av HANS GUNNAR ADÉN
Den 14 december 2023 fick Georgien status som kandidat till medlemskap i Europeiska unionen. Förhoppningsvis får vi alltså så småningom en ny medlem i vår europeiska gemenskap, en ny granne som vi behöver lära känna. Själv upptäckte jag Georgien för länge sedan – av en slump. Sedan jag hade avslutat min värnplikt vid försvarets tolkskola i Uppsala ansåg mina föräldrar att jag borde lära mig vanlig ryska också, inte bara den militära variant som det undervisades i på tolkskolan. Jag skickades därför sommaren 1968 på språkkurs i ryska till Sovjetunionen. Det visade sig att den inte ägde rum i Ryssland, vilket vi hade utgått ifrån, utan i Pitsunda, en georgisk badort vid Svarta havet i den autonoma delrepubliken Abchazien.
Under större delen av 1900-talet låg Georgien förborgat bakom järnridån, tämligen okänt för många svenskar. Efter den återvunna självständigheten tack vare Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet har landet kommit att uppmärksammas alltmer även på våra breddgrader. Georgien omnämns allt oftare i svenska och andra västerländska massmedier i samband med att man har börjat upptäcka turistlandet Georgien. De flesta utlänningar, oberoende av nationalitet och religion, blir förtjusta i Georgien. Alla vackra gamla kyrkor och fästningar fängslar genom sin ålderdomliga utstrålning, den fantastiska körsångstraditionen och dansskickligheten väcker beundran, detta folk med sin djupa värdighet och urgamla kultur imponerar och inger respekt.
”Den vidunderliga naturen, de gästvänliga människorna, maten och vinet – Georgien toppar många reselistor just nu”, skrev Dagens Nyheter för några år sedan. Journalisten ”överraskades av ett land fullt av bohemromantik, hipsters och mystiska legender”. I en resehandbok över länderna i Södra Kaukasien kunde man läsa följande beskrivning av georgierna: ”These are the real 24 hours party people” (Lonely Planet). Tidskriften Vogue utnämnde Georgien till ”the hottest travel destination in 2017”.
Geografi och religion
En del av Georgiens dragningskraft har att göra med landets geografiska läge på gränsen mellan Europa och Asien. Den georgiska kulturen är en spännande blandning av öst och väst: ”Georgierna är som ett ädelt rådjur som förirrat sig in i de asiatiska folkens urskog” (Kurban Said). Andra har jämfört georgierna med arabiska fullblod, frustande och obändiga, medvetna om sin skönhet.
Det georgiska språket tillhör inte någon av de stora, välkända språkfamiljerna som indo-europeiska, turkiska eller finsk-ugriska språk. Det ingår i stället i den kartveliska språkgruppen, som endast omfattar georgiska och några mindre närbesläktade språk som talas i Kaukasien och närliggande områden. Enligt vissa forskare är georgiska på långt håll besläktat med baskiskan. Georgiska skrivs med ett eget alfabet.
I dag utgörs Georgiens befolkning till nästan 85 procent av ortodoxa kristna, 4 procent av armeniska kristna (österländsk, apostolisk kyrka) och 10 procent av muslimer (varav de flesta är azerier). Judar har funnits här i tusentals år, men numera finns knappt det 10 000 kvar. Kurdiska jezidier är en annan betydande minoritet. Även den katolska kyrkan finns representerad – om denna mera längre fram.
Enligt legenden kom kristendomen till Georgien redan under första århundradet genom aposteln Andreas försorg. Den upphöjdes till statsreligion under 300-talet tack vare en kvinnlig predikant, den heliga Nino från Kappadokien (i nuvarande Turkiet). Georgien blev därmed det tredje landet i världen som antog kristendomen som statsreligion, efter Armenien och Etiopien. Stort inflytande över den georgiska kristendomen fick också de tretton assyriska fäder som grundade kloster i östra Georgien på 500-talet.
