”Dumheter, myt, ren och skär konspirationsteori” – ett samtal med kardinal Walter Kasper

Walter Kasper är född 5 mars 1933 i Heidenheim an der Brenz. Som professor i dogmatik var han verksam i Münster och Tübingen innan han utnämndes till biskop av Rottenburg-Stuttgart 1989. Tio år senare kallades han till Rom av Johannes Paulus II för att leda Påvliga rådet för främjandet av kristen enhet. Han bor kvar i Rom efter ha lämnat sin tjänst 2010. Hans böcker, som till exempel Jesus der Christus, har översatts till flera olika språk.

Ers eminens, ni spelade tidigare fiol, piano och orgel. Vem har mest känsla för musik, ni själv eller Benedictus XVI?

Jag skulle utan tvekan säga: Benedictus XVI. Jag började spela fiol som pojke eftersom min gammelfarfar var fiolbyggare och min pappa som i egenskap av lärare även spelade fiol. När jag gick i gymnasiet lyckades jag ta mig fram till tredje och någon enstaka gång till femte läget [på fiolhalsen]. Senare kunde jag spela enklare Bachfugor på orgel. Men efter min studentexamen offrade jag fiolen, pianot och orgeln för teologins skull, tyvärr. Benedictus däremot var musikaliskt aktiv även under sin tid som kardinal. I Rom bodde han två våningar ovanför mig och framemot klockan fem eller sex på kvällen hörde jag alltid hur han började spela piano. Oftast var det enklare Mozartsonater. När han var påve introducerade han emellanåt konserter. Då märktes det att han verkligen kan leva sig in i den samtida musikens stämningar.

Under tiden i kurian har ni tjänat under tre påvar, Benedictus XVI, och dessförinnan Johannes Paulus II och slutligen under Franciskus. Med vem av dessa tre har det svårast att samarbeta?

Jag har haft ett gott samarbete med alla tre. Men naturligtvis är de som människor sinsemellan mycket olika. Johannes Paul II var den förste påve som jag var bekant med redan innan han blev påve. Jag hade alltid bra samtal med honom, till en början på tyska eftersom jag kunde så lite italienska då. När jag hade ett problem ringde jag upp hans sekretariat och efter två eller tre dagar brukade jag få komma på middag i Apostoliska palatset eller Castel Gandolfo. Självklart närmar man sig inte en påve hur som helst, man måste hålla på formaliteterna. Men när det gällde honom kunde man nämna tingen vid deras rätta namn och även föra andra saker på tal. Benedictus har en annan stil och det var vanligtvis svårare få en audiens.

Hur kommer det sig? Ni har ju känt varandra i evigheter, ni är båda tyskar, det borde ju inte ha funnits några hinder i vägen.

Jo, vi har känt varandra i 56 år. Han är en tillbakadragen person och hans sekreterare var mycket noga med att bevara påvens andningshål. När det gäller Benedictus blev det alltså färre audienser på tu man hand. Det hade jag inga problem med. När vi väl träffades hade vi mycket goda samtal mellan fyra ögon och ibland när det var fråga om teologi blev de till och med riktigt ingående.

Skickar ni SMS till varandra ibland?

Benedictus använder inte mobiltelefon. Han kan inte använda datorer heller. Han skriver allt för hand, med blyertspenna. Från och till har vi skickat brev och kort till varandra. Nuförtiden skickar vi ibland publikationer till varandra. Vi har en fridfull relation. Det påstås ju ofta att jag skulle ha varit en hans motståndare. Det är rena dumheter. Jag har visserligen haft en annan uppfattning i vissa frågor, men jag högaktar honom både som person och teolog. Det är dessutom lika oriktigt att framställa Benedictus och Franciskus som fiender. Inom teologin befinner de sig inte alls särskilt långt ifrån varandra och på ett personligt plan kommer de väl överens. När det gäller förhållandet mellan en föregångare och en efterföljare är de båda två föredömliga.

Det finns ju en teori som hävdar att efter Benedictus avgång skulle ni ha varit spindeln i nätet som påverkade konklaven 2013 till förmån för Jorge Mario Bergoglio. Enligt denna teori är ni ledaren för den så kallade S:t Gallen-maffian, en grupp reforminriktade kardinaler som träffades regelbundet i S:t Gallen och som ska ha försökt ta ut kursen för den världsvida kyrkan. Hur stor makt har ni egentligen?

