Ok, amen!

I sin lilla samling med chassidiska berättelser, Människans väg, återgav Martin Buber historien om hur rabbi Baer sökte en väg till Gud. Zaddiken från Lublin, den chassidiske ledaren och ”skådaren”, som ställs inför frågan, säger att det finns olika vägar, och att var och en måste följa den väg hans hjärta visar honom, och att han ska välja den vägen ”med hela sin kraft”.

Man skulle kunna säga, att Satmarchassiderna i New York gjort precis detta. Sedan de valt sin väg till Gud, har de gått in för den ”med hela sin kraft”. Nina Solomin, själv judinna bosatt i Stockholm, åkte till New York och stadsdelen Williamsburg för att söka svar på sina frågor om hur chassiden lever sitt liv, och vilka rättesnören som styr det. Det är en undersökning helt i Martin Bubers anda.

Solomin, född 1973, kommer till Williamsburg 1997, lånar bostad av en svensk konstnär och försöker med den som bas närma sig det slutna chassidiska samhället tvärs över gatan. Det är slutet för insyn, lever helt avskilt från andra grupper och betraktas som omöjligt att få en inblick i. Men Nina Solomin har turen på sin sida, och med sedvanlig journalistisk envishet kommer hon dit hon ämnar sig och blir personligt bekant med några av områdets kvinnor. Via dem kommer hon in i dess vardagsliv och de extraordinära helgfirandena i synagogan (som fortfarande bär spår av forna tiders östjudiska shtetl, byar).

Williamsburg är en nedsliten och sjabbig stadsdel i Brooklyn vid East River. På 1980-talet beskrevs området som en krigsskådeplats, där gator växte igen och hus sattes i brand av fastighetsägare som hellre kvitterade ut försäkringarna än hyrde ut dem. Området var ett tillhåll för droghandel och befolkningen bestod främst av spansktalande immigranter, så kallade hispanics. Men så påbörjades saneringen och alltfler konstnärer och människor med hög utbildning flyttade in, och med dem började också små kaféer och affärer öppna. Intill huset där Nina Solomin får låna bostad, ligger Williamsburgsbron, som utgör ett slags gräns i området. Norr om den bor de spansktalande och parallellt med den, från Broadway Avenue kommer man till den chassidiska kolonin. De har levt där ända sedan 1800-talet, först i en mångfald grupper, men så småningom uteslutande bebott av anhängare till rabbi Yoel Teitelbaum, ledare för satmarchassiderna. Här har man sina rötter i Ungern och är fyrspråkig: man talar jiddisch till vardags, hebreiska i synagogan, ungerska med de gamla och engelska utanför sina egna kvarter. Namnet satmar kommer av namnet på byn där rörelsen föddes, den hette Satu Mare, vilket ironiskt nog betyder Sankta Maria.

Männen är klädda enligt traditionen: långa svarta rockar, svarta hattar, de har tinninglockar och vildvuxna skägg. Kvinnorna har rakade huvuden, bär peruk och hatt, långa raka kjolar och på den vänstra handen sitter den obligatoriska diamantringen.

Nina Solomins möte med Williamsburg sammanfattas bäst av hennes egna ord: ”Ibland när jag strosar omkring på chassidiska sidan av Williamsburg har jag en kuslig känsla av att vara osynlig. Överallt omkring mig finns folk. Men mellan oss finns en barriär, hopplöst ogenomtränglig. Jag kör huvudet i den gång på gång. Små smulor av vänlighet gör mig löjligt tacksam. Ett ord, skuggan av ett leende, får mig att sväva hem på små moln.”

Hennes lycka vänder med den chassidiske hyresvärden, som tackar ja till en intervju. Han heter Isaac och visar sig vara mycket nyfiken på Solomin, så nyfiken att han sätter igång projekt omvändelse. Solomin tar tacksamt emot varje liten detalj han röjer för henne och försöker genom honom också skapa sig ett kontaktnät inne i området. Trots att han tycks vara nyfiken på livet utanför den religiösa gruppen, visar han sig vara okunnig om det världsliga livet. Han är, trots sina knappa trettio år, singel. De glider sakta ifrån varandra, då han förstår att Solomin inte har för avsikt att bli ortodox. ”Jag tillhör dem som har kul nu, Isaac dem som belönas i den hinsides världen” kommenterar hon skillnaden mellan dem. Istället tar författarinnan en omväg in i Williamsburg, genom att åka till en konferens om jiddishkultur, dit sekulära judar med intresse för sin kulturhistoria samlas. Där lär hon känna Necha, som vuxit upp i en chassidisk familj, men som själv lämnat religionen bakom sig. Men genom släkt och vänner har hon fortfarande band till den chassidiska miljön i Williamsburg, och Solomin fortsätter att ha kontakt med henne efter konferensen. Hon blir av henne rentav inbjuden till ett bröllop, då ett kusinbarn till Necha ska gifta sig i området.

”Att jag lämnade chassidismen var visserligen inte ett intellektuellt grundat beslut. Det kom mer ur en känsla av att vara begränsad och instängd. Jag ville inte leva på det viset längre … Du förstår, jag lämnade mitt ultraortodoxa liv, inte mitt judiska”, säger Necha.

