Kan påven Franciskus återge Europa meningen?

Påven Franciskus och Europa tycktes a priori inte ha mycket att säga varandra. Han sade själv i början av sitt pontifikat, den 13 mars 2013, att han kommer ”från världens ände”. Dessutom sade han att han inte var europé, vilket kommentarerna underströk i samband med att han valdes. Ankomsten av den förste påven från syd gjorde slut på kyrkans ”eurocentrism”, bekräftade Heliga stolens pressansvarige pater Federico Lombardi sex månader senare. Faktum är att Europa i dag rymmer mindre än en fjärdedel av världens katoliker.

Slutet på denna ”eurocentrism” i kyrkans mitt innebar dock inte att kyrkans intresse för Europa i allmänhet, och för dess integration i synnerhet, gick förlorad. Det senare har emellertid, fram till nu, inte varit föremål för någon större personlig uppmärksamhet hos den nye påven. Hans pontifikat följde på en period där Heliga stolen, besviken över att ha misslyckats med att få ”de kristna rötterna” inskrivna i konstitutionen, med Benedictus XVI uppvisade en bekymrad, för att inte säga pessimistisk, hållning gentemot Europeiska unionen, ungefär som när man suckar över ovanorna hos ett älskat, men hopplöst barn. Detta var långt ifrån den återkommande entusiasmen och uppmuntran från i synnerhet Pius XII och Paulus VI i början av det europeiska bygget. På det hela taget hade Vatikanen blivit allt mindre europeisk och Europa allt mindre ”vatikanskt” än någonsin, när Franciskus anlände.

Att ledarna för de tre viktigaste institutionerna inom unionen – Martin Schulz för Europaparlamentet, Jean-Claude Juncker för EU-kommissionen och Donald Tusk för Europeiska rådet – reste till Rom för att närvara när påven Franciskus mottog Karl den store-priset, ska inte uppfattas som en plötslig omsvängning. Men det oväntade valet att ge det finaste europeiska priset till en argentinsk påve vittnar i sig om en insats, som det i dag råder brist på och som hotar att helt försvinna.

Europa med migranterna som utgångspunkt

Påven Franciskus tog sig inte omedelbart an den existentiella kris som Europa nu genomgår. Han kom in på Europafrågorna via migrationsfrågan, som från att ha varit en perifer fråga nu har blivit central. Hans ankomst till den grekiska ön Lesbos den 16 april 2016 blev den senaste och mest slående illustrationen av Europeiska unionen. Han kom till en annan ö, Lampedusa, vid ett tidigare blixtbesök den 8 juli 2013 – det första i hans pontifikat. Priskommittén för Karl den store-priset påminde om detta i sin prismotivering.

Påven har sedan dess inte upphört att påminna européerna om denna ständigt pågående utmaning. ”Man kan inte tolerera att Medelhavet blir en stor kyrkogård!”, utropade han i den mest berömda delen av sitt tal inför Europaparlamentet i Strasbourg den 25 november 2014. ”I båtarna, som varje dag kommer till Europas kuster, finns det män och kvinnor som behöver tas emot och få hjälp.”

På Lampedusa handlade det för Jorge Bergoglio naturligtvis inte om den europeiska integrationen utan om flyktingarna. Det originella i hans insats för Europa blev att han kopplade ihop dem. Förutom den ansträngda enhetsprocessen verkade Europa enligt honom vara ”trött”, något som han utvecklade inför Sant’Egidio-gemenskapen den 15 juni i Rom: ”[Europa] har blivit trött. Det vet inte vad det ska ta sig till.” Som motgift föreslog han ett mottagande av ”de nya européerna, migranterna som kommit efter plågsamma och farliga resor” och tillade: ”Det skulle göra oss yngre.”

”Mottagandet kan vara ett lämpligt tillfälle för en ny förståelse och vidgade horisonter, även för dem som tas emot, och som är skyldiga att respektera värderingarna, traditionerna och lagarna i de samhällen där de vistas. På samma sätt är samhällena skyldiga att sätta värde på allt det som varje invandrare kan erbjuda hela samhället”, sade han, påtagligt mån om en balans, i sin nyårshälsning till den diplomatiska kåren den 11 januari i år – ett tal som till stora delar ägnades åt Europa och flyktingkrisen.

