Den svåra skuldfrågan

Man talar om skuld igen. För inte så länge sedan förknippades skuld närmast med hur man skulle kunna undanröja osunda skuldkänslor. Att skuldbegreppet aktualiserats idag beror kanske på att vi obönhörligt närmar oss historiens moraliska bokslut över det blodiga 1900-talet.

Trots det obehag som fenomenet skuld väcker tycks vi människor både attraheras av och ständigt återvända till skuldfrågan. Ord som ”skyldig”, ”skuldhärva” och ”skuldfälla” kan få oss att rysa, beroende på vems skuld det är fråga om. Eller smaka på uttryck som: ”vänsterns moraliska skuld” i samband med ”socialismens högar av lik”, ”det tyska folkets gemensamma skuld” i bakvattnet efter nationalsocialismens förintelseläger, och ”de fattiga ländernas skuld(börda)” till de rika länderna!

Att närmare utreda skuldposterna i 1900-talets moraliska bokslut är inte i första hand min uppgift. Det får andra göra som inte haft ett vuxenliv på 1900-talet. Inte heller består jag här med en exakt definition av skuld. Min huvudambition är i stället att anlägga ett straffrättsligt perspektiv på skuldfrågan och därigenom belysa grundvalarna för rätten.

Ordet skuld

Låt oss börja med några etymologiska rottrådar från ordet ”skuld”. Ursprunget till det tyska, ”Schuld”, det engelska ”guilt” och det svenska ”skuld” utgörs av ett gemensamt germanskt ord som är besläktat med ”förpliktelse”, ”skyldighet” eller ”orsak”. Verbet ”skall – skola” har samma härledning.1 Ordet ”orsak” hör närmast samman med ordet ”ur-saka”, ”ursaekia sik” på fornsvenska, dvs. ”ursäkt”, att ursäkta sig eller förklara sig oskyldig till saken. Det juridiska skuldbegreppet föregår således det mer ”fysiska” och neutrala.2 Också grundbetydelsen av ordet ”kausalitet” ligger nära det processrättsliga begreppet ”saken”. ”Skuld”, ”orsak” och ”kausalitet” utgår följaktligen ursprungligen från något slags personligt ansvar för ett visst förväntat händelseförlopp, som i sin tur formulerats av någon juridisk eller moralisk instans. ”Skyldighet” respektive ”skuld” refererar närmast till två olika utgångspunkter för intresset att beskriva verkligheten: antingen hyser man en förväntan om ett visst ännu inte inträffat resultat och frågar sig vem som har skyldighet att åstadkomma det förväntade resultatet eller också har man ett resultat av någon gärning framför sig och frågar vem som har skuld till att det förväntade resultatet uteblivit.

Skuldhärvan

Principen om att skuld är en nödvändig förutsättning för allt straffansvar betraktas ofta som en hörnpelare i en rättsstat. Samtidigt har skuldbegreppet ansetts vara mycket svårt att begripa och förklara. Detta gäller inte bara i den juridiska litteraturen. Detta har inte hindrat tyska jurister att behandla ämnet. En mäktig flod av tysk straffrättslig juridisk litteratur om Schuld har följaktligen vällt fram under de senaste 100 åren. Denna flod har i sin tur orsakat väldiga avlagringar i juridiska bibliotek över hela världen. Följande citat ur en tysk medicinsk tidskrift inleder skuldfrågans behandling i en berömd tysk straffrättsteoretisk avhandling från 1994:

” … med skuldfrågan berör man inte bara synnerligen svåra problem inom filosofi och psykologi utan en uppenbarlig härva av stridsfrågor som under decennier hopat ett oöverskådligt berg av litteratur. Allt som tänkas kan har redan sagts utan att någon förståelse uppnåtts.”3

