av JASMINA NEDEVSKA
Välfungerande liberala demokratier kännetecknas av ett hälsosamt förhållande mellan folkets vilja och individuella rättigheter. Men samspelet sätts ofta på prov. Det ingår i själva upplägget. Ett förhållandevis nytt bekymmer – vilket ska behandlas här – gäller demokratiers förmåga att värna framtida generationer. Inte minst klimatförändringen aktualiserar detta, eftersom den kan få ödesdigra konsekvenser även om hundratals år. Kan ett demokratiskt beslutsfattande effektivt ta hänsyn till framtida generationers intressen? Om inte – kan framtida personer skyddas av rättigheter vi normalt tillskriver de levande? Varken politiken, rättssystemet eller filosofin erbjuder några självklara svar.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” – så inleds den svenska regeringsformen och vidare framgår att riksdagen är folkets främsta företrädare. En demokratisk grundtanke är att folket ska styra landet, snarare än en enväldig monark eller priviligierad grupp, såsom en adelsklass. Detta kommer till uttryck genom att så många som möjligt deltar i viktiga beslut och att utfallet avgörs av majoritetens önskemål – vi gör som de flesta tror blir bäst. Eftersom många ska vara med och fatta besluten använder vi oss oftast av representanter, huvudsakligen genom vårt parlament.
Detta system har nackdelar, inte minst för framtida generationer. Dels finns den uppenbara risken att de som för närvarande har rösträtt beslutar sig för en egenintresserad politik, på bekostnad av framtida generationers välbefinnande. Dessutom finns det en risk att folkets representanter inte förverkligar god framtidspolitik även då väljarna har röstat fram den. De negativa konsekvenserna av sådan passivitet är ju inte kännbara för någon av de röstande, det är därför mindre sannolikt att politikerna straffas för beteendet i nästa val.
Individuella rättigheter kan i många fall både stärka demokratin och kompensera för dess brister. Sverige har anslutit sig till flera internationella rättighetskonventioner. De motsvaras i regel av statliga skyldigheter, bland annat i regeringsformen. Redan i första kapitlet, första paragrafen, får vi veta att folkstyrelsen kräver ”fri åsiktsbildning” och ”allmän och lika rösträtt”. Systemet kan alltså sägas förutsätta ett antal rättigheter som demokratin inte kan lagstifta bort med mindre än att demokratin upphör.
Samtidigt finns det andra slags rättigheter, vilka inte nödvändigtvis är en förutsättning för demokratin. Snarare fungerar de som en moralisk gräns för majoritetsprincipen. Regeringsformens andra kapitel slår till exempel fast att det allmänna ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning. Här hittar vi också skyldigheten att ”främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer”.
Det är förutsättningar likt ovanstående som har gjort att framtida generationer har börjat dyka upp i klimatrelaterade rättsprocesser världen över.
Framtidens rättigheter
Strikt talat är det miljöorganisationer, ombudsmän och andra tänkta beskyddare av framtida generationer som har gjort en rättssak även av framtida intressen. Inte minst har barn och ungdomar – ”Greta Thunberg-generationen” – spelat en framträdande roll.
Fenomenet har nyligen kommit till Sverige. I mars meddelade Nacka tingsrätt att man inte avvisar det uppmärksammade Auroramålet, där staten stäms för bristande klimatansvar (se auroramålet.se). Nedan ges ett globalt perspektiv på framtida generationers närvaro i rättsprocesser av det här slaget.
Det förblir anmärkningsvärt att framtida (ännu ej födda) generationer anges som målsägande, eller på liknande sätt berörda, i flera av dessa rättsfall. Enligt den svenska Rättegångsbalken är målsägande den ”mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada” (20 kap. 8§).
I Urgenda Foundation v. the State of the Netherlands, som inspirerat de flesta klimatrelaterade rättsprocesser, menade sig den nederländska miljöorganisationen Urgenda representera samtida och framtida boende i Nederländerna. I Future Generations v. Ministry of the Environment and Others hävdade de colombianska ungdomar som var målsägande att de även representerade framtida generationer. I Juliana v. United States tänks framtida generationer representeras av den tidigare NASA-anknutne klimatforskaren James Hansen. Exemplen är många och flertalet klimatfall har varit framgångsrika för målsägarsidan. Men kan och bör framtida personer alls omfattas av rättsprocesser eller skadebegrepp?
Invändningar
Politiker, jurister och engagerade medborgare har olika uppfattningar om huruvida framtida människor – eller deras tänkta intressen – har något i rättssalen att göra. Det finns åtminstone två principiella invändningar mot att sådana rättsfall bör accepteras av domstolen.