Tidigare hade denne son till italienska invandrare i Argentina, i sitt budskap till Världsdagen för migranter och flyktingar i september 2015, framhållit hur migranterna ”kan bidra till allas välfärd och framsteg, i synnerhet när de uppfyller sina plikter gentemot dem som tar emot dem, genom att på ett tacksamt sätt respektera värdlandets materiella och andliga arv, genom att lyda dess lagar och genom att bära dess bördor”. ”Den som migrerar är tvungen att modifiera vissa aspekter av sin personlighet”, sammanfattade han och tillade: ”Även om han inte vill, så tvingar han den som tar emot honom att förändras.”

Att förändras utan att svika sig själv

”Dialogen är endast möjlig utifrån ens rätta identitet. Jag kan inte låtsas ha en annan identitet för att föra en dialog”, förklarade han återigen inför Sant’Egidio-gemenskapen. I Europaparlamentet sade han detsamma med tanke på utvidgningen: ”Medvetenheten om den egna identiteten är nödvändig för att framöver föra samtal med de länder som har begärt att få bli medlemmar i Europeiska unionen.” Inför de folkvalda i Strasbourg påminde han om ”plikten att skydda och stärka den europeiska identiteten, så att medborgarna återfår förtroendet för unionens institutioner”. Annars riskerar Europa, och hela västvärlden, att bara bli ”en tom plats”, något som han har varnat för vid flera tillfällen.

I sin nyårshälsning till den diplomatiska kåren talade han om ”den avsaknad av idéer och förlust av identitet – även religiös sådan – som på ett tragiskt sätt präglar västvärlden. […] En sådan tomhet föder en fruktan som tenderar att se den andre som ett hot och en fiende, och att sluta sig inom sig själv och att förlita sig på fördomar. […] Idén om att vi bör försvara våra värden, stänga vårt samhälle, kan göra mer skada än om vi öppnar våra dörrar och hjärtan och tar emot dessa människor i nöd”, sade monsignore Paul Gallagher, den Europavänlige ”utrikesministern”, i Vatikanradion i en föregripande kommentar till denna diskussion.

För att Europa ska återfå sitt företroende för sin förmåga att ta emot, påminner påven om att Europas identitet just har formats av de migrationsvågor som kontinenten har upplevt under sin historia. ”Europa har alltid kunnat överträffa sig självt och gå före för att sedan upptäcka att man har vuxit genom kulturutbytet”, påpekade han för en delegation franska socialister som togs emot i Vatikanen den 1 mars i år. Jérôme Vignon, ordförande för Semaines sociales de France [en ideell förening för dialogen mellan kristna och samhället, övers.anm.], som själv var med vid detta möte, menar att påven Franciskus anser att Europa är unikt ”på grund av sitt sätt att acceptera mångfalden samtidigt som man söker enheten, genom sitt sätt att vara en väg i sökandet efter denna enhet”.

Detta syfte fyllde Franciskus två resor till Balkan, till Tirana den 21 september 2014 och sedan till Sarajevo den 6 juni 2015. Dessa resor visade för det övriga Europa hur dessa platser, som plågats av historien, har gett utrymme för en fredlig samexistens mellan unga och olikartade gemenskaper, som bekräftar varandra genom att bistå varandra. Sålunda rättade han en journalist som hade frågat honom om varför han valt att bege sig till Albanien, där majoriteten av befolkningen är muslimsk: ”Det är inte ett muslimskt land. Det är ett europeiskt land […] just på grund av sin kultur – samlevnadens kultur. […] Min resa är ett budskap, den är det budskap som jag vill ge”, avslutade han sitt anförande till Europeiska unionen. Det är utan tvivel i ljuset av dessa resor och detta budskap som man måste se hans inbjudan, i sitt tal till Europaparlamentet, att ”tillsammans skapa ett Europa som kretsar, inte kring ekonomin utan kring den mänskliga personens helighet”. En helighet som måste erkännas hos varje person som knackar på portarna till Europeiska unionen.