Också när skuldfrågan behandlas i svenska brottmålsrättegångar är det vanligt att börja med att betona hur principiellt svår skuldprövningen är. Allmänhet och massmedier har på senare tid reagerat starkt inför osäkerheten och beslutsvåndan inför hanteringen av skuldfrågan i ett antal omtalade fall av brottsligt dödande. Bland flera sådana kända brottmål under 90-talets senare del i Sverige behöver man bara erinra sig Klippanmålet från 1996: En yngling förföljde springande – efter att ha satt på sig en nazistisk armbindel – en afrikan och högg med stor kraft en s.k. butterflykniv in i afrikanens hjärta. Hovrätten förklarade ynglingen inte vara skyldig till uppsåtligt dödande utan endast till oaktsamt dödande. Han ansågs nämligen inte avsett att eller ens haft insikt om att hans gärning skulle innebära afrikanens död. Hovrättens beslut i uppsåtsfrågan väckte en storm av protester. Visserligen korrigerade Högsta domstolen domen, men eftersom vi i princip har ett tvåinstansförfarande i Sverige, låg förvirringen i skuldfrågan i öppen dager.4

Jag måste erkänna att både skuldfrågan och de tyska juristernas verk om denna har fascinerat också mig. Kanske mest för att skuldbegreppet, detta straffrättens mest centrala begrepp, har gäckat den moderna straffrättsvetenskapens ansträngningar. En konsensus om att projektet på något sätt runnit ut i sanden verkar vara etablerad sedan de sista 15 åren, åtminstone i den tyska straffrättsliga doktrinen, som fortfarande hyser spjutspetsarna på området.5

Föreställningarna om de närmast oöverstigliga svårigheterna tycks ha uppstått under de senaste 100 åren. Det finns nämligen inte särskilt många spår av dessa problem i den tidigare straffrätten, något som faktiskt underlättar analysen av ”skuldhärvan”. Den första tråden i ”skuldnystanet” leder följaktligen bakåt till tiden för den ”moderna” straffrättsdogmatikens – eller straffrättsvetenskapens – födelse. Denna straffrättsliga via moderna har i sin tur rötterna i upplysningsprojektet som accelererat allt hastigare sedan början på 1700-talet.

Det klassiska skuldbegreppet

Det är av naturliga skäl inte lätt att på några få rader skildra en straffrättslig skuldmodell som av sina egna företrädare beskrivs som en härva. Det enda alternativet är att återge huvuddragen i modellen inklusive de motsägelser som denna innehåller. Åtminstone kan den förvirring som råder på området därigenom åskådliggöras. Med dessa förbehåll tecknas här följande översikt av det ännu i dag i Skandinavien härskande klassiska skuldbegreppet från förra sekelskiftet:

Stommen skapas av preferensen för det empiriskt fastställbara, värdeneutrala och ”objektiva”. Ansvar skall primärt grundas på ett ”objektivt” orsakande i stället för den personrelaterade, ”subjektiva” och värdeladdade skulden. Ansvarsprövningen antas därför bestå dels av ett ”objektivt” tillräknande på grund av kausalitet, dels av ett ”subjektivt” tillräknande på grund av skuld. Det ”objektiva” tillräknandet skall visa på ett naturvetenskapligt orsakssammanhang mellan gärning och gärningsperson. Denna prövning måste göras före skuldprövningen i ansvarsprövningen. Skuldprövningen utgör ansvarsprövningens sista moment, och syftar till att fastställa gärningspersonens psykiska element. Skulden tänks finnas i huvudsakligen två former: uppsåt eller oaktsamhet. Under 1900-talets gång har emellertid gränsen mellan vad som är den objektiva respektive subjektiva delen av tillräknandet kastats om många gånger. Den härskande läran i tysk straffrätt, ”finalismen”, går ut på att prövningen av de subjektiva elementen skall ingå i något slag av objektivt tillräknande. Det enda som därmed utgör ”egentlig” skuld är det slutliga värdeomdömet, dvs. att en person åläggs skuld. Skuldprövningen tänks som en ren normativ verksamhet. Finalisterna har emellertid inte lyckats förklara vad som skiljer fastställandet av skuld från det slutliga utdömandet av ansvar i domen. Varför någon kan klandras för oaktsamhet – eller vad objektivt tillräknande eller uppsåt är – förklaras inte vare sig i den klassiska eller den ”finalistiska” modellen. Utbudet av blandformer av den finalistiska och klassiska modellen är oöverskådligt.

