Ett budskap från Asiens biskopar

Den särskilda biskopssynoden för Asien hölls i Vatikanen 19 april –14 maj under deltagande av 250 asiatiska katolska biskopar. Det är en av de världsdelssynoder som Johannes Paulus II utropade 1994 inom ramen för den andliga förberedelsen inför det tredje kristna årtusendet. Sedan synoderna för Afrika och Amerika hållits, återstår nu Oceanien och Europa. Synodens tre ordföranden var: kardinal Jozef Tomko, prefekt för kongregationen för folkens evangelisation, kardinalerna Kim Stephen Sou Hwan (Korea) och Julius Riyadi Darmaatmadja (Indonesien).

Som brukligt är avslutades synoden med ett budskap till världen direkt från synodfäderna. Ett utförligare dokument med slutsatser kommer att senare sammanställas och undertecknas av påven för att sedan presenteras i Asien, kanske under ett påvebesök i Moder Teresas stad Calcutta nästa år.

Synodens avslutande budskap, som biskoparna själva författat, vädjar om solidaritet med tredje världens folk. ”Vi rekommenderar starkt att tredje världens skuldbörda omförhandlas under jubelåret 2000 och att dess förkrossande tyngd lättas”, skrev synodfäderna. De uttryckte också sin oro över globaliseringen av världsekonomin och dess ofta förödande följder för de fattiga, och de uppmanade de kristna i den rika världen att visa solidaritet med Asiens fattiga. Närvaron av biskopar från Mellanöstern gav extra tyngd åt biskoparnas vädjan om barmhärtighet mot Iraks folk: ”Med tanke på det irakiska folkets lidanden, särskilt kvinnornas och barnens, vädjar vi med kraft om att man vidtar steg för att häva de ekonomiska sanktionerna mot Irak.” Påven har själv flera gånger fördömt sanktionerna som FN införde mot Irak efter dess invasion av Kuwait 1990 och har beskrivit dem som ”obarmhärtiga”.

Biskopssynoden utformades under andra hälften av 1900-talet som ett rådgivande organ för påven. Meningen var att påven och hans medhjälpare skulle få en intensivare kontakt med lokalkyrkornas biskopar i olika världsdelar. Efter Andra vatikankonciliet 1962–65 valde Paulus VI en modell enligt vilken synoden endast är ett rådgivande organ. Synoden som sammanträdesform är ett arv från den tidiga kyrkan. Sådana mer eller mindre lokala kyrkomöten var vanliga, men till skillnad från dessa är de nutida synodernas diskussioner inte offentliga. Vad pressen och allmänheten får veta sägs på presskonferenser eller står i de korta sammanfattningar av inläggen som delas ut av Vatikanens presskontor. Synoden är alltså en rätt försiktig modell, och ofta höjs röster för att ge den en större beslutsmakt. Trots alla tillkortakommanden är synoderna en stor tillgång för lokalkyrkorna och för Vatikanen. De har präglat den katolska kyrkans liv under de senaste trettio åren och Johannes Paulus II vill gärna se sig själv som en ”synodpåve”.

Det är lätt att invända att påven skriver de slutsatser han själv vill dra och att mera extrema synpunkter knappast har någon chans. Erfarenheten visar dock att de flesta av debattinläggen är långt ifrån radikala. Dessutom får ett kyrkligt dokument ett större genomslag i massmedierna om det bär påvens namnteckning. Det är heller inte så att påven alltid drar åt ett håll och världens biskopar åt ett annat. Biskopar kan vara lika oense som alla andra, och ofta är det just påvens närvaro som hjälper dem att samarbeta och vara eniga. På samma sätt är det med det faktum att synoderna hålls i Vatikanen. ”För att påven skall kontrollera biskoparna”, kan man få höra, men arrangemanget gör det möjligt att utnyttja mediauppbådet kring påven och Vatikanen både under synodens gång och vid en senare presentation av slutsatserna under en påveresa. Pressen och medierna ägnar betydligt större resurser åt att följa vad påven gör än vad som sker vid regionala biskopssammanträden. Det som kan tyckas vara romersk centralism kan alltså i sista hand vara en tjänst åt lokalkyrkan som på detta sätt hamnar i strålkastarljuset. Om en del drag i synodorganisationen kan diskuteras, bör man dock inte överdriva den romerska styrningen. Påvens enda inlägg under synoderna är predikningar vid den inledande och den avslutande mässan. Resten av tiden är han enbart åhörare.

