Umberto Ecos labyrinter

Efter ett tjugotal böcker i olika ämnen: filosofi, semiotik, avantgardelitteratur, populärlitteratur m.m., har den kände italienske författaren och professorn Umberto Eco utgivit en filosofisk-teologisk ”detektivroman”, II nome della rosa, Rosens namn som nyligen utkommit på svenska hos Brombergs förlag i översättning av Eva Alexanderson med efterord av Lars Gustafsson. Den har i flera länder legat på bestsellerlistorna och erhållit Premio Strega i Italien (1981) och Prix Medicis i Frankrike.

Romanen förtjänar ingående analys och ”dechiffrering”, eftersom den ideologiska tes som skymtar i bakgrunden i den knappast har observerats vare sig i svenska eller i utländska recensioner. Även Lars Gustafssons eljest upplysande efterskrift i den svenska utgåvan, som pekar på Umberto Ecos filosofiska bakgrund, går förbi vissa av dessa aspekter. Här förbigår vi därför romanens utanverk – inte minst översättarens utomordentliga prestation – och koncentrerar oss på innehållet.

Romanens fiktion och dess filosofi

I en intervju som publicerats i MONTAGE kulturanalys 1983:1 förklarar Eco det tillvägagångssätt han använt i romanen och ger oss därmed en nyckel till tolkningen av den: ”När man skriver en roman gör man inte allt i en följd; vad mig beträffar skrev jag slutet (av Rosens namn) genast efter inledningen. Manuskriptets fiktion gav mig en mask, den berättigade kadensen, krönikörens stil. Det befriade mig från skammen att vara en berättare, eller rädslan för att vara det … Det tillät mig att låtsas imitera någon annans sätt att skriva som om jag hade börjat göra en Mona Lisa med att sätta på henne mustascher, sedan ett skägg osv.” Därav förstår man att Eco formulerar sin tes just i romanens latinska hexameter som avslutar boken: ”Stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus” (Den forna rosen består genom sitt namn, blott nakna namn kan vi behålla). I grund och botten är detta den radikala nominalistiska tes som hävdas av fransk strukturalism. Orden är nakna. I sig själva säger de ingenting och uttrycker de ingen sanning. På romanens näst sista sida konkretiseras denna tes, när den unge benediktinnovisen – nu som gammal munk – s a s ger kontentan av sitt liv men därmed också sammanfattar romanen: ”Gud är blott och bart ett intet, honom rör intet nu eller här.” Här är för Eco det ursprungliga och slutliga kaos. Och därför summerar den gamle munken: ”Jag skall (snart) nedsjunka i det gudomliga mörkret … och när jag så nedsjunker skall utplånas all jämlikhet och ojämlikhet … Jag skall störta ned i den tysta och ödsliga gudomen där varken verk eller bild finnes.”

Bakom romanen skymtar vi så ett slags radikal – vi är frestade att säga nihilistisk – nominalism klädd i den litterära formen av en lekfull och rentav fascinerande deckare. När författaren i sin originella inledning antyder att romanen har sitt upphov ”helt enkelt i lust att fabulera”, verkar detta därför knappast helt övertygande.

Liksom i skapelseberättelsen är händelseförloppet indelat i sju dagar. För varje ny dag upptäcker man ett nytt lik eller händer det andra makabra ting intill den slutliga ”uppenbarelsen”. Allt försiggår i ett rikt och berömt benediktinkloster beläget någonstans väster om Apenninerna på gränsen mot Ligurien och i vars bibliotek – byggt som en labyrint – man svartsjukt bevarar all världens vetenskap. Med tanke på att vetenskapen kan förstöra tron har tillträde strängt förbjudits, något som eggar munkarnas kunskapstörst och upptänder deras häftiga lidelse. De som kommer bibliotekets hemlighet på spåren dör på ett oförklarligt sätt.

Det är år 1327, enligt Eco mitt under en epok av revolutionär dekadens och kaotiska andliga förhållanden. Påven i Avignon och den tyske kejsaren kämpar mot varandra om makten i Europa. Deras teologer tvistar med varandra. Dominikanerna stöder påven och hans världsliga herravälde. Kejsaren stöder sig på franciskanska spiritualer som kämpar för sitt fattigdomsideal som autentiskt kristet och frånkänner påven rätten till världsligt herravälde; därför döms de av inkvisitionen att brännas på bål som heretiker.

