Dödsdom och avrättning – en betraktelse om straffrätt och människovärde

Den sista avrättningen i Sverige, av Alfred Ander, verkställdes genom halshuggning på Långholmen i Stockholm den 23/11 1910 klockan 8.07 på morgonen. 1921 avskaffades dödsstraffet förutom för vissa brott under krig och 1973 i samtliga fall. I 1975 års regeringsform infördes ett förbud mot dödsstraff som sedan 1976 lyder: ”Dödsstraff får icke förekomma.” (RF 2:4)

I flera europeiska länder, bland dem Sverige, visar opinionsundersökningar under senare år att relativt stora delar av befolkningen, ibland en överväldigande majoritet, är för dödsstraff. Många har kommenterat resultaten med både förvåning, avståndstagande och chock. Undersökningsresultaten kan ge anledning till flera intressanta frågor. Det handlar till exempel om avståndet mellan den politiska och intellektuella elit som hörs mest i den mediala debatten och stora grupper inom befolkningen. Det gäller också frågan om vilka samhällsförändringar som bildat grogrunden för sådana stämningar. Och – med tanke på de referensramar och argumentationsmönster som förekommer hos de få förespråkare för dödsstraff som hörs i media och debatt – i hur hög grad är ståndpunkten ett uttryck för ett mer eller mindre oreflekterat övertagande av drag ur USA:s kultur? Bristen på kunskap om modern svensk och europeisk rättstradition är frapperande liksom den historielöshet som anas bakom många debattinlägg och i mycken journalistik. Sannolikt skulle opinionsinstitutens siffror se annorlunda ut om frågorna som ställdes vore andra: Är du för att dödsstraff skall verkställas? Vill du att avrättningar skall genomföras i ditt lokalsamhälle? Vill du att de skall vara offentliga, till exempel försiggå på torget i din hemort? Är du beredd att tjänstgöra som skarprättare och döda en annan människa om än med stöd i allmän lag? Den förmodade skillnaden i svar beror av den betydelsefulla distinktionen mellan straffet som en idé, en princip, och den handfasta realiteten. Detsamma gäller svensk flyktingpolitik. En politisk majoritet, antagligen med stöd av en inte obetydlig del av de röstberättigade, har infört en mycket strikt flyktingpolitik. När denna politik skall tillämpas genom avvisningar, vänder sig ändå mycket stora delar av befolkningen mot den. Åtskilliga kan generellt hävda att oönskade människor skall avlägsnas från Sverige, men när de ser den enskilda människan som konfronteras med avvisningens realitet blir reaktionen i stället: ”Inte hon! Inte han!”

Om vi lämnar opinionerna därhän och stannar vid själva sakfrågan, är det väsentligt att pröva de skäl som brukar framföras till stöd för dödsstraff och avrättningar. I vårt land och vår tid har sådana tankar varit främmande. Det är en aktiv handling av stort allvar och i stort behov av motivering om man medvetet planerar att döda en människa. Det gäller inte i första hand utföra en filosofisk analys utan placera argumenten i det större samhälleliga sammanhanget och förankra dem i konkret handlande.

Argument för dödsstraff

De argument för dödsstraff och avrättning vi skall stanna inför kan indelas i tre grupper: argument av nyttotyp, olika varianter på temat att det i vissa situationer i sig är rätt att döda och mera känslomässiga argument.

Det oftast återkommande argumentet är att dödsstraff och avrättning tjänar ett syfte. De kan vara ett sätt att demonstrera vem som har makten och kan användas för att markera en regims legitimitet. Under de senare århundradena har sådant vanligen inträffat efter ett inbördeskrig eller efter befrielsen från en ockupation. Avrättningen av kejsar Maximilian år 1867 var ett budskap från det republikanska Mexiko till de europeiska furste- och kolonialstaterna om Mexikos självständighet och om kostnaden för en tilltänkt mexikansk kejsarkrona. Mer aktuella argument är att brottslingen oskadliggörs eller att andra avskräcks från att begå brott.