Skuldbegreppet i en återvändsgränd?

Ett antagande att ”skuldhärvan” har sina rötter i kontroversen om människans frihet verkar vara näraliggande. En deterministisk människosyn, där människan saknar handlingsfrihet, ger inget utrymme för personlig skuld. Inte heller för försoning baserad på något slags ånger eller ”återvändande” från den skuldbelagde. Determinismen beskrivs ofta som mer eller mindre mjuk, alltefter de grader av handlingsfrihet som ändå ingår i den särskilda varianten. Här särbehandlar jag inte alla dessa nyanser av determinism som utvecklats under 1900-talet.6 Alla tycks nämligen utgöra icke övertygande försök att göra determinismen indeterministisk i olika mån, utan att uppge den förra positionen.

Skuldprincipen har djupa historiska rötter. Man har försökt att i olika omgångar framkalla bilden av en hednisk uråldrig romersk och/eller germansk rätt som inte kände till fenomen som handlingsfrihet och skuld. Självklart har en viss utveckling av dessa företeelser skett i spåren på personbegreppets utveckling. Men redan ett ytligt studium av å ena sidan källorna till den äldsta rätten, och å andra sidan behandlingen av dessa källor de senaste 100 åren, ger ett massivt intryck av att källorna har pressats in i en prokrustesbädd av idéer från förra sekelskiftet. Hos både sekulariserade och kristna finns tvärtom en slående enighet om människans handlingsfrihet och därmed om skuldens betydelse.

Determinismen har sina rötter i upplysningsprojektet, främst i dess senare utveckling under 1800-talet och första delen av 1900-talet. Man gjorde sig en världsbild som var, såsom von Wright uttrycker sig, mekanistisk-deterministisk.7 Dessa föreställningar nådde sin höjdpunkt i straffrätten ungefär vid mitten av 1900-talet.8 Straffrätten skulle närmast fungera som ett behandlingssystem för samhällsfarliga individer och beteenden. Främst genom påverkan från Newton och Descartes utvecklades tanken att den gällande rätten skall baseras på de minsta delarna, ”atomerna” i rättssystemet. Dessa skulle utgöra en ”… absolut säker och odisputabel sanning – ett s.k. axiom”.9 Metoden, som skulle länka rättsatomerna till den gällande rätten, utgjordes av en noggrann logisk operation. Bortsett från den värdering som axiomet i sig självt innehöll, framställdes rätten då som ett slutet matematiskt och mekaniskt system.

Sin klaraste utformning fick detta synsätt i förberedelsearbetet för reformen av den svenska strafflagen från 1800-talets mitt. Professor Thyrén från Lund fick i stort sett ensam detta uppdrag. I stora drag skulle strafflagen omstöpas efter tysk och italiensk förebild till ett instrument för behandling av samhällsfarliga individer. Betecknande nog föreslogs ett namnbyte till ”Skyddslag”. Det slutliga namnet ”Brottsbalk”, som antogs under 1960-talet, var en kompromiss. Skuldbegreppet började i stort sett samtidigt utmönstras ur hela den straffrättsliga litteraturen. Teoretiska byggnadsverk med hisnande komplexitet utvecklades under 1900-talet, särskilt i den tyska jurisprudensen, alla mer eller mindre i avsikt att frigöra skulden från människans handlingsfrihet och omdefiniera skuld och ansvar till någon form av objektiv fysisk kausalitet.

Den optimistiska förväntningen på att en (natur)vetenskaplig tydligt definierad kausalitet skulle kunna ersätta skulden infriades dock inte under de följande decennierna. Behandlingsideologin som underbyggde Brottsbalken, havererade också mer eller mindre under den senare delen av 1900-talet främst på grund av brist på tydliga resultat. I stora delar av praxis fick aldrig den mekanistiska skuldmodellen ens ett riktigt fäste.10 Förmodligen har man helt enkelt, som en följd av detta praxiskriterium, i svenska straffrättsvetenskapliga kretsar vid 1990-talet börjat återvända till skuldbegreppet och frihetsbegreppet.

