Djuren i den ortodoxa tanken

Det är inte alls nödvändigt att vara särskilt uppmärksam för att förstå att frågan om människan idag också har blivit en fråga om hennes miljö: träden och sjöarna, djuren som dör ut. Tusentals volymer har ägnats åt ekologiska problem. Alla skriver om detta ämne: ateister, katoliker och protestanter. Bara de ortodoxa tiger. Och ändå skulle just de ha mycket att säga här: ”den kosmiska liturgin”, paradisets ekologiska musik, de konsekrerade elementen i kyrkan, askesen, de heligas eremitliv i skogen i sällskap av vilda djur, Guds moders enträgna förbön (”hela skapelsen fröjdar sig över dig”), den speciella tillbedjan av den heliga anden som ”blåser vart den vill” påminner oss om luften och vinden. Allt detta och mycket annat gör den ortodoxa traditionen speciellt tilldragande för alla dem som vårdar sig om jorden och dess invånare.

Och ändå finns det bland de ortodoxa nästan inga arbeten om ekologi. Låt oss därför ägna oss något åt denna fråga, i hopp om att en dag mera kompetenta personer skall ta upp och fördjupa ämnet.

Människan är väsentligen en ofullbordad varelse

Idag säger de lärda och filosoferna ofta att människan föds ofärdig och kraftlös. Hon måste vänta 2 år innan hon kan resa sig på egna ben, som det nyfödda kidet, och springa efter de vuxna. Också den mogna människan förblir svag och ofullbordad. Detta har fått t.ex. A. Gehlen att säga att den rent biologiska människan är en ”skadad varelse”.

Det är intressant att konstatera att redan den helige Gregorios av Nyssa hade samma syn. Han fastslår (i Människans skapelse) att människan står i världens centrum, att hon är dess herre. Det är inte för intet som Gud skapade en mycket vacker värld och sedan skapade människan: solen, luften och stjärnorna ställdes i människans tjänst. Genom ett enda ord skapade Gud världens alla element, men för att skapa människan gjorde han sig verkligen besvär. För att skapa människan utgick Gud från ett material, han gav henne en form och en mening. Att människan är upprättstående vittnar om hennes höga värdighet.

Ändå skapades människan naken och försvarslös. Det allra viktigaste.

Om hon kunde springa fort som hästen eller hade klor som tigern eller örnens näbb, skulle hon inte behöva något eller någon (i Människans skapelse, kap 7). Men sådan som hon nu är, så behöver hon andras hjälp, säger Gregorios av Nyssa längre fram. Och för att hjälpa henne gav Gud henne djuren. Han skapade människan och djuren anpassade till varandra för att tillsammans utgöra ett ”mikrokosmos”. Människan är tillräckligt stor för att kunna använda sig av hästen, hon är naken men kan använda fårullen och så vidare.

En originell antropocentrism är grunden för Gregorios’ av Nyssa ekologiska tanke. Människan är världens centrum men hela meningen med detta är just hennes ofullkomlighet. Detta betyder att människan måste ödmjuka sig, eftersom hon är underkastad Gud.

Gregorios’ av Nyssa syn på djuren skulle också kunna tillämpas på tekniken. Människans strävan efter fullkomlighet har fått henne att grunda en teknikens civilisation. Tekniken är ett försök att besegra rymden, tiden, döden. Homo faber, som likt Faust slutit en pakt med djävulen, arbetar jämsides med döden: allt från pyramiderna till operationssalarna på våra sjukhus vittnar om denna pakt. Det finns ytterligare ett element som förbinder tekniken med döden. Hos djuren kan man se att de mest ”tekniska” kroppsdelarna består av död materia: fågelnäbbarna och kattklorna. Dessa ”produktionsverktyg” åtnjuter en nödvändig okänslighet. Frånvaron av liv leder till död materias födelse. Teknikens värld är det dödas teknik. De förstenade och oföränderliga verktygen ger oss en fast trygghet. Inte lek och skönhet, utan rationalism, funktionalism och abstraktion är tekniksjukans lagar. Det är världen med ”det som står under lagen”, långt bort från nåden. Gud är kärlek, och således är hans beskydd och den tillit vi kan hysa till honom något konkret, unikt, aktivt. Tekniken däremot är ett verktyg som är begränsat till människans omsorger, den står ofta i rädslans och i bekvämlighetens tjänst.

