av HELMUT ZANDER
Biskopen träder in. ”Je suis Nicolas, évêque de Constantine”, jag är Nicolas, biskop av Konstantin. Det är så biskop Lhernoud presenterar sig. De tider då man som algerisk biskop gjorde entré på ett sätt som förde tankarna till operans värld är förbi. Inom hans territorium, som omfattar ungefär en femtedel av Sveriges yta, lever 300 registrerade troende och 14 präster. Det finns inga församlingar. De kristna träffas oftast i privata bostäder. Denna kyrka har redan gått den läroväg som väntar Europas kyrkor: att leva som minoritetskyrka, inte bara sett till antalet, utan även mentalt.
Algeriet är lika stort som Västeuropa, men har bara 45 miljoner invånare. Landets identitet bestäms främst av två faktorer, islam och Frankrike. Islam sätter sin prägel på livets alla områden och har under en månghundraårig process blivit en majoritetsreligion. På grund av Frankrike och kolonialismen uppstod en nära förbindelse med västvärldens kultur: fransmännen upprättade en förvaltning och ett skolväsende, franska blev ett andraspråk, västvärldens föreställningar från upplysning via nationalism till demokrati kom att prägla Algeriets eliter. Men dessutom invandrade hundratusentals européer (utan undantag katoliker) och levde som en härskande klass inom ett apartheidsystem. Även den katolska kyrkan gagnades av denna kolonisering, såsom varande dess religiösa gren.
Den franska eran tog slut 1962 efter ett krig som präglades av fruktansvärda grymheter främst på den franska men även på algeriska sidan. Beroende på vilken statistik man väljer att förlita sig på krävde detta krig allt från några hundratusen upp till en miljon dödsoffer. I samband med självständigheten fördrevs fransk-algerierna, pieds noirs, ibland inom loppet av timmar eller dagar. Antalet katoliker kollapsade och gick från över en miljon till några tiotusen.
År 1992 drabbades Algeriet av ytterligare en stor olycka. Efter att den islamiska räddningsfronten (FIS) gick segrande ur valet genomförde militären en statskupp. I det tioåriga inbördeskrig som blev följden dog mellan 100 000 och 200 000 människor, till stor del än en gång under fruktansvärda lidanden. Ingen av dessa båda konflikter har bearbetats tillräckligt. År 2005 utropades en amnesti för inbördeskrigets förövare, vilket sårade många av de överlevande offren. Ingen försoningskommission har kommit till stånd – lika lite som i andra muslimska länder.
I dag styrs landet auktoritärt, men där finns även demokratiska strukturer. President Abdelmajid Tebboune valdes av folket 2019 efter att hans föregångare tvingades avgå efter omfattande protester. Efter inbördeskrigets katastrof ingriper generalerna inte längre direkt i politiken, men samtidigt kan inga avgörande beslut fattas utan deras medgivande. Landets omfattande korruption gör det dessutom svårt att delta aktivt inom det demokratiska systemet. Algeriet är ett rikt land i ekonomiskt hänseende på grund av sina olje- och gasfyndigheter, men välståndet är extremt ojämlikt fördelat. Arbetslösheten är hög, inte minst bland ungdomar och många av dem skulle gärna vilja lämna landet. Frankrike är och förblir en referenspunkt, även om relationen präglas av hatkärlek. Det franska språket präglar den intellektuella kulturen på ett genomgripande sätt; först 2023 blev engelska ett obligatoriskt skolämne. Och kolonialhistorien står där mitt i landskapet som ett flyttblock. Algerierna kräver gottgörelse; många pieds noirs i Frankrike har fortfarande inte kommit över hur de drevs ut från det land som var deras hem. Många politiska beslut hänger också samman med viljan att distansera sig från Frankrike, till exempel samarbetet med Ryssland. De arabiska-islamiska grannländerna har en uttalat ambivalent hållning gentemot Algeriet. För övertygade muslimer är det ett land som har fjärmat sig från islam under sin 130-åriga kolonialhistoria, och på grund av att det även finns en konservativ gren av islam inom landet blir Algeriet till en opålitlig samarbetspartner för liberaler.
Islam är statsreligionen och andra religioner åtnjuter visserligen religionsfrihet, men med inskränkta rättigheter. ”Islamistiska” muslimer har utgjort en stark närvaro ända sedan inbördeskriget. Vissa analytiker menar att de visserligen förlorade kriget i militärt hänseende, men däremot vann kulturkriget. Invånarna i landets bergsområden, som tidigare kallades berber och som har rykte om sig att vara ”dåliga muslimer”, har under en lång tid spelat en avgörande roll inom landet. Under ramadan brukar man till exempel säga att man ska gå till ”berberna” om man vill ha någonting uträttat som strider mot den religiösa lagen.