Till skillnad från 1900-talets första del finns däremot idag ingen tydlig härskande lära om människans handlingsfrihet och personliga ansvarsvillkor bland straffrättsteorierna eller ens i lagförslagen. Man använder sig av otydliga föreställningar om en given proportionalitet mellan straff och brottslig gärning, utan någon egentlig teoretisk grund. Den tongivande straffrättsteoretikern i Skandinavien, professor Nils Jareborg i Uppsala, som bekänner sig till en form av mjuk determinism, är just den som stått bakom skuldbegreppets återkomst i svensk straffrättsteori. Hela vår lagstiftning om de olika straffen och deras verkställighet är byggd på en kompromiss mellan en mängd olika läror som ibland till och med är direkt motsägande. En sådan teoretisk miljö befordrar naturligtvis inte förståelsen för straffrättens kärnfrågor.

Ger sunt förnuft företräde åt skuldprincipen?

I den så kallade Common sense-filosofin får praxiskriteriet ett stort utrymme. I Reids tappning under 1700-talet var ”det sunda förnuftets filosofi” ett försvar för den ”vardagliga verklighetsförståelsen” mot skepticismen, främst med Hume som företrädare och Descartes i bakgrunden.11 Allra längst bak i historien finner vi naturligtvis en del gamla greker, som är invecklade i samma strid. Om vi går till 1900-talet finner vi att Moore, den analytiska filosofins grand old man försvarade en modernare variant av common sense, som ungefär gick ut på att om filosoferna hävdar något som strider mot det sunda förnuftet så har filosoferna helt enkelt fel. Moore förfäktar t.ex. att det är sant att han verkligen har fötts vid en viss tidpunkt i det förflutna. Mot det skall ställas skeptikern Descartes vånda inför sin egen existens. Åsikten att inget är givet och att allt är osäkert menar Moore alltid kommer – på grund av sin bristande realism – i konflikt med sig själv.

Praxiskriteriet och de teoretiska problemen skulle kanske i och för sig kunna vara skäl nog för att förkasta de mekanistiskt-deterministiska teorierna, och ge dessa skulden för den ”härva” det klassiska skuldbegreppet utgör. Men detta vore trots allt att dra för stora växlar på det sunda förnuftet. Två slutsatser tycker jag ändå att man kan dra utan risk att gå för långt: För det första är det mera sannolikt att det är något allvarligt fel på straffrättsdogmatikens utveckling från och med slutet av 1800-talet fram till sekelskiftet än att ”skuldhärvan” i straffrätten skulle indikera utvecklingen av en djupare insikt. För det andra har enkla teorier företräde framför de svåra, åtminstone framför de motsägelsefulla.

Det är dessutom viktigt av andra skäl att föra argumentationen vidare. Även om företrädarna för de svåra teorierna har förlorat många viktiga fältslag, har de knappast förlorat kriget. Böckerna i straffrätt som används i juridikundervisningen talar här sitt entydiga språk. Ännu viktigare än en viss teoretisk eftersläpning i juridikundervisningen, är att konsekventa konsekvensetiker och determinister, som professor Torbjörn Tännsjö eller den berömde professor Singer, i dag får ett betydan-de utrymme i många vetenskapliga sammanhang. Deras inlägg tas emot med ett slags skräckblandad förtjusning.12

