Förnuft, tro och teologi – en intervju med kardina

I boken A Testimonial to Grace som handlar om din väg till den katolska kyrkan, beskriver du hur du tidigt drogs till filosofistudier. Hur fick Gud dig att gå från filosofi till att bli katolik?

För mig var dragningen till filosofin bara en förutsättning för religiös tro. Jag vet inte om det alltid måste vara så, men så var det för mig.

Det första stadiet var Aristoteles. Han övertygade mig om sinnenas förmåga att penetrera verkligheten. När man tänker rätt tränger man djupare in i själva verkligheten. Han hjälpte mig att se att våra idéer inte bara är subjektiva utan att de återspeglar strukturerna i världen och i uni-versum. Den så kallade metafysiska realismen hos Aristoteles var första stadiet för mig och det ingav mig förtroende för det mänskliga förnuftet.

Det andra stadiet utgjordes av Platon, som i grunden sade att det finns en transcendent ordning för vad som är moraliskt rätt och fel och att man har en ovillkorlig plikt att göra det rätta till och med när det verkar gå emot ens egna intressen. Det fick mig att börja fundera över vad den plikten kommer ifrån. Den verkade komma från något högre än mänskligheten. Vi ger inte oss själva den plikten och ingen annan kan lägga den på oss eller undanta oss från den. Det finns en absolut ordning som vi är underkastade. Detta pekade mot ett absolut Vara – ett personligt Vara som vi är ansvariga inför. Jag började tänka att det finns en Gud som ger lagen och som dömer, som vet allt vad vi gör och kommer att straffa eller belöna oss utifrån våra handlingar. På så sätt fann jag en bas i den naturliga teologin.

Sedan läste jag evangelierna och det föreföll mig som om de förkunnade allt detta och mer därtill. Uppenbarelsen som Jesus Kristus kom med var en bekräftelse på alla de principer jag hade lärt mig i grekisk filosofi. Men evangelierna innehöll dessutom tanken att Gud är kärleksfull och barmhärtig och har återlöst oss i Kristus och givit oss en möjlighet att komma tillbaka ombord, när vi halkat av däck och fallit överbord. Det här är en mycket kort skiss av vad jag försökt beskriva mer i detalj i min bok Testimonial to Grace.

Hur gick du vidare från den allmänkristna tro du beskrivit till just katolicismen?

Jag läste en hel del historia i samband med mitt studium av tidig renässans, som var mitt specialområde. Men eftersom jag behövde en patristisk och medeltida bakgrund till renässansen, måste jag läsa något av de grekiska fäderna och en hel del Augustinus och den medeltida traditionen, speciellt Bernhard av Clairvaux, Thomas av Aquino och Dante. För min avhandling arbetade jag speciellt med renässansfilosofen Pico della Mirandola, som hade sina rötter djupt nere i medeltida skolastik. Så jag kom att känna till den medeltida kyrkan ganska väl och jag var mycket tilltalad av den, speciellt av Thomas av Aquino. Jag studerade också reformationen och fick kunskaper om reformatorerna: jag läste Luther, Calvin och dekreten från konciliet i Trient. Jag fann att mina sympatier ständigt var på den katolska sidan och jag kände att det var där jag hörde hemma.

Jag stötte också på samtida katolicism genom böcker av författare som Jacques Maritain och Étienne Gilson som båda åtnjöt stor aktning vid Harvard, när jag läste där. Mina lärare uppskattade dem mycket och själv tyckte jag de var till stor hjälp när det gällde att i vår tid tillämpa kristna principer inom olika områden, från estetik och hela vägen till politik och internationella frågor. Jag tyckte de var ljusbärare.

Sedan bodde jag i Cambridge (Mass.), som vid den tiden och kanske fortfarande, är en mycket katolsk stad. Den katolska kyrkan hade ett grepp om folk, som ingen protestantisk kyrka verkade ha. Folk gick på gudstjänsterna i stora skaror och gick till bikt och kommunion, tacksä-gelsebön. De deltog i gudstjänsterna i Stilla veckan och så vidare. På många sätt attraherades jag också av liturgin. Så det var en kombination av alla dessa faktorer som ledde mig in i den katolska kyrkan, utan att jag för den skull hade mycket personlig kontakt med några enskilda katoliker. Jag hade inga nära vänner som var praktiserande katoliker. Det var ett slags ensamsegling. Senare upptäckte jag att andra gjorde samma resa, fastän jag inte förstod det då.