Den islamiska lagen gäller till viss del, till exempel inom arvslagstiftningen, enligt vilken söner ärver mer än döttrar, och när det gäller polygyni (att en man är gift med flera kvinnor samtidigt övers. anm.), vilket emellertid hålls i strama tyglar av den icke-religiösa rätten. Även sharias grymma kroppsstraff är förbjudna.
Den kristna kolonialismen utgör överallt ett tyngande arv
Sekulariseringen är en komplex fråga. Icke-troende eller människor utan tro dyker praktiskt taget aldrig upp i den officiella statistiken, men för många algerier är islam först och främst en kulturell sak. Det finns experter som uppskattar att kulturmuslimer och de likgiltiga skulle kunna utgöra mellan tio och trettio procent av befolkningen.
Situationen för de kristna präglas i stor utsträckning av kolonialismens tyngande arv. Visserligen visar staten emellanåt intresse för den kristna traditionen, till exempel när Augustinus framhålls som en ”algerisk” kyrkofader och platsen där han föddes – Souk Ahras (under antiken: Hippo/Tagaste) – byggs ut till en turistattraktion. Men det förändrar ingenting när det kommer till islams hegemonianspråk. Detta visar sig genom en rad former av orättvis behandling, från giftermålsregleringar (en kristen man får inte gifta sig med en muslimsk kvinna) till hur svårt det är för kyrkans personal att få ett visum utfärdat. Med hjälp av restriktiva lagar strävar staten efter att förhindra att människor konverterar till kristendomen.
På senare år har karismatiska och protestantiska församlingar av mer fundamentalistiskt slag uppvisat stor dynamik. Det finns många sinsemellan ytterst olika uppskattningar om deras antal, alltifrån några tiotusen upp till trehundratusen (enligt kyrkornas egna uppgifter). Här är det, till skillnad från läget inom den katolska och ortodoxa kyrkan, till största del fråga om algerier som har konverterat och även om ett fenomen som har sitt centrum i berbernas traditionella område Kabylien. Särskilt de fundamentalistiska protestanterna har blivit föremål för statlig övervakning och insatser, vilket sker med stöd av en religionslagstiftning från 2006, som förbjuder att någon ”förförs” till att gå över till en annan religion, och i själva verket fungerar som ett förbud mot att missionera. Många protestantiska missionärer har samtidigt betett sig på ett uttalat oresonabelt sätt och har rest till Algeriet utan att egentligen veta särskilt mycket om landet. Under sådana förutsättningar är den protestantiska dynamiken hög, men samtidigt skör.
Därutöver finns det ortodoxt kristna, som inte har någon egen kyrka och är tvungna att fira sina gudstjänster i katolska kyrkor, och en liten grupp högkyrkliga protestanter och anglikaner.
Som en följd av att pieds noirs fördrevs sjönk den katolska kyrkans medlemsantal drastiskt (stiftet Constantine-Hippo 1957: 180 000; 1982: 10 000; 2016: 1 500; i dag: 300). I dag har de fyra algeriska stiften uppskattningsvis 5 000 medlemmar tillsammans. Vad antalet sympatisörer och icke inskrivna katoliker beträffar finns inga uppgifter. De katolska kyrkobyggnaderna exproprierades nästan fullständigt. Många har sedan dess gjorts om till moskéer, medan andra (ofta demonstrativt) används som museer. Församlingarna har i stor utsträckning anpassat sig till förutsättningarna i landet. Vissa firar till exempel veckans främsta gudstjänst på fredagen, den viktigaste muslimska högtidsdagen, medan vissa gör det två gånger, både på fredag och söndag. Likväl fortsätter kyrkan att försöka finna en plats i samhället. Enligt biskop Nicolas kom hon inte till Algeriet för att fortsätta vara en kyrka från ett annat land. Han själv kommer från Frankrike och många präster kommer från afrikanska länder.
Charles de Foucaulds betydelse är fortsatt stor
När det kommer till teologin i Algeriet har de stora berättelserna blivit förlegade. Att ägna sig åt mission i dess klassiska tappning är praktiskt taget omöjligt. I stället berättar man andra historier, till exempel om en kvinna med slöja som i en kyrka ber om att få Nya testamentet förklarat för sig och sedan försvinner igen; eller om dominikanbrodern och biskopen Pierre Claverie vars muslimska chaufför Mohamad Bouchikhi vägrade att lämna sitt arbete och tillsammans med Claverie föll offer för ett attentat 1996. Berättelser om martyrer är överlag starkt närvarande; många kristna omkom i inbördeskriget. Nitton av dem helgonförklarades 2018 – dock endast ordensfolk, i enlighet med traditionellt klerikalt perspektiv.