Ett argument som Tännsjö använt sig av är att hänvisa till den s.k. värstingseglatsen. Experimentet kan ses som ett av de få påvisbara riktigt lyckade resultaten av kriminalvård baserat på en renlärig behandlingsideologi. I återfallshänseende hävdade sig nämligen värstingseglatsen väl.13 Allmänpreventiva argument för skuld och straff vill han bortse från, eftersom de inte har något avgörande empiriskt stöd. Tännsjö menar att man därför inte behöver begrepp som skuld och försoning, om avsikten med begreppen inte syftar på primitiv hämnd. I förlängningen till en kriminalvård uppgjord efter en ren lyckokalkyl kan kemoterapeutica också tänkas användas av både förövare och offer. Enligt min mening måste man faktiskt ge Tännsjö rätt i detta avseende: Är det fråga om att maximera nytta eller lycka, måste skuldprincipen grundas på något mer än teoretiska och praktiska problem för determinismen, kaoshot i straffrättsteorin eller preventionsargument, även om praxiskriteriet ger skuldprincipen och enkla skuldteorier ett visst företräde.

En enkel skuldmodell

Utvecklingsoptimisten Niklas Luhmann är en särskilt tung och svårläst tysk rättssociolog. När han skall förklara skuldbegreppet lämnar han emellertid sin vanliga svårighetsnivå och förklarar utan större omsvep att skuld ursprungligen är ett slags uppfinning av några urtida judiska samhällsingenjörer för att kunna identifiera och operera bort samhällsskadliga beteenden från samhällskroppen utan att skada denna. En sådan operation skulle vara förutsättningen för resocialisering och försoning i vidsträckt bemärkelse.14 Luhmann låter också sitt skuldbegrepp indirekt utgöra basen för hela rätten.15

Enkelheten i denna modell består givetvis inte i att det kan vara mycket svårt att tolka bevisläget eller det rättsliga läget i vissa svåra fall. Och enkelheten kommer inte av sig själv: det finns en grundläggande implicit premiss i nyckelbegreppet, som innebär att människor ”kan” göra det som förväntas. I vanligt språkbruk brukar denna förmåga kallas valfrihet. Ibland används istället handlingsfrihet. I allt väsentligt är dock betydelsen densamma. I alla mänskliga gemenskaper där skuldbegreppet används, förutsätts personerna kunna utöva någon form av sådan frihet. Ett nyckelbegrepp för skulden, enligt denna modell, blir följaktligen vad som kan begäras av medborgarna. Ingen kan anses skyldig för en gärning, om han eller hon inte kunde göra något annat. I dagens straffrättsdogmatik är detta en ofta använd definition av skuldprincipen.

Att fastställa skuld och/eller skyldigheter, och sanktionera sådana krav, är enligt detta enkla synsätt det vanligaste sättet att styra vilka förväntningar eller, om man så vill, vilka krav som olika mänskliga gemenskaper tänker sig kan och skall ställas på de enskilda medborgarna i olika situationer. Det är klart att skuldfrågan därför i stora drag kommer att röra sig om i vilken grad gärningspersonen kunnat styra sin gärning. Eller med andra ord om gärningen var avsiktlig, utförd som en biavsikt eller bara var en obetänksamhet. I tillämpliga delar skulle detta också kunna gälla för moralisk skuld, även om gränserna mellan skyldig och icke skyldig liksom sanktionssystemens omfattning i de olika ansvarstyperna, oftast torde vara otydligare.

Värderingsarvet

Att fastställa skuld konstaterades i början av dessa rader vara att i negativa termer beskriva en icke infriad förväntan på något positivt, och att människor i allmänhet kan uppfylla dessa förväntningar. Anta alltså att skuldprincipens underlag på detta sätt består av en mer eller mindre sammanhängande uppsättning värderingar, uttryckta i dessa förväntningar. I linje med detta kan rätten i sin helhet med Luhmanns uttryckssätt definieras som ett socialt systems struktur som vilar på kongruenta generaliseringar av en normativ förväntansgrundval.16 En given slutsats är att om värderingsunderlaget upplöses, blir det fritt fall för straffrätten.17 En bred enighet i alla länder finns därför också om att vidmakthålla något slags fasthet i denna kärna.

Två olika huvudvägar, ofta knutna till två vitt skilda världsbilder, används för att slå vakt om ”förväntansgrundvalen” i straffrätten.

