Dödens banalisering

Direktbegravning blir allt vanligare i Sverige, och inte minst i Dalarna. Under 2018 var det nästan tio procent där man hade begravning utan ceremoni, vilket innebar högst andel i hela landet. Det visar statistik från Sveriges Begravningsbyråers Förbund, SBF.

”Jag hoppas att den här trenden bryts, för det är viktigt för väldigt många att man får chansen att ta ett personligt farväl”, säger Lars-Olof Uleander, ägare av Orsa Begravningsbyrå till SVT. ”Sorgen riskerar att bli obehandlad när man inte tar ett farväl.”

Jag minns min barndoms begravningar, lördagarna i en västsvensk schartauansk församling ute på landet: före kistan gick två män, bärande prestaver med svarta flor, och efter kistan kom prästen i sin kappa, därefter de anhöriga och övriga deltagare i rader om fyra och fyra. All trafik gjorde halt inför ett begravningståg och männen tog av sig hatten när båren passerade. De närmast sörjande kvinnorna hade ett sorgflor för ansiktet, alla män som ägde en hög hatt hade putsat den för det högtidigliga tillfället. Ingen yttrade ett ord, allt som hördes var klockorna. På vägen från sorgehuset hade man lagt kors av granris. Till akten i kyrkan hörde en ordentlig likpredikan, som påminde om det som psalmboken kallade ”livets korthet och evighetens allvar”.

Berömda personers sista färd kunde under förra seklet ännu bli en publik manifestation av hela samhällets sorg. August Strindbergs, Nathan Söderbloms och Gösta Ekmans jordafärder var nationella angelägenheter – den sistnämnda utgör ramberättelsen i Eivind Johnssons roman Nattövning från 1938. Också den privata sorgen fick ha sin tid och sina uttryck. I Sverige användes sorgflor och sorgband ungefär fram till 1960-talet. I ett år efter dödsfallet skulle familjemedlemmar visa att de hade sorg genom det svarta tygbandet som sattes på kapp- eller rockärmen.

Precis som det finns bröllopstrender, så finns det begravningstrender, vilket man kan förvissa sig om genom att googla på ”Funeral trends” på internet. Den aktuella utvecklingen av begravningskulturen kan sammanfattas i orden sekularisering och personalisering. Det blir allt svårare att klassificera begravningarna, som kan innehålla både humanistiska (i betydelsen ateistiska eller agnostiska) element och religiösa. Dikter och populärmusik ersätter bibelläsningar och psalmsång. Begravningsakten följer inte en i förväg uppgjord agenda utan anknyter till den dödes intressen, personliga preferenser och hobbies. Trons symboler och meningssammanhang ersätts av foton, symboler och föremål som var meningsfulla för den döde. Vid graven kan ett band spela och ballonger släppas upp. För anhöriga som inte kan eller vill ta sig till begravningen kan man göra en online-akt som strömmas live på Skype. Kremering är numera (åtminstone till tre fjärdedelar) den normala metoden att behandla den döda kroppen. Av askan kan man göra ett minnesföremål, ett smycke eller en vinylskiva med den dödes favoritmusik.

En relativt ny företeelse är direktkremeringen, att begravningsfirman erbjuder ett paket för hela processen: transporten från sjukhuset, kremering utan ceremoni och med anonym gravsättning. Som det heter i en annons: no-fuss, affordable, no service, i ett spektrum av alternativ ”från den enklaste och raka budgetkremeringen till ett påkostat firande av livet”. Som det kan heta i nätreklamen: ”Begravningar brukade vara dystra tillställningar, nu är de fulla av liv och positiv stämning. Gårdagens spöklika kyrkogårdar är nu moderna minneslundar som erbjuder komfort och bekvämlighet.”

