Det hör utan tvekan till den f.d. ärkebiskopen av Recife i Brasilien, Dom Helder Pessoa Câmaras förtjänster att ha konfronterat kyrkan i Europa och i Nordamerika med fattigdomen i Latinamerika och visat hur kapitalismens syndiga strukturer undertrycker och marginaliserar de fattiga.
Efter nästan 30 års verksamhet i Rio de Janeiro, de sista åren som hjälpbiskop, förflyttades han 1964 och blev ärkebiskop i Nordeste, Brasiliens fattigområden, mer än tre gånger så stort som Sverige och där en minoritet av feodala storgodsägare behärskar näringslivet. Samma år hade en militärkupp hårt begränsat den demokratiska friheten och skapat en ytterst spänd atmosfär med häktningar och tortyr som vanliga inslag. I denna beklämmande situation blev Dom Helder tack vare sitt personliga mod det stora stödet för hela regionen. Mer än andra förföljdes han. Men varken trakasserier, dödshot eller mord på medarbetare kunde bryta hans motstånd. Man försökte allt för att tysta honom. Under nästan två årtionden var det förbjudet att ens nämna hans namn i press och andra massmedier. Men han lät sig inte förskräckas. ”Om jag inte får tala i mitt eget land, talar jag i utlandet.” Och så reste han oupphörligt till andra länder och kontinenter för att brännmärka militärregimens orättvisor och i synnerhet tortyren.
Vid Andra vatikankonciliet (1962–1965) var Dom Helder en talesman för biskoparna i tredje världen. Han höll inga tal vid konciliets plenarsammanträden men verkade outtröttligt för de fattigas kyrka bland biskoparna. Tillsammans med benediktinmunken Candido Padin, även han hjälpbiskop i Rio, sedermera biskop av Lorena (São Paulo) och med den vidsynte ordföranden för det latinamerikanska biskopsrådet (CELAM), biskop Manuel Larrain från Talka (Chile) förberedde han redan i Rom marken för en historisk text: ”För en pastoralstrategi i den Tredje världen”. Tillsammans med Paulus VI:s rundskrivelse Populorum progressio gav denna text sedan avgörande impulser för det första latinamerikanska biskopsmötet i Medellin (1968).
Ännu innan man talade om befrielseteologin krävde han att kyrkan måste bli medveten om sin plikt att kämpa mot socio-ekonomiska orättvisor. Detta gällde i synnerhet för Brasilien, det största katolska landet i världen, vars ekonomiska resurser var så stora att fattigdomen på intet sätt kunde försvaras. Han gav ett personligt exempel. Han sålde biskopspalatset och bodde i några annexrum bredvid en kyrka där han också tog emot sina besökare. Analfabetismen, svälten och människornas utsugning blev för honom den stora utmaningen för hans eget pastorala arbete. Hans metod var kurser för vuxenutbildning, fackföreningsprogram för bönder, bondekooperativ och basgrupper, där deltagarna skulle se sig som aktiva ”företagare” som själva tog hand om sitt väl och ve. Framsynt såg han sambandet mellan den härskande klassens tänkande och liv och befolkningens, ja hela landets utsugning. Hans engagemang gällde därvid i lika mån de undertrycktas befrielse som landets fred. Man förebrådde honom för att han förkunnade revolutionen i allians med kommunismen. Han påpekade själv en gång: ”När jag ger människorna att äta kallas jag en hjälte, men när jag pekar på hungerns orsak, de orättvisa förhållandena och samhällsstrukturerna kallas jag kommunist.”
Under senare år har det blivit lugnare kring Dom Helder. När han 1985 som 76-årig trädde tillbaka – tillsatte Vatikanen en efterträdare som inte fortsatte samma framåtsträvande linje. Men i Recife är Dom Helder inte bortglömd. Den sjunde februari när han fullbordade sitt 80:de levnadsår blev till en stor fest som kardinal Aloisio Lorscheider från Fortalezza hade förberett. Dom Helder Câmara är fortfarande ”de hemlösas far” inte bara i Recife utan långt utanför Brasiliens gränser.