Under försoningens regnbåge

slutet av december förra året kom budet att Leopold Sedar Senghor, Senegals forne president och Afrikas störste poet, hade avlidit vid 95 års ålder. Och minnestecknare gjorde sig redo; ”förstummade under hjärtats tyngd”, som det heter i en av hans elegier.

Född i den lilla kustbyn Joal 1906 hade Senghor under sitt långa liv uppnått en närmast unik rangställning som statsman och diktare, vilket på hans 90-årsdag bekräftades av ett stort Unescosymposium i Paris, där han hyllades av en lång rad politiker och kulturpersonligheter, från Nelson Mandela och Jacques Chirac till Barbara Hendricks och Nadine Gordimer. Detta finns numera dokumenterat i en ståtlig volym: Présence Senghor (Editions Unesco), vars titel erinrar om den berömda tidskriften Présence Africaine som han strax efter kriget var med om att grunda.

En av deltagarna på symposiet i Paris hade Senghor alltsedan 30-talet varit särskilt sammansvetsad med, nämligen Aimé Césaire från Martinique, den andre store franskspråkige negerpoeten under 1900-talet. De var två mörka dioskurer, ett brödrapar som hade olika diktartemperament och skilda politiska kallelser men likväl kände ”ett gränslöst själsligt broderskap”, som Césaire betygade på symposiet.

Tillsammans skapade de på 30-talet idén om négritude, som har betytt så mycket för den svarta kulturens renässans i vår tid efter kolonialismens sekellånga förtryck. Det har teoretiserats mycket kring detta begrepp, inte minst av Senghor själv i hans filosofiska verk, men kärnan är helt enkelt den kulturella identitet som så många människor av afrikanskt ursprung har återfunnit. Det har väckt en ny, rasmedveten stolthet, upplyst världen som en mörk sol. Det reflekterades tydligt i ett slagord som ”black is beautiful”, när det lanserades av de svarta i USA under 60-talet.

Detta innebar en språklig omvälvning. Det tvetydiga ordet ”svart” –som fortfarande har ”ondskefull” bland sina synonymer – blev radikalt omvärderat. Även det direkta skymfordet ”neger” – som kommit att betyda ”slav” – höjdes trotsigt som ett utmärkelsetecken.

För Césaire, som med sina västindiska fränder alltsedan slavtiden hade levt i månghundraårig landsflykt, blev négritude framför allt en rörelse i upprorets tecken. Hans poesi var stormsliten, revolutionär. För Senghor däremot, som var rotad i sina fäders jord och skulle få uppleva Senegals nationella frigörelse, låg det förlorade Eden närmare. Hans självmedvetande var som en lugn och stark passadvind, han kunde kosta på sig försonande tonfall gentemot Västerlandet och se sig själv som en ”kulturell mulatt”, drömma om befruktande möten mellan världens alla skilda kulturer.

Denna kallelse fanns nedlagd redan i Senghors båda förnamn: Leopold, det västerländska, kristna namnet, och Sédar, som angav att han tillhörde det lilla sererfolket. Hans härkomst var visserligen relativt privilegierad; fadern var en välbärgad köpman. Ändå symboliserar hans levnadsbana det väldiga språng från urtid till nutid som Afrika har försökt företa under 1900-talet.

Senghors bildningsväg sträckte sig bokstavligen från de gamla initiationshyddorna till Sorbonne. Han var den förste afrikan som avlade en högre lärarexamen och han undervisade franska gymnasister i latin och grekiska. Han blev socialistisk deputerad för Senegal i nationalförsamlingen och fick det för en färgad invandrare oerhörda förtroendet att stilistiskt granska den nya franska konstitutionen efter kriget.

Det var emellertid också i Frankrike, då han var på väg att bli helt assimilerad av den främmande kulturen, som Senghor började söka sig tillbaka till sitt ursprung, företa den ”vallfärd till källorna” som stora delar av hans diktning handlar om. Vad hjälpte det denne unge senegales om han vann hela metropolen, men förlorade sin afrikanska själ?

I diktsamlingar som Chants d’ombre (1945) och Ethiopiques (1956) skildrade Senghor barndomens rike, det pastorala landskapet kring födelsebyn Joal med sina rökiga hyddor och drivande boskapshjordar, sina skuggande palmer och brinnande flamboyantträd, sina hemlighetsfulla riter med masker och tamtamtrummor. Det var en värld utan skarpa gränser mellan individ och samhälle, levande och döda, männi-ska och natur: en sorts kosmisk samlevnad som idag kanske skulle kallas ekologisk.

Senghor frammanade också Afrikas svunna storhetstid, medeltidsvälden som Ghana, Songaï och Mali, med dess legendariska lärdomscentrum Timbuktu. Samtidigt konfronterades han oundvikligen med frågan om den afrikanska kulturens nedgång och dess fundamentala orsaker, slaveriet och kolonialismen.

Under 40-talet fick Senghor erfara att hans landsmän också hade en annan kallelse i Europa: att tjäna som kanonföda i de vitas krig. Själv överlevde han, men hamnade i ett tyskt fångläger. Hosties noires (1948), hans bittraste och mest militanta bok, brännmärkte ”de civiliserades barbari” och höjde klagosånger över oräkneliga svarta martyrer.