Förhållandet till Ryssland
Georgien upplevde en guldålder på 1100-talet under kung David Byggaren och hans efterträdare drottning Tamara, innan landet år 1236 invaderades av mongoliska styrkor. Den ortodoxa kyrkan blev det sammanhållande kittet i den georgiska nationella identiteten under århundraden av förtryck under utländska härskare. År 1801 införlivades Georgien i Ryssland, sedan det lilla kristna riket sökt skydd hos den kristna stormakten i norr för att undkomma förföljelse från de fientligt sinnade muslimska grannländerna Persien och Osmanska riket. De ryska erövrarna blev snabbt förälskade i Georgien, som både under den tsarryska och sovjetiska tiden kom att framstå i ett romantiskt skimmer och motsvara vad Italien i allmänhet är för oss nordbor: ett land där solen ständigt skiner över vackra blommor och exotiska frukter, där vinet flödar och livet leker, ett land befolkat av stolta och passionerade människor. Hit vallfärdade ryska skalder och författare som i lyriska ordalag beskrev ett land som påminde dem om sagans Tusen och en natt. Ryska militärer och sovjetiska partipampar slog sig ned på den georgiska Rivieran utmed den abchaziska Svartahavskusten. Under sovjettiden ansågs det allmänt att det fanns tre intellektuella huvudstäder i landet: Moskva, Leningrad och Georgiens huvudstad Tbilisi.
Efter ryska revolutionen förklarade sig Georgien självständigt 1918. Medan de bolsjevikiska kommunisterna tog makten i Ryssland kom Georgien i nästan tre år att styras av mensjevikiska socialister. Deras socialdemokratiska styre imponerade stort på många samtida iakttagare, som kallade det för ”ett första lyckat folkhemsexperiment” eller ”the most perfect socialism in Europe”. Efter ett besök i Georgien 1920 uttalade sig dåtidens kanske främste socialistiske ledare Karl Kautsky på följande sätt: ”Jämfört med det helvete som Sovjetryssland utgör framstod Georgien som ett paradis.”
Men den georgiska självständigheten blev kortvarig. Röda armén invaderade landet 1921 på Stalins order, bolsjevikerna tog makten och Georgien införlivades i Sovjetunionen. Det kan vara värt att påminna om att Sovjetunionen inte endast var ett ryskt projekt. Höga befattningar innehades också av ledare från andra nationaliteter som letter, judar, armenier och inte minst georgier: Stalin (eller Josef Dzjugasjvili som han egentligen hette), Beria och Ordzjonikidze för att bara nämna de mest beryktade. En skildring av deras skräckvälde finns att beskåda på Nationalmuseet i Tbilisi, som har en stor avdelning ägnad åt den sovjetiska ockupationen.
Rosenrevolutionen och den georgiska drömmen
Sedan Georgien blivit självständigt i samband med Sovjetunionens upplösning förvandlades landet under 1990-talet nästan till en failed state: inbördeskrig utbröt, hundratusentals internflyktingar måste omplaceras, brottsligheten tog överhanden och ekonomin kollapsade. Vanstyret ledde så småningom till den så kallade rosenrevolutionen 2003, då president Saakasjvili kom till makten. Rosenrevolutionens ledare tillhörde en yngre generation som ville befria Georgien från det kvardröjande sovjetiska arvet och i stället vända sig västerut för att kunna modernisera samhället. Genomgripande reformer på en rad områden genomfördes i snabb takt: skatteuppbörden effektiviserades, statsfinanserna sanerades, korruptionen bekämpades med framgång, undervisningsväsendet moderniserades, infrastrukturen byggdes ut, näringslivet uppmuntrades, utländska investerare välkomnades med mera. Vid sitt besök i Georgien utnämnde den amerikanske presidenten George Bush landet till demokratins bålverk.
Men utvecklingen från diktatur till demokrati visade sig vara en mödosam, långsam process. En icke-demokratisk politisk kultur med svaga institutioner, klanvälde och korruption låter sig inte förvandlas i en handvändning. Saakasjvili gjorde heller ingen hemlighet av att hans föredöme snarast var auktoritära ledare som Turkiets Kemal Atatürk. Med tiden kom hans styre i stor utsträckning att kännetecknas av inskränkningar i yttrandefriheten, polisvåld mot demonstranter och journalister, maktmissbruk och rättsosäkerhet.