Hur reagerade din familj på din konversion till katolicismen?

Jag trodde att jag förberett dem väl eftersom jag låtit dem förstå vad jag läste och arbetade med. Men det kom som något av en chock för dem när jag skrev till dem att jag hade planer på att bli katolik. Deras svar var: ”Kom hem och låt oss diskutera saken.” Så jag reste från Cambridge till New York och diskuterade det hela med min far. Jag tror han insåg att jag hade tänkt igenom det hela noggrant: att det inte bara var en snabb tillfällig hänförelse, utan att det var ett steg som jag hade goda grunder för. Så till sist sade han: ”Du är vuxen och du fattar dina egna beslut. Det är inte de beslut vi tycker är riktiga, men du har rätt att följa ditt eget omdöme i dessa frågor.” Och jag sade att för mig var det en samvetsfråga.

Som jesuit undervisade du i filosofi vid Fordham University. Vad fick dig att fundera på att bli lärare i teologi?

Som med det mesta andra gjorde jag det för att man bad mig göra det! När jag läste teologi på mitt andra eller tredje år vid Woodstock College, tror jag det var fader Gustave Weigel som kom till mig och sade: ”Svara inte direkt, du måste tänka över det här, men vi vid Woodstockfakulteten tänker säga till provinsialen att vi rekommenderar att du får studera teologi och undervisa i teologi senare, troligen vid Woodstock. Men vi vet att din uppgift nu är att undervisa i filosofi. Så tänk på saken.” Jag svarade att jag inte behövde fundera. Jag skulle vara överlycklig att få fördjupa mig i teologi, för det är mitt första och största intresse. Så de talade med provinsialen om mig och han tog fasta på deras rekommendationer. Efter det visste jag att jag skulle skickas att studera teologi sedan jag avslutat min examen.

Den bok du kanske är mest känd för är Models of the Church. På vad sätt skulle den se annorlunda ut om du skrivit den idag?

Jag har just sett över boken, och jag skulle nog stå fast vid praktiskt taget allt som står där. I viss mån kanske den återspeglar sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, eftersom jag skrev det mesta vid den tiden. Det fanns en hel del oro i kyrkan efter Andra Vatikankonciliet och vi visste inte hur långt reformerna skulle gå och hur många historiska förändringar det skulle bli. Så boken har en viss öppenhet mot radikalare förändringar eller förändringar som jag kanske trodde skulle äga rum, men som uteblivit. Bortsett från det reflekterar nog boken lite av den tidens motstånd mot institutioner, även om jag inte i grunden var motståndare till institutionen. I mitt kapitel ”Kyrkan som institution” betonar jag att kyrkan är och måste vara en institution. Den har en institutionsstruktur som den måste vidmakthålla. Men det jag tryckte på var att institutionen inte är till för sin egen skull, och det vill jag fortfarande hävda. Institutionen är till för det andliga livet och för heligheten och är inget mål i sig själv.

Hur skulle du beskriva teologens roll i dagens synnerligen sekulariserade samhälle?

Teologen försöker alltid se hur kyrkans tradition kan anpassas så att den kan tala till människor i dagens kultur. Men det betyder inte nödvändigtvis att man omfattar de dominerande föreställningarna i dagens kultur. Man måste granska varje tids värderingar och acceptera det som är bra och förkasta det som är dåligt.

Utifrån mina kunskaper i kyrkohistoria skulle jag säga att de största misstagen har inträffat när kyrkan anpassat sig för mycket till den rådande kulturen och återspeglat dess värderingar och tenderat att tona ned Evangeliets klarhet. Så teologens uppgift är att vara mycket kritisk och att vid somliga tillfällen gå motströms, det som Ignatius skulle kalla agere contra. När man märker att utvecklingen går stick i stäv med evangeliet, så måste man som Ignatius av Loyola säger, röra sig i motsatt riktning. Under min yrkeskarriär har jag ofta varit kritisk mot det som enligt mitt förmenande utgjort de största farorna i dagens värld. Ibland har faran bestått i att man inte varit tillräckligt öppen och suttit fast alltför mycket i gamla traditioner, tänkesätt och handlingsmönster. Den motsatta faran hotar oss idag när vi tror att allting står öppet för vem som helst. Vi måste vara noggranna med att betona vad som är bestående och universella sanningar. Den synpunkten har jag försökt framhålla i mina nyare verk.

