En mogen tro

Individens tro går igenom en del radikala förändringar under olika etapper i livet. På ett märkligt sätt återspeglas dessa stadier i kyrkans historia på dess väg mot mognad.

Barnets tro är spontan och oreflekterad. Barnet är av naturen troende och söker en skyddande omgivning där det omges av välvilliga makter. Barnet tar spontant till sig tanken på himmelska krafter som tar hand om det. Eftersom barnet inte får några allvarliga utmaningar utifrån behöver det inte tänka kritiskt. Barnet blandar ihop myt och verklighet, illusion och äkta insikt och blir lätt offer för vidskeplighet.

När barnen växer till ungdomar vaknar den kritiska förmågan. Unga människor behöver hävda sig som individer och är ofta negativt inställda till auktoriteter. Å andra sidan kan deras överflödande vitalitet om den kopplas med en stark tro, höga ideal och en brinnande önskan att förändra världen inspirera dem till att åstadkomma storverk för Gud. Men ungdomens tro har sina baksidor. Den är ofta för egoistisk, självsäker och ungdomarna är mer kritiska mot andra än mot sig själva. Det behövs den förödmjukelse som erfarenheten ger för att man ska upptäcka värdet av lidande, offer och underkastelse. Ungdomarnas tro måste bli mindre självsäker innan de kan ta emot de värden som andra kan förmedla.

En mogen tro är en tro som har kommit över ungdomens ytliga entusiasm och barnets naiva lättrogenhet. Genom livets kärva realiteter har den som har en mogen tro lärt sig att det onda finns och kommer att finnas kvar, att mänsklighetens ideal och ansträngningar är kortsynta och tveeggade även om de är aldrig så välmenande. En mogen tro är riktad mot Gud och hans mysterium snarare än mot mätbara värden. En mogen tro är rustad att möta tragedier, minskade krafter, lidande och död.

För en generation sedan gick den katolska kyrkan i det här landet snabbt från barndom till ungdom och är nu kallad till full mognad. För trettio år sedan var amerikansk katolicism passiv och okritisk; den var en nedärvd tro i isolerade etniska grupper i en ghettosituation. Vid slutet av 1930-talet började kyrkan kliva ur sitt skal och komma i kontakt med omgivningen. Oredan under andra världskriget med uttagningar till militärtjänst gjorde att de amerikanska katolikerna drevs in i huvudfåran i amerikanskt liv. Intelligentian stödde thomismens renässans. Katolsk högre utbildning växte explosionsartat. Många konverterade och präst- och ordenskallelserna flödade. Katolikerna var övertygade att deras kyrka hade svar på varje problem.

På 1960-talet verkar vi ha gått in i en ny era. John F Kennedy och Johannes XXIII manade, var och en på sitt sätt, katolikerna att överge sin alienation och påstådda överlägsenhet och ta på sig sina samtidas hopp och glädje, oro och rädsla. I stället för att fördöma världen började katoliker nu studera sina egna tillkortakommanden. De kände sig tvungna att lyfta fram allt barnsligt, skumt och anakronistiskt och korrumperat i deras eget arv. Medan de försökte förändra världen som Kristus vill, såg de att de måste förändra sin egen bild av Kristus i enlighet med de mest krävande normerna för modernt kritiskt tänkande.

Att förena traditionell katolicism med det moderna sekulariserade samhället har visat sig vara mycket svårt. Traditionell katolicism kräver att vi ska underordna oss auktoriteten, att vi ska finna den fulla sanningen i ett begränsat antal heliga källor, att vi ska hålla oss till det trosarv som sammanställdes för århundraden sedan. Nutidsandan kräver att vi tänker kritiskt, att vi ska vara beredda att förändras och ändra våra tankegångar, att vi ska vara mottagliga för varje grupp människor. Kan dessa två mentaliteter förenas i en och samma individ? Kan en människa acceptera kyrkans auktoritativa krav och ändå gå in i dialog med andra religiösa grupper och sekulära kvasireligioner? Psykologiskt är det svårt att förena dessa två ståndpunkter.

Många människor frestas att välja mellan tro och förnuft, kyrka och värld, tradition och modern mentalitet. Men Gud kallar oss att försöka få dessa motpoler att bilda en ny syntes. Som trons människor får vi inte låta ett uns av evangeliet gå förlorat. Som moderna människor måste vi lösgöra evangeliet från varje föråldrad syn på världen och varje kulturellt betingad ideologi. Dagens kristna behöver inte se på världen som en gammal israelit eller en medeltida Aristotelesanhängare. En mogen tro är tillräckligt ödmjuk för att kritisera sig själv och lära från dagens vetenskap. Genom att ständigt dö från sina tidigare formuleringar, dyker den troende människan allt djupare in i Guds mysterium.

Artikeln som helhet är hämtad ur tidskriften America, 5 mars 2001.

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom