Dominus Iesus – ett kommuni-kations-problem

Mer än ett år har gått sedan Troskongregationen i Rom offentliggjorde deklarationen ”Dominus Iesus”, on the Unicity and Salvific Universality of Jesus Christ and the Church (fortsättningsvis DI). (För en presentation av innehållet i DI se Signum 7/2000.) DI blev ett av de mest omdiskuterade dokumenten efter Andra Vatikankonciliet, men efter terrorattackerna i USA den 11 september har intresset för dokumentet svalnat. Världen fick då mer konkreta problem att tänka på, som också rör religioners förhållande till varandra. Man inser alltmer att världsfreden faktiskt är beroende av religionsfred och därmed religionsdialog, som Hans Küng tidigare påpekat. Problematiken i DI är därför inte inaktuell, även om man upphört att ivrigt diskutera själva dokumentet som sådant.

Det kan vara befogat att så här en tid efteråt summera reaktionerna på deklarationen och försöka utläsa vilka problem som framkommer. Här vill jag inskränka mig till det som gäller religionsteologi och religionsdialog – de delar av DI som blivit mest uppmärksammade utomlands, medan jag lämnar åt sidan den inomkristna ekumeniska debatt som DI förorsakat. Det material jag undersökt är givetvis begränsat men representerar ändå en teologisk mittfåra och utgörs dels av uttalanden från missions- och dialogorganisationer, dels av kommentarer från enskilda personer med kunskap och engagemang i saken.1 Till den senare gruppen hör t.ex. vissa kardinaler (Franz König m.fl.), biskopar, teologer, missionärer osv.

Flertalet av reaktionerna börjar med en positiv kommentar om den goda intentionen bakom DI: att under jubileumsåret 2000 framhålla det centrala i den kristna tron, Jesus Kristus som världens frälsare. Man menar att det även var nödvändigt att göra klart vad som måste betraktas som teologiska avvikelser från denna centrala sanning. Dessa uppskattande ord övergår emellertid i flertalet fall i en negativ kritik när det gäller sättet att framföra detta budskap.

Det är framförallt den negativa, polemiska tonen i skrivelsen som man reagerat på. Det sägs att DI inte innehåller något väsentligt nytt, men tonen i skrivelsen är dock ”ny” i den meningen att man efter Andra Vatikankonciliet inte har uttryckt sig om företeelser utanför kyrkan på ett liknande sätt. De andra religionerna beskrivs utifrån sina brister och ofullkomligheter, medan den katolska kyrkan framställs i ideala teologiska termer.

Dialogens tonläge

Skrivelsen innehåller många anklagelser och fördömanden mot företeelser som med svepande formuleringar betecknas som ”relativism”, ”felaktigheter”, ”oklarheter” etc. Det finns dock inte angivet några namn på teologer eller biskopar som skulle företräda dessa felaktiga uppfattningar, ej heller nämns några konkreta exempel ur deras publikationer. Därmed blir det omöjligt för läsaren att gå till källorna och själv ta ställning till vad som sägs.

En annan viktig punkt i kritiken är att DI tolkar Andra Vatikankonciliet alltför inskränkande och att helhetsbilden från konciliet och den efterföljande utvecklingen inte kommer fram. För att få en korrekt bild av kyrkans ståndpunkt måste man alltså läsa de andra dokumenten om dessa frågor och inte nöja sig med urvalet av citat från dem i DI.2 Andra Vatikankonciliet citeras i deklarationen inte mindre än 45 gånger, men det mest uppseendeväckande textstället om frälsning utanför kristendomen har inte tagits med:

”De som utan egen skuld inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka, men av uppriktigt sinne söker Gud samt under nådens inflytande strävar att i gärning fullgöra Guds vilja, sådan den blir känd för dem genom samvetets röst – de kan uppnå den eviga saligheten.”
Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan § 16

I ett uttalande från det missiologiska institutet Missio i Aachen sägs att DI visserligen medger att religiös pluralism, andra religioners teologiska funktion, deras heliga skrifter, grundare osv. utgör nya områden för teologisk forskning, men samtidigt betraktas de teologiska landvinningarna under de senaste 30 åren i Asien, Afrika och Latinamerika som oförenliga med katolsk, ortodox tro. Likaså ger DI intryck av att alla dessa år av dialog och samarbete, som avspeglas i de andra dokumenten, inte funnits.

