Gregorianik och kyrkopolitik

Den moderna restaureringen av den gregorianska sången som den romersk-katolska kyrkans viktigaste sångform påbörjades på allvar i klostret i byn Solesmes nära Le Mans i Frankrike år 1856. Det året gav abboten Prosper Guéranger de unga munkarna Paul Jausions och Joseph Pothier i uppdrag att börja arbeta systematiskt med att samla in och jämföra gamla nothandskrifter från olika håll. Så lades grunden både till den musikpaleografiska atélier som finns i Solesmes, till det som så småningom skulle leda fram till 1900-talets standardutgåvor av gregoriansk sång och till en renässans för den gregorianska sången i mera autentisk form än tidigare.

Åtta år dessförinnan, 1848, inträffade februarirevolutionen i Paris, början till en upprorsvåg som spreds till andra länder, den största revoltvågen i europeisk historia. Visserligen hade revolterna inom kort slagits ner, men de vittnade om den starka ideo­logiska, sociala och politiska oro som präglade stora delar av 1800-talet. Liberala och socialistiska strömningar växte fram, kraven på bättre allmänna levnadsvillkor blev starka, de nedärvda auktoritära styrelseskicken ifrågasattes. Samtidigt hade gångna tiders mentaliteter och trosföreställningar starkt problematiserats. Men dessa rörelser möttes också av starka motkrafter.

En av de motkrafter som växte fram mot de nya dåtida idéströmningarna var tanken på den katolska kyrkan som samhällsdominerande kraft och, i samband med det, tanken på påven som kyrkans absoluta centrum. Som samlande kraft mot tidens trosförstörande tendenser dög det bara, så menade man, att samlas kring mannen ultra montes, ”på andra sidan bergen (Alperna)”, det vill säga påven. Den terräng som ultramontanismen vann ledde så småningom fram till Första Vatikankonciliets beslut att som trossanning proklamera dels påvens ”universaljurisdiktion” (hans överhöghet och möjlighet till direktinflytande i alla bis­kopsstift), dels hans ”ofelbarhet” (hans fullmakt att fastslå sanningar på trons och moralens område i kraft av sitt ämbete, inte på grundval av kyrkans instämmande).

Guéranger

Den förste abboten i Solesmes, Prosper Guéranger (1805–1875), influerades mycket tidigt av de av romantiken präglade idéerna om medeltidens katolska kyrka och tro som förebild, som företräddes av bland annat François-René de Chateaubriand (Le génie du christianisme, 1802). Likaså kom han tidigt i kontakt med de ultramontanistiska tankegångar som förfäktades av sådana som Félicité de Lammenais (Essai sur l’indifférence en matière de religion, 1817–1823) och senare bland annat publicisten Louis Veuillot (framför allt genom tidningen L’Univers). När han som sjuttonåring inträdde i prästseminariet var det i hög grad under direkt inspiration av Lammenais ideal.

Redan som nyprästvigd, 1827, började Guéranger – under inflytande av tanken på Rom och påven som samlingspunkt – celebrera mässan med ledning av den romerska mässboken. Detta till skillnad från den i Frankrike mycket utbredda seden att hålla gudstjänst med ledning av lokalt utarbetade ordningar; kring år 1800 hade 80 franska stift egna sådana. Den strävan att få den romerska gudstjänstordningen att bli den allenarådande som företräddes av konciliet i Trento (Tridentinum, 1545–1563) slog aldrig igenom fullt ut i till exempel Frankrike. Under 1600- och 1700-talet växte sig vad som under 1800-talet kom att kallas ”gallikanska” strömningar starka: både kyrkans ledare, biskoparna, och kungarna betonade starkt den franska kyrkans relativa självständighet gentemot påven och dess rätt att följa sina egna hävdvunna traditioner. (Besläktade strömningar fanns också på andra håll i Europa.) Guéranger kom att bli den som i fråga om liturgin starkast ifrågasatte detta och krävde att alla kyrkor i Frankrike skulle följa Roms ordningar.

1833 hade han med några prästerliga vänner slagit sig ner i det övergivna klostret Solesmes och där påbörjat ett kommunitetsliv som snart alltmer kom att följa den helige Benedictus regel. Detta innebar början till återupprättandet av det under franska revolutionen och Napoleontiden raserade benediktinska klosterlivet i Frankrike. Sju år senare utgav Guéranger första volymen av tre av arbetet Institutions liturgiques, ett slags encyklopedi om gudstjänsten, dess innehåll och former, som motiverade varför den romerska liturgin var överlägsen alla andra. Arbetet väckte redan från början stor uppmärksamhet – och starkt motstånd bland de franska biskoparna. Ett par–tre decennier senare hade dock nästan alla stift i Frankrike övertagit den romerska liturgin.

