Utredning som bekräftelse

Det har funnits ansatser till en allvarlig debatt om det statliga utredningsväsendet. Alltför många utredningar har varit beställningsarbeten, vilkas resultat varit givna med direktiven eller sammansättningen. Samtidigt uppfattar många att de offentliga uppdragen är ett hot mot forskningen, som blir en leverantör av efterfrågade resultat.

Dessa frågor aktualiseras av betänkandet från 1980 års abortkommitté, Familjeplanering och abort, SOU 1983:31. Dess historia illustrerar också andra problem med utredningar. Under dess arbete förekom en mängd interventioner som frambragte försäkringar om att dess uppdrag var mycket begränsat och inte alls avsåg att dra själva den fria aborten i tvivelsmål. Därför kom också dess resultat att läckas i små lugnande doser, så att slutresultatet i stora delar var känt, och ingen egentligen har diskuterat den färdiga produkten.

Må det först sägas, att det är en bra utredning, alltså ingen tankemässig och vetenskaplig katastrof som den stora Abortutredningen 1971, hittills inte underträffad. Den skiljer sig också fördelaktigt från Familjelagssakkunnigas profetiska bemödanden och helt fördomsfria användning av samhällsvetenskaplig ”forskning”.

Här upprepas inte de fabler om aborter i exotiska länder som också Socialstyrelsens f.d. expert excellerat i. Nu hade vi inte längre fler illegala aborter för några årtionden sedan än vi har legala idag. Tvärtom accepterar man uppenbarligen att de fria aborterna lett till en mångdubbling av totalantalet. Givetvis kan man heller inte upprepa sägnerna om miljontals illegala aborter i Frankrike eller Italien, sedan de fria aborterna där visats i siffror, jämförliga med de svenska. Och uppgifterna om abortoffer, ofta flera än totalantalet avlidna kvinnor i fruktsam ålder, lyser också med sin frånvaro. Tack för den saneringen, men ännu angelägnare hade det varit att kommittén direkt tagit avstånd från sådana ”argument”.

Abortdebatten som försvann

Ett av de allra kortaste avsnitten i den 450 sidor starka volymen handlar om ”abortdebatten”. Där polemiseras bl.a. mot ”skrämselpropagandan” mot aborter. Det enda som utredningen redovisar från ett sammanträffande med representanter från Svenska kyrkan och frikyrkorådet är att dessa tagit avstånd från de överdrifter som förekommit. Något annat fanns tydligen inte att rapportera. Man nämner i avsnitten den principiellt betydelsefulla diskussion bl.a. ”med avseende på vår syn på människovärdet, den oföddes rättsliga ställning och aborter ur etisk synpunkt” som utlösts av fosterdiagnostiken. Befruktningen av ägg utanför moderns kropp har ”tillfört debatten nya mycket svårhanterliga problem och utgångspunkter”. Kommittén har uppenbarligen inte känt sig kallad att mer än notera dessa ”svårhanterliga problem”. I fortsättningen berörs de överhuvud inte. Det far dem ju inte att försvinna. Det blir allt egendomligare att begränsa moderns rätt att göra sig av med ett foster på grund av konstaterade defekter, kanske oönskat kön, och samtidigt utlämna det helt till hennes godtycke, förutsatt det är ”odiagnosticerat”. Med utvecklingen av prenatala behandlingsmetoder blir den legala fiktionen om fostret som en del av kvinnans kropp allt mer motsägelsefull. Och ju självfallnare vi accepterar ”kvinnans rätt över sin kropp” ju svårare blir det att sätta någon gräns för snart möjliga former av människoavel, mot vilka 30-talets försök verkar harmlösa och amatörmässiga.

Åtskiljandet av könsumgänge och mänsklig fortplantning som bröts av det kontraceptiva samhället och dess komplettering den fria aborten, har nu också fatt sin naturliga förutsättning: slagordet ”kärlek utan barn” följs av ”barn utan kärlek” med spermabanker och ”sädeshjälp”. Inte hade det nödvändigtvis legat utanför abortkommitténs uppdrag att söka iaktta något större sammanhang i något längre perspektiv.

