Upplyst kyrka i svenskt ljus

Individualismens och upplysningens tid kallas band fem av Sveriges kyrkohistoria. Professor Harry Lenhammar, kyrkohistoriker från Uppsala, har författat huvudtexten. Därtill finns ett antal fördjupningsartiklar, bland annat en artikel av rådman Barbro Lindqvist som tecknar den katolska kyrkans liv i Sverige under 1700-talet. Likt de övriga volymerna är också band fem rikt illustrerat.

Naturligtvis är det mycket glädjande att detta planerade åttabandsverk i svensk kyrkohistoria fortskrider. Vart och ett av de utgivna banden är en veritabel guldgruva för den kyrkohistoriskt intresserade. Inte minst är det förtjänstfullt att inte enbart Svenska kyrkans historia uppmärksammas. Vi får till exempel en del upplysningar om den katolska närvaron i landet också i huvudtexten. Jag är dock lite förbryllad över det faktum att, trots att Sverige inkluderade Finland och ytterligare andra områden, så pass lite information ges om förhållandena utanför det nuvarande Sveriges gränser. Vi får visserligen veta en del om Åbo och biskopar och teologer verksamma därstädes, men inte mycket mer. Så vitt jag kunnat se nämns knappast alls den finsk/rysk-ortodoxa kyrkan, trots att den var företrädd i de östra delarna av riket och även stundom fick tillstånd att ge ut viss religiös litteratur. Kartorna över befolkningstäthet och liknande avbildar enbart det nuvarande Sverige – ingen karta visar stiftsindelningen i riket.

Förvisso är det ett problem i sig att ge ut nationella kyrkohistoriska arbeten. Kyrkan är ju inte en nationell skapelse, hennes historia sammanfaller knappast med det ena eller det andra landets. Nu kan det förvisso finnas goda skäl till att skriva ett lands kyrkliga historia, men helt problemfritt är inte ett sådant grepp. Inte ens ur ett svenskt protestantiskt perspektiv: stiftsgränser och nationsgränser sammanfaller inte alltid, provinser erövras och förloras, teologiska och andliga impulser förmedlas över nationsgränserna. Flera av de stora väckelserörelserna hade sina rötter i främmande mylla, exempelvis pietismen i sina många former och herrnhutismen. Många svenska andliga ledargestalter, alltifrån den heliga Birgitta via Olaus Petri till Emanuel Swedenborg, tillbringade långa år i främmande länder.

Att riket var indraget i stora angreppskrig under perioden framgår med tydlighet och likaså att den officiella lutherdomen ofta fick tjänstgöra som ett ideologiskt stöd för att rättfärdiga krigen. Några officiella kyrkliga representanter som kunde förmedla en kritisk hållning till denna politik saknades i stort sett helt. Bilden av en statskontrollerad kyrka framträder allt tydligare under läsningens gång. Här finns några av rötterna till dagens andliga läge i landet.

På ett fascinerande sätt får vi god information om hur själavården i fält fungerade, liksom hur det andliga livet organiserades bland de svenska krigsfångarna i Ryssland. Vi får även en viss inblick i hur frimureriet växte fram under 1700-talet i Sverige. Författarens sympati gentemot frimureriet låter sig anas i texten.

Stort utrymme i volymen ägnas åt pietismen i dess många former, liksom åt herrnhutare och swedenborgare. Vad jag saknar – inte minst vad gäller pietisterna – är en jämförelse mellan deras spiritualitet och de andliga rörelserna på katolsk mark – det hade varit intressant att få veta mer om likheterna mellan till exempel jesuitisk eller karmelitisk mystik och den pietistiska helgelseläran. Ett sådant perspektiv hade hjälpt till att inte isolera den nordiska utvecklingen från den kontinentala.

Liksom i de tidigare banden riktas strålkastarljuset oftast mot överheten: kungar, drottningar, riksråd, biskopar, superintendenter, teologiprofessorer och högre präster passerar revy. Ungefär hälften av bilderna i volymen porträtterar kungar, biskopar och teologer. Man undrar ibland vad folket – män som kvinnor – tänkte, tyckte och trodde. Likaså hur en vanlig högmässa inom Svenska kyrkans ramar gestaltade sig under ”upplysningens” århundrade. Hur ofta firade man nattvard? Hur såg kommunionfrekvensen ut? Hur många kom till gudstjänsten? Hur lång tid tog den? Är det sant att kungörelserna inkluderade mängder med kungliga dekret, förordningar från landshövdingarna etc.? Hur gestaltades kyrkoåret? Vilka riter iakttogs?

Även den katolska kyrkan presenteras i boken, såväl i löpande text som i fördjupningsartikeln av Barbro Lindqvist. Självfallet är det glädjande att kyrkohistorien inte längre enbart handlar om lutherdomens historia i Sverige – det blir ändå en tämligen provinsiell historia eftersom flertalet intellektuella influenser från katolsk mark förbigås. Inget sägs om kända namn som Bossuet eller Fénelon, inte heller nämns att påven Clemens XIV, genom sina många översatta texter, var välkänd för den svenska bildade allmänheten – den blivande ärkebiskopen Jacob Lindblom skrev till och med en lyrisk biografi över denne påve. Mme Guyon omnämns, eftersom hon inspirerade vissa pietister, men vem hon var får läsaren aldrig riktigt klart för sig. Eventuella influenser från febronianister och jansenister diskuteras inte heller, trots att kejsardömets kyrkopolitik noga följdes från Stockholms horisont – biskopar som von Hay, Herberstein och Colloredo var inte okända. Inte heller alla dessa franska abbéer som var sådana celebriteter i tiden omnämns – abbé Raynal, abbé Condorcet, abbé Mably, abbé Sieyes lyser med sin frånvaro. Förvånande är likaså att en så känd person som Jean-Jacques Rousseau över huvud taget inte figurerar i volymen. Inte heller nämns något om de svenska katolikerna utanför landets gränser. Jesuiterna Johan Robeck och Johannes Galdenblad, liksom den romerske senatorn Nils Bielke eller generalen i fransk tjänst Magnus Sparre och professorn och orientalisten Johan Otter i Paris och flera andra därtill, hade förtjänat någon rad. Eftersom de svenska lutherska utlandsförsamlingarna fått gott om utrymme kunde kanske några meningar också ha ägnats åt de svenska katolikerna i utlandet.

Huvudintrycket, dessa anmärkningar till trots, är att i rask takt ett nytt kyrkohistoriskt arbete med många förtjänster håller på att växa fram, ett verk som kommer att få stor betydelse för alla som intresserar sig för Sveriges andliga historia. Att banden genom sina många bilder och sin estetiskt sköna utformning är lockande är förvisso ett extra plus. Tyvärr utövar priset – trots subventioner – inte samma dragningskraft. Dock är serien ett måste – inte minst för varje anständigt bibliotek (såväl kommunala- som skolbibliotek).

Individualismens och upplysningens tid. Red. Harry Lenhammar. Sveriges kyrkohistoria nr 5, huvudred. Lennart Tegborg. Verbum/Svenska kyrkans forskningsråd. 2000. 304 s.