En annan kvinna som Solomin lär känna är Judith, en före detta klasskamrat till Necha, som valt att stanna kvar i ortodoxin. Eftersom Necha talat väl om författarinnan, får hon träffa och intervjua också Judith. Hon ser grupptillhörigheten som en stor trygghet, och kan inte förstå Solomins synpunkter om att det till hemmet begränsade kvinnolivet skulle vara uttryck för ett förtryck. Det avfärdar hon som ”det sekulära samhällets” syn. Och genom Judith får Solomin fördjupade kunskaper om hur den chassidiska familjen lever, hur giftermål går till, hur traditionen hålls vid liv. Men det är först när hon lär känna familjen Silberstein som de innersta dörrarna ställs på glänt. Paret Pinchas och Chava Silberstein släpper in Solomin i sitt hem, och Chava blir som en personlig guide för henne, hon tar med henne till de rätta klädaffärerna och alltmer liknar författarinnan själv en chassidisk kvinna. Hon firar sabbaten med dem och får följa med till synagogan. Det hon först inte vet, är att denna rättfärdiga och fromma familj kommit in i chassidismen som vuxna, som baalei tshuva, nyreligiösa. Pinchas visar sig vara en sekulär bildkonstnär som sakta förändrats i sin relation till det gudomliga. Han levde under en tid som student i Japan, och det var där han började fråga sig vem han egentligen var. Vägen till de judiska rötterna låg öppen för honom. Han mötte för första gången vid tjugo års ålder en ortodox jude och visste då nästan ingenting om den judiska traditionen. Han hette då Peter, och han är ganska ovillig att berätta om det livet. Men han berättar att han flyttade till Williamsburg därför att han lärde känna människor där och fascinerades av deras värme och generositet. Han börjar se att chassiderna utövar sin judendom, sin jiddischkeit, och ser detta i bemärkelsen av civilisation, inte som ett estetiskt uttryck. Och eftersom han kände, att han ville vara delaktig i den ”äkta judiska kulturen”, hamnade han här. Han ser inte chassidismen som ett uttryck för ortodoxi, utan bara som ett sätt att leva som jude. Allt utgår från Toran, punkt slut. Alla samhällen har ju sina lagar, det är inget konstigt med det, skillnaden är bara att ”judarna lever i en laglig struktur som har ett gudomligt ursprung”.

En viktig beståndsdel i satmarchassidismen är att den är antisionistisk, dvs. att den ser grundandet av staten Israel som en styggelse. Denna hållning har den inte gemensam med alla chassidiska rörelser.

I sin historiska översikt påpekar författarinnan, att ”det är en historiens milda ironi att chassiderna idag är en ärkekonservativ grupp. Chassidismen uppstod nämligen som en nydanande andlig strömning: en reaktion mot en judendom som var torr, formaliserad och styrd av ett rabbinskt etablissemang.”

I denna karakteristik ligger dock en förrädisk självmotsägelse gömd, eftersom varje ny strömning i historien av sig själv övergår i institution och därmed ”stelnar”. Frågan är, om varje institution därmed är föraktlig, eller om den bara utgör summan av en tidigare historisk rörelses ambitioner (det är lätt att applicera detta resonemang på sionismen, en frihetsrörelse som i och med Israels grundande istället blev statsbärande ideologi).

Nina Solomin hävdar att denna chassidism bara är möjlig i ett demokratiskt och tolerant samhälle som det amerikanska. Jag tror att hon har fel. De omgivningar som såg rörelsen födas och utvecklas kan knappast ha kallats demokratiska eller toleranta. Solomin tycks inte se dubbelheten i detta: å ena sidan isolation och avskiljande, å andra sidan tillhörighet och självförsvar. Negativa faktorer som förstärks av positiva, och vice versa. Chassidismen är, liksom varje politisk, kulturell eller religiös ortodoxi, samtidigt en inskränkning och ett självförsvar. En inskränkning så till vida att ortodoxin stänger den övriga världen ute, ett självförsvar så till vida att den genom utestängningen skyddar sina egna värden och traditioner.

Gershom Scholem talar i sitt stora verk Den judiska mystiken, om att chassidismen ”uppvisar ett märkligt virrvarr av konservatism och förnyelse”.

Solomins utgångspunkt är naturligtvis den, att det sekulära samhällets liberalism är det normala, därför att de flesta människor tycks omfatta den ståndpunkten, och att chassidismen är ett slags abnormitet. Hon närmar sig denna abnormitet så som forna tiders upptäcktsresanden närmar sig den lilla folkstammen, för att nedteckna alla dess särdrag. Då hamnar man också lätt i kuriosa och förstår inte dualismen mellan sin egen övertygelse och den ständigt pockande verkligheten. Jag skulle själv snarare tolka satmarchassidernas världsbild som i hög grad präglad av vad dess medlemmar ser som judenhetens död – de är övertygade om, att enda sättet att rädda judarna och judendomen, är att avskärma den helt från det liberaldemokratiska samhället. De faror de ser är nog så påtagliga: sekularisering, narkotikamissbruk, politisk korruption. De drar bara en helt annan och betydligt radikalare slutsats än de flesta av oss.

Genom att så starkt fokusera intresset på avvikarna och avhopparna, understryker Solomin också sin egen ståndpunkt, nämligen den att chassiderna i själva verket är en abnormitet. Det långa avslutande kapitlet om Sam, som kommer ur en chassidisk miljö, men som valt att se kritiskt på det, är bokens tydligaste exempel på detta. Hans berättelse är verkligen obehaglig och den kastar ett löjets skimmer över hela det samhälle han ingår i. Det är en berättelse om förtryck, konformism, våld och obildning. Jag förstår att hans berättelse finns i boken som en balanserande faktor. När fru Cohen bjuder in författarinnan i sitt liv och generöst låter henne ta del av allt hennes liv kan erbjuda, kan läsaren få intrycket att det är hela sanningen om det chassidiska samhället. Sam blir en korrektion till den utsagan. Å andra sidan kan man kanske hävda, att bokens personer och berättelser bara finns där, som av en tillfällighet, i en kalejdoskopisk skildring av utanförskapets för- och nackdelar.

Under alla omständigheter är det en ovanlig och djupt fascinerande bok Nina Solomin skrivit, en bok som i grunden rör vid alla våra föreställningar om Gud och det gudomliga.