När Guéranger och hans medbröder började sitt gemensamma liv i Solesmes fanns inte gudstjänst- och sångböcker att tillgå som motsvarade de ideal han och de hade. Den romerska mässboken fanns förstås. Där­emot var det svårare att få fram en användbar utgåva av tidegärden – ordningen för de många dagliga bönegudstjänsterna – och de melodier som hörde till liturgin. Till att börja med använde man sig av det ”romerska” graduale (för mässan) och antifonale (för tidegärden) som hade publicerats i Dijon 1830. Men redan jämförelsen med de få medeltida handskrifter som man dittills hade haft möjlighet att se övertygade Guéranger om att den autentiska sången hade gått förlorad och måste återställas. Dijon-böckerna fick duga tills vidare, kompletterade med handskrivna noter för en del av de sångpartier som hörde till den specifikt benediktinska formen av tidegärden. Men det fanns redan musikförståndiga i Frankrike som menade att samtliga tillgängliga utgåvor var defekta och inte återgav den gregorianska sången i autentisk form. Guéranger etablerade kontakter med dem, och år 1856 började alltså det systematiska arbetet i Solesmes på restaurering av den, som man menade, ursprungliga och autentiska gregorianska sången.

Snart började man också att ifrågasätta de nedärvda sätten att sjunga plain-chant, det vill säga gregoriansk sång och likartade typer av enstämmig gudstjänstsång. Ännu kring sekelskiftet 1900 väckte Solesmes-munkar som besökte Rom uppseende med sitt för dåtida begrepp snabba och rörliga sätt att utföra sången. Det hävdvunna sättet att utföra plain-chant var att sjunga mycket, mycket långsamt och starkt. ”Det låter som kossornas råmande”, lär Hector Berlioz ha klagat.

Både Guéranger och alla andra på den tiden trodde att den gregorianska sången – den enda som de ansåg verkligen harmonierade fullt ut med den romerska liturgin – härstammade från Gregorius den store (påve 590–604). Uppgiften blev att komma tillbaka till en så ursprunglig form av den som möjligt. Denna strävan hade en tydlig ideologisk grund: inte bara synen på den gamla tiden som en religiös guldålder utan också övertygelsen att endast en kraftfull samling kring påven och en stark påvlig auktoritet hade förmågan att stå emot tidens virrvarr och alla olika ifrågasättanden av traditionens och kristendomens auktoritet. Den restaurering av den gregorianska sången som ledde fram till 1900-talets standardutgåvor av den hämtade alltså i hög grad sin näring ur de ultramontanistiska strömningar som under 1800-talet successivt ledde till ett allt starkare understrykande av påvens överhöghet inom kyrkan.

Den fortsatta historien

Pius X (påve 1903–1914), som själv var musikalisk, gav i sin allra första skrivelse som påve bara tre månader efter sitt tillträde kraftfullt stöd åt tanken att låta den gregorianska sången bli central i katolskt gudstjänstliv. Det skedde i skrivelsen Tra le sollecitudini (1903), som han antagligen skrev tillsammans med sin nära vän Lorenzo Perosi, präst och kyrkotonsättare. I samma skrivelse använde han begreppet ”aktivt deltagande” (partecipazione attiva) som ideal för församlingens deltagande i liturgin – det som snart kom att bli ledordet för 1900-talets katolska liturgiförnyelse.

I skrivelsen lät Pius förstå att den gregorianska sången är idealisk. I ett centralt stycke heter det: ”Kyrkomusiken måste i högsta möjliga grad ha de egenskaper som utmärker själva liturgin – i all synnerhet helighet och skönhet i formen (santità e bonità di forma) – och som av sig själva frambringar den tredje nödvändiga egenskapen, universalitet (universalità).” Ingen annan musik, menade Pius, har i så hög grad dessa egenskaper som den gregorianska sången, även om de också i hög grad finns i den klassiska vokalpolyfonin; däremot knappast i barockmusik eller samtidens annars mest uppskattade musikformer.