Påven Franciskus omedelbara bidrag till Europa, mitt under flyktingkrisen, består således i att han visar hur ett mottagande av migranterna samtidigt kan få Europa att komma bort från sin trötthet och sitt åldrande och bejaka sin pluralistiska identitet genom att presentera en modell för accepterad mångfald. ”Flyktingar i alla länder, återge Europa en själ!”, utropar den förre journalisten François Vayne som ett eko (i boken Merci François ! 1000 jours d’un pontificat révolutionnaire, Presse de la Renaissance, 2016, s. 245). Broder Alois, priorn för den ekumeniska kommuniteten i Taizé, ser det i ett större perspektiv: ”I varje ung generations ögon kommer byggandet av Europa bara att kännas meningsfullt om det visar solidaritet med andra kontinenter och med de allra fattigaste folken.”

Den katolska kyrkan i frontlinjen?

Det ankommer på den katolska kyrkan att slå in på denna väg. I resolutionen om flyktingkrisen i Europa säger påven Franciskus att han vill se henne vid frontlinjen. Efter angelusbönen den 6 september förra året, väckte han förvåning genom att föreslå att varje församling och varje kloster på kontinenten skulle ta emot åtminstone en flyktingfamilj – vilket exempelvis de båda församlingarna i Vatikanen gjorde. ”Till det rika Europa sände Gud den som är hungrig, för att man ska ge honom att äta och den som är törstig, för att man ska ge honom att dricka, främlingen, för att man ska ta emot honom, den som är naken, för att man ska klä honom”, framhöll han den 13 november förra året inför medlemmarna av Romano Guardini-stiftelsen (efter den tyske teologen med italienskt ursprung, som ligger Franciskus varmt om hjärtat). ”Historien visar oss”, skulle han då ha sagt, att ”om vi är ett folk, så tar vi verkligen emot”. Men, skulle han ha hävdat, ”om vi bara är en grupp av individer, mer eller mindre organiserade, så skulle vi vara frestade att framför allt rädda vårt eget skinn, och vi skulle sakna kontinuitet”.

Den katolska kyrkan i Europa uppvisar likväl ingen enad front bakom påven Franciskus i flyktingfrågan. Denna fråga splittrar öppet de europeiska biskoparna i öst och väst. Ett exempel på sådana spänningar märktes i februari i år, när de polska biskoparna och sedan de ungerska lyckades få två artiklar tillbakadragna från månadsbladet Europe Infos, som ges ut i samarbete mellan kommissionen för Europeiska unionens biskopskonferens (Comece) och jesuiternas Europakontor. Dessa artiklar kritiserade den högerinriktade politiska linje som de respektive regeringarna driver i dessa länder. Tillbakadragandet skedde plötsligt samtidigt som Comece hade samlat kontinentens olika biskopar till ett möte i Österrike för att diskutera flyktingkrisen.

Splittringen inom kyrkan återspeglar den som råder mellan ländernas ledare, vilka påven Franciskus inte drar sig för att läxa upp genom att vädja till opinionen: ”Det är en skam! Det är en skam!”, sade han indignerat offentligt den 3 oktober 2013, dagen då ett skeppsbrott ledde till 368 döda vid Lampedusa. Efter angelusbönen på Petersplatsen den 28 februari i år påminde han om ”nödvändigheten av att alla länder samarbetar” för att avlasta ”Grekland och de andra länderna, som befinner sig i frontlinjen, så att de kan ge en generös hjälp” till flyktingarna.

Att åter bli ett Europa som visar vägen

Förutom vikten av snabba hjälpinsatser, menar påven Franciskus att Europeiska unionens existentiella kris, som förstärkts av flyktingfrågan, gör det absolut nödvändigt med verkligt europeiska ledare. Att bygga Europa med migranter tycks i dagens opinionsläge lika svårt att föreställa sig som det 1950 var att bygga på en fransk-tysk försoning. Påven säger sig hoppas på den unga generationen och väntar på nya unionsfäder. ”Var finns dagens Schuman och Adenauer – dessa stora män som efter kriget lade grunden för Europeiska unionen?”, frågade han sig vid presskonferensen vid hemkomsten från sin senaste resa, den 17 februari, och tog återigen upp den ännu vaga idén om ett ”återgrundande”: ”Vi måste göra allt för att Europeiska unionen ska få kraften men också inspirationen som får oss att gå framåt.”

