Dödahavsrullarna som skandalstoff

De s.k. dödahavsrullarna, återfunna 1947-56, utgörs dels av bibelhandskrifter som är åtskilligt äldre än de äldsta tidigare kända, dels av interna skrifter från en rörelse som befolkade Chirbet Qumran vid Döda havets nordvästra strand under Jesu tid. Rörelsen har de flesta forskare identifierat med de s.k. esseerna eller essenerna.

Ännu har inte allt material publicerats. Det är en veritabel skandal, och inom forskarvärlden råder upprördhet över hur en liten grupp i årtionden kan hålla på texterna utan att ge ut dem eller ens ge andra forskare tillträde till dem. Kritiken riktas inte minst mot Jozef Tadeusz Milik, som har haft kontrollen över de flera hundra fragmenten från grotta 4, som uppenbarligen innehåller åtskilligt stoff som ger ny belysning åt dåtida judendom. Den amerikanska tidskriften Biblical Archaeology Review har fört en hård kamp för att utgivningsmonopolet skall brytas och forskare utanför skall få ta del av texterna.

Skandaler är tacksamt journalistiskt stoff. Tillkommer omständigheter som ger näring åt konspirationsteorier är succén given. Författarna Michael Baigent och Richard Leigh utkom förra året med en populärvetenskaplig bok, The Dead Sea Scrolls Deception, som fått stor uppmärksamhet utomlands. Här uppe i Svitjod, där vi ju ofta är litet efter, presenterades boken först för några veckor sedan i en artikel i Dagens Nyheter av prof. Alvar Ellegård (”Försvunna skriftrullar. Har Vatikanens inkvisition förfalskat historien och Bibeln?”, DN 12 okt. 1992).

Boken har tre delar. Den första handlar om hur rullarna återfanns och hur en forskargrupp med anknytning till dominikanernas Ecole Biblique i Jerusalem i praktiken fick monopol på utgivningen av större delen av dem. Historien om hur rullarna återfanns av beduiner och via antikvitetshandlare kom under forskarnas händer är spännande som en kriminalroman. Situationen komplicerades ytterligare av den politiska utvecklingen. Fyndorten låg fram till sexdagarskriget på jordanskt territorium, och det var ursprungligen jordanska myndigheter som gav pater Roland de Vaux och hans medarbetare utgivningsrätten. Israeliska myndigheter har i det längsta varit måttligt aktiva när det gällt att tvinga fram en utgivning.

Nu har monopolet formellt brutits. En viss tillfredsställelse för otåliga forskare runtom i världen är det att man i USA har publicerat en preliminär utgåva av praktiskt taget alla outgivna texter på grundval av en för utgivargruppens interna bruk utarbetad konkordans (ordlista) med alla ord som förekommer i texterna. Konkordansen råkade få större spridning än det var tänkt, och så hände vad man fruktat: med hjälp av datorbearbetning rekonstruerade några forskare vad de outgivna texterna förmodligen har för lydelse. Ett förlag i Washington har också 1991 publicerat två bildband med foton av alla outgivna texter och ger ut en preliminär transkription av texterna som skall vara avslutad nästa år.

Andra delen av boken lanserar en teori om motiven för den till övervägande delen katolska utgivargruppen att hålla så länge på texterna. Frågan har ställts gång på gång från andra håll. Baigent och Leigh menar att skälet till att de Vaux, Benoit, Strugnell m.fl. vid Ecole Biblique inte släppt ifrån sig texterna är att det inte – i varje fall inte utan stora svårigheter – går att spräcka deras tolkning av qumrantexterna så länge forskarvärlden har ofullständig tillgång till dem. Och i själva verket är det ytterst Vatikanen som står bakom förhalningen. Ecole Biblique är ett katolskt institut, uppbundet till de föreställningar om tro och forskningsfrihet som Troskongregationen i Rom omhuldar. Där vill man förstås ogärna att material skall komma ut som kan leda till att kristendomens tidiga historia måste omvärderas radikalt. Författarna låter förmoda att när alla rullarna har publicerats, då kommer en bomb att brisera: hela den vedertagna föreställningen om kristendomens ursprungliga karaktär måste överges.

Den här delen av boken har allvarliga brister i bevisföringen. Man visar att de ledande forskarna i utgivargruppen är lojala mot sin kyrkas lära. Däremot inte att det rått någon nervositet i Vatikanen över dödahavsrullarna. Konspirationsteorin är rätt skickligt framförd, men en annan förklaring till dröjsmålet med utgivningen är enklare och rimligare. Den framgår, i all sin ynkedom, t.ex. av det svar som en av medlemmarna i utgivargruppen gav i Biblical Archaeology Review 1990:2:

”Varför vill inte forskarna i gruppen ge andra forskare tillträde? – Det rör sig om material som människor har lagt ner 10–20 år av sina liv på, och därför vill de inte utan vidare låta andra forskare publicera det och ta åt sig äran för det.”

Sådana motiv gör inte skandalen mindre men tidsutdräkten begriplig. Utgivargruppen vill göra ”definitiva” kommenterade utgåvor av texterna och kunna ta åt sig äran av att ha knäckt de ofta ganska stora problemen med att tyda texterna korrekt. Man anser alla andra forskare inkompetenta när det gäller att lösa dessa problem. Till detta kommer personliga egenheter hos några i gruppen som på ett

sorgligt sätt har kommit i dagen. Hela historien har därför också en dimension av mänsklig tragik.

I tredje delen av boken skisseras en ny teori om den äldsta kristendomens karaktär, i anslutning till en amerikansk religionsvetenskaplig forskare vid namn Robert Eisenman. Kristendomen skulle ursprungligen vara identisk med den rörelse som fanns i Qumran och som inte alls var esseisk utan representerade en fanatisk, lagtrogen och våldsam anti-romersk nationalism. Jakob ”Herrens broder” skulle ha representerat denna rörelse, Paulus däremot var överlöpare till romarna och stod för en radikal nytolkning av rörelsens religion. Vissa qumrantexter, fr.a. kommentaren till Habackuk, skulle egentligen handla om de kristna.

För att bygga upp teorin tvingas man till de mest osannolika tolkningar och kombinationer av uppgifter. Det motsägelsefulla i sättet att resonera sticker i ögonen. Apostlagärningarna ges betydande historiskt värde till skillnad från evangelierna – trots att en och samma person (Lukas) med uppenbart samma ambition skrivit både ett evangelium och Apostlagärningarna. Sena och legendartade uppgifter i fornkristna texter får utan vidare fullt historiskt källvärde. Vissa nyckelställen i qumrantexterna feltolkas grovt. Man blundar för uppenbara olikheter mellan Jesus och qumranfolket. Och så vidare. Men vissa svagheter i den ”officiella” teorin om qumrantexterna blir onekligen ganska tydligt belysta, t.ex. osäkerhetsmarginalerna vad gäller dateringen av rullarnas tillkomsttid (den ”officiella” teorin säger att de gömdes under ett romerskt angrepp år 68 e.Kr.) och i identifieringen av qumranfolket som esseer.

Denna vilda nya teori är oacceptabel. Men den belyser på sitt sätt hur farligt det är att handla så som utgivargruppen har handlat. I en värld av misstro mot allt som kan se ut som försök att styra forskning ideologiskt – och där man ryser inför själva ordet ”Vatikanen” – är det inte bara en moralisk plikt att handla annorlunda än Milik och de övriga i utgivargruppen har gjort. Det är dessutom enda sättet att undvika att skada den sak man vill tjäna.