Argumentet att dödsstraffet är rätt har två grundpelare. Den första är att den som begått vissa brott konkret förtjänar att dö. Välkänd är här talionsprincipen, ”liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot” som 5 Mos 19:21 uttrycker den. Principen finns även i andra rättssystem från samma tid men har knappast varit av någon teologisk betydelse. Annorlunda förhåller det sig med ordet ”den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bli utgjutet” (1 Mos 9:6). Sannolikt har inget annat bibelord så ofta fått motivera dödsstraffets rättmätighet och överensstämmelse med Guds vilja. En ovillkorlig koppling mellan vissa brott, framför allt mord, och dödsstraff finns också i sekulariserad form. Den främste företrädaren för denna tanke var Immanuel Kant. Straffets verkan skall enligt honom alltid vara densamma som brottets. Avrättas inte mördaren kränks rätten och folket blir bärare av dennes blodskuld. Som en vidareutveckling av blodskuldstanken, dock sällan med direkt koppling till Kant, kan man se de i dag vanliga tankarna att brottslingen genom sitt brott ställt sig utanför mänskligheten, förlorat sin rätt att leva eller blivit ett monster. Genom att placera brottslingen utanför människosläktet blir dennes avlivande också lättare att motivera.

Den andra grundpelaren är uppfattningen att staten har rätt att verkställa en dödsdom. I många samhällen med naken maktutövning har rätten att döda varit oproblematisk; den har hört samman med härskarens allomfattande rätt. I samhällen där mänskliga rättigheter och demokrati är av större vikt har rätten att döda blivit mer problematisk. Flera kungar i 1800-talets Europa tystade sina egna betänkligheter mot att vägra dödsdömda nåd med argumentet att de i händelse av krig skulle behöva beordra soldater, bättre människor än de dödsdömda, att gå i strid och i många fall dö. Jämförelsen tycks problematisk i ljuset av de senare århundradenas allt större aversion mot anfallskrig: är avrättningen ett nödvändigt försvar från samhällets sida, eller är den ett omotiverat angrepp mot en redan besegrad fiende?

Känsloargumentet, önskan om hämnd, är svårast att avvisa med förnuftsskäl. Den drabbades vrede är naturlig, särskilt i nära anslutning till ett brott. Tanken på den ställföreträdande hämnden i dagens svenska rättsdebatt är sannolikt inlånad från USA. Med det menar jag tanken att endast ett tillräckligt hårt straff kan upprätta brottsoffret; drabbas inte brottslingen hårt nog innebär detta en nedvärdering av brottsoffret.

Myter kring dödsstraffet

Flera av dessa argument bygger på falska påståenden och förhoppningar. Ibland kan man närmast tala om vandringsmyter. En grundläggande myt, vilken jag redan berört, uttrycks i att särskilt förespråkarna i samtal och debatt väldigt sällan nämner avrättningarna utan endast talar om dödsstraffet som om det vore en abstrakt verklighet, som om en människa genom själva domens automatik dör och förpassas till glömska i en omärkt grav. Så är det inte. Avrättningar är, oavsett metod, en mycket konkret verklighet, en levande människas förvandling till lik. I de riksdagsdebatter som under 1900-talets första decennier föregick dödsstraffets avskaffande i fredstid i Sverige framhölls att statstjänstemännen skulle slippa drabbas av sådana tjänsteåligganden. Detta var ett inte oväsentligt argument för dödsstraffets avskaffande. Att närvara vid en avrättning har för många varit en svår upplevelse som följt dem länge och ibland präglat deras liv. Särskilt under slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier tycks självmord bland skarprättare varit vanliga. Det kan finnas andra orsaker, men en sådan förhöjd självmordsfrekvens borde rimligen vara yrkesmässigt relaterad. Hur avrättningen upplevs av dem som undergår den vet vi inte mycket om. En del vittnesbörd skulle dock kunna samlas från dem som, åtminstone temporärt, överlevt avrättningsförsök. Ett av de viktigaste dragen i de moderna avrättningarnas historia är den franska revolutionens ideal (simple privation de la vie): dödsstraffet skall inte innebära något mer än en övergång från liv till död. Avrättningsmetoden skall helst vara omedelbar. Den skall helst vara smärtfri och inte lämna några synliga spår på kroppen. Dessa krav ställer många av dödsstraffets förespråkare och administratörer i dag, men det är inte lätt att ta död på en fullt frisk människa. Det fåfänga sökandet fortgår dock. Mångas hopp har under de senaste decennier stått till den senaste av USA:s många metoder, giftinjektionen, som dock inte heller denna når upp till idealet. Jakten på den perfekta avrättningsmetoden har ingen annan slutpunkt än dödsstraffets avskaffande.