Den argentinske påven ger således, precis som sina företrädare, uttryck för en stark förväntan på Europa, men han går längre än så.

Johannes Paulus II och Benedictus XVI bemödade sig om att det sekulariserade Europa inte skulle göra rent hus med sin kristna historia, som framställdes som ett fruktbart arv, som rötter som det går att knyta an till. Påven Franciskus använder nästan aldrig uttrycket ”kristna rötter” på det sättet. Han har aldrig hänvisat till Europas helgon, vars antal Johannes Paulus ökade mer än vad den europeiska kristenheten gjorde under det första millenniet. Som icke-europé insisterar han framför allt på vad Europa representerar i den övriga världens ögon. ”Den enda kontinent som skulle kunna åstadkomma någon form av enhet är Europa”, anförtrodde han en fransk delegation på besök den 1 mars: ”Kina har kanske den äldsta och mest djupgående kulturen, men endast Europa har en kallelse till universalitet och tjänande.” Hans tal inför Europaparlamentet avslutades med en högstämd appell i denna anda: ”Stunden har kommit, då det är dags att överge tanken på ett inskränkt och räddhågset Europa, för att i stället väcka Europa och ge henne den ledande rollen som bärare av vetenskap, konst, musik, mänskliga rättigheter och även tro […] dyrbara referenspunkter för hela mänskligheten.” ”Hon bör bli Europa som visar vägen, därför att hon har kulturen för att göra det”, insisterade han på i en intervju med den portugisiska radiokanalen Renascença den 8 september förra året. Att bli en ”moder Europa” och inte längre vara en ”mormor Europa”.

Fyra principer för att gå framåt

För ögonblicket ”är [jag] upptagen med Europa”, anförtrodde han de medföljande journalisterna på flygresan hem från Strasbourg. I avsaknad av varje form av europeisk institutionell kultur, har Jorge Bergoglio inte någon metod att föreslå vare sig för att underlätta en överenskommelse mellan länderna inför flyktingkrisen, eller, i ett större perspektiv, för att återgrunda Europeiska unionen, som annars riskerar att ha spelat ut sin roll. Hans principer för ”att i denna konstruktion av ett folk som lever fredligt, rättvist och broderligt […] där olikheterna harmoniseras i ett gemensamt projekt” – som han skriver i sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium, som utkom i november 2013 – kan likväl vara upplysande för de europeiska beslutsfattarna. De icke-religiösa fyra principerna lyder: ”Enigheten segrar över konflikten”, ”Tiden står över rummet”, ”Helheten är större än delen” och ”Verkligheten är viktigare än idén”. Jorge Bergoglio tänkte bevisligen inte på Europa, när han redan under 1970- och 1980-talet formulerade dessa uppfattningar. Men de är fullt tillämpbara på Europas uppbyggnad och kan sålunda ses som påven Franciskus indirekta bidrag till hur man ska uppfatta honom.

Det gäller i synnerhet det första påståendet ”enigheten segrar över konflikten”, när det tillämpas på en fredsprocess som just inletts. Denna princip var också utgångspunkten för det gemensamma bygge som Robert Schuman lanserade tillsammans med de övriga europeiska unionsfäderna. Råvarorna som användes för att framställa krigsmateriel fungerade som grund för Europeiska kol- och stålunionen 1950. Senare fungerade kalla krigets slut som historisk utgångspunkt när Europeiska unionen 2004 och 2007 utvidgades med tolv medlemsstater; de flesta från det gamla kommunistblocket i öst. På samma sätt borde dagens konflikter, som spär på flyktingkrisen, inte behöva splittra Europeiska unionen och hota Schengenområdet utan i stället sporra till ett närmare samarbete mellan ”de 28”, genom att stimulera en ny integrationsprocess.