Den ena går ut på att förlita sig på en närmast oföränderlig värderingskärna som är oberoende av alla kulturella, politiska eller liknande förändringar. Denna normkärna ges överhöghet i förhållande till annan rätt. En sådan absolut ”superrätt” brukar kallas naturrätt. Förhållandet är närmast givet i samhällen med gemensamma, fasta och bestående värderingar. Ett närmast oöverskådligt antal varianter förekommer. Det andra vägvalet leder till försök att förankra rätten i olika relativa normtyper. Exempelvis kan det röra sig om fasta konstitutioner, som i USA eller andra grundlagsliknande normer. Dessa lösningar brukar kallas rättspositivistiska och finns företrädesvis i pluralistiska samhällstyper. Även här är variationerna och kombinationerna med naturrättsliga element legio. Upplysningsprojektet har starkt befrämjat denna form av rättspositivism.

Naturrätten kan tyckas kräva lojalitet med, respektive bekännelse till, ett visst normkomplex. Dock är det (givetvis) inte fråga om ett normsystem i form av en ren maktpålaga. Alla former av naturrätt förutsätter någon form av bred konsensus, både i tid och rum. Man skulle t.o.m. kunna se obundenhet vid tillfälliga maktyttringar som naturrättens styrka respektive rättspositivismens svaghet. Problemet för naturrätten är i stället att den förutsätter ett fast och givet värdekomplex i ett samhälle. I ett genomfört pluralistiskt samhälle blir den en anomali.

Rättspositivismen har djupa rötter i föreställningar från den tidiga renässansen om den tryckta boken eller skriftens höga ställning.18 I dagens kommunikationssamhälle har vi ett mer balanserat perspektiv på kapaciteten hos lagtext att innehålla alla tänkbara element som behövs för att bedöma straffansvar och skuld. Ofta förutsätts numera att referenser utanför denna text till ”utomrättsligt” material används. Dock skall påpekas att den matematiska och mekaniska domarrollen, som framskymtar i upplysningsprojektet, inte var tänkt att utövas utan tillgång till en stabil värderingsbas. Upplysningstidens fäder kunde nog inte föreställa sig ett så genomfört pluralistiskt samhälle som det vi i dag lever i. Inte heller önskade man egentligen något sådant.

Skuldprincipens återkomst på senare tid i straffrätten har tydliga naturrättsliga inslag. Detta gäller också den tidigare nämnda nu så populära proportionalitetsprincipen i förhållande till behandlingsideologin. Samtidigt är det mer än någonsin uppenbart att samhället saknar en en-hetlig värderingsmassa. Följden är att kravet på fasthet i den straffrättsliga normmassan måste förankras i tydliga och svårrubbade textmassor. Legalitetsprincipen, inget straff eller brott utan skriven lag, blir således tillsammans med de nedskrivna bestämmelserna den yttersta grunden för straffansvaret.

Legalitetsprincipen måste visserligen betraktas som en av de riktigt stora landvinningarna, utöver straffens humanisering, som upplysningsprojektet fört med sig. Men den är inte ett tillräckligt skydd för medborgarna vid tillämpningen av den gällande straffrättens regler. Skälet till detta är att legalitetsprincipen visserligen hindrar en domare att ändra innehållet i lagtexten till nackdel för den åtalade, men egentligen inte från att ansvarsbefria den åtalade i mindre utsträckning än andra domare. Skulden och straffansvar är till syvende och sist beroende av att domaren jämför gärningspersonens aktuella gärning med en tänkt gärning utförd av domaren i gärningspersonens ställe. Domaren tänks således i princip alltid vara utrustad med goda (eller om man så vill godtagbara) avsikter. Blir utfallet av jämförelsen att gärningspersonen inte kunde göra annat än domaren hypotetiskt kunde göra, är gärningspersonen fri från ansvar i ett brottmål. Lagtext kan, redan av rent mediatekniska skäl, inte rymma alla dessa undantag. Domaren måste således alltid göra moraliska prövningar av gärningar. Utan en stabil och gemensam värderingsbas blir sådana moraliska bedömningar godtyckliga.