Abortutvecklingen

Här har framställningen stora förtjänster. Man har t.o.m. anslutit sig till det normala internationella sättet att mäta abortfrekvensen: i procent av antalet födda barn. Tidigare har man genom att ange per tusen kvinnor kunnat dölja att abortfrekvensen i Sverige varit stigande ända fram till de senaste årens 36 %. Som vanligt gör man mycket av minskningen av tonårsaborter, men man måste gå till tabellerna för att se att frekvensen aborter/graviditeter ökat till de senaste årens 60 %. Någonstans i förbigående noteras sänkningen av ålder för flickornas sexualdebut, men kunde det inte ha varit motiverat att något uppehålla sig vid den kraftiga sänkningen av ålder för sexualdebut som skedde på 70-talet och av allt att döma delvis kom som en följd av ”abortförebyggande åtgärder”? Ingen förefaller ju anse den utvecklingen vara något positivt.

Om man verkligen är intresserad av sänkta aborttal, är det oförklarligt att kommittén inte behandlat vårt grannland i öster som från 1974 till 1981 sänkt abortfrekvensen från 36 till 22 % utan någon drastisk skärpning av lagstiftningen. Själva faktum framgår för den flitige tabelläsaren, men ingenstans finns någon kommentar eller förklaring.

Den internationella statistiken är pålitlig, utan Abortutredningens fantasiuppgifter. Hade man adjungerat någon kunnig i det franska språket skulle man också kunnat tillgodogöra sig Population, den ledande demografiska tidskriften. I Population 1982:4-5 finner man två artiklar med fylligare och färskare internationell abortstatistik än den som bjuds av kommittén på s 174.

I den internationella översikten återges den gängse men felaktiga historien om 1981 års folkomröstning i Italien. Denna var föranledd av att det radikala partiet hade lyckats åstadkomma

en omröstning om en än liberalare abortlag än den gällande. Katoliker som var ängsliga att trosfränder inte skulle förmå sig till att rösta för status quo, som de också ogillade, lade då till ytterligare ett alternativ. Striden kom att stå mellan detta och bibehållen lagstiftning, och den senare segrade klart. Radikalernas förslag fick endast några procent. Folkomröstningen var alltså inte i första hand provocerad av abortmotståndarna.

De regionala skillnaderna i Sverige

Till de största förtjänsterna hör kartläggningen av aborternas spridning i Sverige. Överväldigande klart framgår att det tydligaste sambandet är mellan låg abortfrekvens och höga siffror för institutionell religiositet. Rangordningen mellan länen är nästan i detaljer densamma. Det noteras också av kommittén, men man diskuterar inte närmare arten av samband. Samma skillnader mellan länen finns också i andelen barn födda av ogift mor, andelen skilda bland dem som ingår äktenskap etc. Att det mest iögonenfallande sambandet finns mellan utbredningen av kristen tro och livssyn och låg abortfrekvens, kunde lätt leda tankarna till att studera beteendefaktorn bakom abortfrekvensen. Detta har kommittén samvetsgrant underlåtit.

Här förefaller den officiella abortideologin ha ålagt kommittén de största restriktionerna. Om abortfrekvensen är dubbelt så hög i Stockholm som i Jönköpings och Västerbottens län, är det högst osannolikt att förklaringen är att söka i sämre tillgång på preventivmedelsrådgivning i Stockholm. Ändå verkar här också dogmen att abortförebyggande är detsamma som utbyggd preventivmedelsrådgivning. Om däremot orsaken skulle ligga i genomsnittligt olika sexuellt beteende hos dem som far abort och dem som föder, liksom mellan kvinnor i Stockholms och i Jönköpings län, kan ju utbyggd rådgivning knappast påverka beteendet.

Den undersökning som Jakobsson och medarbetare i Umeå försett kommittén med 1982 far vi knappast veta någonting om, men den innehåller rimligen ytterligare belägg för de starka genomsnittliga skillnader i sexualvanor, debutålder, promiskuitet etc. som föreligger mellan abortsökande och födande, och som än mer skärps hos dem som undergår upprepad abort. Om den främsta orsaken till skillnader i abortfrekvens finns i det sexuella beteendet, låter sig givetvis inte aborter bekämpas med aldrig så perfekt rådgivning. Men i den officiella svenska abortdebatten förtigs systematiskt den rad av undersökningar som visar sambandet mellan abort och ett oregelbundet sexualliv. Det sexuella beteendet far inte behandlas som en variabel, utan är själva konstanten utifrån vilken andra åtgärder kan tänkas. Med denna ovetenskapliga och antiintellektuella inställning ter sig ambitionen att söka nedbringa antalet aborter som tomt prat.