I en uppmärksammad föreläsning nyligen, anordnad av tidskriften The Tablet, påpekar Jacques Dupuis att teologer idag inte har några problem med huruvida enskilda individer utanför kyrkan kan omfattas av frälsningen i Kristus. Den frågan löstes redan vid konciliet, enligt citatet ovan. Det som upptar teologer nu är istället vilken plats de andra religiösa traditionerna har i Guds frälsningsplan, d.v.s. meningen med den religiösa pluralismen teologiskt (de iure) eller ”i princip”. I DI (§ 4) skiljer man mellan denna teologiska förståelse av pluralism och pluralism som ett uppenbart sociologiskt faktum (de facto). Deklarationen fördömer varje försök att förstå pluralismen teologiskt och betraktar detta som ”relativistiska teorier”. Enligt dokumentet innebär denna hållning att centrala trossanningar, som t.ex. att Jesus Kristus är en unik och universell frälsare, trängs undan. Vad Dupuis vänder sig emot är generaliseringen att alla som arbetar teologiskt med frågan om den religiösa pluralismen skulle förneka det mest centrala i kristen tro. Han menar att det idag finns gott om teologer som försöker förena tron på Jesus Kristus som människornas unike frälsare med en positiv syn på de andra religionernas frälsande värde i Guds eviga plan för människorna. Detta är kärnan i den utmaning som religionsteologin står inför idag, menar Dupuis, något som kan ses som en följd av Andra Vatikankonciliet.3

Ett uttryck för påvens åsikt eller ett missförstånd?

Många kritiker har påpekat diskrepansen mellan Johannes Paulus II:s initiativ, symbolhandlingar och uttalanden och deklarationen från Troskongregationen. Påvens agerande är profetiskt och oväntat. Det ger ofta oanade konsekvenser framåt i tiden. Så var det t.ex. med böndagen för fred i Assisi 1986 och de teologiska implikationer som den förde med sig (Signum 9–10/1998). I en generalaudiens den 9 september 1998 utvecklar påven erfarenheten från Assisimötet ännu mer:

”Allt mänskligt sökande efter sanning och godhet, och slutligen sökandet efter Gud, är inspirerat av den helige Anden. De olika religionerna uppstod just ur denna ursprungliga öppenhet för Gud. Deras grundare var ofta människor, som med Guds Andes hjälp nått en djup religiös erfarenhet. När denna erfarenhet förmedlades till andra, tog den sig uttryck i de olika religionernas läror, riter och bud.”

Denna uppfattning om religionerna, deras grundare och utövare går egentligen utöver vad som uttrycks i DI. Påvens agerande och även det arbete som görs inom ramen för det Påvliga rådet för interreligiös dialog representerar alltså en annan attityd än den som uttrycks i DI. Journalister och troende i andra religioner anklagar katolska kyrkan för att tala med dubbel tunga. De frågar sig vilken den katolska uppfattningen egentligen är, och om allt som utförts av dialog och samarbete endast är att betrakta som en sorts artighetsgester.

Eftersom tonen i DI avviker såväl från tidigare texter som från påvens personliga sätt att uttrycka sig, spekulerades det till en början om att påven inte skulle stå bakom deklarationen. Detta avfärdades dock av påven själv, som vid flera tillfällen gjort försök att ”översätta” DI i positivare termer, inom ramen för sitt personliga engagemang i dialogen. Att påven behövde ”försvara” och ”översätta” Troskongregationens deklaration visar att det råder en brist på kommunikation. Kritiken mot DI utkristalliserar egentligen ett kommunikationsproblem på flera nivåer. För det första att det finns en brist på kommunikationer mellan olika instanser i Rom. Det är tydligt att det Påvliga rådet för interreli-giös dialog inte hade konsulterats när DI redigerades. Om så varit fallet skulle det ha resulterat i en helt annan typ av text, eftersom det är detta råd, som besitter mest kunskaper om och erfarenhet av andra religioner och kulturer. (Det inrättades för övrigt 1964 av Paulus VI just för att bistå med specialkompetens inom dessa områden.)