Minneslund (ordet förekommer i svenskan sedan 1959) är en särskilt avgränsad plats på en kyrkogård för nedgrävning eller spridning av aska efter kremering. Minneslund är ett anonymt och kollektivt gravskick, som bland annat uppfyller önskningar från anhöriga eller den döde själv om att inte ha en individuell grav. Det befriar samtidigt från det behov av gravskötsel som följer på en individuell gravsättning. De första minneslundarna i Sverige skapades i Malmö och Västerås 1959. Den första i Stockholm var på Skogskyrkogården, som invigdes 1961. Göteborgs första finns på Kvibergs kyrkogård sedan 1965. Anhöriga får inte kännedom om var askan grävs ner eller strös ut, eftersom gravsättning alltid sker utan anhörigas närvaro. I anlagda minneslundar sänks urnan (av nedbrytningsbart material) i sin helhet ner i jorden. I lundar som utgörs av naturmark töms urnan på sitt innehåll. Om man vill sprida ut aska på annan plats ansöker man om tillstånd hos länsstyrelsen och om tillstånd av markägaren. Platsen får inte märkas ut.

Den känsligaste indikatorn

Förhållandet till döden och de döda är, religionshistoriskt sett, förmodligen den känsligaste indikatorn på förändringar i trosföreställningarna, i vårt sammanhang alltså kristningsprocessen respektive avkristningen. Ska man tro mentalitetshistorikern Philippe Ariès, som studerat förhållandet till döendet och döden i västerlandet, är kremering inte bara ett tecken på sekularisering utan också uttryck för en längtan att eliminera det kroppsliga i döden. ”Askan drar inga pilgrimer.” Döden är förbjuden som samtalsämne (dock inte som motiv i kulturen, måste man tillägga). Detta tabu har ersatt sex som det mest förbjudna. Förpliktelsen att vara lycklig introducerades i USA omkring mitten av 1900-talet.

Denna utveckling hör samman med det faktum att mellan 1930 och 1950 döendet förflyttats från hemmet till sjukhuset, och döendet är inte en gemensamhetshandling utan något som sker i ensamhet. De flesta barn och unga har aldrig sett en död kropp. Att dö är inte längre en ritual där den döende presiderar utan en teknisk procedur. Sjukhuspersonalen har övertagit initiativet. Den döende har därmed, fortfarande enligt Ariès, förlorat kommandot och reducerats till spädbarnsstadiet, i många fall utan att ens få veta hur allvarligt tillståndet är, för att slippa se verkligheten i vitögat och bli nedstämd.

Denna drastiska och historiskt snabba förvandling i attityderna till det mest ofrånkomliga kan motivera en överblick över begravningsskicket, med fokus på det kristna förhållningssättet till döendet och den döde.

Den ultimata övergången

I Gamla testamentet sörjde man ett dödsfall genom att riva sönder sina kläder, bära sorgdräkt, täcka ansiktet eller skägget, med fasta och sorgemåltider eller genom självskadebeteende (som i Jeremia 16:6, där man ristar sig blodig som tecken på sorg). De anhöriga sluter ögonen på den döde (1 Mos 46:4). Ett lik betraktades som orent: den som rörde vid en död betraktades som oren i sju dagar, och detta tabu gällde i främsta rummet prästerna (3 Mos 21). Döden var alltså en händelse som förminskade existensens specifika vikt, och anmärkningsvärt är att döendet i Gamla testamentet inte framställs i något religiöst ljus utan som ett upphörande av liv: ”De döda prisar inte Herren, de som farit ner i tystnaden” (Ps 115:17). Begravning ses som en rättighet som inte får förvägras någon, inte heller en avrättad (5 Mos 21:23).