Huvudpersonen i romanen är en äkta Sherlock Holmes, en lärd och kraftfull engelsk franciskan, broder William från Baskerville, lärjunge till William Ockham och Roger Bacon, båda två också minoriter. Han har kommit till klostret med uppdraget att förbereda ett möte mellan påvliga och kejserliga teologer. Abboten ber honom i egenskap av f.d. inkvisitor att reda upp de mysteriösa dödsfall som så småningom visar sig vara mord.

William upptäcker slutligen att kampen på liv och död gäller en bok, gömd av hans motpart, Jorge da Burgos, i bibliotekets labyrint och bestruken med ett dödligt gift. Den som i otämd nyfikenhet börjar läsa den dör. Det rör sig om det sannolikt enda exemplaret av Aristoteles andra bok om poetiken, där filosofen efter tragedin behandlar komedin dvs. skrattet och ironin. Vi återkommer nedan till frågan varför denna bok är en så farlig lektyr att den med alla medel måste gömmas.

Reduktionism som metod

Som bakom en mask döljer romanens yttre handling Ecos ideologi. Den kännetecknas – uttryckt i filosofiska termer – av en reduktionism som har en tendens att identifiera alla högre värden med lägre och på så vis sudda ut skillnaden mellan sant och falskt, mellan gott och ont. I en dialog mellan William och Libertino da Casale kommer detta fram särskilt tydligt: ”Vad jag ville säga var att det råder föga skillnad mellan serafernas glöd och Lucifers, därför att de alltid föds ur yttersta viljeansträngning … jag fruktar att jag inte längre förstår att göra skillnad.”

Den som uppmärksamt läser romanen inte bara som deckare utan som filosofisk nyckelroman kommer gång på gång att upptäcka liknande formuleringar. ”Roten till synder är själva roten till helighet.” Denna ”rot”, denna ”glöd” och denna ”viljeansträngning” syftar hos Eco uppenbarligen inte på viljans fria förmåga utan snarare på den blinda instinkten i freudiansk mening. Hos Eco tycks i stort sett den erotisk-sexuella driften vara det som i grund och botten bestämmer människan och hennes insikt.

Denna reduktionism leder till att under romanens gång all skillnad mellan sant och falskt allt mera radikalt suddas ut. I grund och botten finns ingen skillnad mellan ”heretiker” och ”kardinaler”, mellan ”heresi” och ”ortodoxi”. Båda är två lika om än motsatta ”perversioner”, där William inte längre förmår se ”skillnaden”. Därför fastslår William-Eco: ”Den ordning som vår ande föreställer sig är lik ett nät eller en stege som man bygger för att uppnå något. Men sedan måste man sparka undan stegen emedan man upptäcker att även om den tjänade till något var den utan mening.” I bakgrunden står uppenbart ett strukturalistiskt vetenskapsbegrepp som ter sig egendomligt spänningsfullt: ”Vetenskapen behandlar satserna och deras termer, och deras termer anger särskilda företeelser. Förstår du Adso, jag måste tro att min sats fungerar, emedan jag har formulerat den på basis av erfarenheten, men för att tro detta måste jag antaga att det finns universella lagar, och likväl kan jag inte tala om dem, därför att själva föreställningen om att det finns universella lagar och en given tingens ordning, skulle implicera att Gud är fången däri . . .” En viss tröst finner han ännu i tanken att det åtminstone finns några sammanhang i världens angelägenheter. Varken filosofin eller vetenskapen kan hitta allmänna lagar. Individens intuition tycks vara det enda giltiga.

Denna reduktionism når sin yttersta tillspetsning, såsom vi redan antytt, på romanens sista sidor där Adso, Williams f.d. adept, summerar sitt liv: ”Snart skall jag återförenas med mitt ursprung och jag tror icke längre att det gäller den härlighetens Gud som abbotarna i min orden talat till mig om eller den glädjens Gud som den tidens minoriter trodde på, kanske inte ens barmhärtighetens Gud. Gott ist ein lauter Nichts, ihn ruhrt kein Nun noch Hier… Jag skall snart vandra fram i den vidsträckta, fullkomligt platta och icke mätbara öken … Jag skall störta ned i den tysta och ödsliga gudomen.”

Som i ett ”chiffer” avslöjas här ”rosens nakna namn”, och som i ett yttre tecken förebådas detta Guds ”intet” i klostrets förstörelse genom en apokalyptisk eldsvåda där allt förgår i aska och damm.