Avskräckning är det kanske oftast framförda argumentet för dödsstraffet men är det som tydligast bygger på en felaktig föreställning. Sedan mer än 150 år har forskare prövat tesen att ett hårt straff, särskilt dödsstraffet minskar brotts- och särskilt mordfrekvensen i ett samhälle. Resultatet är entydigt. Det finns ingen relation mellan hårda straff, dödsdomar och avrättningar å ena sidan och minskad brottslighet å den andra. Däremot tycks det finnas ett samband mellan dödsstraff och ett ökat antal mord. Att dödsstraffet saknar avskräckande effekt har varit känt i mer än ett sekel, men ändå fortsätter föreställningen att spridas. Kanske beror det på att brottsligheten uppfattas som en väl överlagd och kalkylerad handling. Men i kalkylen ingår sällan en förväntan om att bli dömd. Snarare än hårda straff skulle en hög andel uppklarade brott vara avskräckande. De flesta grova våldsbrott begås utan något som helst kalkylerande: i affekt, under berusning, under påverkan av psykisk störning eller sjukdom. Dödsstraffet tycks i stället uppmuntra till brott och särskilt till mord genom att höja våldsnivån i ett samhälle, genom att ge underlag för en kalkyl där alla mord efter det första i princip är straffria, och genom att inspirera vissa psykiskt mindre stabila människor till att begå brott för att bli avrättade. De två sistnämnda motiven till mord har i alla tider plågat lagstiftare i nationer där dödsstraff förekommit. I 1600- och 1700-talets avrättningsrika samhällen utgjorde de allvarliga kriminalpolitiska problem.

”En gång mördare, alltid mördare” – så tycks somliga resonera. Satsen håller dock inte för närmare granskning. Amerikansk forskning hävdar att det snarast förhåller sig tvärtom. En mördare tenderar att vara en oproblematisk fånge som sällan återfaller i brott, särskilt inte i mord.

Varför återkommer tanken på dödsstraff?

Mycket i argumentationen för dödsstraffet är ohållbart, och också andra argument kan avvisas som oriktiga eller mindre välgrundade. Varför har då dödsstraffet fått ett sådant stöd i dagens Sverige? Den ideologiska förändringen i synen på straffen i allmänhet och dödsstraffet i synnerhet är ett tydligt uttryck för sociala förändringar i det svenska samhället. Likartade processer kan iakttas i åtskilliga andra länder.

Under 1950-, 1960- och 1970-talen kulminerade en utveckling mot mildare straff och humanare fängelser. Orden straff och fängelse ersattes i svensk lagstiftning av påföljd och kriminalvård(sanstalt). Vedergällningsteorier och hämnd var omoderna. Men en förändring har successivt skett bland både politiker och jurister. Sveriges båda senaste justitieministrar har vid ett antal tillfällen uttalat sig med formuleringar som ”straff skall vara straff” och ”livstid betyder livstid”. Livstidsstraffet som under 1970-talet var en sällsynthet utdöms allt flitigare liksom långa fängelsestraff i allmänhet. Benådningar blir däremot sällsyntare. De som inte borde göras ansvariga för sina handlingar har även drabbats hårt av det bistrare klimatet. Ändringar av såväl praxis som lagstiftningen har gjort att allt färre personer juridiskt bedöms som att de på grund av sinnessjukdom, djupgående själslig abnormitet och dylikt skall vårdas i stället för att dömas till fängelse. För att finna motsvarande politiska bedömningar i det förflutna, bör man gå ca 100 år tillbaka i tiden, låt vara att dödsstraffet inte förekommer i dag. Det finns ett tydligt samband mellan mångas önskan att dödsstraff skall utdömas (och kanske verkställas) och en utveckling där vedergällningstanken inte längre är omodern i debatten om strafflagstiftning och verkställighet och där dörren åter öppnas för hämnden.

