Drömmen om en ny europeisk humanism

Ärade åhörare! Varmt välkomna. Tack för att ni kommit hit. Jag vill först och främst tacka Marcel Philipp, Jürgen Linden, Martin Schultz, Jean-Claude Juncker och Donald Tusk för deras vänliga ord. Jag vill återigen påminna om vad som är min intention: att låta denna prestigefyllda utmärkelse gagna Europa. Jag vill ta tillfället i akt och göra mig till tolk för vårt gemensamma hopp om att denna av oss högt älskade kontinent skall kunna ta ett nytt och modigt steg vidare.

Till Europas själva själ hör kreativitet, begåvning och förmåga till förnyelse – nyfödelse. Under det århundrade som ligger bakom oss har Europa visat på möjligheten av nystart. Efter år av tragiska konflikter, som kulminerade i det mest fruktansvärda krig som mänskligheten skådat, uppstod genom Guds nåd något helt nytt i den mänskliga historien. En värld i ruiner stod inte i vägen för det hopp och den vilja till solidaritet som inspirerade initiativtagarna till det europeiska projektet. Dessa lade grunden för ett fredens bålverk, en boning byggd av stater som inte bands samman av makt och våld utan av att verka för det gemensamma goda och ett slut på all konfrontation. Därmed fann det sedan länge splittrade Europa till slut sitt sanna jag och började bygga ett gemensamt hem för alla.

Denna ”familj av nationer” som sedan dess utvidgats på ett föredömligt sätt tycks på senare tid känna sig mindre tillfreds inom det gemensamma hemmets väggar. Det har hänt att väggarna byggts på ett sätt som inte motsvarat de insiktsfulla arkitekternas planer. Deras nya och lockande önskan om att skapa enhet tycks falna. Vi, arvtagarna till deras dröm, frestas att handla i eget intresse, att här och var bygga fästningar. Men jag är övertygad om att resignation och leda inte är något typiskt för Europas själ och att till och med ”våra svårigheter i hög grad kan gagna enhetssträvandena”.

I mitt tal till Europaparlamentet tillät jag mig att tala om Europa som en ”mormor”. Jag konstaterade att kontinenten alltmera kännetecknas av modlöshet, av åldrande, av att inte bära frukt, av att sakna vitalitet – av att de stora ideal som inspirerade Europa tycks ha förlorat sin lockelse. Intrycket är snarare att Europa är på tillbakagång, att förmågan att agera nytt och kreativt saknas, att dagens Europa mera ägnar sig åt att befästa och dominera än åt att inkludera och förändra. Mitt intryck är att Europa i ökande grad tenderar att förskansa sig i stället för att initiera sociala sammanhang som skulle kunna bidra till att både individer och grupper söker nya och fruktbara lösningar på aktuella problem. Europas kallelse är inte att värna om vissa ytor utan att vara en mor som föder fram förändringar (jfr Evangelii gaudium, § 223).

Vad har hänt med dig, Europa – du som förfäktade mänskliga rättigheter, demokrati, frihet? Vad har hänt med dig, Europa – poeters, filosofers, konstnärers, musikers, de intellektuellas hem? Vad har hänt med dig, Europa – du folks och länders moder, mor till framstående män och kvinnor som värnade om, ja, till och med offrade sina liv för bröders och systrars värdighet?

Författaren Elie Wiesel som överlevde nazismens utrotningsläger har sagt att vi i dag behöver en ”transfusion av minnen”. Vi måste ”minnas”, förflytta oss från nutiden för att i stället lyssna till rösterna från dem som levde före oss. Genom att minnas får vi den hjälp som gör att vi inte upprepar illdåden från det förflutna (Evangelii gaudium, § 108) men vi kan också ta till oss de erfarenheter som gjorde att våra folk kunde göra motstånd i ett kritiskt läge. En ”transfusion av minnen” kan befria oss från den frestelse som möter i dag: att bygga snabbt och på lösan sand för att nå omedelbara resultat, något som för politiken kan leda till ”snabba och lättköpta mål men inte till mänsklig fullhet” (Evangelii gaudium, § 224).

För att nå dithän gör vi klokt i att vända oss till EU:s grundare. De var villiga att gå alternativa och nya vägar i en värld som söndrats av krig. Modigt grep de sig an Europatanken men inte nog med det, de vågade också radikalt ändra på modeller som endast utmynnat i våld och förstörelse. De vågade söka lösningar på växande och gemensamma problem tillsammans med olika parter.