För det första kan man framhärda i att framtida generationers välbefinnande är ett politiskt ansvar. Alltsedan John Lockes och Montesquieus dagar finns det en tydlig uppdelning mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten i en rättsstat. I demokratiska länder är det i första hand folkvalda parlament som bestämmer vilka lagar vi ska ha. Regeringar verkställer lagarna, med viss rätt att göra avvägningar när intressen står mot varandra. Domstolarna ska normalt inte ändra politiska makthavares beslut utan döma i enlighet med dem. Risken att försumma denna maktdelningsprincip är mer påtaglig i rättsfall som inkluderar framtida generationer. Dels för att syftet med sådana rättsprocesser ofta är att underkänna den övergripande klimatpolitiken och därmed lagstiftning på flera sakområden. Dels för att framtida förutsättningar i större utsträckning är okända. Detta bör lämna mer, inte mindre, utrymme för politiska avvägningar.
Enligt en annan invändning är det svårt att påvisa brott mot framtida personer – i synnerhet att hitta en tillämplig skadeprincip. I Juliana-fallet menade försvaret att framtida personer omöjligt kan ha lidit skada, eftersom de ”för närvarande inte existerar”. En målsägarsida kan förstås föra andra slags resonemang. Man kan påstå att: om vi inte minskar koldioxidutsläppen kommer framtida generationer sannolikt att ha det sämre än de annars skulle haft det. Det är ofta gångbart att tala om skada, eller risk för skada, på det sättet. Men är det tillämpbart när personerna vi talar om kanske aldrig kommer att existera över huvud taget, eller endast i den historieutveckling som följer av fortsatta koldioxidutsläpp? Den sista sortens problem har beskrivits ingående av filosofen Derek Parfit och är känt som icke-identitetsproblemet. Det har förekommit i bioetiskt relaterade rättsfall, sett till sakinnehållet, och börjat diskuteras av klimatjurister.
Huruvida framtida generationer har grundläggande rättigheter är en besläktad fråga. Här avses inte bara rätten att få sin sak prövad utan en hel katalog, inklusive substantiella rättigheter – exempelvis till liv och en hälsosam miljö. Idén om rättigheter kan som sagt handla om att vi inte vill låta demokratier bete sig hur omoraliskt som helst. I vissa rättssystem har domare därför – inom ramen för en maktdelningstanke – en särskild, avgränsad makt över lagstiftningen. Mot bakgrund av rättighetsskrivningar, eller motsvarande, kan lagar moralprövas och underkännas (det svenska rättssystemet har haft relativt små sådana inslag; de präglar i större utsträckning USA, Tyskland och EU-systemet). Framtida generationer skulle i större utsträckning kunna åtnjuta skydd i sådana prövningar. Samtidigt bör domstolars inflytande vara minimal på lagstiftningen, eftersom juridiska beslut inte kan omprövas demokratiskt. Ett sätt att minimera det juridiska inflytandet är att avstå från att döma i fall där individuell skada, eller risk för sådan skada, är svår att påvisa. Framtida generationer kanske inte kan eller bör klara den tröskeln.
Samtidigt anses det planetariska livet som vi känner det stå på spel. Detta liv är också en grundförutsättning för stabila demokratiska samhällen. Många har velat hitta pragmatiska lösningar. I Leghari v. Federation of Pakistan tog domstolen ett eget initiativ till att låta grundläggande rättigheter omfatta människor i framtiden, genom att utse särskilt klimatansvariga i det politiska systemet. I det ovan nämnda, colombianska Future Generations-målet menade domstolen att framtida generationers rättigheter grundar sig på en ”etisk solidaritetsplikt gentemot människosläktet och naturens inneboende värde”. I Neubauer v. Germany fastslog den tyska domstolen att staten har förpliktelser gentemot framtida generationer, trots att de ”i sin helhet eller som summan av ännu ej födda individer inte än besitter rättigheter i nuet”. Vissa domare har alltså ansett att framtida generationer har närmast individuella rättigheter, vissa att de omfattas av art- eller naturrättigheter och ytterligare andra att framtida människor saknar rättigheter men kan skyddas ändå.
Vad vore en rimlig rättslig status för framtida generationer? Det beror delvis på i vilken rättsordning (i vilket land och under vilka lagar) ett visst rättsfall hanteras. Men svaret beror också på filosofiska ställningstaganden. I många fall lämnar lagen öppet för skilda tolkningar. På grund av klimatförändringen har domare över hela jorden – mer eller mindre motvilligt – blivit sittande med olika valmöjligheter.
Hur domen slutligen faller i det svenska Auroramålet, samt vilken betydelse argument om framtida generationer får där, återstår att se.
En kortare version av texten har tidigare publicerats på svenskfilosofi.se.
Jasmina Nedevska är fil. dr i statsvetenskap och verksam vid Filosofiska institutionen, Uppsala universitet.
Ur Signum nr 4/2023, s. 17–19.