Människan glömmer att hon har skapats ofullkomlig, oförmögen att klara sig själv. Hon kvävs också i en värld som hon själv har förgiftat. Tekniken skulle kunna stå i människans tjänst, som en gång djuren, men denna ”skapelsens krona” föredrog döden – den är vissare och mera funktionell. När då mänskligheten idag konfronteras med alla slags globala katastrofer, börjar filosofer, sociologer och författare i både öst och väst att tala om nödvändigheten av en ny attityd gentemot tekniken. Till och med människor som befinner sig långt borta från kyrkan manar vid uttåget från ”slaveriet i Egypten” till botgöring för själlösa framsteg, till askes och till vördnad. Och just i vår tid är det nödvändigt att påminna om kyrkofädernas tanke om det kosmiska förbarmande som helgonen erfor.

Om människan är skapelsens krona, så bör hon uppföra sig därefter mot skapelsen, efter Kristi eget exempel – Konungarnas konung: inte förstöra, inte förinta, inte parasitera, utan tjäna och förvandla. Tekniken måste vara medveten om sina rötter: dess ursprung är inte ett överflöd utan en brist.

Relationen till djuren – en filosofisk exkurs

De som utforskar källorna till den relation till naturen som präglas av sadistisk konsumtion stannar ofta vid 1600-talet. Då definierade Descartes djuret som en maskin utan känslor. Genom att introducera relationen mellan res cogitans och res extensa lade Descartes grunden för den mest avancerade distinktionen mellan subjekt och objekt, och därigenom en relation med alla varelser utan det cartesiska cogito som är så objektifierad att den blir inhuman.

Enligt Descartes är det bara människan som kan känna, veta, tvivla, lida. Objekten däremot, det vill säga alla andra varelser, är okänsliga, oförmögna till erfarenhet, döda. Djuren, liksom den mänskliga kroppen, beter sig gentemot världen som själlösa maskiner. Människan, härskare över naturen och världen, måste tvinga vattnets, vindens och jordens krafter till underkastelse. En annan filosof, John Locke som har lagt grunden till den moderna världsuppfattningen, reducerade allts egenskaper till summan av atomer och molekyler i rörelse. Han reducerade medvetandet till ”ett tomt vitt papper” utan spår av vare sig överförda minnen eller gemensam kosmisk erfarenhet.

Sålunda lanserades den oerhörda individualism som accentuerades under seklens gång och som tillsammans med principen ”kunskap är makt” och naturvetenskapernas hybris har fört oss till sakernas apokalyptiska tillstånd. Inte förrän på 1900-talet började vi förstå att gränsdragningen mellan subjekt och objekt inte kan vara mänsklighetens sista ord. Filosofer som Heidegger och Whitehead har överskridit gränserna för denna dualism. I Kants teori och Niels Bohrs, Heisenbergs och Weizensäckers arbeten konstaterar man att subjektet spelar en grundläggande roll även inom fysiken. Det är tydligt idag att uppdelningen i ande och materia är för grov för att man någonsin skall kunna skilja dem åt.

I början av detta sekel uppstod en idealisering av naturen, särskilt av djuren. I Nietzsches och Schopenhauers tradition, liksom överallt i ”livsfilosofin” är djuren bättre, starkare, mer helgjutna än människan. Djuren delar inte in världen i tinget-i-sig och tinget-för-sig, de objektifierar inte. Rilke ansåg att bara djuren är öppna för hela tillvaron. Djuren attraherar oss genom sin tystnad. ”De vilda djurens mörka själ är tyst och således god” (Mandelstam). Epoken nöjde sig inte med tomma ord och misstrodde långa haranger.