När de första stegen togs till det som senare blev den europeiska gemenskapen, uttalade Robert Schuman: ”Europa kommer inte att formas genast eller i enlighet med en enkel plan. Europa kommer att byggas genom konkreta steg som skapar de facto-solidaritet.” I dagens värld som utmärks av så många konflikter och så mycket lidande finns ett behov av att återvända till det slags de facto-solidaritet och konkreta generositet som följde efter andra världskriget eftersom, som Schuman noterade: ”Världsfreden kan inte säkras utan en kreativ strävan som står i proportion till de faror freden hotas av.” EU:s grundare var fredens härolder, de profeterade inför framtiden. Mer än någonsin inspirerar deras vision oss i dag till att bygga broar och riva ner murar. Denna vision är en uppmaning till att inte låta sig nöja med kosmetiska förbättringar eller kompromisser som syftar till att ändra på det ena eller det andra fördraget. Nej, vad det handlar om är att vara så modig att man vågar presentera nya och solida grundvalar. Alcide De Gasperi uttryckte det så: ”I samma mån som vi inspireras av viljan att uppnå det gemensamma goda för vårt europeiska hemland” är vi kallade att, utan fruktan, gå in i ”ett projekt i vardande som kräver allt tålamod och fortgående samarbete som vi kan uppbringa”.

En sådan ”transfusion av minnen” kan göra oss i stånd att hämta inspiration från det förflutna för att modigt konfrontera dagens komplexa, multipolära struktur och beslutsamt ta oss an den utmaning som ligger i att ”uppdatera” vad vi talar om som Europas idé. Då handlar det om ett Europa som är i stånd att ge liv åt en ny humanism som baseras på tre förmågor: förmågan att integrera, förmågan till dialog, förmågan att gå vidare.

Förmågan att integrera

Erich Przywara uppmanade oss i sitt lysande arbete Idee Europa att tänka på staden som en plats där olika instanser och nivåer existerar sida vid sida. Han var väl medveten om den reduktionistiska tendens som häftar vid varje försök att omskapa den sociala ordningen. Många av våra städer är så vackra just därför att man där har lyckats bevara spår av olika tider, nationer, stilarter, drömmar. Vi behöver bara tänka på Rom, med dess ovärderliga kulturella arv, för att inse att ett folks värde och rikedomar är en följd av att man på ett hälsosamt sätt förmått sammanjämka olika delar. Inskränkningar och försök till likriktning har inte lett till något av förblivande värde utan har tvärtom dömt folken till plågsam fattigdom: en fattigdom som utestänger. Detta utestängande är inte något ståtligt, har ingenting med rikedom eller skönhet att göra. I dess spår följer simpelhet, trångsyn och grymhet. Utestängandet fostrar ingen själsadel, det krymper och förminskar.

Under århundradenas gång har, bland folken och i Europa, nödvändigheten av integration synliggjorts – av att bilda en syntes av varierande och åtskilda kulturer. Europas identitet är, och har alltid varit, dynamisk och mångkulturell.

Den som agerar politiskt kan inte bortse från detta. Vi vet att ”helheten är större än varje del för sig men också större än alla delar tillsammans” och det gör att vi måste sträva efter att ”vidga horisonten för att se det större goda som skall bli till välsignelse för alla” (Evangelii gaudium, § 235). Vår uppgift är att arbeta för en integration där solidaritet ger handlingsutrymme och skapar historia. Solidaritet är inte detsamma som välgörenhet utan skall förstås som möjliggörandet av ett värdigt liv för dem som lever i våra städer – liksom i många andra städer. Tiden lär oss att det inte räcker med att placera individer i nya miljöer; utmaningen ligger i att nå fram till fördjupad kulturell integration.

Bara så kan den europeiska gemenskapen övervinna frestelsen att nöja sig med ensidiga tankemönster – att välja en ”ideologisk kolonisering”. I stället kommer man att på nytt upptäcka storheten i den europeiska själen som ju fötts i mötet mellan civilisationer och människor. Europas själ är något förmer än vad dagens gränser utvisar och skulle kunna utgöra en modell för syntes och dialog. Europas sanna ansikte återspeglar inte konfrontation utan visar på rikedomen i skilda kulturer och på den skönhet som är förknippad med viljan till öppenhet. Saknas förmågan till integration kommer Konrad Adenauers profetia att besannas: ”Västvärldens framtid hotas inte så mycket av politiska spänningar som av risken för konformism, likformighet vad gäller tankar och känslor: kort sagt av allt det som präglar livet, av att fly från ansvar, av att enbart ta hänsyn till det egna jaget.”