Närvarande är givetvis även Charles de Foucault som levde som eremit i Algeriet – men de inhemska katolikerna vet att berätta att han ursprungligen ville föra muslimerna till kristendomen via ett kolonialt tankesätt. Under de senaste åren har de sju franska trappistmunkarna från klostret Tibherine i Atlasbergen, som mördades 1996, fått stor betydelse. I klostret lever i dag – återigen franska – medlemmar av rörelsen Chemin neuf. Men de flesta av besökarna är emellertid muslimska algerier. Det är svårt att föra teologiska samtal med islam eftersom de dogmatiska olikheter som båda sidor känner väl till snabbt leder till konfliktfyllda låsningar. Men även kontakter av enklare slag är inte heller okomplicerade; många muslimska ledare betraktar allt tal om broderskap mellan muslimer och kristna med skepsis. Ett kristet vittnesbörd vore under sådana förutsättningar enligt biskop Nicolas ”helt enkelt” att vara där; de kristna har inget annat evangelium än sitt eget liv.
En smal bro utgörs av erfarenhetsteologin som strävar efter att finna gemensam mark bortom det som är dogmatiskt fastslaget. En sådan bro försöker man bygga i Dar es Salaam-centret i Tlemcen i norra Algeriet. Det drivs av focolare-rörelsen som har ett stort antal muslimska medlemmar. En annan bro utgörs av vördnaden för Maria som ägnas en egen sura i Koranen. Maria vördas även av muslimer, ofta rentav i katolska kyrkor.
Kyrkan har vunnit ett erkännande genom att så många katoliker har valt att stanna kvar trots hotet om våld som riktas mot européer och trots tidigare mord. Troligtvis framstår kyrkan som lockande också på grund av hon inte identifieras med det nuvarande algerisk-muslimska samhället och dess problem, till exempel den ofta omfattande sociala kontrollen, det religiöst motiverade våldet eller landets patriarkala prägel. Mot en sådan bakgrund blir frågan begriplig: i vilken utsträckning är det möjligt att leva islam som kultur och likväl vara kristen, det senare eventuellt i det fördolda? Därmed visar sig även frågan om gränsen mellan kristna och icke-kristna på ett nytt sätt.
Ett sådant sätt att leva bär dessutom på en teologiskt brisant fråga som vi på grund av kristendomens starka ställning i Europa än så länge har kunnat undvika: om den helige Ande verkar överallt kan man väl inte göra undantag för muslimer? Skulle man då kunna tolka islam, som förnekar Jesu gudomliga natur, som ett korrektur i relation till Jesu bortglömda mänsklighet? Eller medge att Koranen har del i den gudomliga uppenbarelsen?
Vissa frågor som sysselsätter kyrkan i västvärlden ser helt annorlunda ut inom den minoritetssituation som råder i Algeriet, till exempel frågan om synodalitet. En biskop har ingen som helst chans att överleva utan husförsamlingarna. Även frågan om prästvigning av kvinnor befinner sig långt bort från vardagsproblemen – trots att det är i Hippo som man återfinner Guilia Runas berömda senantika gravinskrift som beskriver henne som ”preterissa” (prästinna).
I relation till den mansdominerade värld som den omges av framstår relationen mellan könen inom den katolska kyrkan som relativt jämställd. Den frustration och förtvivlade stämning som ofta ligger som ett mögel över inomkyrkliga debatter i Västeuropa kan man inte unna sig i Algeriet. Den institutionella och teologiska tradition som i Europa ofta upplevs som en ballast uppfattas ofta inte så i Algeriet utan utgör snarare ett nät som gör det enklare att överleva.
Kan vi då lära oss någonting av kyrkan i Algeriet? När det kommer till många detaljer: Ingenting. Men de algeriska katolikerna har verkligen tagit till sig att de är en minoritet. Och därmed har de kommit ett steg längre än vi i västvärlden.
Översättning: Stefan Jarl
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 1/2024 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder/hk.
Helmut Zander är professor i religionshistoria och interreligiös dialog vid universitetet i Freiburg i Schweiz. Dr i statsvetenskap och teologi.
Ur Signum nr 2/2024, s. 38–41.