Djuren i den ortodoxa tanken II

För att kort visa på djurens plats i den östliga kristenhetens historia säger jag först några ord om syndafallets och återlösningens kosmiska karaktär i denna tradition. Sedan försöker jag se vad djuren betyder för kyrkofäderna och för moderna teologer och religionsfilosofer. Slutligen gör jag en skissartad studie av askes och mystik i den ortodoxa kyrkan, i det perspektiv vi anlägger.

I den östliga kristenheten skulle frälsningen kunna preciseras i två ord: gemenskap och förklaring, vart och ett med kosmisk räckvidd. Kyrkofäderna betonar å ena sidan skapelsens solida karaktär, å andra sidan dess kallelse till transparens. Guds härlighet, nåden som en strålglans från det gudomliga ljuset, är roten till allt som är. Naturen är inte verkligt naturlig annat än i nåden. Man skulle kunna säga att allt i skapelsen lovar Gud på sitt sätt med en ontologisk lovsång, enligt sitt logos, sitt ord, det levande ordet genom vilket Gud uppväcker det.

Det är människans uppgift att dechiffrera och uttrycka denna lovsång, ge den medvetenhet och ord. Människan är ett mikrokosmos som i sig sammanfattar alla skapelsens nivåer och således kan känna dem inifrån, med en älskande ”eukaristisk” kunskap. Hon är kung men bara i den mån hon är en präst som respekterar, förskönar, förandligar. Den första skapelseberättelsen (1 Mos 26–31) visar symboliskt hur männi-skan skapades efter de andra varelserna men förenades med dem genom välsignelsen den sjätte dagen. Men människan är mycket mera än ett mikrokosmos: hon har en personlig existens som Guds avbild. Han genomlyser universum, inte för att överge det eller utnyttja det godtyckligt utan för att omfatta det, ge det dess mening, förmedla nåden. Det är detta som den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2:4–25) uttrycker, där människan framträder som skapelsens herre och får Guds uppdrag att namnge varje levande varelse, och särskilt djuren. Därigenom avsakraliseras de utan att profaneras. De kallas tvärtom till gemenskap med Gud, genom människans förmedling. Kyrkofäderna, särskilt asketerna, påminner om att den paradisiska tillvaron utmärktes av en fin gemenskap med djuren i en tillvaro utan vare sig fruktan eller dödande.

I detta perspektiv genomgår hela universum fortfarande sviterna efter syndafallet, återlösningen och Gudsrikets smärtsamma födelse. En välkänd passage ur Romarbrevet 8 är följande: ”Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras (bland människor). Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom (genom hans förmedling) som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.”

I synnerhet djuren är underkastade döden. Särskilt de syriska kyrkofäderna betonar djurvärldens enorma smärta, vilket jag återkommer till. Det finns mycket som visar att djuren bär en stor del av den gemensamma bördan, och att de symboliserar Kristus, Gud inkarnerad och korsfäst: djuroffren under den gamla lagen; många bilder av Kristus i den bysantinska liturgin; i Skriften och hymnlitteraturen finns upprepade jämförelser mellan Kristi öde och den lidande tjänarens; lammet som bär världens synder; Jesajas lovord som tas upp i julkrubbor: ”Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba” (Jes 1:3), närvaron av hjordarna omkring grottan i Betlehem. Man kan då fråga sig om relationen mellan symbolen och det symboliserade inte medför en mystisk delaktighet.

Efter påsk och pingst är vi engagerade i en uppståndelsens dynamik som förbereder och ibland föregriper alltets förklaring i Kristus, när Gud, som profeten Hosea säger, sluter ”ett förbund med de vilda djuren, med himlens fåglar och markens kräldjur” (Hos 2:18). Jesajas storslagna bilder av kosmisk försoning har blivit föremål för outtröttlig meditation och uppfattas mycket konkret i asketiskt och mystiskt liv: ”Vargen och lammet betar tillsammans – Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem […] Spädbarnet leker vid ormens håla – Vilda djur, schakal och struts, skall prisa mig” (Jes 65:25; 11:6–8; 43:20).

Har djuren en själ?

Vi utgår från texten i 1 Mos 1:24 så som den har lästs i denna tradition, det vill säga i Septuaginta: ”Och Gud sade: Må jorden frambringa den levande själen efter sina arter, fyrfota djur och reptiler och jordens vilda djur, efter deras arter! Och så blev det.”