Djuren har instinkter, människan har passioner. Men, som Gregorios av Nyssa sade, passionen är en förmänskligad instinkt. De ”sista romantikerna” från seklets början älskade att behandla passionen, de önskade att passionen var något absolut ”stort” (Nietzsche). Därifrån kommer uppfattningen om den fulländade människan som en ”blond best”. Gud är död, och människan likaså, men i ännu högre grad. Bara djuret återstår. Djuret är en sluten värld. Dess öde och dess oskuld innebär att om djuren kunde begå synder, så skulle de vara helgon. Ty varje skapad varelse ”är underkastad tomhet mot sin vilja”. De vilda djuren kastas genom det mänskliga syndafallet i lidandets, passionernas och våldets smältdegel.

Djurens värld är en gåtfull värld. Djurvärldens skönhet, mysterium, hemlighet har förfört konstnärerna. Det räcker att hänvisa till Franz Marks expressionistiska ”ikoner”. Det vilda djuret vid förra seklets början är ädelt på det estetiska planet. Ras-, blods﷓ och jordfilosofin har utan gräns besjungit det vilda, av civilisationen oförstörda livet, livet bland de djuriska varelserna utan tvetydighet, där ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Här måste vi hänvisa till freudianismen, trots allt annat den menar när den säger att människan är sjuk. Samvete, moral och kultur, alla dessa mänskliga påhitt är neurotiska och falska. Bara djuret, som inte känner till ”realitetens princip”, är fritt och utan neuroser.

Efter första världskriget reducerades ”livsfilosofin” till ett intet, eller degenererades snarare till en ”livsideologi” och till en dödserfarenhet.

Inte förrän i dessa yttersta tider av vår civilisation har talet om det ”vilda djuret” gjort sig påmint igen. Först den samtida postmodernismen har penetrerat inte estetiska men väl etiska motiv. Istället för en livsfilosofi härskar idag en ”försvinnandets filosofi”.

Vår apokalyptiska tid är sådan att varje tänkande och kännande människa måste säga nej till en grundläggande individualistisk antropocentrism. Jorden hotas av total förstörelse. Talrika djurarter har redan dött ut; av fossiliserade snäckor återstår bara namnen, och deras livlöshet understryks av kalla latinska glosor. Dikter hyllar utrotningshotade djur. De uppväcker idag inte så mycket förundran som en känsla av gränslöst medlidande. Numera betraktar man djuren som varelser som lider, som oskyldiga lider i tysthet och överträffar människan i lidande och död. En viss minimalism är vår tids signum. Det autentiska har försvunnit, tiden är ingenting, det finns inga ”former a priori för det man känner”. Det autentiska har gått förlorat hos Beckett (tiden har inte vare sig mål eller slut). Hos Artaud skadar och lemlästar tiden, den är omöjlig att uttrycka. Den negativa teologin svävar ovanför den aktuella uppfattningen av livet. Vissa filosofer menar att apokalypsen redan har ägt rum och att vi lever bortom döden. När tiden inte längre existerar blir orsakssammanhangen omöjliga, och därmed också känslorna, eftersom de är effekterna av en orsak.

Det är inte möjligt att idealisera djuret utifrån den romantiska synen på den ”vilda passionen”. Samtidigt kan man förundras över djurens spontana natur. De spelar inte en roll, och de är fullständigt närvarande i världen. I vår postmoderna tid som styrs av TV är djurens enkelhet något sällsynt och förtrollande, något som har bevarat en själ. Från denna synpunkt blir djuren bärare av den ontologiska renhetens ide, av entydig klarhet, av en ny renhet. Djuren döljer sig inte bakom någon mask. Av begynnelsen var de, redan före tiden, eftersom de i likhet med änglarna inte ändrar sig; de förblir oförändrade genom seklerna i de former som Gud har gett dem. All tid tillhör dem, liksom rymden.

I öknen där den onde frestade Herren levde Jesus tillsammans med vilda djur och änglar. Världen av idag påminner oss mer och mer om denna öken, detta nakna utrymme (katastrofen har redan inträffat), där allt är mera avklätt, där himlens eller änglarnas och jordens eller djurens röst ljuder allt starkare, där gränsen mellan olika världar blir allt finare.