Inte alls. Det där är dumheter, myt, ren och skär konspirationsteori.

Vad var S:t Gallen-maffian?

I S:t Gallen fanns en samtalsgrupp som grundades av Milanos ärkebiskop kardinal Martini. Hans idé var att de kardinaler och biskopar från olika länder som känner varandra och som kommer bra överens skulle träffas då och då för att tala om pastorala problem och kyrkans situation i allmänhet. Det tyckte jag var en klok idé. Det förekom inga offentliga uttalanden eller protokoll, inte heller någon agenda. Det var helt enkelt ett möte medbröder emellan, där vi även firade eukaristin tillsammans och bad tidegärden. I ett senare skede blev den belgiske kardinalen Godfried Daneels, som också närvarade vid dessa möten, något överentusiastisk över vår grupp och använde termen ”maffia”. Detta tog vissa journalister till sig och gjorde en höna av en fjäder. När vi träffades valde vi medvetet att inte tala om namn på framtida påvar. Vi diskuterade vad som borde förändras inom kyrkan. Det är inte bara tillåtet; det är snarare till stor nytta om biskopar och kardinaler kan tala med varandra på det viset.

När var detta?

S:t Gallen-gruppen grundades under Johannes Paulus II. Den fanns kvar fram till ett år efter det att Benedictus valdes, det vill säga till år 2006. Men vid det sista mötet deltog knappt någon och jag var inte heller där. Vi kunde inte ha förberett valet av Franciskus eftersom gruppen inte existerade längre. I anslutning till den förberedande konklaven fördes det givetvis gruppsamtal på många olika språk och jag bjöds in till vissa eftersom många kardinaler kände mig. En kväll träffades alla tyska kardinaler i min lägenhet; där nämndes också ett och annat namn. Men Bergoglio fanns inte alls med i diskussionerna.

Stämmer det inte ens att er grupp försökte stoppa Ratzinger vid konklaven 2005?

Föreställningen att det skulle vara möjligt att manipulera 120 kardinaler är i sig självt helt orimlig. En konklav kretsar alltid kring den aktuella situationen och låter dess inneboende oförutsebara dynamik utvecklas. Jag skulle aldrig vilja veta av några hemliga planer för att bestämma vilken påve vi vill eller inte vill ha. Under ett pontifikat gäller habemus papam – man stöttar och hjälper honom. När Petri stol är vakant funderar man och väljer sedan en ny. I detta sammanhang är det givetvis bra att man rådfrågar någon som man har förtroende för. Men själva valet sker under konklaven och inte före. Valet av påve är ett beslut som grundar sig på samvetet, och som varje kardinal måste fatta på egen hand. Därför skulle jag aldrig försöka vinna röster. Jag har heller aldrig frågat en annan kardinal vem han har röstat på.

Om någon frågar er vem ni har röstade på – berättar ni det då?

Det stämmer att jag slutligen röstade på Bergoglio. Så mycket kan jag säga.

Men inte på Ratzinger 2005?

Jag skulle inte vilja formulera det på det sättet. Benedictus XVI är intellektuell. Men att leda i praktiken ligger inte riktigt för honom. Och han har heller aldrig varit bekväm i den rollen, det är åtminstone mitt intryck. Men han efterlämnar ett stort arv av teologiska och andliga insikter. Det kommer att bestå.

I juni väntar er ett jubileum: 30 år som biskop. Vad tänkte ni den 17 juni 1989 i domkyrkan i Rottenburg när ni plötsligt gjordes till en av apostlarnas efterföljare?

Om man innan dess har undervisat i teologi i 20 års tid, så är man redan medveten om vad arvet efter apostlarna innebär och i vilka fotspår man går i vid biskopsvigningen. Det som gjorde störst intryck på mig vid vigningen var ögonblicket då evangeliet lades på mina axlar. Det ser ut som om det vore en last, en börda, och samtidigt är det ju det glada budskapet som man får förkunna. Jag tänkte: ”Det är alltså detta som du ska föra vidare i en tid där detta är svårt. Människorna litar på att du klarar av det.” Och allt detta dessutom i mitt eget stift, i samma katedral där jag prästvigdes. Det var en mycket stark upplevelse.

Är det härligare att bli biskop än kardinal?