Över Asiensynoden vilade skuggan från världens folkrikaste land, Kina, vars katoliker blir allt fler. I sin predikan i den avslutande mässan vädjade Johannes Paulus II till Kina att öka religionsfriheten. ”Vi hoppas alla att Folkrepubliken Kina öppnar sig allt mer för världen och att kyrkan i Kina tillåts ha mer kontakt med världskyrkan”, sade påven, som vid öppnandet av synoden överraskade världen genom att offentligt bjuda in två kinesiska biskopar: Mathias Duan Yinming, 90 år, den siste ännu levande biskopen som utnämndes före revolutionen, och hans hjälpbiskop Joseph Xu Zhixuan, 82 år, bägge från Wanhsien. I ett desperat fax på latin förklarade den ena biskopen att han grät över att han inte fick utresetillstånd.

En kyrka i minoritet

Vad som utmärker den katolska kyrkan i Asien och gör dess erfarenheter intressanta också för oss är att den är i minoritet i hela Asien utom på Filippinerna. Nära tre fjärdedelar av världens befolkning bor i Asien. 2,7 % är katoliker; de största grupperna finns på Filippinerna (60 miljoner katoliker), i Vietnam (6 miljoner), i Indonesien (5 miljoner) och i Sydkorea (3,5 miljoner). I Kina finns ett växande men okänt antal katoliker (10 miljoner?), splittrade i en officiell och myndighetskontrollerad kyrka och en ”underjordisk” som vägrar avsvära sig sin lojalitet till påven och världskyrkan.

På synoden träffades biskopar som aldrig tidigare sett varandra. Asiens biskopar har visserligen samarbetat i biskopskonferensernas federation FABC sedan 1972, men aldrig tidigare tillsammans med biskoparna från Mellanöstern. Dessas närvaro påminde biskoparna från Östasien om att Asien första gången nåddes av kristendomen från Mellanöstern, inte från Västeuropas kolonialmakter. ”Har vi glömt att vår kyrka förde evangeliet till Indien, Mongoliet och Kina i en semitisk, mesopotamisk form, föga påverkad av grekisk-romersk tanke?” (ärkebiskop Ramzi Garmou, kaldeisk hjälpbiskop i Teheran). Biskoparna från Östasien bär mer på arvet från den portugisiska missionen på 1500-talet och plågas av att kyrkan känns för europeisk och påminner om kolonialtiden.

En del tankar återkom i snart sagt alla inlägg. En av dessa tankar är lekfolkets roll, att man måste skapa basgrupper, ägna sig åt en inre evangelisation som lär de kristna att Jesus är Vägen. Begreppet gemenskap eller rentav gemenskap av gemenskaper återkom ofta. ”Lekfolket är kallat att bli en ’gemenskap av gemenskaper’ […] Vår vision inför det tredje årtusendet bjuder oss att vara kyrka på ett nytt sätt” (biskop Angel N. Lagdaneo av Dumaguete). Dessa små, övertygade gemenskaper kan ha genomslagskraft i Asien, och kan utföra det som många kallade ”Dialogue of Life”. Många framhöll att framställningar av lärofrågor i Asien förblir på ett abstrakt plan. Det är livsstilen som vittnar. ”I Asien tror folk på vad de ser. De värderar personer och relationer mer än läror” (ärkebiskop Ignatius Suharyo Hardjoatmodjo av Semarang). Redan 1990 uppmanade FABC till skapandet av Small Christian Communities SCC. I dag uppmuntras de av kommissioner inrättade i sex länder och av kurser som anordnas i tretton länder.