Krig mellan Ryssland och Georgien utbröt i augusti 2008. Ända sedan Sovjetunionens sammanbrott 1991 hade utbrytarprovinserna Abchazien och Sydossetien försökt lösgöra sig från Tbilisis överhöghet. När Saakasjvili gav order om att Sydossetien skulle återerövras med våld ingrep Ryssland på sydosseternas sida så att dessa kunde förklara sig självständiga. Samtidigt lyckades Abchazien med rysk hjälp bryta sig loss från Tbilisi. Georgien erkänner inte de bägge utbrytarrepublikernas självständighet utan anser att det är Ryssland som numera ockuperar 20 procent av Georgiens territorium. Sedan kriget 2008 har Georgien formellt sett inte längre några diplomatiska förbindelser med Ryssland.
I parlamentsvalet 2012 röstade georgierna bort Saakasjvilis parti Förenade nationella rörelsen. Det nya partiet, Georgiska drömmen, under ledning av den georgisk-ryske oligarken Ivanisjvili kunde i stället bilda regering och har styrt landet sedan dess (även om Ivanisjvili tills helt nyligen hade dragit sig tillbaka från officiella befattningar och allmänt betraktades som den grå eminens som i själva verket innehade makten). Några tydliga skillnader i politiken kunde under de första åren knappast märkas, fastän läget när det gäller iakttagande av mänskliga rättigheter förbättrades. Strävan västerut fortsatte.
Liksom den Förenade nationella rörelsen under Saakasjvili utvecklades i alltmer auktoritär riktning har Georgiska drömmen genomgått en liknande förvandling. I bägge fallen har obekväma samarbetspartners tystats ned och berövats inflytande. Civilsamhället har blivit föremål för ständig kritik, och journalister har utsatts för hot och våld. Myndigheternas huvuduppgift synes ha blivit att till varje pris förhindra att sittande regering förlorar makten. Georgiska drömmen har förvandlats från ett i huvudsak liberalt mittenparti 2012 till ett konservativt högerparti i dag. Bägge partierna har isolerat sig från flertalet i samhället och har förlorat kontakten med väljarkåren. Utgången av parlamentsvalet i höst är oviss. Alla tycks vänta på en tredje kraft som ännu inte har synts till.
Europeisk identitet
Trots att Georgien huvudsakligen ligger söder om den kaukasiska bergskedjan och alltså egentligen tillhör Asien, har georgierna alltid ansett sig höra hemma i Europa. Inte minst kontakterna med den grekiska civilisationen var länge täta. Redan under självständighetsåren 1918–1921 strävade Georgien efter att återupprätta banden med Europa för att undgå att besegras av ”de asiatiska fanatikerna”, som man kallade de ryska kommunisterna. Förgäves.
Samma år som georgierna firade 100-årsjubileet av sin självständighet valde de en ättling till de exilgeorgier som hade tvingats i landsflykt i Europa till president, nämligen fransyskan Salome Zurabisjvili. Hennes farfar hade varit minister i den georgiska regeringen under den korta självständighetsperioden 1918–1921. Hennes mandat som president utlöper hösten 2024.
Sedan Georgien efter Sovjetunionens sammanbrott återigen blivit självständigt år 1991, har landets utrikespolitik under alla olika regeringar kännetecknats av en tydlig pro-västlig inriktning. Under 1990-talet ingick Georgien ett partnerskapsavtal med EU och blev medlem av Europarådet. 2002 ansökte man om anslutning till Nato, men trots löften om medlemskap har ännu ingen tidsplan för processen fastställts.
Sedan 2009 deltar Georgien aktivt i EU:s östliga partnerskap, som syftar till ekonomisk samverkan och främjande av civilsamhället och demokratiska institutioner. År 2014 undertecknande Georgien ett associations- och frihandelsavtal med EU. Detta ledde några år senare till att visumtvånget för georgier avskaffades för inresa till EU.
Efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 ansökte Ukraina, Moldavien och Georgien om medlemskap i EU. Ukraina och Moldavien erkändes inom kort som kandidatländer av EU, medan Georgien utlovades motsvarande status först sedan ett antal villkor uppfyllts, detta trots att Georgien länge ansetts vara ”bäst i klassen” bland de länder som omfattas av Östliga partnerskapet. Bestörtningen i Tbilisi blev stor och ledde till de mest omfattande demonstrationerna mot regeringen någonsin sedan självständigheten 1991.