Ja, utan tvekan! Vad är en kardinal? Ett påvens kreatur – kardinaler skapas ju bokstavligen. Det är en titel som bär med sig en viss prestige, eftersom det inte finns så många kardinaler i världen. Men det kommer inte i närheten av det djup som en biskopsvigning innebär, vilket ju är ett sakrament.

Som biskop blev ni ofta tvungen att tala med präster som ville lämna sin tjänst. Hur var det?

Det var möten som berörde mig mycket djupt. Jag kunde givetvis inte berömma alla för att de ville ta ett sådant steg. Men visst, om beslutet är fattat, så måste man acceptera det. För mig var det alltid viktigt att få till ett bra avslut. I många fall ville ju dessa män gärna vara präster. Somliga var besvikna på sig själva när livet som präst tog slut. Det är viktigt att först och främst bearbeta detta.

Var det alltid celibatet som var orsaken?

Ja.

På återresan från Panama förde påven frågan om viri probati [”gifta präster”, övers.anm.] på tal, som ett sätt att avhjälpa bristen på präster. En god idé?

För mig har det alltid stått klart att påven Franciskus inte vill förändra något vad gäller celibatet. Att präster lever ogifta kommer även i fortsättningen vara regel i kyrkan, och det ställer jag mig bakom. Kyrkans situation, även och i synnerhet i Tyskland, kommer inte att bli lättare. Det behövs präster som helhjärtat hänger sig åt sin uppgift och som ägnar hela livet åt den. I den bemärkelsen är celibatet i själva verket en rikedom, precis som påven har sagt, och det är ytterst viktigt att vi ökar förståelsen för livet i celibat. Jag uppfattar det alltid som sårande när någon säger till mig: ”Du lever ju i tvångscelibat!” – jag visste vad jag gjorde! När jag vigdes var jag 24 år gammal. Då är man fortfarande ung, men jag visste vad det var fråga om och har aldrig känt mig tvingad eller upplevt påtryckningar att acceptera det. Jag ville ha det så. Att man sedan under livets gång genomgår svårare perioder är ju den självklaraste sak i världen – sådant förekommer ju även inom äktenskapet. Vad gäller viri probati: Franciskus har sagt att man borde fundera över detta. Det tycker jag också. Men när vi gör det måste vi börja med att definiera vad viri probati egentligen är för något. Enligt vilka kriterier ska vi välja ut dem? Vi kan ju inte ta emot var och en som har en sådan önskan. Vilken teologisk utbildning ska de ha? Hur ska de arbeta, avlönat eller oavlönat? Skulle man i nödfall kunna förflytta dem eller ska de vara kvar där de har sitt hus och sin familj? Det finns en lång rad viktiga frågor som måste lösas först. Jag tror slutligen att vi i undantagsfall kommer att ha viri probati i Tyskland. Men det löser inte bristen på präster.

Hur skulle man då kunna lösa problemet?

Jag har ingen universallösning och det tror jag inte att någon har. Att avskaffa celibatet skulle med största säkerhet inte vara en lösning. Slutligen är det en Guds hemlighet, i likhet med hur varje enskild individ fattar ett beslut baserat på sitt samvete, om han är redo att hörsamma kallelsen. Bristen på präster har många orsaker och kan inte reduceras endast till frågan om celibatet. Jag tror att en av orsakerna är att det faktiska liv som en präst lever i dag inte är lockande för unga andliga människor. Prästerna står upp till halsen i pappersarbete, tvingas sköta fem, sex församlingar eller fler, och Gud vet hur många sammanträden som tillkommer. Här måste man börja. Att förvalta och organisera kan kompetenta lekmän göra. Det skulle ge prästerna mer tid för personliga andliga samtal, egen bön och även för den teologiska fortbildning som i våra dagar är helt oundgänglig. Varför ville jag bli präst? Jag kände en stark dragning till det kallet från en tidig ålder. Det var som om det alltid hade funnits i mitt hjärta. I Wangen [kardinal Kaspers hemstad, övers.?anm.] hade vi dessutom kaplaner som jag tyckte om. Vi hade en kaplan som var riktigt duktig på fotboll. Då litade vi på honom i alla andra frågor också.

Tysklands biskopar vill ju bilda arbetsgrupper för att än en gång diskutera prästämbetet och andra ständigt brännande frågor som celibat, sexualmoral, klerikalism och så vidare. Har ni några råd vad gäller reformer?