Denna förändring belyses väl om vi ser till vissa argument för dödsstraffet i den amerikanska debatten. Walter Berns har hävdat (i For Capital Punishment: Crime and the Morality of the Death Penalty, New York 1979) att människor som bryr sig om varandra och bildar ett samhälle av moralisk halt reagerar på brott med vrede. Straffen, och särskilt dödsstraffen är uttryck för denna vrede. Det finns goda grunder till att lyfta fram vreden eller hämnden; det är den enda bevekelsegrund som inte kan bemötas med argument. Genom hämndens genomslag, ibland i samverkan med en nykantiansk etik, har perspektivet förskjutits i riktning mot behovet av ett ”offer”, till skillnad från det tidigare knappast ifrågasatta objektivitetsanspråket. Vedergällningstanken leder oss på en farlig väg, till inställningen att det spelar mindre roll vem som blir straffad; huvudsaken är att någon får bära straffet.

I modernt svenskt mediespråk har ”Lindome-fall” blivit ett begrepp: ett brott har bevisligen blivit begått av en eller flera ur en begränsad grupp människor, men då det inte kan bevisas vem av dessa som är gärningsmannen kan ingen dömas skyldig. En sådan utgång kan knappast undvikas ibland, och utgången står också väl i överensstämmelse med den välkända principen att det är bättre att fria en skyldig än att fälla en oskyldig. I dag uttrycks dock ofta kravet att någon måste fällas: om inte annat får väl skyldig och oskyldig dela på straffet. Åtskilliga tycks inte vara medvetna om vad de kräver: att oskyldiga straffas och att rättssäkerheten därigenom undergrävs.

Samhällets förändring

”Vad som brast i kvantitativ avskräckningseffekt måste ersättas genom kvalitativ effekt av det enstaka statuerade exemplet.” Så beskriver Erik Anners straffets roll i det högmedeltida samhället. (Humanitet och rationalism, Stockholm 1965, s. 15.) Schematiskt uttryckt var detta en tid när statsmakten var mycket svag och de sociala och ekonomiska klyftorna var betydande. Ett svagt och ojämlikt samhälle måste ta till stränga straff mot brottsligheten; det finns inget annat att ta sig till, även om det i grunden är meningslöst. Ett starkt och socialt jämlikt samhälle saknar vanligen anledning att ta till sådana metoder. Brottsligheten håller sig på en kontrollerbar nivå, och tillfälliga toppar, till exempel på grund av krigsslut, går snart över. Samhället håller för påfrestningen.

De stränga straffens roll var inte enbart att avskräcka. Straffsystemen och särskilt dödsstraffen bar även på ett annat budskap. Här uppenbarades motsättningen mellan härskare och behärskade, domare och dömda. Straffen var instrument för att demonstrera makt. Makthavare och domare tänktes knappast själva drabbas av straffen. En adelsman som undantagsvis dömdes till döden berövades därför sitt adelskap före avrättningen, en ämbetsman eller militär berövades sin ställning. Den tydligaste symbolen för den franska revolutionen är den avsatte kungen, berövad all sin ståt, förd upp på schavotten och halshuggen. Därmed var den sociala ordningen vänd upp och ned.

Samtidigt med den begynnande demokratiseringen förändrades det straffrättsliga tänkandet och handlandet allt mer. Man avlägsnade sig från tortyr, kvalificerade dödsstraff (i särskilt avskräckande former) och senare även enkla dödsstraff och annat som sågs som inhuman behandling. Detta var en långdragen process som pågick lika länge som demokratiseringen, när den reella makten fördelades allt mer lika mellan medborgarna. I flera kontinentala stater finns under 1800-talet tydliga förbindelser mellan de kretsar som med varierade framgång bekämpade dödsstraffet och den framväxande liberalismen. Under vårt sekel finner vi i flera länder, bland dem Sverige, att det finns klara tidsmässiga samband mellan socialdemokratins ökande inflytande och avskaffandet av dödsstraff och kroppsstraff. Oavsett vilken ideologisk prägel som dominerar ett land eller vilken konstitutionell konstruktion demokratin har, är situationen i världen på ett frapperande sätt likartad: merparten demokratier tillämpar inte dödsstraffet, merparten diktaturer gör det inte. I och med att allt fler medborgare får del av allt mer makt blir brottslingarna inte så främmande som förut. De är inte ”varelser från en annan planet”, ”monster”, ”odjur”. De är människor som jag själv, de skulle kunna vara mina syskon, det skulle kunna vara jag. Medmänskligheten stärktes då avståndet minskade. Utvecklingen fortsatte bortom dödsstraffets avskaffande men bröts för ett eller två decennier sedan, då de sociala och ekonomiska klyftorna började öka, samtidigt som kraven på hårdare straff restes med förnyad kraft.