Denna vers är för de grekiska kyrkofäderna ett vittnesbörd om djurens själ. Så menar till exempel Origenes i sitt verk De principiis 11: 8. 1, eller Basilios av Caesarea i sina Predikningar över Skapelsedagarna IX: 81 B ff. Visserligen, säger Basilios, förfogar djuren inte över logos’ fullhet. Bara människan kan i detta avseende kallas logikos, kallad att tala förnuft och att göra det genom språket, ty världen är för Origenes ett logos alogos. Åtskilliga ställen hos Basilios visar att de högre djuren, enligt hans uppfattning, kan knyta personliga band till människan eller tjäna som exempel för henne. (Ryska asketer som den helige Tikon av Zadonsk på 1700-talet eller den helige Serafim av Sarov på 1800-talet lät sig visserligen stickas svårt av myggor men här kan man inte tala om personliga band!) Åtskilliga ställen hos Basilios visar alltså att även de högre djuren är logikoi alogikoi för honom. Det kan vara så att Gud kompenserar djuren för denna brist på logos genom en rikedom av känslor förenade i ett ”sinne som är mera subtilt än vår intelligens och som tillåter var och en att känna igen det som tillhör honom”, som lammet som bland tusen tackor känner igen sin mor, och vice versa. Det kan också vara så att förnuftet blir en instinktiv rationalism, förmögen att på ett ögonblick lösa syllogismer som skulle kräva noggranna överväganden av människan. Hunden som förföljer sitt byte kan urskilja rätt spår bland alla den möter (Predikningar över Skapelsedagarna, SC nr 26, s. 499–503). Det är alltså inte förvånande att i våra dagar höra en reli-gionsfilosof som Nikolaj Berdjajev summariskt avfärda Descartes’ teori om ”djuren som maskiner” som ”motbjudande och absurd”. ”Det är därför jag aldrig har kunnat tycka om Descartes”, skriver Berdjajev (Dialectique existentielle du divin et de l’humain, Paris 1946, s. 187). Då inställer sig frågan om det högre djurets ursprungliga men verkligen personliga karaktär (enligt den definition jag har antytt ovan). Personen är, säger Berdjajev, unik och oersättlig. Kan man inte säga om vissa djur att de har något unikt och oersättligt? (Esclavage et liberté de l’homme, Paris 1946, s. 23). Ett djur med skönhet, intuition, ömhet och charm har en tydlig personlighet. Det är visserligen inte en person i ordets mänskliga mening, men det har något personligt, på en annan nivå, i en annan mening. Att djuren strävar efter en personlig existens fullbordas i det kärleksfulla bandet mellan djur och människa. Om människan är Guds avbild, kan djuren definieras som ”avbildens avbild”. Eller som den store 1300-talsteologen Gregorius Palamas menar: djuret som ”energi” finner sin stabila ”essens” i människans hjärta som är säte för Gud, alltså i Gud genom människans förmedling, för när människan internaliserar sig själv och går utöver sina gränser, ”kosmiserar” hon sig, om jag vågar använda detta omstridda ord. Berdjajev anser även att männi-skans kärlek till djuren inte bara garanterar utan kräver deras odödlighet. ”Jag kan inte tänka på Guds rike utan att ge min katt Moury en plats där.” Att avvisa möjligheten av djurens odödlighet, deras närvaro i Riket, är lika upprörande, anser Berdjajev, som teorin om ”djuren som maskiner” (Dialectique existentielle du divin et de l’humain, s. 187–188).