Den förvandling i auktoritär riktning som Georgiska drömmen genomgått i inrikespolitiskt hänseende har skapat sämre förutsättningar för medlemskap i EU. Även utrikespolitiskt har en förändring skett, i antivästlig och EU-fientlig riktning. Den georgiska regeringen har nu i flera år utsatt Bryssel och Washington för ständig kritik, särskilt efter den storskaliga ryska invasionen i Ukraina. Däremot har man undvikit att stöta sig med Moskva. Regeringen förordar numera en politik präglad av nationell suveränitet, icke-inblandning i interna angelägenheter och respekt för ”traditionella georgiska värden” som kärnfamiljen och den ortodoxa kyrkan. Personlig frihet som den förstås i väst betecknas som ”hbtq-propaganda” och regeringen ägnar sig åt öppen homofobisk retorik. Konservativa, ryskvänliga grupper understöds. Ledaren för Georgiska drömmen har en idol, Ungerns Viktor Orbán, som han kallar för en visionär ledare och en sann kristen. Men även det kinesiska statsskicket och president Xi Jinping har blivit föremål för hans lovord.
Omsvängningen i ryssvänlig riktning gillas inte i någon större utsträckning av det georgiska folket. Traditionellt har georgierna i allmänhet haft en förmåga att skilja mellan politik och kultur. Ofta kan man få höra uttalanden som ”Vi avskyr Putins och de ryska generalernas Ryssland, men vi älskar Alexander Pusjkins och Maja Plisetskajas Ryssland”. De tiotusentals ryssar som flytt till Georgien på grund av det ryska anfallskriget mot Ukraina har i huvudsak blivit väl bemötta, även om de georgiska myndigheterna numera i allt större omfattning förvägrar Putin-kritiska ryssar inresa. Georgiernas kärlek till den ryska kulturen och det ryska folket har allvarligt naggats i kanten. Tusentals georgier strider på ukrainarnas sida i kriget.
Mot ett medlemskap i EU
Omkring 85 procent av den georgiska befolkningen önskar att landet skall bli medlem av EU. Den georgiska regeringen måste alltså förhålla sig till detta faktum och ge sken av att man strävar mot att uppnå detta mål. Det blir mycket ”talking the talk of Europe” men lite ”walking the walk”. Läpparnas bekännelse och Potiomkinkulisser med andra ord. Man hoppas på EU-integration utan att behöva genomföra grundläggande reformer. Något liknande gällde för övrigt även den tidigare regeringen under president Saakasjvili. Under hans styre bejakades EU-närmandet av geopolitiska skäl, men egentligen föraktade man EU, vars ideologi uppfattades som förlegad och alltför socialistisk. Rosenrevolutionärernas ideal var en ultraliberal, marknadsfundamentalistisk, libertariansk politik. Härvidlag skilde de sig från nuvarande regering, vars EU-kritik snarare beror på en i socialt och kulturellt avseende ultrakonservativ ideologi.
Mot denna bakgrund beslöt EU alltså 2022 att inte erkänna Georgien som kandidatland förrän ett antal villkor uppfyllts: polariseringen av det politiska livet måste minska, oligarkernas inflytande måste avskaffas, rättsväsendets oberoende måste uppnås, valsystemet måste reformeras, yttrandefriheten måste förbättras, mänskliga rättigheter måste iakttas bättre med mera. Att uppfylla alla EU:s villkor skulle ha inneburit ett hot mot regeringens maktställning. Vissa villkor har sålunda uppfyllts, de flesta har man endast låtsats förverkliga. EU stod därför i december 2023 inför valet att antingen värna om sina värden och hålla fast vid sina krav på reformer eller att stödja befolkningen och prioritera geopolitiken, så att landet inte kastas i Rysslands armar. EU valde det senare alternativet.