De frånvarande männen

I något avsnitt tar man upp ur psykologisk synpunkt problemet med fädernas (någon gång slinter visst pennan) obetydliga roll i abortbeslutet. Men ingenstans ger man den närmast till hands liggande förklaringen: männen blir enligt den legala fiktionen fäder vid födelsen, inte vid konceptionen som biologin lär oss. Därför har de ju inget med saken att skaffa och ingen möjlighet att påverka valet att föda. Männens frånvaro ter sig inte som en psykologisk gåta, utan som en rationell anpassning till svensk lag.

Männen är också frånvarande i den eljest välkomna undersökning av abortfall som kommittén låtit göra. Man söker förmedla intrycket att det inte är något ovanligt i de omständigheter under vilka kvinnorna blivit gravida. Men Jakobssons tidigare undersökningar har belyst stora genomsnittliga skillnader i vilken slags relation graviditeten kommit till i.

Invandrarkvinnorna

Det är viktigt att man gjort ett försök att belysa och förklara den högre frekvensen av aborter bland utrikes födda kvinnor. Men den slutsats man drar att däri avspeglar sig ett annat kulturmönster med dålig preventivtillgång och fler legala eller illegala aborter, ter sig inte helt övertygande, när vi ingenting vet om männen. Vi far inte ens veta om de är svenskar eller landsmän. Bland utländska utomnordiska medborgare har vi ett annat familjemoraliskt mönster med få födda barn av ogift mor, 12 %, många skilsmässor och många aborter.

En grupp kan visa hur vanskliga slutsatser är utan full information. En stor grupp av polska kvinnor i Sverige har hämtats av svenska män i Polen. Skilsmässofrekvensen är extremt hög, särskilt för polska förhållanden. En betydande del av dessa kvinnor har uppenbarligen ingått äktenskap i första hand för att få komma till Sverige. Deras familjemoraliska beteende i Sverige har ingenting att göra med polsk sexualmoral. (Polen har haft lika liberal abortlagstiftning som Ungern eller Jugoslavien, men abortfrekvensen har stannat vid den nuvarande svenska.)

Uppgifter om männen bakom de utrikes födda kvinnornas graviditeter hade kunnat avgöra om det främst rör sig om ett hit medtaget mönster eller om konflikten mellan detta och situationen i Sverige.

Lagstiftning och normbildning

I lagstiftningen på områden som har med familj, sexualitet och samlevnad att göra har vi haft en period av betoning av den enskildes valfrihet, också på bekostnad av barn och närstående, och en nedvärdering av lagstiftningens normbildande förmåga. Det har varit grundtonen i abortlagstiftningen. I samma anda arbetade sexualbrottsutredningen, men fann när man var färdig 1976 att vinden vänt 180°.

Senast har samma kalamitet drabbat avkriminaliseringen av incest. På ett märkligt sätt är det åter möjligt att argumentera utifrån allmänpreventiva tankar på sexuallivets område.

Den allvarligaste invändningen mot den svenska abortlagstiftningen, liksom mot liknande i andra länder, är givetvis att den ställer fostret utanför rättsordningens skydd. Detta tenderar att öppna vägen för ett experimenterande med ägg och foster, som ännu för den allmänna rättsuppfattningen ter sig motbjudande. De viktigaste principiella hindren för en sådan utveckling är dessvärre undanröjda av abortlagen.

Därtill är det ju uppenbart att de senaste femton årens ”liberala” lagändringar över hela familje- och sexualmoralens område kodifierat och påskyndat en utveckling mot äktenskapets försvagande och familjens upplösning, som väl i dag ingen längre välkomnar som ett avgörande steg mot mänsklighetens frigörelse. I flera fall har ju också trenden i lagstiftningsinriktningen radikalt vänt. Självfallet är den gällande abortlagstiftningen en exponent av dessa 60-talets emancipationsidéer. Det är möjligt att abortkommittén av sina direktiv ansett sig förhindrad att vidga synfältet och sätta in sitt arbete i ett större och längre perspektiv.

Det är att beklaga. Vi har fatt en bekräftande utredning, minst av allt en ifrågasättande. Och problemet med beställningsforskning har fatt ännu en exemplifiering.