När du blev utnämnd till kardinal slog du fast att äran också tillkom amerikansk teologi i allmänhet. Vad skulle du säga är typiskt för amerikansk teologi?

Det är svårt att göra en sammanfattning, men jag tror att amerikansk teologi har gjort en del utmärkta saker. Inom områden som positiv historisk vetenskap, som bibelstudier har Amerika kommit med enorma bidrag genom exempelvis Joseph Fitzmayer och Raymond E Brown. I systematisk teologi har vi i allmänhet inte varit så duktiga, men ämnet har utvecklats betydligt.

Amerika bidrog med en hel del under Andra Vatikankonciliet. Kanske var vårt främsta bidrag som land att USA:s biskopar satsade sitt inflytande och ställde sig bakom deklarationen om religionsfrihet. Men vi bidrog också mycket till diskussionerna om ekumenik genom vad exempelvis folk som Gustave Weigel skrivit. Det var faktiskt mina två mentorer Gustave Weigel och John Courtney Murray, båda från Woodstock, som fick mig att bli intresserad av ekumenik och religionsfrihet. På de områdena har det rört sig framåt inom amerikansk teologi. Katolsk ekumenik började först i Europa, speciellt i Frankrike, Tyskland, Belgien och Holland. Men vi hakade på i Förenta staterna och på många sätt gick det snabbare här eftersom det fanns mindre av gammal fientlighet mellan kyrkorna. På det personliga planet kom vi väl överens med folk som inte tillhörde vår gemenskap. Vi är mycket nära vänner över samfundsgränserna och det har underlättat för ekumeniska överenskommelser, som haft mycket svårare att komma till stånd i Europa.

Ett tredje område vid sidan om ekumenik och religionsfrihet skulle kanske vara vår forskning om ekonomi. Vår egen erfarenhet av det fria marknadssystemet är ganska olik den sorts kapitalism som man kritiserade i en del 1800-talsdokument. Den så kallade Manchesterliberalismen anklagades till exempel för att tillåta att allt dikterades av profithunger. Det som Michael Novak kallar ”andan i demokratisk kapitalism” måste tas på stort allvar som ett element i den ekonomiska utvecklingen, i motsats till en viss typ av välfärdsstat. I en del av sina dokument har Johannes Paulus II visat förståelse för sådana utgångspunkter. Kanske har han varit något påverkad av den relativt framgångsrika amerikanska ekonomin.

Inom vilket område uppfattar du att de katolska teologerna i USA är mest polariserade?

Polariseringen är tydligast när det gäller graden av anpassning till den rådande kulturen. De mer konservativa betonar i högre grad att man ska behålla kyrkans ärevördiga traditioner, de som sträcker sig bakåt i tiden både genom århundraden och millennier. De ser dem som något heligt och oföränderligt. I den amerikanska mentaliteten å andra sidan ligger tanken nära till hands att vi kan förändra nästan allt vi vill förändra. Här skulle man kunna säga att det står mellan heligt och sekulariserat. Hur många av traditionerna är verkligen heliga och får inte brytas? Hur många av dem vilar på själva uppenbarelsen, på en gudomlig lag eller en gudomlig uppenbarelse? Och hur många av traditionerna är sådant som Gud har lagt i våra händer så att vi kan ändra dem som det passar oss? Det här problemet skär igenom dogmatik, moralteologi och liturgisk teologi och är den största källan till polarisering i den amerikanska kyrkan idag.

Ser du någon väg ut ur en sådan polarisering?

Först och främst måste vi lyssna på varandra och sätta oss ned och tala med varandra på ett civiliserat sätt. Jag beklagar att en del bär sig sekteristiskt åt och förskansar sig i den ena eller den andra ytterligheten och antingen blir liberala katolska reformister eller verkligt benhårda konservativa. Sedan tenderar de att mest skjuta på varandra från respektive skyttegrav. Detta är ohälsosamt för kyrkan. Vi måste odla en anda av enhet mellan katoliker och försöka förstå varandras ståndpunkter och lära av varandra. Det är det jag hoppas på.

Utifrån vad du nyss sade, vilken roll spelar avvikande åsikter i kyrkan idag?