I öknen frestade Satan vår Herre. Och just i vår ökenartade tid hörs helvetets röst starkare och starkare. Som Cioran säger, ju längre man avlägsnar sig från naturens liv, desto närmare helvetet kommer man. Materiens moderliga sköte har dödats. Varje år försvinner en ny djurart från jordens yta. Värmen och ömheten försvinner, och därmed livet (det ryska ordet för djur, jivotnoje, kommer ur ordet jivot, buk, från jizni, liv). Hela världen hotas av öknarnas utbredning. Jag erinrar mig en berättelse som heter Ljoska (Vietché nr 16) och är skriven av en lägerfånge. Den beskriver utförligt hur en fånge i sin mörka cell tänker på sin hund Ljoska: hur han äter, hur han smyger i gräset, hur han sover på mjuka dynor. Han tänker på detta med ömhet, som på en älskad flicka. I Gulag avslöjas priset för existensens grundvalar: det som upplevs på djurens nivå och är så ”mänskligt”, den stora glädjen i att andas, äta, röra sig.

I detta andra Gulag, västerlandets öken, detta overkliga och datoriserade universum, har djuren samma funktion: de har blivit symbolen för livet. Den tyske målaren Joseph Boys sade om dem: ”Till och med ett dött djur är mera levande än vår tids rationalistiska människa.”

I en mekaniserad civilisation är djuren som en glimt av paradiset, som ett minne av barndomen, familjen, fadershuset.

Helvetestiden vrider sig motvilligt mot paradiset. Här återfinner vi vishetens ljus hos kyrkofäderna som talade om djuren när de skulle tala om paradiset, och om människan som jagats ut ur paradiset.

Makarios den store säger: ”När Adam föll och dog från livet hos Gud, förbarmade sig Skaparen över honom. Änglarna, alla makterna, himlarna och jorden, alla skapade varelser begrät hans död och fall. Ty det skapade såg honom som skulle blivit dess kung reducerad till en slavtillvaro hos de onda och upproriska makterna” (Filokalia, band 1).

Symeon den nya teologen uttrycker en liknande tanke: ”När skapelsen såg att Adam hade jagats ut ur paradiset, ville den inte längre lyda honom som hade syndat: solen ville inte längre lysa upp honom, månen och stjärnorna ville inte längre visa honom sitt ljus, källorna ville inte längre ge honom sitt vatten och floderna ville inte fortsätta att rinna, luften ville inte längre blåsa för att låta Adam andas, han som hade fallit i synd; när jordens alla djur såg Adam fråntagen sin första härlighet började de förakta honom, och genast var de beredda att kasta sig över honom; jorden själv ville inte längre bära honom” (band 1).

Men Gud befallde djuren att förbli underkastade människorna i väntan på att hon skulle återfå sin konungsliga värdighet och åter bli en andlig varelse. Människan kan inte bli oförgänglig och andlig bara för sig själv, hon måste helga och förklara hela universum, varje skapad varelse som lider och väntar på att bli gudomlig.

Till och med i våra dagar, i vår syndiga tid, finns det människor som förkroppsligar detta förklaringens ideal. Det är helgonen.

Helgonens liv

Det är välbekant att djuren nalkades helgonen, ty enligt den helige Isak Syrierns ord ”kände de dessa avge paradisets goda doft”.

Björnarna besökte den helige Serafim av Sarov och andra. Följande berättelse är hämtad ur den helige Sergius’ av Radonezh liv: ”Till och med björnarna kom och besökte honom. En viss björn besökte honom under ett helt år, och eremiten delade sin sista brödbit med honom. När han bara hade en bit kvar, gav han den till björnen att äta, för ett vilt djur har inget förstånd och inser inte nödvändigheten av tålamod och måttlighet.”

Vidare, i den helige Germanus’ av Alaska liv: ”Nära hans eremitboning bodde hermeliner. Dessa små djur utmärker sig genom sin skygga natur. Men hermelinen sprang fram till den vördnadsvärde Germanus och åt ur hans hand. De såg också helgonet mata en björn.”