Djurens skönhet

Djurens mysterium upplevdes mycket starkt i de arkaiska religionerna, där det gudomliga symboliserades av olika djur, som för övrigt ofta associerades med stjärnbilder. Helt visst en opersonlig gudom och en symbolik som i degenererad form gav upphov till den djurdyrkan som 1 Mosebok avvisar så tydligt. Detta mysterium avklätt all mytologi har återupptäckts av moderna poeter som Rilke, som säger oss att ”djuren skådar det uppenbarade”, eller Whitman: ”Jag skulle kunna leva ihop med djuren, de är så rofyllda och självtillräckliga. Jag stannar upp och betraktar dem länge, länge.” En liknande reflexion över det märkvärdiga lugn som utgår från till exempel en lammhjord har jag hört av en samtida ortodox andlig ledare som praktiserar Jesusbönen. Ty detta mysterium har genom ängelns förmedling återupptäckts i den östliga kristenhetens tankevärld, långt ifrån all frestelse till avgudadyrkan. Kristus ger vår blick en paradisisk genomskinlighet som gör att djurens skönhet, betraktad i sig själv och inte assimilerad i människan, vare sig upphöjd eller degraderad, reflekterar ängelns skönhet. Evangelisten Markus noterar att Jesus i öknen, efter sin seger över frestaren, ”levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom” (Mark 1:13). För Clemens av Alexandria och Origenes finns det inte en enda insekt som inte har en ängel. Djurens mystiska vishet skulle uttrycka änglarnas närvaro (jämför till exempel Origenes i Kommentar över 4 Mos 22: ”änglarna styr över djuren och presiderar vid deras födelse och tillväxt”). Djuret, anmärker för sin del Berdjajev, framstår som en vacker Guds skapelse med något änglalikt i sitt väsen (Dialectique existentielle du divin et de l’humain s. 140). Och välbekanta är Dionysios Areopagitas passager fulla av lyrik, om lejonet, tjuren, örnen eller hästarna som bilder och symboler för änglarnas hierarkier (Den himmelska hierarkin, kap 15: 8). Hur som helst, det är människans fel att denna änglalika bild i djuren har förstörts. Hon måste nu i Kristus återfinna den ursprungliga förmågan att betrakta och respektera.

Askes och mystik

Avslutningsvis måste jag nu tala om djurvärldens plats i ortodox askes och mystik. En gestalt hos Dostojevskij, staretsen Zosima, som för övrigt inspirerats av den helige Tikons av Zadonsk personlighet och undervisning, säger till sina lärjungar: ”Älska djuren, ty Gud har gett dem fröet till tanken och en stilla glädje. Oroa dem inte, plåga dem inte, sätt er inte upp mot Guds plan” (Bröderna Karamasov).

De ortodoxa munkarna avstår konsekvent från all köttmat. Alla troende uppmanas att göra detsamma onsdagar och fredagar varje vecka, och att under året förbereda sig för de stora högtiderna, särskilt under fyra långa fasteperioder. Till detta kommer att man också får ta hänsyn till Apostlamötets beslut: ”att ni avhåller er från […] blod, kött från kvävda djur” (Apg 15:29). I Ryssland, slutligen, dödar och äter man inte duvor – symbol för den heliga anden – eller kaniner eller harar, vars spår i snön har korsform.

I Les Fondements spirituels de la vie (Tournai-Paris, 1948) förklarar Vladimir Solovjev innebörden i fysisk fasta: ”att avstå från blodmat”, han förtydligar ”kött från varmblodiga djur”. Människan har en livgivande roll i förhållande till skapelsen. Inget motsäger mera denna roll, på det fysiska planet, än massakern på levande varelser, ”och särskilt på dem vars liv når mest kraft och spänning, vilket är fallet med de varmblodiga djuren”. Ett av fastans mål är också att ”återställa ordningen i vår relation till naturen”. Och Solovjev avslutar: ”Få slut på dessa mord […] som oundvikligen leder till att man strävar efter fysiska njutningar: rena och återskapa din egen kropp för att förbereda dig för den universella kroppens förklaring” (aa s. 87–88).

När fastan internaliseras, favoriserar den det som den östliga kristenhetens askes kallar för ”betraktandet av naturen”, ”kunskapen om varelserna”, ”visionen av Guds härlighet fördold i varelserna och tingen”. I förhållandet till djurvärlden urskiljer man här två inställningar, som ofta förenas och kompletterar varandra.

Den första är snarast hellenistisk. Den betonar den ofta exemplariska skönheten och visheten som kan observeras i djurvärlden. Maximos Bekännaren skriver: ”När Gud instiftade den synliga naturen tillät han den inte att röra sig bara av instinkt, utan varje art fick […] både förmåga till andlig vishet och principen för moraliskt uppförande, så att människan uppfostras av naturens lagar och seder och däri finner en lätt väg till undervisning om Gud” (Quaest. ad Thalassium 51). Människan bör då låta sig undervisas av vissa tropoi om djuren, som å ena sidan hos de grekiska kyrkofäderna och i åtskilliga anekdoter i antiken inskränker sig till olika former av ”sympati” – för människan exempel på trohet och kärlek – och som å andra sidan, skulle man kunna säga, syftar till naturlig jämvikt, i ekologisk mening.