Att än en gång ta upp alla dessa välbekanta stridsfrågor, celibat, sexualmoral och så vidare, leder ingenstans. På synoden i Würzburg på 1970-talet tog vi upp alla dessa saker och diskuterade dem grundligt. Tyskland behöver i första hand en andlig förnyelse som verkligen går på djupet. Om man tror att det är reformerna som måste komma först och att sedan resten ska falla på plats – då hamnar man fel. Det går till exempel inte att skapa prästkallelser. Jag kan inte rekrytera präster som arbetskraft till en industri. Att upptända glädjen i tron, att förkunna och leva evangeliet, att väcka tro, hopp och kärlek – det måste ändå vara det första steget. Först när man har klarat av det kan man börja begrunda de andra sakerna på ett meningsfullt sätt.

Biskoparna borde alltså tala mindre om reformer och strukturer?

De ska tala om evangeliet. Och prästerna också, de ska göra det varje söndag under predikan. De borde kunna ta sig tid för att göra detta. Vi måste betrakta frågan på nytt: vad gör vi konkret för att leda barn och unga in i tron? Det råder brist på katekesundervisning i Tyskland. Här drar vi hela tiden ner på konfirmationsundervisningen, medan ungdomarna i Italien ibland förbereder sig under tre års tid. Visst, då sätter det sig också! Vad gör man inför första kommunionen, vad gör man för att förbereda de vuxna inför dopet, vilka förberedelser gör man inför giftermålet? Under familjesynoden i Rom talade vi länge om förberedelserna inför giftermålet – och vad fick det för resultat? I Tyskland ägnar man oftast två eller tre kvällar åt förberedelser. Man går igenom formaliteterna och hur själva bröllopet kommer att gå till. Sedan blir det oftast inget mer. Här i Rom känner jag till församlingar där kyrkoherden tillbringar minst tio kvällar tillsammans med det unga paret. Då handlar det inte bara om bröllopet, inte bara om giftermålet, utan om vad det egentligen innebär att vara kristen, vad det innebär att låta döpa sitt barn och så vidare. Därigenom uppstår nätverk bland jämnåriga, vilket i sin tur kan sätta sin prägel på och befästa en församling. I Tyskland ser jag ingenting eller mycket litet av sådant. Där talas det antingen om församlingsreformer eller om övergrepp. Visst, det är två viktiga ämnen. Men de är inte det avgörande. Vi måste hjälpa människor att finna meningen med deras liv! Med utgångspunkt i Kristus! Detta är huvuduppgiften. Om vi lyckas med det, att på nytt blåsa liv i elden under askan, då kommer mycket annat att falla på plats av sig självt.

I början av året antydde ni i en tv-intervju att det skulle finnas krafter inom kyrkan som försöker använda sig av övergreppsskandalen för att bli kvitt påven Franciskus. ”De vill få slut på det här pontifikatet så snart som möjligt och vill så att säga ha en ny konklav”, sade ni. Är detta realistiskt? Tror ni att påven kommer att ge upp till slut?

Jag sade en gång till honom: ”Helige fader, det gör mig ont att se hur ni angrips från så många håll.” Då svarade han bara: ”Lascia cadere – låt oss lämna det ämnet. Jag har kvar min frid.” För en jesuit är detta något mycket viktigt, consolación, det vill säga trösten, samvetets och hjärtats inre ro, ty det är ett den helige Andes tecken. Men det innebär inte att dessa strider inte tynger honom. Det är ju fruktansvärt hur mycket dislojalitet han förväntas stå ut med. Kardinaler, som ju i första hand finns till för att hjälpa påven, och som i stället offentligt tar ställning mot honom. Eller brevet från ärkebiskop Viganò [Carlo Maria Viganò, tidigare nuntie i Amerika, anklagade Franciskus för försummelser i samband med övergreppsfallet McCarrick, övers.anm.] – ofattbart! Jag frågade vid några tillfällen diplomater från andra länder: ”Skulle ni offentligt kunna gå emot er regering?” ”Under inga omständigheter, det är helt otänkbart.” Gör man detta tas man ur tjänst redan nästa dag.

Nyligen publicerade kardinal Gerhard Ludwig Müller ett trosmanifest som har tolkats som en kritik mot påven, eftersom han inte omnämner Franciskus. Er reaktion bestod av en offentlig förklaring och ni skrev att manifestet skapar förvirring. Kardinal Müller bor också här, i samma hus som ni, två våningar ovanför den här lägenheten. Har ni talat med honom om hans manifest?

