinnor. På Kungliga slottet tog hon regelbundet emot människor med akut behov av pengar och hjälpte dem. Inte nog med det, hon gjorde också hembesök hos de fattiga, och tog då med sig något av sina barn för att dessa skulle få inblick i samhällets misär. När Oscar efterträtt sin far som kung 1844 hade makarna hittat tillbaka till varandra och deras samarbete ledde till att nödvändiga sociala reformer kom till stånd, bland annat infördes en viktig fattigvårdsförordning.
För den katolska kyrkan i Sverige, där det mesta saknades, blev Joséphine också en sorts anmoder. I sin regelbundna brevväxling med påven påtalade hon de stora behoven. På hennes initiativ och delvis med finansiering av familjen Beauharnais uppfördes den första katolska kyrkan i Sverige sedan reformationen, S:ta Eugenia kyrka på Norra Smedjegatan, som invigdes 1837. Senare, när Joséphine blivit änkedrottning efter Oscar I:s död 1859 och genom den nya religionslagstiftningen året därpå, fick hon större frihet att verka för kyrkans framväxt. Bland annat grundades fler kyrkor och församlingar. Genom hennes förmedling kom även ordenssystrar till landet, S:ta Elisabethsystrar som verkade bland sjuka och fattiga, samt S:t Josefsystrar som grundade Franska skolan. Av sin syster Amélie, som varit kejsarinna av Brasilien och som dog 1873, fick Joséphine motta ett stort arv. Förmodligen använde hon en del av denna förmögenhet till att grunda två stiftelser för äldre, Josephinahemmet och Konung Oscar I:s minne. Den förra, som förestods av Elisabethsystrar, inrättades för fattiga katoliker, och den senare tillkom för att oförsörjda änkor och ogifta kvinnor ur högre medelklassen skulle få ett anständigt boende ”utan avseende på trosbekännelse”. Båda hemmen existerar fortfarande.
År 1875 gjorde Joséphine en efterlängtad resa till Rom, där hon givetvis fick möta och samtala med påven vid flera tillfällen. Möjligen blev resan lite för tröttsam – hon var då 68 år – för påföljande vår insjuknade hon och avled den 7 juni 1876.
Förutom bland katoliker är drottning Joséphine inte särskilt känd i Sverige. Hoppas att denna mycket vackert formgivna och engagerande bok får fler att upptäcka henne samt allt hon lyckades åstadkomma utifrån sin tro.
Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2024, s. 47–48.