Förmågan till dialog

Om det finns ett enda ord som vi aldrig borde tröttna på att återvända till så är det detta: dialog. Vår kallelse är att på alla tänkbara vis främja en dialogens kultur för att på det sättet omskapa samhället. En dialogens kultur förutsätter en lärotid, en skolning som gör det möjligt för oss att se andra som möjliga dialogpartners, att möta främlingen med respekt, att uppfatta dem som kommer till oss från andra kulturer som människor värda att lyssna till. I dag finns det ett tvingande behov av att få alla samhällsbyggare att bidra till ”en kultur där möten leder till dialog, att bidra genom att söka uppnå konsensus och enighet i byggandet av ett samhälle som kännetecknas av rättvisa, öppenhet och inkluderande”. (Evangelii gaudium, § 239). Vi kan se fram emot en bestående fred i den mån som vi ger våra barn tillgång till verktyg som möjliggör kommunikation, i den mån som vi lär dem att kämpa den goda kamp som leder till möten och dialog. Det är det arv som vi ska lämna efter oss åt dem: ett testamente som erbjuder vägar som leder till liv, inte till död, en kultur som inkluderar, inte exkluderar.

En dialogens kultur borde integreras i all den undervisning som erbjuds i våra skolor. Den borde påverka alla discipliner och erbjuda de unga verktyg som gör att de kan lösa konflikter på ett nytt sätt. I dag finns ett trängande behov av ”koalitioner” som inte bara är av militärt eller ekonomiskt slag utan därtill omfattar kultur, utbildning, filosofi, religion. Koalitioner som klargör att ekonomiska gruppers intressen ligger bakom många konflikter. Koalitioner som kan förhindra att människor utnyttjas för otillbörliga mål. Låt oss erbjuda folken en kultur som omfattar möten och dialog.

Förmågan att gå vidare

Dialogen, och allt som kännetecknar en sådan, påminner oss om att ingen kan begränsa sig till att vara en åskådare som blir kvar i periferin. Alla människor, unga som gamla, måste ta del i uppbyggnaden av en fullödig och försonad värld. En dialogens kultur kan endast förverkligas om var och en av oss bidrar till att utforma och förverkliga en sådan. Dagsläget tillåter inte att någon förblir blott och bart åskådare till den kamp som utspelar sig. Tvärtom, dagens situation är en kraftfull utmaning, en vädjan om att vi ska ta ansvar, som individer och som samhällsmedborgare.

Här har de unga en betydelsefull uppgift. De är inte folkens framtid; de har ett uppdrag i nuet. Just nu – med sina drömmar och genom det liv de lever – skapar de den anda som kommer att prägla morgondagens Europa. Vi kan inte få en rättvisande bild av Europa om vi inte bjuder in dem som deltagare i och förkämpar för drömmarna.

På sistone har jag reflekterat mycket kring detta. Jag frågar mig: Är det möjligt att involvera de unga i byggandet av Europa så länge vi inte klarar av att erbjuda dem arbete, ett värdigt arbete som låter dem växa och utvecklas genom de handlingar de utför med sina händer, genom sin begåvning och sina möjligheter? Hur kan vi säga till dem att de är förkämpar, samtidigt som arbetslöshet och sysslolöshet växer bland unga européer? Hur kan vi förhindra att de unga går förlorade, att det slutar med att de vänder sig åt annat håll när de vill förverkliga sina drömmar och uppleva tillhörighet – om vi här, i deras egna länder, inte klarar av att erbjuda möjligheter och hållfasta värden?

En rättvis fördelning av jordens tillgångar och mänskligt arbete handlar inte om välgörenhet utan är en moralisk förpliktelse. Om vi vill uppnå ett annat samhälle, så måste vi erbjuda värdiga och välavlönade arbeten, särskilt åt de unga.

För att lyckas med det måste vi tillhandahålla nya, inkluderande, skäliga ekonomiska modeller som inte syftar till att gagna några få utan som blir till välsignelse för var och en och för samhället i dess helhet. Det kräver att fokus flyttas från en ”penningstyrd” till en social ekonomi; jag tänker till exempel på den sociala marknadsekonomi som mina företrädare uppmanade till (jämför Johannes Paulus II: Tal till Förbundsrepubliken Tysklands ambassadör vid Heliga stolen, 8 november 1990). Det skulle innebära att vi går från en ekonomi inriktad på avkastning, vinster genom spekulation och utlåning till ränta, till en social ekonomi som investerar i personer genom att skapa jobb och erbjuda utbildning.