Ett annat kommunikationsproblem är av mer teknisk, språklig art och gäller förhållandet mellan textförfattarna i Rom och massmedia runtom i världen. För inte så längesedan förblev den här typen av skrivelser okänd för en bredare allmänhet. Genom Internet och presskonferenser får nu massmedia tillgång till dessa texter samtidigt som biskoparna och alla andra intresserade. Deklarationen är skriven på ett ganska svårtillgängligt, teologiskt specialistspråk. Det är självklart att t.ex. biskopar och teologer har en annan förförståelse av en sådan text än journalister på sekulära dagstidningar. Risken för missförstånd och feltolkningar är uppenbar av rent språkliga skäl. Flera kardinaler, däribland Franz König, Edward Cassidy och Walter Kasper, har påpekat den här typen av kommunikationsproblem.

DI vänder sig i första hand till biskopskonferenser och teologer. Indien befinner sig i särskilt fokus, eftersom det är där som problemområdena i DI märks mest tydligt. Även vissa akademiskt verksamma teologer i Europa och Förenta Staterna har ansetts höra till adressaterna. Men deklarationen är dessutom adresserad till katoliker i allmänhet och det är denna allmängiltighet som vållat särskilda problem. Ett teologiskt specialistspråk kan inte användas för att nå alla dessa olika kategorier.

Språkförbistring mellan Rom och Asien

Det finns även ett kommunikationsproblem på en tredje nivå, som är av mer omfattande karaktär, nämligen bristen på förståelse mellan Troskongregationen, som central instans i Rom, och biskopskonferenser och teologer i Asien, vilka alltså lever i en helt annan kulturell kontext.4 Också vid den asiatiska biskopssynoden i Rom 1998 blev detta problem tydligt. Vissa bedömare förutsåg redan vid mitten av 1990-talet att när frågan kring befrielseteologin i Latinamerika upphört att vara ett problem skulle intresset istället flyttas till de asiatiska teologerna. Detta verkar också ha inträffat.

Att evangeliet skall förkunnas på ett sätt som är begripligt i den kultur man befinner sig och med de medel och uttryckssätt som hör hemma i denna kultur brukar kallas inkulturation.

De asiatiska biskopskonferensernas råd har i flera årtionden arbetat med denna avgörande fråga. Mot den bakgrunden är det mycket märkligt att den är så gott som frånvarande i DI. Skrivelsen är hållen på en alltigenom abstrakt nivå utan hänsyn till vare sig andra kulturer eller dialogpartner inom andra religioner. Asiatiska bedömare har gjort tankeexperimentet att om författarna till DI hade varit i Asien – om så bara en enda vecka – hade detta resulterat i en annan typ av dokument. De skulle då ha fått kontakt med en verklighet där katolikerna nästan överallt utgör en minoritet. Samhällsaspekter som den stora fattigdomen på många håll i Asien, liksom kulturaspekter, skulle då med nödvändighet ha satt sina spår i dokumentet. Förkunnelsen genom kärlekens handlingar, trons praxis, måste i den asiatiska kontexten gå före förkunnelsen av trosutsagor. Biskoparna i Asien har inget problem med att förkunna Kristus. Vad saken gäller är hur och när detta skall ske, alltså själva pedagogiken, och här har man andra utgångspunkter än i Rom.

Assisiandan alltid aktuell

I diskussionen som uppkommit p.g.a. DI framstår spänningen mellan Rom och Asien alltmer tydligt. Det handlar alltså delvis om olika pedagogik för att förmedla tron, men också om det sätt på vilket man bedriver teologi. I det ena fallet formuleras teologin utan hänsyn till den konkreta kontexten, medan man i det andra fallet utgår från denna i den teologiska reflektionen. Problematiken är på så vis densamma som när det gällde befrielseteologin i Latinamerika. Dessa båda teologier behöver inte nödvändigtvis spela ut varandra utan skulle mycket väl kunna samexistera och komplettera varandra. Men om allt som skrivits om inkulturation och dialog skall tas på allvar och kunna förverkligas, måste företrädarna för den icke kontextuella sidan visa någon sorts medvetenhet om och förståelse för verkligheten på andra kontinenter.