Den gregorianska sång han då tänkte på var inte sången i de former i vilken den ofta hade praktiserats sedan 1500-talets slut, det vill säga i mer eller mindre kraftigt bearbetad gestalt och med ledning av olika lokalt eller regionalt framställda utgåvor. Det han syftade på var den gregorianska sången i de former i vilka den ofta hade restaurerats i framför allt Solesmes. Solesmes fick därefter redan på 1910-talet det utgivningsprivilegium när det gäller officiella katolska gregorianska sångböcker som klostret sedan har bibehållit. Visserligen utgavs Graduale Romanum (1908) och Antiphonale Romanum (1910) på Vatikanens förlag, men i arbetet med att framställa böckerna spelade munkar i eller med bakgrund i Solesmes en tongivande roll, framför allt Joseph Pothier.

Ideologiskt belastad?

Det har gått lång tid sedan arbetet med att återge den gregorianska sången dess ”ursprungliga” form och i denna form ge den en central roll i romersk-katolskt gudstjänstliv tog sin början.

Sedan dess har många dåtida föreställningar om sången som sådan måst omprövas på grund av nya forskningsrön. Vi kan nu med säkerhet säga, dels att sången inte fick sin form i Rom på Gregorius den stores tid, dels att den dåförtiden inte lät som i Solesmes under 1800-talets andra del och 1900-talets första del menade att den skulle låta. Kärnan i repertoaren fick sin form i Frankerriket under Pippin den lille och Karl den store på 700- och 800-talet. Och på den tiden framfördes den både rytmiskt livfullare och mindre ”soft” och ”romantiskt” än den ofta har klingat under 1900-talet. Dessutom kan den när det begav sig inte ha låtit på ett bestämt sätt utan måste ha låtit olika på olika håll.

De ultramontanistiska strävandena kröntes med framgång, inte minst genom Första Vatikankonciliet, men sedan dess har kyrkan samfällt omprövat mångt och mycket, framför allt genom Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Det är uppenbart att kyrkan fortfarande i ganska hög grad är centralstyrd, och att påven i katolikers medvetande spelar en långt mera framträdande roll än han har gjort tidigare i historien. Men konciliet på 1960-talet lade grunden till en balansering av påvens auktoritet genom en uppvärdering av biskoparnas och därmed större självständighet för de lokala och regionala kyrkorna. Det ideal om absolut liturgisk och delvis musikalisk enhetlighet som var 1800-talets har avlösts av ett medvetet bejakande av variation och mångfald i gudstjänstfirandet och dess musik. Övergången till modersmålet som normalt gudstjänstspråk har medfört att den gregorians­ka sången i dag spelar en mera marginell roll än under 1900-talets första hälft.

Dåtidens koppling mellan musikaliska restaurationssträvanden och centralistisk kyrkopolitik behöver väl inte fungera som en ideologisk belastning för musikens vidkommande. Lika lite som man behöver gilla Richard Wagners världsuppfattning för att uppskatta hans musik (om man nu gör det), lika lite behöver kärlek till den gregorianska sången vara parad med föreställningar om kyrkan och dess roll i samhället av det snitt som företräddes av till exempel Guéranger, Pius IX eller Pius X. Men samtidigt kan det vara nyttigt att erinra sig att även liturgiska och musikaliska strävanden står inställda i bredare historiska sammanhang.

Förutsättningarna för den gregorianska sången som den romersk-katolska kyrkans ”egentliga” gudstjänstsång är i dag radikalt annorlunda än på 1850-talet, framför allt genom att respektive modersmål, inte latin, i dag är det reguljära gudstjänstspråket. Den gregorianska sången kan troligen inte heller göra anspråk på den universalitet som Pius X talade om; därtill är musikkulturerna världen över alltför skiftande. Men samtidigt har det ett värde att kyrkan har en musik som åtminstone periodvis har haft en stark ställning. Att på olika sätt utnyttja den och knyta an till den kan bidra till att ge den känsla av kontinuitet i kyrkans liv som är nödvändig vid sidan om alla nödvändiga förändringar.

Referenser

Combe, Pierre: Histoire de la restauration du chant grégorien d’après les documents inédits: Solesmes et l’Édition Vaticane (Solesmes 1969).

Johnson, Cuthbert: Prosper Guéranger (1805–1875), A Liturgical Theologian: An Introduction to His Liturgical Writings and Work (Studia Anselmiana 89, Rom 1984).

O’Malley, John: Vatican I: The Council and the Making of the Ultramontane Church (Cambridge MA 2018).

Anders Ekenberg är professor emeritus i teologi vid Newmaninstitutet.