Att dela med sig av suveräniteten, som det europeiska projektet handlar om, leder till kompetensöverföringar, som de styrande drar sig för. Men Jorge Bergoglio ber de styrande att betänka att ”tiden står över rummet”. Rummet ska inte uppfattas som något geografiskt utan som en motsats till det omedelbara övertagandet och innehavet av maktområden som gagnas av en process som utvecklas i tiden. Detta perspektiv uppmanar oss att betrakta Europeiska unionen inte bara som en ny övernationell nivå, som berövar den lägre nivån något, utan som något som i stället infogar denna lägre nivå i en process, där européerna återerövrar sig själva. Detta omvända perspektiv skulle kunna hjälpa de europeiska ledarna och även den allmänna opinionen att se annorlunda på ”Bryssel”.

Ett villkor är dock att man inte glömmer den andra av Bergoglios principer, enligt vilken ”verkligheten är viktigare än idén”. Ingenting skrämmer Bergoglio mer än ideologier, som iskallt tillämpas utifrån abstrakta teorier, och blinda och doktrinära beslut, som inte tar hänsyn till terrängen. ”Det finns politiker som frågar sig varför folket inte följer efter, trots att politikernas förslag är så logiska och så tydliga”, noterar författaren till Evangelii gaudium. Försvararna av ett enat Europa delar samma förvåning, när euroskepsisen växer, samtidigt som integrationstanken för dem framstår som det absolut mest relevanta svaret på kriserna. Att inse att verkligheten är viktigare än idén ska ses som en uppmaning att inte låta tanken på ett enat Europa avlägsna sig ifrån de politiska realiteterna på nationell nivå utan i stället etablera en ständig dialog mellan dessa. Detta kräver att de europeiska institutionerna inte tjänar någon som helst ideologi utan ständigt arbetar med realiteter och är lyhörda för befolkningarna i deras mångfald. Dessa förtjänar å andra sidan tålmodiga förklaringar av hur Europeiska unionen fungerar och av vad den kan förverkliga. Idén med den inre marknaden, euron, Schengen och utvidgningen, måste förtydligas, genom positiva bakgrundsbeskrivningar av den nytta som blotta existensen av dessa medför. Inför den tveksamhet som olika medlemsländer i EU uttryckt inför att ta emot flyktingar medgav monsignore Gallagher vid konferens i Rom i december förra året: ”Kapaciteten att ta emot migranter är olika stor. Det råder olika traditioner. Detta måste man ta hänsyn till.”

Polyeder-visionen

Låt oss betrakta Bergoglios nästa stora princip ”Helheten är större än delen”: ”Det gäller att alltid höja blicken för att urskilja det större goda som gynnar alla. Men det är lämpligt att göra detta utan att fly undan, utan att rycka upp något med rötterna”, skriver påven Franciskus, mån om att inte fjärma sig från verkligheten. I en tid när Storbritannien frågar sig om man ska stanna kvar i Europeiska unionen, när flyktingkrisen får regeringarna att skicka problemet till sina grannar och när Greklandskrisen sätter den europeiska solidariteten på prov, måste ”de 28” ständigt påminnas om att ”helheten är större än delen”.

Men insikten om att Europa bildar en helhet, som inte alltid är omedelbart begriplig, leder oss åter till påven Franciskus uppmaning om att inte låta Europa bli ”en tom plats” utan i stället sätta värde på dess identitet. Detta illustreras med en bild, som Jorge Bergoglio är mycket förtjust i, nämligen polyedern; den geometriska form som har den egenheten att den inte utplånar olikheterna samtidigt som den respekterar mångfalden, i motsats till den jämna och likformiga sfären. På samma sätt syftar Europeiska unionen inte till likriktning utan måste respektera subsidiaritetsprincipen – vilket är i överensstämmelse med kyrkans sociallära. Dess direktiv, åtminstone i sina utgångspunkter, formulerar de gemensamma uppgifterna samtidigt som de ger frihet i utförandet. Den europeiska devisen ”enhet i mångfald” är densamma som gör en polyeder möjlig.

Dessa bergoglianska principer lägger inte fram något program för europeisk integration. Men de kan ge vägledning i arbetet med denna. Detta låter sig i dag inte göras utan ett samlat grepp om flyktingkrisen. En kris som påven förebrår européerna för men också försöker att hjälpa dem med. Karl den store-priset får han för det som han har gjort ”för Europa och för det som samtidigt skulle kunna vara dess prydnad”.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études majnummer 2016.

Sébastien Maillard är korrespondent i Rom för tidningen La Croix.