I helgonens liv finns åtskilliga berättelser om lejon som kommer dem till hjälp och betjänar dem. Man kan också läsa hur rådjur räddar dem från hunger genom att ge dem sin mjölk, och hur korpar kommer med bröd till dem. De paradisiska beroendeförhållandena kom till liv igen när människans konungsliga situation återinsatte henne som präst för allt skapat.

Djuren inte bara ”ropar som i födslovåndor” med människan, de inte bara törstar efter barnaskap och befrielse (Rom 8:20–22). De är också kapabla att i helgonens och martyrernas efterföljd tränga in i den nya tidsåldern, att träda in i kyrkan och, vågar vi säga, bli gudomliga. Det finns i helgonens liv en mycket intressant berättelse som berör detta. Under förföljelserna av de första kristna vägrade lejon och pantrar att anfalla martyrerna, och djuren massakrerades med människorna. Deras kroppar kastades utanför den romerska stadsmuren. Ett mirakel inträffade: några år senare fann de kristna inte bara martyrernas kroppar intakta, utan även djurens. Deras kött var då så förvandlat att det inte längre hörde till denna värld.

Personens grundelement

Det faktum att djuren helgades samtidigt med människan säger oss inte bara att de har en själ (som kyrkofäderna säger), utan det förklarar också vad som är en persons grundelement. Adam namnger djuren. Men vad är ett namn annat än en symbol för att vara skapad? Utvälja, namnge det betyder förvandla, upphöja till en högre personlig existens. Adam var den förste herden i en närmast prästerlig mening. Herren själv utsåg honom till herde för sina får. I paradiset kände således de vilda djuren igen Adams röst och sprang honom till mötes.

I sin Himmelska liturgi/Liturgie celeste (Friant 1982) ger oss Jan Kowalevski ett annat argument för embryot till en ”person” hos djuren. Gud slöt ett förbund med Noa. Men, förefaller det, inte bara med honom. ”Gud sade till Noa och hans söner: ’Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken’.” (1 Mos 9:8–10).

”Att sluta ett förbund, vad innebär det?” undrar Jan Kowalevski. ”Det innebär att djuren också hade möjligheten att välja fritt. Man sluter inte ett förbund med dem som inte kan säga ja.”

Det var inte bara djuren som sade ”ja”. I den ortodoxa traditionen finns texter som talar om elementens fria val. I Babylons ugnar ”skämdes elden inför Treenighetens ansikte”. Arons stav grönskade och ”solen vet när den skall gå ner”. ”Allt som lever och andas skall prisa Herren.”

Vid tidens slut kommer elementen att intensifieras, de kommer att röra sig snabbare, som Nil Mirototskivy sade. Dagen kommer att förgå lika snabbt som en timme.

Ortodoxin kan med rätta vara stolt över sina kosmiska uppenbarelser. Men det paradoxala är att en ”human” behandling får djuren för närvarande framför allt i de protestantiska områdena i norr. Men i Grekland, Serbien och Ryssland är det bara helgonen och dårarna i Kristus som ännu minns hur det gick till i paradiset. Ofta förvandlas vår fromma attityd till magisk fruktan. Många absurda och skamliga myter finns fortfarande om vissa djur, ”syndabockar”. I Grekland, till exempel, såg jag en nunna som regelbundet dödade ödlor. När jag frågade henne om det, svarade hon att ödlorna nästan var ”demoner”, för en dag hade en ödla tagit sig ner i nattvardskalken. Det är märkligt, men det är faktiskt så: sedernas förbättring hänger samman med en tilltagande sekularisering, när verkligheten, smärtan, kampen försvinner, när det Andra inte längre hotar oss, inte längre attraherar oss och egentligen inte längre tas på allvar. Det skulle vara önskvärt att motsatsen gällde: att vårt goda förhållande till djuren inte berodde på människans narcissism, utan på ett medkännande hjärta, som lider med alla som lider, och som gråter över hela universums klagan.

Översättning: Malin Loman