Asiens kristna är omgivna av mångtusenåriga och vördnadsvärda andliga traditioner. Man förnimmer en längtan att kunna säga ”detta är också vår andliga tradition”. Därav många nyanserade resonemang om hur Anden verkar i alla religioner, och därav förslaget från biskop Patrick Paul D’Souza från Varanasi att använda hinduiska texter i den kristna liturgin. Andra biskopar menade att dessa texter är andligt berikande också för kristna men att deras plats är utanför den kristna liturgin.

Dialogue of Life innebär att man mer eller mindre avstår från en aktiv utåtriktad mission, men det finns andra kristna samfund som ägnar sig åt sådan med stor framgång. Många känner sig hotade av vad de kallar ”sekter” utan att det alltid står klart om det handlar om verkliga sekter eller om vanliga protestantiska kyrkor. Här finns en tydlig brist på ekumeniskt medvetande. Detta gäller också synodens information till pressen. Många upprepade hur många katoliker det finns i Asien, men få nämnde hur många de kristna är.

Kyrkan ses ofta som en effektiv organisation som erbjuder tjänster – skolor, sjukhus m.m. – men man associerar den inte alltid med Gud. Många biskopar tycktes fråga sig: var tappade vi bort Anden? Ordföranden för Myanmars biskopskonferens, biskop Matthias U Shwe, återgav sina buddhistiska vänners omdöme att de katolska prästerna ber för lite. ”Vi tillbringar för mycket tid med att arbeta”, säger han. ”Asien törstar efter Gud. Det beundrar män och kvinnor som har en djup andlighet och har röst av det gudomliga”, sade biskop Joseph Vianney Fernando av Kandy i Sri Lanka. Trots allt det som kyrkan gör för de fattiga tycks hon inte göra framsteg i evangelisationen, fastän Asiens folk är djupt religiösa och törstar efter Gud. Här ligger en paradox som ställer viktiga frågor till kyrkan inte bara i Asien.

Om en dialog med buddhism och hinduism är möjlig och berikande, är förhållandet till islam är ett stort problem. Särskilt uppmärksammades inlägget av biskop Joseph Coutts från Hyderabad i Pakistan, som beskrev hur en intolerant och militant islam sprids allt mer och betraktar de kristna som andra klassens invånare. (Detta fick en dramatisk bekräftelse när biskopen av Faisalabad, John Joseph, i protest mot att en församlingsmedlem dömts till döden för påstådd smutskastning av profeten Muhammeds namn, begick självmord den 6 maj utanför en domstolsbyggnad i Sahiwal i Pakistan) ”Vi emigrerar. Vi trängs av islam. Vi blir färre. Vi har gått ned från 50 % till 30 % till 10 %, och i de flesta arabländer till 2 % eller mindre”, sade den syriske ärkebiskopen Basile Moussa Daoud av Homs.

En av huvudfrågorna för synoden är hur man inför Asiens rika andliga tradition kan hävda Jesus som den ende frälsaren. En del biskopar beklagade tendensen att av opportunistiska skäl koncentrera sig på Anden, som man säger är närvarande i alla religioner, och reducera Kristus till en av många vishetslärare, som om man skämdes för tron på Kristus. Diskussionen om denna fråga tycks ha varit livlig och givande. Det påpekades mycket riktigt att man kanske inte skall börja med att diskutera om Kristus är den ende frälsaren, utan att först klart och tydligt reda ut vad han räddar oss från och vad räddningen innebär. Biskoparna tycks så gott som helt ha delat den traditionella kristna övertygelsen om att Kristus är ende frälsaren. Diskussionen handlade i stället om hur man skall presentera detta på ett sätt som är begripligt i Asien. Synodens biskopar tycktes vara eniga om att Asien inte är mottagligt för arroganta anspråk, men däremot för en ödmjuk Person, som också är en väg: en väg som i sista hand inte leder till, utan är, frälsningen: ”Asien törstar efter Gud, inte efter en organisation, efter en person och en relation, inte efter en lära.”