Men protesten blev ändå inte det slutliga intrycket. Det är betecknande för Senghors lidandesmystik att hans häftigaste uppgörelse med Västerlandet och kolonialismen kallades ”Fredsbön”. Skriven ”vid foten av mitt Afrika, som har varit korsfäst i fyrahundra år och likväl andas”, mynnade den ut i visionen av en kommande gemenskap, jorden omsluten av ”ett bälte av broderliga händer under Din freds regnbåge”. Sin försoningstanke övergav Senghor aldrig.

Och nog bevarar denna sin giltighet som politikens yttersta mål. Om det inte är fråga om kompromisser på de starkas villkor, vill säga, utan har rättvisan till grund. Bara återupprättade människor kan sträcka ut handen till sina forna fiender.

En sorts försoning, ett överbryggande av oförenligheter, förverkligade Senghor i varje fall i sin egen poesi, där den afrikanska sensibiliteten ständigt bröts genom det franska språkets prisma. Rent formellt betydde inflytandet från Paul Claudel mest. Dennes mäktiga prosalyrik med dess breda horisonter kunde Senghor osökt förankra i sitt eget landskap, i savannens långsamt svallande rytm. Och fransmannens orgelklanger balanserade han med uråldriga, inhemska instrument: de smattrande tamtamtrummorna och den springvattenklingande koraharpan.

Senghors främsta lyriska stilmedel var ändå det självlysande, regnskogsrika bildspråket. Om han i sitt essäistiska författarskap ibland kunde bli något docerande och abstrakt, så gav han idéerna desto sinnligare uttryck i sina dikter. Få poeter har som denne afrikan uppfyllt T. S. Eliots krav att få tanken att dofta som en ros.

Det gäller inte minst i Senghors kärleksdikter, alltifrån debutbokens berömda ”Svart kvinna”, som har reciterats av otaliga hänförda läppar i Afrika, till de eleganta, men ibland kanske alltför privata Lettres d’hivernage (1974). Sviten ”Chants pour Signare” i samlingen Nocturnes (1961) hör med sin sällsamma förening av höviskhet och hetta till de finaste representanterna i genren.

Kärlekslyriken fick tidigt många dimensioner, kunde gestalta hela hans föreställningsvärld. Bortom den älskade skymtade folket, och själva kärleksakten kunde växa till en kommunion med allt levande, en kosmisk rit.

Under efterkrigstiden förvärvade Senghor det senegalesiska folkets förtroende som politiker. 1960 blev han den självständiga republiken Senegals förste president, ett ämbete som han skulle bekläda ända fram till 1981, då han avgick i konstitutionell ordning – för övrigt något ganska sällsynt i militärkuppernas Afrika.

Det är inte lätt att avge något entydigt omdöme om Senghors politik, som han själv gärna kallade socialdemokratisk. Han lyckades otvivelaktigt värna om ett för kontinenten aktningsvärt mått av demokrati. Att vara katolsk statschef i ett övervägande muslimskt land som Senegal var givetvis en vansklig uppgift; men med sin kristna humanism gick han både muslimer och marxister till mötes. Och han lyckades inte minst, trots begränsade resurser, göra Dakar till Västafrikas kulturella huvudstad, ett ”svart Aten”.

Svårare hade Senghor att häva underutvecklingens förbannelse över den fattiga landsbygden, lossa på det tveeggade beroendet av Frankrike och övervinna åren av torka och missväxt. När han i en av sina senare dikter, ”Passadvindarnas elegi”, förklarade att ”min uppgift är att väcka mitt folk till en flammande framtid”, så föreföll klyftan alltför stor mellan vision och verklighet.

I en annan elegi har Senghor vittnat om den isolering som presidentämbetet stundom medförde och sin leda vid dess ökenliknande strålglans. Sådana tonfall hör dock till undantagen i dessa stort upplagda dikter, som samlades dels i Nocturnes, dels i Les élégies majeures (1978).

Med sin furstliga andhämtning, sina praktfulla syner och sitt ”versmått av silver” präglades dessa elegier av en oförliknelig retorisk skönhet, som svarade mot den sene Senghors upphöjda perspektiv. Hans poetiska värv kunde, som Artur Lundkvist träffande har skrivit, ”anta karaktären av statsritual, med dikten som ämbetsutövning, en officiell akt för att förena härskaren och folket, en poesi som tolkar den allmänna glädjen, tacksamheten eller sorgen”.

Det är dessa magnifika dikters styrka; i någon mån också deras begränsning. Ändå förlorade Senghor aldrig helt sin pulserande närhet, sin förmåga att tala ur de sjudande, afrikanska djupen. Och kretsen av lyssnare har inte upphört att växa; de återfinns både kring stora, internationella tribuner och under Afrikas gamla palaverträd. Senghors dikter kommer säkert att höra till litteraturens världsarv.

Politiskt kunde Senghor av naturliga skäl inte se tillbaka på ett lika oförgängligt livsverk; därtill visade sig verklighetens villkor vara alltför svårbemästrade. Senegal är alltjämt ett kämpande u-land.

Ändå torde få förneka att den vision han har efterlämnat – återupprättade afrikaners försoning med sina forna förtryckare – är av omistligt värde. Inte minst utvecklingen i Sydafrika under Mandela och biskop Tutu har legat i linje med hans ideal.

Må Senghors fredstanke vägleda även kommande generationer på denna mörka, sargade kontinent.