I sin motivering tog Europeiska rådet fasta på huvuddelen av det georgiska folkets strävan efter EU-medlemskap och framhöll det georgiska civilsamhällets livaktighet som en god förutsättning för fortsatta framsteg. Inte ett ord om några insatser från den georgiska regeringens sida. Som förutsättning för att Georgiens status som kandidatland skall förverkligas i praktiken påpekade EU-rådet att alla de villkor som EU-kommissionen tidigare uppställt först måste uppfyllas. Till dessa villkor lade man ytterligare två:
1) anpassning till EU:s utrikespolitik – Georgien har hittills vägrat ansluta sig till EU:s sanktioner mot Ryssland och kommer på tredje plats efter Kazakstan och Turkiet när det gäller reexport till Ryssland av varor som omfattas av sanktioner;
2) kraftfull bekämpning av desinformation och EU-fientlig agitation – den Georgiska drömmen har i stor utsträckning anammat den ryska propagandans anti-västliga och illiberala retorik.
Den ortodoxa kyrkan
Den ortodoxa kyrkan spelar härvidlag en tvetydig roll. Även om den georgiska kyrkan har status som autokefal och alltså i princip är självständig, är den sedan gammalt nära förbunden med den ryska ortodoxa kyrkan och patriarken i Moskva. Den fungerar i själva verket i viss mån som språkrör för den ryska propagandan. En trojansk häst, om man så vill. Genom sin dominerande och privilegierade ställning, grundad på sin framträdande roll under århundraden av utländskt förtryck men också på det konkordat som slöts med georgiska staten 2002, har den ett betydande inflytande över samhällsutvecklingen. Inför presidentvalet 2018 kritiserade exempelvis sedermera presidenten Salome Zurabisjvili den ortodoxa kyrkan för att på ett otillbörligt sätt lägga sig i valrörelsen.
Stor uppmärksamhet väckte de ortodoxa präster i sutan som för några år sedan anföll en fredlig Pride-demonstration i Tbilisi med träpallar. Nu har vissa ortodoxa präster startat en anti-EU-kampanj som bland annat stöder bränning av EU-flaggor. Vad de uppfattar som överdriven globalisering och individualism upplevs uppenbarligen som ett hot mot den georgiska identiteten. Obskurantism har blivit följden. Den yngre generationen georgier och intelligentian i Tbilisi uppfattar knappast längre den georgiska ortodoxa kyrkans företrädare som andliga förebilder utan snarast som våldsbejakande, bakåtsträvande mörkermän.
Den katolska kyrkan
Till sist något om den katolska kyrkan i Georgien. Kontakterna mellan den romersk-katolska kyrkan och Georgien är av gammalt datum. Missionärer från Dominikanorden och Franciskanorden kom tidigt till landet. Redan på 1300- och 1400-talet fanns det ett katolskt stift i Tbilisi. På 1600-talet spred sig katolicismen västerut, till städer som Gori, Achaltsiche och Zugdidi med omgivande landsbygd. I dag beräknas antalet katoliker uppgå till omkring 30 000. De flesta tillhör den latinska riten och är antingen georgier eller ättlingar till polacker och tyskar som kom till Georgien på 1800-talet. Ett mindre antal tillhör de assyriska och armeniska riterna. I Tbilisi finns det tre katolska kyrkor, två tillhörande den latinska riten, i sitt nuvarande skick byggda på 1800-talet av georgier respektive polacker. En av församlingarna leds av präster och lekmän från den neokatekumeniska rörelsen. Det finns också en kyrka där gudstjänsterna firas enligt den assyriska riten. Dessutom finns det ett kapell för de armeniska katolikerna.
De religiösa minoriteterna i Georgien har inte samma privilegierade ställning som den ortodoxa kyrkan. Katolska församlingar omfattas inte av några skattelättnader utan måste betala skatt som enskilda företag. Många före detta katolska kyrkor har tagits över av ortodoxa församlingar. I Batumi, Kutaisi och Gori har katolska kyrkor rentav förvandlats till ortodoxa katedraler. Den ortodoxa kyrkan förefaller betrakta den katolska kyrkan som icke-önskvärd i Georgien och intar en fientlig hållning. Förbindelserna de bägge kyrkorna emellan lämnar mycket övrigt att önska.
Hans Gunnar Adén var Sveriges ambassadör i Georgien 2006–2009.
Ur Signum nr 2/2024, s. 41–46.