Vart leder utvecklingen?

Mitt ärende var att belysa rätten genom att nysta i den straffrättsliga skuldhärvan. En del förbättringar har faktiskt skett under slutet av 1900-talet. Man skulle kunna teckna en ganska ljus bild av rättens framtid: Rätten verkar resa sig från 1900-talets mekanistiska prokrustesbädd och man söker sig fram på nya vägar. Skuldprincipen tycks vara tillbaka som en hörnsten i straffrätten. Inte bara som en objektiv, kausalistisk värderingsbefriad skuldprövning utan som en verklig värderande skuldprövning av fria personers gärningar. ”Mekanistiskt” förankrade utredningar och lagförslag om skuldprövningen – vilka i bästa fall kan sägas vara harmlösa – har lagts på is av statsmakterna. Indikationer finns på att rättspraxis efter hösten 1999 har blivit befriat från de regelbundet återkommande juridiska ”härdsmältorna” som hovrättens bedömning av skuldfrågan i Klippanmålet kallades i pressen. Den överdrivet skeptiska inställningen till möjligheten att fastställa gärningars mening verkar inte längre vara lika gångbar i domstolarna. Självförtro-endet har ökat hos den genuina common law-kulturens företrädare. Anstormningen mot den oskrivna straffrätten i England, som pågått i 150 år från academics med inspiration från det mekanistiska paradigmet, har tonats ner. Företrädarna för Uppsalaskolans extrema värdenihilism från förra århundradet är med vissa undantag lite lågmäldare, åtminstone i akademiska sammanhang. Fast det går långsamt, särskilt utanför de engelska och tyska spjutspetsarnas närområden.

Men ljuset faller också på brister i det straffrättsliga golvet. Kanske är inte avsaknaden av en stabil värderingsbas för den skrivna lagen den allra allvarligaste svagheten, om man bara tänker på domarnas nödvändiga moraliska beslut i alla brottmål. Frontalkollisioner mellan den rådande lagstiftningens och olika religioners värderingar – i exempelvis abortfrågan – är ett större problem. Viktigast är dock att den blivande rättens golv måste utgöras av ett någorlunda stabilt förväntansunderlag. Demokrati utan sådant underlag är inte nog. Historien ger tydliga exempel på detta. Utan tydliga värderingar förfaller demokratin till ”demokratism”, där allt är tillåtet i majoritetens namn.

Vissa naturrättsliga återupplivningsförsök, främst efter andra världskriget, kan inte heller plötsligen återuppväcka en enighet som det tog mer än tusen år att befästa. En allmänt välmenande kommunitarism förblir därför något av en artefakt likt en gång rörelsen ”moralisk upprustning”, eftersom att samla på värden i största allmänhet innehåller en självmotsägelse.

Värdebasens urholkning

Mänskligheten har genomlidit olika försök att upprätta mänskliga tusenårsriken under 1900-talet. Både röda, bruna, svarta, och blåa samt gröna varianter av dessa fyra. Hitler förklarades harmlös, ja närmast löjlig, i början av sin karriär. Den stora berättelsen från 1800-talet om saker och tings allt bättre utveckling infriades knappast under förra seklet. Inte om man balanserar skuldsidan på balansräkningen med antalet uppsåtligt dödade personer. Faktum är att värderingsbasen snarare är mer urholkad nu än under 1900-talet. Legalisering av prostitution, eutanasi och droger sprider sig i Europa. Professorerna Singers och Tännsjös åsikter utgör på intet sätt något slags kuriosa bland ”förnuftiga” åsikter. Redan före parlamentsbeslutet i Holland den första januari detta år om legalisering av dödshjälp och hjälp till självmord befanns dödshjälp ha utförts av över hälften av läkarna i detta land.19 Enligt tidningsuppgifter fanns misstankar redan innan lagen antogs om att man utfört eutanasi utan att patienterna tillfrågats – vilket alltså också strider mot nu gällande regler – ibland t.o.m. för att ”bli av med besvärliga och kostsamma patienter”. Allt fler äldre patienter påstås ha börjat bära ett kort på sig med en förklaring om att de undanber sig dödshjälp. Enligt en färsk Sifoundersökning (presenterad av Anna-Lena Haverdahl i Svenska Dagbladet 01-02-26) är nära sju av tio svenskar för aktiv dödshjälp. Motsvarande siffror för de unga mellan 15–29 år sägs i samma undersökning vara 74 %. För personer som säger sig rösta på moderaterna och bland KD:s sympatisörer var andelen 75 % respektive 69 %. Vilka politiker eller vilket värdesystem i vår omvärld skall kunna (eller vilja) stå emot ett sådant folkflertal? Måste jag uteslutande lita på människans egen förmåga att bygga upp en god bas för rätten, är jag rädd för ett olyckligt slut.