Rimligen borde många av dem som leder talkörerna inse att kraven är fåfänga. Strängare straff fungerar knappast ens som kosmetika mot en tilltagande brottslighet (som vad gäller de grova våldsbrotten ligger på en historiskt sett låg nivå). Helt andra åtgärder behövs. Människan behöver ett hopp, och många brott föds ur hopplösheten. Visst kan ett evighetshopp vara ett stöd, men framför allt behövs ett hopp i denna tillvaro. Kan man till exempel hoppas på att uppnå en dräglig tillvaro med lagliga medel? Den som inte har det hoppet och samtidigt ser andra med förmögenheter och inkomster de knappast hinner konsumera drabbas av frestelsen att söka en annan väg. Även den som inte faller för frestelsen eller inte finner den andra vägen kan drabbas av förtvivlan över en hopplös situation. Många brott föds ur förtvivlan och ur känslan av att man intet har att förlora. Med ökande sociala och ekonomiska klyftor återkommer ett klassiskt problem från den europeiska historien: är svält ett försvar för stöld av mat? Naturligtvis är inte alla brott socialt betingade, och ohederlighet är inget ”underklassprivilegium”. Situationen i sig är dock en näringsrik grogrund för all slags brottslighet. Det finns anledning att undra om inte brottens och straffens samband med samhällsutveckling kan användas för att bedöma hur ett samhälle mår. Tyskland på 1920-talet är en stark kandidat till titeln ”europarekordhållare i seriemord” samtidigt som landet genomgick de djupgående ekonomiska och sociala kriser som beredde vägen för Hitlers maktövertagande 1933.

Brottsoffren

Dödsstraffet kan dock inte ses enbart som en samhällelig företeelse. Det berör i högsta grad enskilda människor. Jag har redan berört dem som avrättas och dem som medverkar vid verkställigheten. Men ytterligare en grupp är väl värd att nämna, särskilt som den flitigt nämns i debatten i USA, nämligen brottsoffren, något som omtalas också av enstaka svenska förespråkare för dödsstraff. Under senare år har brottsoffren uppmärksammats allt mer, både nationellt och internationellt, till exempel av FN och Europarådet. Det är tragiskt att det viktiga intresset för brottsoffren hos många har blandats med hämndtanken. Till en del beror detta på missuppfattningar som kan vara direkt skadliga för dem de tycks stödja. Påföljder kan sättas utifrån en lång rad variabler, såsom brottet, brottslingen eller offret, det senare ett allt vanligare perspektiv men ett farligt val, åtminstone som dominerande princip. Enligt populära tankar från USA som tenderar att influera svenskt tänkande (inte minst genom kriminallitteratur och kriminalfilmer och serier i TV) blir straffet, typiskt vid dråp/mord, till något av ett minnesmärke över offret. Är straffet inte hårt nog innebär det att offrets värde är lågt.

Problemen med detta tänkande är många. Straffet kan vid ett så grovt brott aldrig bli hårt nog. Inte ens genom de hårdaste, grymmaste upptänkbara straff blir offrets människovärde betalat. Snarare kommer offret att döljas bakom det straff som skulle vara till för dess skull, och om straffet kan tydas som grymt eller orättvist kan dess minne synas fläckat. Levande brottsoffer av alla slag döljs för omvärlden; blir bara brottslingen straffad skall de vara nöjda.