Den andra inställningen är snarare semitisk, syrisk. Vi står här på tröskeln till Asien, och man kan tänka på buddhismen, frånsett en fundamental skillnad. För buddhisterna består varelserna av ”obeständiga element”, men för de kristna har varelserna en inneboende beständighet. Det handlar om en enorm medkänsla med lidandet i djurvärlden som genom vår synd är dömd till ömsesidigt uppslukande och död, och om en bön för den kosmiska frälsningen. Som Isak Syriern säger: ”Vad är ett medkännande hjärta? Det är ett hjärta som brinner för hela skapelsen, för människorna, för fåglarna, för djuren […] När den medkännande människan tänker på dessa, när hon ser dem, fäller hon tårar. Så stark, så häftig är medkänslan […] att hjärtat brister när hon ser minsta varelses lidande […] Hon ber till och med för ormarna, i den måttlösa medkänsla som uppväcks i hjärtat, efter Guds förebild” (Traités spiri-tuels, ed. Spanos, s. 306).

Gemenskapen mellan människan och djuren

Så återskapas efterhand en fred och ett paradisiskt förtroende mellan den andliga människan och djuren. ”Så snart de ser henne”, skriver samme Isak, ”lägger sig djurens vildsinthet, de nalkas henne […] rör på huvudet, slickar hennes händer och fötter. De känner nämligen från henne doften av den parfym som Adam utandades före syndafallet, när de gick fram till honom och han gav dem deras namn i paradiset. Detta har tagits ifrån oss, men Kristus har förnyat och återgett oss det genom att han på nytt smorde mänskligheten i den parfymen” (aa s. 78). Det är inte längre fråga om dödens odör, som framkallar rädsla och aggressivitet, utan om uppståndelsens parfym.

Det finns otaliga berättelser om denna återupprättade gemenskap mellan människan och djurvärlden, särskilt i ökenfädernas levnadsbeskrivningar. Jag nöjer mig med två sentida exempel. Under 1900-talets mellankrigstid bodde en eremit på Patmos i en grotta nära havet. Han umgicks med huggormar och tillämpade slutet av Markusevangeliet: ”de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade” (Mark 16: 18). I sin grotta placerade han ut små mjölkskålar som huggormarna kom och drack ur. En dag upptäcktes ormarna av barn från grannbyn som kommit för att besöka eremiten, och de tänkte slå ihjäl dem med stenar. ”Låt dem vara”, sade eremiten, ”de är också Guds skapelser”.

Jag hämtar ett annat exempel från Serafims av Sarov liv, en rysk andlig ledare från förra hälften av 1800-talet. En nunna som en dag kommer för att besöka fader Serafim i hans eremitboning upptäcker honom sittande på en trädstam med en björn framför sig. Hon utstöter ett högt skri av fasa, och Serafim ber björnen att avlägsna sig. Nunnan säger ”jag dör”, men Serafim svarar ”nej, moder, det är inte döden utan glädje”. Han ber henne att slå sig ner, kallar tillbaka björnen och matar honom med bröd ur sin hand. ”Faderns ansikte tycktes mig underbart”, noterade nunnan. ”Det var glädjestrålande och änglalikt. När jag var fullständigt lugn, räckte fadern mig den sista brödbiten och bad mig att själv ge den till björnen. Men jag svarade: ’Jag är rädd, fader, den kommer att sluka min hand också.’ Så tog jag brödet och matade björnen med sådan glädje att jag hade velat ge honom ännu mera, för djuret var milt mot mig synderska, tack vare fader Serafims böner. När denne såg mig lugnad sade han: ’Ser du, moder, ett lejon betjänade den helige Gerassim, och en björn är den enkle Serafims vän.’”

Serafim av Sarov tog emot varje besökare med orden ”Vilken glädje, Kristus är uppstånden!” Som jag har sett att även patriarken Athenagoras och Paulos Eudokimov gjorde respekterade han det enklaste djurs existens, och apropå detta citerade han gärna den stora psalmen i laudes: ”Allt som lever och andas skall prisa Herren.”

”Allt som lever och andas skall prisa Herren.” Jag tycker att det passar bra som sammanfattning av denna korta reflexion.

Översättning: Malin Loman