”Varför är jag påve, om jag inte ens kan tillsätta ärkebiskopen av Köln?” Så har inte påven sagt, men orden har lagts i hans mun av en skämtsam monsignore i Rom. Det ligger en viss insikt bakom formuleringen. Bakgrunden är naturligtvis påvens omstridda utnämningar av konservativa biskopar i tysktalande länder den senaste tiden. I Köln, Wien, Salzburg och Feldkirch sitter nu ”Romtrogna” biskopar, och många tycker att utnämningarna har skett över huvudet på de lokala kyrkorna.
Biskopsutnämningarna har utlöst en rad reaktioner, främst i Tyskland, på påvens sätt att leda kyrkan. Teologer i Nordeuropa är besvikna över att Vatikanen inte tycks lyssna på den lokala kyrkan – Rom för inte någon dialog utan handlar på eget bevåg. Det är två olika kyrkosyner som står mot varandra, två visioner av hur kyrkan fungerar som ännu inte har hunnit smälta samman efter Andra vatikankonciliet. Ä ena sidan den hierarkiska, där kyrkan domineras av påvens primat, och å andra sidan den kyrkosyn som växte fram under konciliet som betonar en kollegialitet å ena sidan biskoparna emellan och å andra sidan mellan biskopskollegiet och påven, där de lokala bis
koparna och biskopskonferenserna på ett nytt sätt skulle vara rådgivande och medansvariga i ledningen av kyrkan.
De nordeuropeiska reaktionerna började med att moralteologen Bernard Häring, som spelade en stor roll under Andra vatikankonciliet, i en intervju för den italienska tidskriften Il Regno den 18 januari gick till angrepp mot msgr. Carlo Caffarra, som räknas som påvens egen teolog. Caffarra är ledare för en falang som förespråkar en kompromisslös och traditionell moralteologi. Häring kritiserar nu Caffarra för att ha för stort inflytande över påven och för att ägna sig åt ”anonyma angivelser, anklagelser om heresi, och underrättelseverksamhet om teologer och biskopskandidater”. Han jämför med kampanjer av anonyma angivelser mot modernister under striden om de moderna idéernas plats i kyrkan under Pius X i början av 1900-talet.
Vad de bägge teologerna är oense om är förhållandet mellan kyrkans läroämbete och individens samvete. De är helt överens om sexualitetens plats i det kristna äktenskapet, och att ingen sexualitet är riktig där inte barn är välkomna. Men Häring menar, att de kristna makarnas samveten i vissa situationer kan rättfärdiga användandet av preventivmedel inom äktenskapet. Caffarra, och därmed Rom, anser att kyrkans lära inte kan göras till föremål för diskussion på det sättet. Dess källa är Gud och inte människan. Det är alltså, liksom ifråga om biskopsutnämningarna, fråga om dialogens plats i kyrkan.
Men, som den europeiska pressen också har betonat i sina analyser, det rör sig här om två extrema och oförenliga ståndpunkter, vilket inte är ovanligt i en teologisk debatt. De är inte de enda möjliga alternativen, utan det finns åtminstone ytterligare två attityder, vilka tycks vara mer spridda i praktiken. Den första – som knappast är konstruktiv i en diskussion – är den klara men tysta olydnaden.
Den andra attityden är den som främst företräds av biskoparna och biskopskonferensernas uttalanden. Där accepteras den påvliga läran, vars främsta uttryck är Paulus VI:s encyklika Humanae vitae, helt och hållet på det läromässiga planet som ett ideal, men ett ideal som kristna makar kan nå först efter en andlig vandring. Det är alltså en tillämpning av mottot ”nemo ad perfectionem tenetur, sed omnes ad eam tendere tenentur” – ingen måste vara fullkomlig, men alla måste sträva efter fullkomligheten. Genom denna attityd kan biskoparna sägas ha räddat både Humanae vitae och de kristna makarnas samveten. Två dagar efter Härings uttalande, alltså den 20 januari, avslutades ett kollokvium vid Institut Catholique de Paris, där ca 300 teologer, präster och lärare diskuterat de etiska frågornas plats i den offentliga debatten. Flera talare hade beklagat att den åsiktspluralism, som nu har accepterats av den kyrkliga hierarkin i sociala och politiska frågor, inte betraktades som legitim i frågor som rör sexuell och medicinsk etik. Jesuiten Paul Valadier, redaktör för den aktade tidskriften Études, ville skapa en inomkyrklig debatt om frågor där kyrkan enligt honom visar en märklig blindhet. ”En ensidig analys av våra samhällen”, sade Valadier, ”som identifierar dem med det moraliska förfallet, leder tyvärr till att man stelnar och tror att den enda fasta och konsekventa moraliska attityden är att oförsonligt, för att inte säga arrogant, åberopa sig på principer. Men just detta åberopande riskerar att öka omgivningens omoral.”
Det tredje och mest omtalade steget i denna våg av kritik kom den 26 januari, då den s.k. Kölndeklarationen offentliggjordes, med rubriken ”mot omyndigförklaringen – för en öppen katolicism”. 163 katolska lärare i teologi i Västtyskland, Holland, Österrike och Schweiz har undertecknat detta dokument, som är starkt kritiskt mot påvens politik, särskilt i tre frågor:
1. Enligt dokumentet har den romerska kurian tillsatt biskopar över hela världen utan hänsyn till de lokala kyrkornas förslag. Denna kritik syftar främst på de ovan nämnda, mycket omstridda tillsättningarna i Köln, Wien, Salzburg och Feldkirch.
2. Lärostolar i teologi vid katolska universitet delas enligt dokumentet inte ut efter kandidaternas vetenskapliga meriter, utan efter hur lojala de är mot Rom.