Artikelförfattaren är jur. dr och verksam som forskare vid den internationella

handelshögskolan i Jönköping.

Noter

1. Wessén, Kortfattad etymologisk ordbok, Våra ord, Stockholm 1966.

2. Jfr t.ex. von Wright, Vetenskapen och förnuftet, Stockholm 1986, s. 30.

3. Citatet ur H-L Schreiber, Der Nervartz, 1977, och Koriath, Grundlagen strafrechtlicher Zurechnung, Berlin 1994.

4. Se min avhandling, Skuld, Uppsala 1999, s. 327 ff.

5. Hertzberg, ”Die Abgrenzung von Vorsatz und bewusster Fahrlässigkeit”, Juristische Schulung, 1986, s. 249.

6. För ett förmodat exempel på mjuk determinism se Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, Uppsala, 1992, s. 214 ff.

7. Jfr von Wright, Vetenskapen och förnuftet, Stockholm 1986, s. 9 f.

8. Se t.ex. Max Webers insiktsfulla förutsägelse från början av förra seklet om 1950-talets rättspositivism i Ekonomi och samhälle 2, Lund 1985, s. 318.

9. Strömholm, Rätten och Europa, Stockholm 1991, s. 145.

10. Se t.ex. min avhandling, Skuld, s. 756.

11. Se t.ex. Poul Lübke m.fl. i Vår tids filosofi, s 433. Ibland tolkas dock Hume också som en försvarare av Common Sense, se Poul Lübcke, Filosofilexikonet, s. 510.

12. I sammanhanget skall nämnas den aktuella katolska teologiska och filosofiska debatten om ”universalismen”. ”Universalisten” accepterar inte en evig skuld, vilken har genererats av fria val i detta livet. Den syn på människans frihet som underbygger universalismen, skulle kunna beskrivas som ett slags mjuk determinism. Intresset för ”universalismen” i dag i katolska kretsar, kan nog inte förklaras med att den teologiska och den juridiska vagnen ligger långt bak i det vetenskapliga tåget. Det kan inte hjälpas att sammanhanget med den tidsanda Tännsjö och Singer representerar gör sig osökt påmint. Se Wilko van Holten i Religious Studies, 35, Cambridge 1999, s. 37 ff.

13. Se Med hjärtats öga, festskrift till Lars Cavallin, 2000 Vejbystrand s. 126 ff.

14. Luhmann, Niklas, Rechtssoziologie, Opladen 3. Aufl. 1987, s. 119. Luhmann säger bl.a. att: ”…Schuld Erlösung ermöglicht…”

15. Luhmann, a.a., s 105.

16. Luhmann, a.a., s 105.

17. Jfr här van Holtens slutsats i artikeln ovan. Han menar att ”universalisternas” främsta misstag skulle bestå i att de underskattar det höga värdet av människans frihet, vilket måste vara implicit i deras eget antagande om ett kärleksförhållande mellan Gud och människan.

18. Ong, Muntlig och skriftlig kultur, Teknologiseringen av ordet, Göteborg 1990, s. 94 ff.

19. Göteborgsposten 99-08-22, Ulrika Hotopp.