Två antagonister

Sitt mest pregnanta uttryck far Ecos reduktionism när romanens två antagonister, William och Jorge, s a s i ömsesidig beundran börjar sin dödliga tvekamp i bibliotekets Finis Africae. Båda är i grund och botten uppfyllda av samma lidelse: den ene att gömma Aristoteles bok och därigenom förkväva sanningen. (Han blir till sist tvungen att förstöra den för att uppnå sitt syfte.) Den andre att komma i besittning av boken i syfte att därigenom låta sanningen komma ut. Ty ”Guds hand skapar, den döljer inte”. I dialogens höjdpunkt beskyller båda varandra för att vara ”djävulen”. I blixtbelysning tycks denna dialog avslöja romanens djupare intention. Det är därför mödan värt att närmare analysera dessa två ”djävulskap”.

Jorge förklarar varför Aristoteles Poetik är så farlig att den med alla medel, t.o.m. genom mord, måste hållas gömd. I denna bok, säger han, går ironin så långt att man principiellt skall skratta åt allt, även åt det heligaste och det allvarligaste såsom ”helighet”, ”synd”, ”inkarnation”, ända dithän att man t.o.m. kan synda utan rädsla. På så vis framställer boken – enligt Jorge – hela verklighetens löjlighet. Den blandar ihop de högsta värdena med de lägsta för att få läsaren att skratta åt båda och ”förmedelst en diabolisk omkastning försöka återlösa det höga i och med att det låga godtogs”. Så skulle boken – alltjämt enligt Jorge – lära att allt i grund och botten är vällust, erotisk-sexuell drift, dödsinstinkt i freudiansk mening. Här ges alltså en fantastisk tolkning av Aristoteles som om han redan hade upptäckt Ecos nominalistisk-strukturalistiska ”sanning”, nämligen att det i grund och botten inte finns någon verklig sanning att ta på allvar. All värdeordning kullkastas.

Precis detta är också den ”sanning” som William söker och som han redan vet – den ”sanning” som för Jorge är ”djävulskap”. Men för William ligger djävulskapet hos Jorge i en förvanskning av sanningen och i Jorges åtgärder i avsikt att förhindra ”sanningens” spridning. För William är djävulen tron utan småleende, sanningen som aldrig dras i tvivel … sanningen som har dödens smak … som är mörk och dyster.

En så strukturerad roman är inte bara skriven i rent litterär avsikt och enbart av ”lust att fabulera”. Den dramatiska konfrontationen bygger på en tes där inte bara två ”sanningar” ställs i kontrast mot varandra, utan där den ena drastiskt framställs som felaktig, mörk och omänsklig och den andra som riktig. Utan tvivel avser Ecos roman ytterst att framställa Williams upplysta nominalistisk-strukturalistiska tes – en tes som under hela romanens gång sätts i skarp kontrast mot kyrkans inkvisitoriska, reaktionära, omänskliga och omoraliska hållning och utmynnar i det chiffrerade budskapet om Guds och sanningens nakna namn.

Efter läsningen av Rosens namn kunde man givetvis fråga författaren om han inte är medveten om, att hans tes har implikationer även för honom själv, åtminstone om han inte vill hemfalla åt en ensidig dogmatism. Om all sanning bara är namn i ordets radikala bemärkelse, hur förhåller det sig då med Ecos egen nominalistiska tes? Eller får den inte dras i tvivelsmål?

En sista egendomlighet i romanen. Varför är denne William vid medeltidens slut just en franciskan? jo, därför att också William Ockham och Roger Bacon, hans läromästare och nutidens presumtiva förelöpare, var franciskaner. William från Baskerville sympatiserar med den franciskanska spiritualistiska rörelse som gör uppror mot påven och försvarar lekmännens ställning mot klerus. Men det egentliga motivet för denna sympati är Franciskus själv såsom författaren uppfattar honom. Guds ”gycklare” lärde själv människor att skratta, att skratta åt allt. Han förverkligade så i förväg iden att det inte finns något allvarligt i världen. Detta skulle enligt Eco ha varit det som ursprungligen drev Franciskus.

Här, liksom på allt för många ställen i romanen, förvanskar författaren den historiska sanningen. Det fatala därvid är bara att detta i grund och botten skall tjäna hans, visserligen lekfullt framställda (och dolda!) men ändå bistra nihilistiska tes. Att detta har att göra med en ”kosmologisk konstruktion”, en ”vision av en värld” (MONTAGE kulturanalys 1983:1) gör saken än mera tvivelaktig, trots allt fascinerande i denna roman.