3. Slutligen vänder sig teologerna mot att påvens lära om preventivmedel, dvs. Humanae vitae allt mera framställs som lika viktig som övriga delar av den katolska läran, så att ”de som kritiserar den påvliga läran om födelsekontroll konfronteras med domen att de angriper fundamentala hörnpelare i den kristna läran”. Man hänvisar till Andra vatikankonciliet: ”När man jämför läror med varandra bör man inte glömma, att det finns en sanningarnas rangordning eller hierarki inom den katolska läran, alltefter deras olika slag av samband med den kristna trons fundament” (Dekret om ekumeniken, nr 11).
Dokumentet slutar: ”Påven gör anspråk på enhetens ämbete. Det är därför hans ämbetes uppgift att söka ena i konfliktfall, vilket han gjorde gentemot Marcel Lefebvre och dennes anhängare, trots att de fundamentalt och överdrivet kritiserade läroämbetet. Det är inte hans ämbetes uppgift, att utan varje försök till dialog skärpa konflikter av sekundär betydelse. När påven gör vad som inte har med hans ämbete att göra, kan han inte kräva lydnad i katolicismens namn. Då måste han vara beredd på att bli motsagd.” Man kritiserar alltså påven för att ha varit för tillmötesgående mot Lefebvre – en kritik som också framförts av den teologiska tidskriften Concilium några dagar tidigare.
Strax efter offentliggörandet ökade antalet tyska underskrifter till 175, och även 26 spanska teologer har förklarat sig solidariska. Jesuitprofessorerna vid den teologiska fakulteten i Innsbruck liksom professorerna vid jesuithögskolorna i Frankfurt och München har ”efter långt och ingående gemensamt övervägande” avstått från att underteckna deklarationen, på grund av vad man kallar ”oprecisa formuleringar” samt textens ”emotionella atmosfär”, som man fruktar kan försvåra den redan problematiska situationen. Men, säger Werner Löser, rektor för den filosofisk-teologiska högskolan St. Georgen i Frankfurt, ”konflikten hänger samman med att påven inte alltid har handlat enligt konciliets anda”. Jesuiterna tar avstånd från formuleringen ”påven gör anspråk på enhetens ämbete” – han innehar enhetens ämbete, säger de, frågan är hur han använder det.
Efter Kölndeklarationens offentliggörande kom genast en reaktion från Vatikanens presstalesman, Joaquin Navarro: ”Jag tror”, säger Navarro, ”att det rör sig om en lokal företeelse. Jag vet att de tyska biskoparna kommer att meddela vad de tycker om detta ställningstagande. Jag kan också säga att några personer som hade skrivit under dokumentet har dragit tillbaka sitt stöd.” Vad beträffar utnämningarna av teologer vid de katolska universiteten sade Navarro, att även om de vetenskapliga meriterna är av fundamental vikt kan de inte vara det enda som räknas. Angående de omstridda biskopsutnämningarna sade han att den Heliga stolen alltid hade respekterat den lokala sedvanerätten. Även vid utnämningarna i Köln och Salzburg kom den Heliga stolens beslut först sedan mycken tid förflutit till ingen nytta (15 månader för Kölns del) utan att domkapitlet kunnat enas om namnen på biskopskandidaterna.
Navarros tal om ”en lokal företeelse” kan låta cyniskt men innehåller sannolikt ett ganska stort mått av sanning. De tyska teologerna talar om problem som är konsekvenser av samhälls- och familjestrukturen i Nordeuropa. Men Rom vet, liksom antagligen de tyska teologerna, att det idag inte är det gamla katolska Europa som står för vitalitet och växtkraft inom kyrkan. Tyngdpunkten ligger snarare i Latinamerika, Afrika, Indien med flera platser. Där är de problem som berörts ovan inte alls aktuella på samma sätt. Med en kyrka som mer än någonsin är spridd i olika länder med olika kultur, är påven mycket angelägen om att bevara kyrkans enhet. Ett sätt är att tillsätta biskopar som han anser vara pålitliga. Den dialog som de tyska teologerna förespråkar, ser påven som en splittrande faktor. Redan den 26 januari uttalade sig biskop Lehmann, ordförande för den västtyska biskopskonferensen, med anledning av Kölndeklarationen och sade att ”de senaste månadernas diskussion” hade gjort många katoliker osäkra, och att det är tillåtet att öppet påtala frågor som är kontroversiella inom kyrkan, men att det inte är till någon hjälp när detta sker på ett anklagande och förenklande sätt. ”De tyska biskoparna tillbakavisar bestämt de talrika anklagelserna mot påven Johannes Paulus II.” Men närmare än så ville alltså inte biskop Lehmann gå in på innehållet i dokumentet, men han ansåg också att en dialog borde komma till stånd.
Den 3 februari mottogs biskop Lehmann i audiens av påven. Enligt Vatikanens pressmeddelande hade kyrkans situation i Västtyskland behandlats utförligt. ”Den helige fadern var mycket intresserad av noggrann information”, heter det i kommunikén, ”visade en omfattande kännedom om läget och bedömde situationen med stor inlevelseförmåga och konkret urskillningsförmåga.” Vad som kommer att bli Vatikanens officiella reaktion på Kölndeklarationen är i skrivande stund ännu inte klart. Men de tyska biskoparna tycks, i högre grad än de tyska teologerna, vara överens med påven om att det är viktigare för lokalkyrkan att vara lojal mot kyrkans enhet än att äventyra den genom att betona avvikande uppfattningar. Den djupare orsaken till denna konflikt ligger i att Andra vatikankonciliet har gett de lokala kyrkorna ökad tyngd, utan att ange hur kommunikationen mellan kyrkans centrum och periferi skulle gestaltas. Koncilier lämnar ofta öppna frågor efter sig.