En av intentionerna med DI var att klargöra grundvalarna för dialogen, inte att ifrågasätta den. Men dessa grundvalar betonades så starkt att dialogen mer eller mindre försvann i själva texten. I verkligheten fortsätter dock dialogen. Redan några veckor efter det att DI publicerats uttryckte påven i sitt budskap till den 13:e internationella kongressen för världsreligionerna, organiserad av S:t Egidio-kommuniteten, att andan från Assisi är en providentiell gåva för vår tid. Han tillade att dialogen inte längre bara är en förhoppning utan nu en realitet. Det finns en ömsesidig öppning mellan katolska kyrkan och judendomen. Också i förhållande till islam och de asiatiska religionerna kan man se att dialogen bär frukt, menade påven.

Ett positivt resultat som DI fört med sig är att religionsteologerna ytterligare aktiverats och vässat sina pennor, dels för att undgå att bli kallade ”relativister”, dels för att söka formulera en kristen teologi om religiös pluralism. I den efterföljande diskussionen har det också klargjorts att seriöst kristna människor med nödvändighet måste vara engagerade i dialogen med andra troende på ett eller annat vis, eftersom världen ser ut som den gör och möten mellan människor av olika tro är oundvikliga idag. (Detta framhöll Raimundo Panikkar redan för mer än 20 år sedan.) Såsom DI inskärper måste dock dialogen för den kristne partnern vara fast grundad i tron på Jesus Kristus.

Samtalet mellan människor av god vilja

Världshändelserna hösten 2001 kan ge intrycket att religioner bara åstadkommer krig, terror och elände. I massmedia förstärks detta intryck. Vad som inte rapporteras och som förblir okänt för en bred allmänhet är att ”samarbetet mellan alla människor av god vilja” och i synnerhet dialogen mellan människor av olika tro intensifierats denna höst just p.g.a. de tragiska händelserna. Grundvalarna för dialogen har alltså tydliggjorts genom DI. Det som människor nu känner ett spontant behov av är att engagera sig i ”handlingens dialog” för att skapa en jämnare fördelning av jordens tillgångar och på så sätt bidra till fred. Många praktiserar även ”bönens dialog” vid de många möten som hålls runtom i världen i Assisimötets anda. Utan att slå sig för bröstet alltför mycket vågar man kanske säga att det är lyckosamt att det i detta läge finns etablerade institutioner och organ för dialogen, som den katolska kyrkan ofta tagit initiativ till eller varit med om att skapa. Likaså är det en välsignelse att den profetiske påven genom sina handlingskraftiga, konkreta initiativ berett mark för dialogen och tagit initiativ till att ”Assisi-andan” nu råder lite varstans, också där den är lite oväntad. Vid en interreligiös minnesceremoni i San Francisco nyligen sade den kvinnliga muslimska teologen Shahrzad Houshmand Zadeh att ”Assisi-andan” nu är nödvändigare än någonsin, därför att vi befinner oss i ett speciellt ögonblick i historien. Ofta talas det om religionernas svårigheter med varandra, sade Zadeh, men hon menade att det inte alls är detta som är problemet, eftersom meningen med alla religioner är att åstadkomma fred på jorden bland människorna. Detta är Jesu kärleksbudskap till de kristna som också gäller för alla människor i världen. Även Koranen säger att troende som tillhör olika religioner måste leva i fred och sämja sinsemellan för att bli sanna bärare av fred till världen, sade den muslimska teologen.5

Noter

1. Se exempelvis SEDOS’ artikelsamling: www.sedos.org/index samt uttalandet från Missio: www.mwi-aachen.de/Agora/uk–agora_domi

2. T.ex. Missionsencyklikan Redomptoris missio, 1991, Dialogue and Proclamation, 1991, Kristendomen och religionerna, 1998.

3. ”Christianity and other religions: from confrontation to encounter: 1. The storm of the Spirit”, The Tablet, 20 October 2001, s. 1484–85.

4. För mottagandet av Dominus Iesus i Indien se Georg Evers, ”Katoliker och hinduer i Indien”, Signum 7/2001.

5. www.zenit.org/english/01-10-31.