Naturligtvis kan brottslingens straff vara av vikt för brottsoffret. Den misshandlade eller våldtagna kan uppleva en viss trygghet i att våldsmannen är inlåst. Men detta bör aldrig vara mer än en liten del av samhällets stöd till brottsoffren och bör i många fall inte heller dominera vid val av påföljd. Brottsoffren behöver allt stöd och hjälp de kan få, men hämnd är inget reellt stöd. Det är ett försök till ersättning och kompensation för en förlust, men det är en tom och i grunden meningslös kompensation. Att uttrycka sitt stöd för brottsoffren genom hämnd är som samhällsgärning ett tecken på svaghet: ”vi orkar inte och har inte resurser att långsiktigt hjälpa, så ta detta offer i stället”. Den ställföreträdande vedergällningen är en starkt anakronistisk tanke och har sin bakgrund i ett svagt samhälle där den enskilde själv är rättens källa och bär ansvar för rättsväsendet. På sätt och vis läggs ytterligare en börda på den som borde avlastas.

Människosyn och evighet

Slutligen är frågan om dödsstraffet en fråga om människosyn. De som skall verkställa avrättningar ”mediterar” över brottet, de försäkrar sig själva om att de handlar rätt och skaffar sig samtidigt en syn på dödsfången som något annat än den människa han är. Han identifieras med sitt brott, ses som en kropp som skall hanteras, en som inte längre tillhör människosläktet eller som är ett monster. Argumenten för att dödsstraffet tjänar ett syfte, till exempel att avskräcka från brott, visar även de på en märklig människosyn: människan förnedras om hennes existens används som medel att uppnå ett syfte. Dödsstraffet framstår som mycket problematiskt i ljuset av människovärdet, ja, dödsstraffet är knappast förenligt med ett värnande av detta. Menar vi att människans värde är absolut och oändligt, så är förlusten av en människas liv inte möjlig att jämföra med något annat. Man kan inte räkna i människoliv. Ibland hävdas det att människovärdet är i sjunkande i vårt samhälle med dess ökande klyftor. Viljan att återinföra dödsstraffet, tanken att medvetet döda en medmänniska hänger samman med ett underkännande av hennes människovärde. Det är också ett uttryck för en i grunden mycket mörk syn på människans möjlighet till förbättring och, åtminstone i ett sekulariserat samhälle, ett åsidosättande av Guds möjlighet att förlåta och förändra en människa.

Inom samtida forskning har det blivit allt vanligare att se avrättningen ur ett religiöst perspektiv. Avrättningens syfte är försoning, den är ett människooffer eller tjänar till att tillfredsställa Gud eller en gud. Så kan handlingens högtidlighet och ritualisering förklaras. Samhällets sekularisering, som tog fart under upplysningen, ses som en förutsättning för abolition. Därmed sammankopplas kyrkor och egentligen all medveten religion med bevarandet av dödsstraff och avrättningar. Mycket av dödsstraffens och avrättningarnas historia, åtminstone under de senare århundradena, kan dock lättare förklaras om förbindelsen med religionen, eller snarare med ett transcendent perspektiv på tillvaron, sker på en mindre medveten nivå. Teologi och kyrkligt handlande både i förkonstantinsk och i modern tid har vanligen tagit avstånd från dödsstraffet och avskärmat sig från det. Den ateistiska eller agnostiska traditionen från franska revolutionen gjorde sammalunda. Dödsstraffet avvisades dock inte absolut. Det sågs som en möjlig nödfallsåtgärd, vilket ibland fick motivera ett mycket omfattande dödande.

Under 1700- och 1800-talen var avrättningarna vanligen högtider. Även i vårt sekel har många beslutsfattare och agerande strävat efter att bevara detta drag. Orsaken är rimligen en aning om människolivets helgd även när det förnedras. En människas liv avslutas, men den öppna frågan står där: vad händer sedan? Jesus säger om sina bödlar: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34) Nutidens skarprättare och dödsstraffsförespråkare är förenade i ett transcendentalt perspektiv på avrättningen, men enigheten sträcker sig inte till perspektivets innehåll. Schavotterna blir på så vis altaren åt okända gudar – Gud kräver inga mer försoningsoffer än det Sonen givit. För att citera Victor Hugos framtidsvision ur 1832 års förord till Le dernier jour d’un condamné (En dödsdömds sista dag): ”Korset ersätter galgen.”