Avvikande åsikter har sin plats men den är marginell och bör inte vara det första man tänker på. När vi hör ordet ”auktoritet” idag associerar vi alldeles för lätt till ”missbruk av auktoritet”. Vi tänker ofta på auktoritet som något som i allmänhet missbrukas, vilket inte är sant, åtminstone inte i en kyrka där auktoriteten har fått en speciell nåd och karisma från Gud. Rent allmänt måste man lita på kyrkans auktoritet. Att vara katolik är att lita på påvens och biskoparnas ledarskap.

I vissa enstaka fall kanske de säger något som vi tycker är mycket svårt att acceptera utifrån våra egna ärliga övertygelser. Här måste vi tänka över våra egna positioner i ljuset av vad auktoriteten har sagt och, om möjligt, försöka förstå skälen till att auktoriteten talar som den gör och utgå från att det finns goda grunder för det. Men det kan hända att vi med bästa vilja i världen inte på allvar kan övertyga oss om att detta är rätt. Om så är fallet blir vi oundvikligen oliktänkande. Men jag tror att vi måste vara ödmjuka och inse att vår egen åsikt inte nödvändigtvis är sista ordet i saken. Och kanske kyrkan har en visdom som vi kan lära oss av. Så vi ska inte sätta upp oss själva som ett slags alternativt läroämbete.

Jag tycker också att det är olämpligt att inom kyrkan organisera sig politiskt mot påven, biskoparna och andra auktoriteter och försöka sätta press på dem genom att exempelvis dra in fondmedel, sätta helsidesannonser i tidningar eller kalla till presskonferenser för att föra fram en alternativ åsikt, som är ens egen, och sedan säga att folk lugnt kan rätta sig efter den trots att läroämbetet säger annorlunda. I stället ska man närma sig frågorna genom att påpeka för auktoriteterna varför man inte är överens och kanske diskutera sina ställningstaganden med kolleger inom teologin, men inte gå ut med offentliga uttalanden eller tala om offentligt varför man har en avvikande uppfattning som om man fördömde den kyrkliga auktoriteten.

Känner du det som om offentliga uttalanden som dessa motverkar sitt eget syfte?

Ja, de motverkar sitt eget syfte och är oförenliga med kristen ödmjukhet. Jag tror verkligen att Kristus har anförtrott kyrkan åt dess herdar och det blir väldigt svårt för dem att leda kyrkan om de endast kan säga sådant som folk håller med om. De måste kunna undervisa och läroämbetet måste respekteras. Detta är en del av vad det innebär att vara kristen och katolik som jag ser det.

Om vi nu går in på ett mer personligt plan. Hur påverkar din bön dina teologistudier?

Jag tror att man som teolog måste be över det man tänker. Jag tycker det är intressant att man för att bli kyrkolärare eller kyrkofader måste ha något slags helighet. Endast helgon blir kyrkolärare och kyrkofäder, eftersom de existentiellt står så nära Gud. Och sådant måste odlas genom ett intensivt böneliv. Lex orandi måste vara källan till lex credendi: bönens lag bygger upp trons lag, enligt Prosper av Akvitaniens berömda yttrande. Detta gäller i någon mån den privata bönen och det gäller förvisso den gemensamma bönen i kyrkan. Så teologen måste delta i kyrkans böneliv och själv bli en bedjande person för att kunna tänka Guds tankar, som vi teologer försöker göra. En teolog som inte ber skulle knappast kunna vara en god teolog.

Till sist, hur tror du att utnämningen till kardinal kommer att förändra ditt liv?

Jag måste se vilket ansvar man lägger på mig. Eftersom jag är 82 år, är det troligt att utnämningen till kardinal till största delen är en hedersutnämning, som bekräftar att det jag har åstadkommit har uppskattats av den universella kyrkan och i synnerhet av Rom. Kanske ger utnämningen lite mer tyngd åt det jag skrivit. Men jag vet inte om jag kommer att bli speciellt indragen i nya ansvarsområden, om jag måste åka till Rom på möten. För ögonblicket skulle jag tro att det är en öppen fråga. Jag skulle vilja fortsätta att undervisa och föreläsa och skriva som jag gjort de senaste årtiondena. Så jag kanske får vara ifred och fortsätta med den sortens arbete, liksom en del andra kardinaler som varit teologer fått göra.

Artikeln som helhet är hämtad ur tidskriften America, 5 mars 2001.
Översättning:Yylva-Kristina Sjöblom