I det antika romerska samhället var döden i hög grad något offentligt. För att trygga en värdig begravning kunde man mot en avgift ansluta sig till en begravningsförening, ett socialt skyddsnät som tog hand om det praktiska. En begravning av förmöget folk i Rom var en uppvisning av den dödes status och hans förfäders bedrifter. Pietas, pieteten mot gudarna, fäderneslandet och föräldrarna, var högsta dygd. Familj, vänner och släktingar samlades kring dödsbädden, och omedelbart efter dödens inträdande lade man liket på golvet, en anhörig slöt ögonen på den döde och gav den sista kyssen, som tänktes fånga upp själen. Man gjorde därefter en dödsmask av vax, som senare sattes upp i husets atrium. Liket tvättades, smordes med välluktande oljor, kläddes i sina bästa kläder och fick en krans på huvudet, och man lade eventuellt ett mynt i munnen, som avgift till Charon, färjkarlen vid överfarten över dödens flod. Likvakan kunde fortgå i sju dygn, varefter den döde bars i det som kallas pompa, högtidlig procession till likbålet eller till graven, med likföljet i svarta kläder och med facklor i händerna, samt musiker, dansare, akrobater och inhyrda gråterskor. Anhöriga eller skådespelare bar maskerna, och ett minnestal hölls från rostra, den offentliga talarstolen intill Forum. En förmögen romare hedrades med byster, måltider, fester eller i extremfall gladiatorspel. Man skulle inte sörja ett barn som dött under ett års ålder, och det kunde hända att barn under fjorton år kunde förvägras fullvärdig begravning. En gladiators döda kropp kastades på sophögen, ett öde som också kunde delas av de fattigaste. Festen Parentalia 13–21 februari firades med måltider och små offergåvor på graven.

Sådana var förutsättningarna, när kristendomen inom loppet av några århundraden erövrade det romerska imperiet. I den äldsta kyrkan fanns ingen enhetlig begravningssed. Behandlingen av den döda kroppen utgick från grundförutsättningen att människan är skapad till Guds avbild, att kroppen varit ett tempel för den helige Ande, att individen ska stå inför sin domare och att själ och kropp är ämnade för det eviga livet. Till skillnad från Gamla testamentet och den hedniska omgivningen betraktade alltså de kristna kroppen som helig, en Andens helgedom, genom dopet: ”Ni får inte av samvetsskäl dra er för att vidröra kropparna på dem som sover”, säger en kyrkoordning från fornkyrkan. Enligt Tertullianus och Prudentius hedrar man de döda kropparna genom, tvagning, linnesvepning, välluktande ämnen och blommor. Omsorgen om gravens skötsel vill visa att de döda inte är döda utan sover: ”Det livlösa stoftet är tecknet / att människan vilar från livet” heter det i Prudentius välkända hymn (övers. O. Hartman, Cecilia 487:3).

Augustinus ger en (senare ständigt citerad) framställning av den kristna hållningen till den döda kroppen. En värdig begravning är inte nödvändig för den dödes välgång efter döden. Men man får inte förakta eller göra sig av med de avlidnas kroppar, i synnerhet de rättfärdigas och troendes, ”som den helige Ande har använt som verktyg och kärl för alla goda gärningar. Om nu pappas kläder och ring och liknande är så mycket kärare för de efterlevande om kärleken till föräldrarna var större, hur skulle vi då kunna ringakta kroppen, som vi bär mycket närmare och innerligare än något klädesplagg? Den är ju ingen yttre prydnad eller hjälpmedel utan hör till människans själva natur. Därför förklarar Herren själv, som skulle uppstå på tredje dagen, att den fromma kvinnan gjorde en god gärning när hon göt väldoftande dyrbar smörjelse över hans kropp och gjorde detta inför hans begravning” (De cura pro mortuis gerenda, 3, 5).

De kristna begravdes med ansiktet åt öster, biskopar och präster i sina ämbetsdräkter. Det var numera församlingen som fungerade som begravningsbyrå. Församlingen följde den döde till graven under sång av psalmer och hymner, eftersom det gällde en medlem i Kristi kropp. Den äldsta bevarade begravningsordningen tillskrivs biskopen Serapion av Thmuis (i Nildeltat i Egypten, ca 350). Där bad man för den avlidne och för de efterlevande, med bibelläsningar och psaltarsång, och det talas om en procession till kyrkogården, gravsättning och om mässa för den dödes själaro.