Just nu befinner sig inte kardinal Müller i Rom, men vi har bokat in ett samtal. Att trosmanifestet publicerades på flera språk samtidigt visar att det rör sig om en planerad aktion. Vad gäller de grundläggande teologiska utgångspunkterna håller jag givetvis med kardinal Müller. Men när man framställer dem på ett så tillspetsat sätt, i avsaknad av nödvändiga distinktioner, då får en sådan text en splittrande verkan och förvirrar många. Då är detta inte längre katolskt i ordets ursprungliga bemärkelse. Man månar om en viss grupp kristna som är oroade, men man stöter bort många andra som har frågor och som söker – och i våra dagar är de väldigt många. Resultatet blir att dessa vänder sig bort, i stället för att bli övertygade eller åtminstone inbjudna att reflektera. Mot slutet hänvisar kardinal Müller till antikrist och använder sig då av ett språk som påminner mig väldigt mycket om Luther. Och ett sådant språk – det känner vi väl till – ledde inte till enhet utan till splittring.

Är det ovanligt bland kardinaler att ni träffas över en öl eller ett glas vin för att diskutera meningsskiljaktigheter, i stället för att publicera uttalanden gentemot varandra?

Sådana informella privata samtal förekommer givetvis, men tyvärr alldeles för sällan. Inom kurian i Rom råder det en påtaglig kommunikationsbrist. Men vad gäller just det här fallet så publicerades ju trosmanifestet på en internationell arena. Då var man ju även tvungen att reagera offentligt. De spontana reaktioner som jag har fått visar att många var tacksamma för ett tydligt offentligt ställningstagande.

Det är 20 år sedan ni kom till Rom – ytterligare ett jubileum. I början av 1999 inkallade Johannes Paulus II er till Påvliga rådet för främjandet av kristen enhet. Har ni någonsin fått veta varför han valde just er?

Jag vet inte exakt varför. Vi var som sagt bekanta sedan tidigare. Vi träffades på en konferens i Rom dit jag hade bjudits in som teologisk rådgivare. Flera olika biskopar och kardinaler skulle hålla föredrag, även Karol Wojtyla. På den tiden var jag betydligt yngre och fräckare än i dag och före konferensen hade jag skickat många förbättringsförslag rörande utkastet till hans föredrag. När han sedan satte igång och höll sitt föredrag, på god franska, märkte jag att han faktiskt hade omarbetat det ordentligt. När vi sedan lämnade salen kom han fram till mig och sade: ”Nå, herr professor, var det bättre nu?”. Denna mänskliga suveränitet gjorde ett starkt intryck på mig – jag var helt okänd och han var redan kardinal. Jag vet att han senare citerade min bok Jesus der Christus i en av sina texter. Och han letade väl efter någon som kom från ett ”ekumeniskt” land. Men jag ville ju inte alls ha det här uppdraget och ville inte flytta till Rom. Jag kunde knappt italienska, hade aldrig studerat i Rom, kände nästan ingen där och ville hellre stanna kvar som stiftsbiskop. Det skrev jag till honom också.

Ni låtsades kanske bara?

Nej, nej, det var uppriktigt menat. Men han svarade bara: ”Sådant går att övervinna.” Punkt slut. Tja, då var det bara att ge sig iväg.

Er uppgift rörde ekumeniken. Hur står det till med den 20 år senare?

Ekumeniken är inte en skrivbordsprodukt. Jag var tvungen att ge mig ut till männi­skorna, även äta tillsammans med dem. Hos de ortodoxa i Moskva var det alltid viktigt att dricka lite vodka, vilket jag inte alls gillade. Men det var ett offer för ekumenikens skull. Man måste bygga upp ett förtroende, om möjligt allra helst vänskap – då kan man tala med varandra. När det gäller detta tycker jag att vi har gjort en hel del. I synnerhet den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran i Augsburg 1999. Men det finns givetvis mycket kvar att göra. Den eukaristiska bordsgemenskapen har ännu inte förverkligats.

Trodde ni att ni skulle klara av det?