Vi måste förflytta oss från en penningstyrd ekonomi, där man inte drar sig för att använda korruption för att generera vinst, till en social ekonomi där tillgång till land och husrum garanteras genom arbete. I själva verket är det genom arbetet som individer och gemenskaper får till stånd ”många aspekter av livet: skaparförmåga, möjlighet att planera inför framtiden, att kunna använda sin begåvning, stå för sina värderingar, relatera till andra, ge Gud äran. I det globala samhället – den realitet vi har att göra med i dag – är det av yttersta vikt att man ’som prioriterat mål bemödar sig om att skaffa alla tillgång till arbete och ser till att denna möjlighet bibehålls, alldeles oavsett begränsningar och affärsmässiga intressen eller tvivelaktiga ekonomiska resonemang’” (Laudato si’, § 127).

Den värdiga framtid som vi önskar oss, en framtid som ger fred åt våra samhällen, kommer vi endast att uppnå om vi strävar efter att genuint inkludera, ”att inkludera på ett sätt som tillåter ett arbete i frihet – värdigt, kreativt, delaktigt, solidariskt”. Denna övergång, från en penningstyrd till en social ekonomi, kommer inte bara att ge plats för nya projekt och konkreta möjligheter till integration och inkluderande, den kommer också att göra att vi på nytt vågar drömma om Europa som humanismens vagga och källa.

Europa må kännetecknas av modlöshet men är samtidigt kraftfullt och rikt på möjligheter. I dess nyfödelse kan och måste kyrkan ta del. Hennes uppgift är kopplad till hennes mission: att förkunna evangelium. Genom evangeliet helas mänsklighetens sår till följd av Jesu både mäktiga och enkla närvaro och genom hans barmhärtighet som tröstar och ger mod. Gud vill vistas mitt ibland oss men kan bara göra det genom män och kvinnor som, just som var fallet med dem som evangeliserade denna kontinent, låter sig röras av honom, lever för evangeliet och inte söker något därutöver. Bara den kyrka som är rik på vittnen kan på nytt dela med sig av evangeliets rena vatten till Europas rötter. Däri är de kristnas väg till full enhet ett sannskyldigt tidens tecken och ett svar på Herrens bön om att ”de alla skall bli ett” (Joh 17:21).

Med själ och hjärta, hoppfullt och utan fåfäng nostalgi, likt en son som i Moder Europa återupptäcker de rötter ur vilka hans liv och tro stammar, drömmer jag om en ny europeisk humanism, något som inkluderar ”ett oupphörligt arbete för förmänskligande” och därtill ”minne, mod och en välgrundad och mänsklig vision inför framtiden”. Jag drömmer om ett Europa som är ungt och fortfarande i stånd att bli mor: en mor som äger liv eftersom hon visar respekt för livet och ger hopp om liv. Jag drömmer om ett Europa som tar hand om sina barn, som blir en bror eller syster för de utarmade och för dem som söker sig hit och hoppas bli välkomnade eftersom de förlorat allt och behöver en tillflykt. Jag drömmer om ett Europa som ser och bryr sig om de svaga och äldre – dessa får aldrig uppfattas som onyttiga. Jag drömmer om ett Europa där migranten inte bemöts som en brottsling utan inbjuder till ökat engagemang till följd av att varje människa äger värdighet. Jag drömmer om ett Europa där de unga får inandas en doft av ärlighet, där de kan älska den skönhet som ligger i kulturen och i ett enkelt liv som inte besmittats av konsumismens omättlighet, där familj och barn är ett ansvar och en stor glädje, inte ett bekymmer till följd av att man saknar anställning och arbete. Jag drömmer om ett Europa där familjer får uppleva en politik som inriktar sig på individer snarare än på siffror, som mera handlar om vikten av barn än om ökad konsumtion. Jag drömmer om ett Europa som främjar och befäster vars och ens rättigheter utan att negligera allas plikter mot alla. Jag drömmer om att det aldrig skall kunna sägas om Europa att dess engagemang för mänskliga rättigheter var dess sista utopi. Varmt tack!

Översättning: Margareta Murray-Nyman

Franciskus är biskop av Rom och påve.