Den viktigaste förberedelsen för döden i fornkyrkan var uppenbarligen kommunionen, kallad efodion, viaticum, ”färdkosten”, som enligt kyrkomötet i Nicaea (kanon 13) aldrig får förvägras en döende, inte heller botgörare. Kristi kropp på tungan ersatte för de kristna färjeavgiften till Charon. Kommunionen på dödsbädden var det yttersta tecknet på samhörigheten med kyrkan i dopets nåd. Det äldsta romerska begravningsritualet (ordo Romanus XLIX) har en påfallande optimistisk grundton: viaticum till den döende och en triumfprocession som präglas av psaltarpsalmen In exitu Israel de Aegypto (Ps 114). Fornkyrkan betraktade döden som uttåget ur Egypten, hän mot det utlovade landet. Kristna författare hänvisar till skillnaden mellan hedningarnas dystra begravningssånger och den kristna psaltarsången med dess segervisshet. De gamla romerska antifonerna (400–600-talet) talar samma språk: döendet är en passage över Röda havet, övergången till en utlovad framtid: ”In i Guds paradis må änglarna föra dig och martyrerna mottaga dig när du kommer och ledsaga dig in i den heliga staden Jerusalem” (In paradisum, Cecilia nr 501). Mässans traditionella ingångsvers, Requiem æternam, har skapats i samma miljö. Må det eviga ljuset lysa över dem, detta är den romerska kyrkans attityd till sjukdom, döende och död under den utgående antiken. Inställningen till döden var ”praktisk, tolerant mot mänsklig svaghet och hoppfull i dödens närhet” (F.S. Paxton). Ett var centralt: kommunionen, samhörigheten.

Livets korthet och evighetens allvar

Men denna romerska optimistiska dödsliturgi motsvarade inte den tidigmedeltida botinriktade spiritualiteten. Under 700-talet sprider sig en sed från de iriska och anglosaxiska klostren: böneförbrödringen, det vill säga att man ömsesidigt förpliktade sig till att be ett visst antal psaltarpsalmer, mässor och allmosor vid dödsfall. När man i Aachen 816 under inflytande av Benedictus av Aniane samlade det västerländska klosterlivet kring den benediktinska Regeln lade man också upp den första liber memorialis, ett kalendarium över de levande och döda för vilka daglig mässa skulle frambäras. Under denna tid börjar alltså förbönen för de döda att dominera över den tidigare romerska hoppfullheten och frälsningsvissheten. Benedictus av Aniane framställde Gud med bildspråk från kejsarhovet: en juridisk syn på förhållandet Gud–människa, med betoning på den mänskliga ovärdigheten inför Gud. Människan är supplikant, som vädjar om nåd inför den gudomliga domstolen. De frankiska och germanska folk som nu inlemmas i kyrkan såg med större fruktan på döden. Denna utveckling präglade de missionärer som under de följande seklen kristnade Norden. Som bekant byggde den medeltida kyrkans ekonomi i hög grad på testamenten och gåvor för själamässor. Skärselden blev på 1100-talet en suggestiv realitet i det allmänna medvetandet. Kyrkan hade alltid bett för de döda men aldrig tidigare framställt deras situation på ett så åskådligt sätt: den renande eld i vilken själens kval lättades genom mässor, förböner och barmhärtighetsgärningar mot fattiga och hungrande.