Nej, det var uppenbart att det var långt kvar dit. När protestanter frågar mig varför de inte kan ta emot kommunionen, brukar jag alltid svara: ”Ni hör ju vad vi säger i den eukaristiska bönen och den tro som vi bekänner där. Där omnämns även biskopen och påven, och det sker på ett speciellt sätt: vi firar eukaristin gemensamt med dem. Ställ er nu frågan: Är detta vad ni vill, kan ni säga ja till det?” Sett på detta vis har vi inte kommit så långt att vi kan bjuda in alla. Jag skulle också vilja tillfoga: även vissa katoliker måste då och då fråga sig: passar min tro och mitt liv egentligen ihop med det som jag gör i kommunionen? Alla de teologiska detaljerna känner en normal katolik givetvis inte till och behöver heller inte göra det. Om jag hade sagt till min mor, ”Nå, tror du på transubstantiationsläran?”, hade hon svarat: ”Min gosse, vad är det för något?”. Men själva kärnan i allt detta kände hon givetvis till och trodde på. Somliga av de efterlevande nuförtiden som går på en begravning har inte sett insidan av en kyrka på många år, men ändå tar de emot kommunionen. Då kan man fråga sig om de verkligen är medvetna om vad de gör. Och omvänt finns det äktenskap över konfessionsgränserna där till exempel mannen är protestant och går i mässan på söndagarna, där barnen är ministranter, där han är väl hemmastadd och tror slutligen på detsamma som sin fru. När han säger ja till det som sker i kommunionen och inom sig längtar efter detta, bör man då i ett sådant fall skilja honom från hans fru just vid altaret? Jag kan inte sätta ribban högre för protestanter än för katoliker.

Sedan en tid tillbaka är ni inte bara emeritus i egenskap av ekumenikminister. Vid nästa konklav, när den nu kan tänkas bli, kommer ni inte att delta eftersom åldersgränsen ligger på 80 år. Smärtar er den tanken?

Det har ju faktiskt gått nästan tio år sedan jag blev emeritus. Jag är så att säga pensionär. Då utvecklar man allt eftersom en viss distans till det som händer i samtiden. Ofta är man dessutom glad över att inte längre behöva utkämpa vissa strider. Men när det är dags för en konklav kommer jag givetvis att följa den med stort intresse. Under förberedelserna inför konklaven får ju även de kardinaler som inte är röstberättigade delta, och om man vill kan man även ta till orda. Kanske tillfrågas man också om sin uppfattning. Men här måste man också vara medveten om att det är de yngre som ska göra detta, det är deras tur nu, de är ansvariga. Det har jag inte svårt att förlika mig med. Det måste varje pensionär göra. Men arbetslös är jag likväl inte.

Tänker ni på döden ibland?

Det är normalt när man blir äldre. När och hur – det kan man ju aldrig veta. Det värsta tycker jag är tanken på att bli dement. Jag hoppas att jag kan få ta mig igenom det hela med klart förstånd och vara vid medvetande ända till slutet: jag går döden till mötes och fogar mig i detta. Jag har sedan lång tid bestämt mig för att jag inte vill ha några extraordinära medicinska åtgärder. Åtgärder som är nödvändiga ska man ta emot, även smärtlindring, men att med våld förlänga livet? Det är ju inget liv längre, man hänger bara där i slangarna. Gud har skänkt mig ett rikt och intressant liv. Någon gång kommer klockan att stanna. Det vet man och det bör man acceptera.

Räknar man egentligen med att få några överraskningar efter döden när man är specialist inom dogmatik?

Jag tror visst att det blir en överraskning, en stor överraskning! Man kommer ju att möta Gud, ansikte mot ansikte. Det är något kolossalt, något som skänker stor lycka, men troligtvis också något som låter oss se hela vår ofullkomlighet. Som teolog har man talat mycket om Gud, men i själva verket vet man mer vad Gud inte är än vad han är. Men att han är kärlek, det vet man som kristen och jag hoppas att jag till sist kommer att falla i händerna på honom som har dött för mig. Jag tror säkert att jag kommer att få genomlida vissa saker på grund av det som ännu är ofullkomligt. Det som avses med skärselden är Guds kärleks eld: inför Guds ansikte lider man av att man inte kan leva upp till den kärleken. Skärselden är Guds kärleks renande eld. Jag är säker på att det kommer att gå bra för mig där borta. Ambrosius har sagt: ”Han som dog för mig kommer väl ändå inte att fördöma mig.” Det hoppet kommer inte på skam. Gud är trofast, den som förlitar sig på honom låter han inte falla.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 3/2019.

Lucas Wiegelmann är jornalist för Herder Korrespondenz i Rom.