Medeltidens kristna var angelägna om att skiljas hädan styrkta av den heliga kyrkans sakrament. En av den medeltida hostiefromhetens främsta texter, antifonen Ave verum corpus, innehåller denna bön: esto nobis prægustatum mortis in examine: ”var vår färdkost inför dödens rannsakning”. Döendet var i hög grad en offentlig handling. När slutet nalkades var det en kristen plikt att tillkalla prästen, som kom, inte privat och diskret utan med största möjliga uppmärksamhet i staden eller byn. Kyrkklockan klämtade när någon låg på sitt yttersta, för att så många som möjligt skulle be en bön. Prästen bar Kristi lekamen till sjukbädden, och denna procession föregicks av brinnande ljus och en liten klockas klämtande. Att aktivt delta vid dödsbädden och begravningen var en solidaritetshandling. I Manuale Upsaliense, den handbok som prästerna använde i ärkestiftet (då inklusive Norrland) finns ordningen för sjukbesök: fridshälsning, den sjuke bestänks med vigvatten och en bön om att en ängel skall komma med lättnad i plågorna. Så manas den sjuke att rannsaka samvetet, återställa stöldgods, be om förlåtelse för sårande beteende, och förlåta andras oförrätter. Efter bikten följer absolution, trosbekännelse, kommunion och sista smörjelsen. Han eller hon uppmanas att bestämma ”allteftersom Gud inspirerar” hur de jordiska tillgångarna ska fördelas, eftersom ägodelarna nu lämnade ägaren i sticket och ”den dödes enda sällskap är det som skänkts till de behövande”, som Ambrosius hade sagt. När döden inträtt reciterar prästen psaltarpsalmer i första person på den dödes vägnar, interfolierade av de gamla romerska antifonerna. Det klämtades på nytt i kyrkklockan, eventuellt på sådant sätt att man kunde räkna ut den dödes kön och ålder, och senare ringdes själaringning på bestämda dagar under året. Vid graven lästes ett antal psaltarpsalmer, och kroppen hedrades med rökelse och vigvatten innan graven lades igen.

Under medeltiden uppstod den litterära genre som kallas ars moriendi, konsten att dö, som innefattade det rätta sättet att leva med blicken mot döden. Den inställningen hade praktiserats i den förkristna antiken av Platon och Seneca, och dessa påverkade också de kristna, som man kan se hos Augustinus och i Benedictus klosterregel, som säger att munken dagligen ska ”frukta domens dag, bäva för gehenna, eftertrakta det eviga livet med andens hela begär och dagligen ha dödens hot för ögonen” (4:44 ff.). I konsten uttrycks samma sak på många sätt, exempelvis i dödsdansen, uttrycket för jämlikheten inför döden, en tanke som fått ett sentida ikoniskt uttryck i Bergmans Det sjunde inseglet. I den efterreformatoriska andligheten tog tröstemotivet över. Katoliken manades att vara vid gott mod därför att sakramenten står till förfogande, protestanten fann tröst i tanken på rättfärdiggörelsen av tron allena. Men döden och domen var den allvarliga bakgrunden: ännu den wallinska psalmboken 1819 har avdelningen ”En varnande åtanka på den osaliga evigheten”. Tanken på den dubbla utgången är numera så gott som frånvarande i begravningsritualen, även om man fortfarande ber om syndernas förlåtelse för den avlidne.

Det är numera inte ovanligt att de anhöriga vill ha en kristen begravning utan kristen prägel. I sin bok Mest om min mamma klagar Nina Lekander över att biskop Christina Odenberg, trots tillsägelse om att begravningen ska vara så litet religiös som möjligt, dristade sig till att säga att ”även om vi inte trodde på Gud, trodde Gud på oss”. Lekander kallar detta kristna inslag för en ”kapning” av en ceremoni som hade ”personbesatts utifrån vänskap och kärlek mellan människor, utan vidskepliga övertoner”. Man kan, som Merete Mazzarella påpekat, fråga sig vem som kapat vad. Saken bekräftar intrycket att det måste finnas värdiga alternativ till en religiös begravning, för att ingens djupaste intuitioner ska kränkas i denna den mest laddade situation som finns. Och att det kristna svaret på sekulariseringen inte gärna kan vara att tona ner tron på uppståndelsen och det eviga livet, utan framställa det med omisskännlig tydlighet – en övertygelse som också måste ta sig uttryck i respekten för den döda kroppen, liksom för den levande, Andens tempel.

Litteratur

Kristina Söderpalm (red.): Dödens riter. Stockholm 1994.

Frederick S. Paxton: Christianizing Death. The Creation of a Ritual Process in Early Medieval Europe. Ithaca & London 1990.

Philippe Ariès: Essais sur l’histoire de la mort en Occident du Moyen Age à nos jours. Paris 1975.

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet och präst i Dominikanorden.