Efter biskopssynoden om den kristna familjens uppgifter i dagens värld

Överväganden och perspektiv

Inte ens på nära håll var det lätt att få en riktig uppfattning om perspektiv och resultat av den biskopssynod som hölls i Rom den 26 september till den 25 oktober. Skälet är uppenbart. Vid sidan av ett noga utarbetat men allmänt hållet budskap till de kristna familjerna i världen som tyvärr inte återgav något av synodens egentliga arbete överlämnades synodens arbetsresultat – dess ”propositiones” (förslag) opublicerade till påven för att denne skulle sammanfatta och offentliggöra ett dokument av de diskussioner och synpunkter som hade framkommit under ett fyra veckor långt arbete av kurians, episkopatets och lekmännens 216 representanter. Därtill kom att också det vatikanska presscentret gav otillfredsställande informationer – till skillnad från den fylliga redovisningen exempelvis under Andra vatikankonciliet och trots att massmedia i förvånansvärd utsträckning var representerade. En särskild besvikelse var presskonferensen vid avslutningen av synoden där de tre ordförandena skulle ha haft möjligheten att framlägga synodens grundläggande synsätt och perspektiv. Följden blev en helt ofullständig och delvis missvisande bild av synoden i massmedia, inte minst i svensk nyhetsförmedling.

Så inställer sig frågan: Varför har man inte försökt att klarlägga den gåtfulla bilden? Synoden behandlade ju frågor som förvisso långt utöver enbart den kristna familjen berör de brännande världsproblem såsom exempels befolkningsfrågor, äktenskapets existens i framtiden, kvinnans ställning i samhället, rätten till liv, osv?

Preliminärt kan man svara: Det kan synas att denna synod återspeglar något av kyrkans kritiska övergångsläge mitt i dagens världskris. Efter några få veckor kan man inte förvänta sig färdiga lösningar och svar på så grundläggande och omtvistade frågor som stod på dagordningen.

Men först och främst måste man peka på ett faktum som ofta förbises:

Möjligheter och gränser för en synod

I kollegialitetens tecken grundlade Vaticanum II ”biskopssynoder” som skulle fungera som rådgivande organ för och tillsammans med påven i livsviktiga kyrkliga frågor (dekret om biskoparna nr 5). Visst kan man beklaga att dessa synoders struktur sedan dess inte har vidareutvecklats, exempelvis i förberedelsearbetet, i teologernas medverkan vid synoden och i synodernas konkreta genomförande. Tyngdpunkten ligger emellertid för närvarande inte minst på de erfarenheter och analyser från hela världen som samlas och jämförs där och i de kontakter som vid dessa tillfällen på ett helt nytt sätt skapas inom kyrkan. Så blev till exempel Wojtyla just på tidigare synoder allmänt känd. Johannes Paulus 11 var för övrigt vid denna synod mestadels närvarande och gjorde flitiga anteckningar.

Emellertid var just på denna synod svårigheten särskilt påtaglig att i de mångfaldiga frågorna kunna förmedla inspirerande perspektiv och på samma gång fördjupa ämnets trängande olösta frågor. Inom den aktuella synodens struktur och ram har uppgiften i grund och botten varit olöslig, särskilt när man betänker de olika perspektiv och tendenser som därvid kom i dagen. Helt riktigt framhöll därför kardinal Carter från Kanada: Vi hade räknat med att den synodala erfarenheten skulle fortsätta den konciliära processen. Med den nuvarande formen blir synoden emellertid en missräkning. Klarsynt hade därför den nye ärkebiskopen av Milano, Carlo Martini, yrkat på två synodsessioner.

Olika tendenser – några glimtar

Utan att göra anspråk på en uttömmande framställning i den förvirrande mångfalden av aspekter kan man dock fastställa några kännetecknande drag som kom fram på synoden:

1. Situationsanalyserna av familjens kris och svårigheter i dagens värld – särskilt under den första hälften av synoden – var genomgående präglade av en stor öppenhet och en nykter realism. Önskan att verkligheten skulle skriva synodens dagordning var påfallande, och man ryggade inte tillbaka för modiga förslag. Signums preliminära rapport från synodens början (8:236 ff) träffade det väsentliga: ”Synodfäderna tycks vara helt inriktade på att framför allt söka lösa de angelägna (och trängande) själavårdsproblemen.”

2. Infallsvinkeln till denna analys var helt olikartad beroende på de skiftande förutsättningarna och förhållandena på de olika kontinenterna. I själva verket står kyrkan i Asien, Afrika och Latinamerika inför helt andra problem än i Europa och i västvärlden när vi talar om ”familj” eller ”äktenskap”. Och man kan fråga sig om det överhuvudtaget inte finns flera och olika former för det som vi kallar äktenskap och familj och deras kristna utformning. De afrikanska delegaterna insisterade exempelvis på äktenskapets inkulturation i afrikanska seder och bruk. När i vissa stift som i Sudan årligen bara en enda kyrklig vigsel förrättas blir gapet mellan kyrkans lära och den konkreta situationen uppenbar. Kardinal Razafimahatratra, ärkebiskop på Magadaskar, krävde därför en decentralisering av kompetenserna för att verkligen kunna tillgodose de helt olika behoven och problemen.

Västvärldens (Europas och Nordamerikas) konception av synodämnet utgick mycket mera från äktenskapets konkreta etiska och pastorala frågor mitt i en sekulariserad och avkristnad situation. Problemen i samband med Humanae vitae, gapet mellan praxis och den kyrkliga läran, det tysta uttåget ur kyrkan, skilsmässoproblemet, men också frågan om äktenskapets sakramentalitet vid bristande tro, blandäktenskapens problematik osv. stod i förgrunden.

Kanske den mest genomgripande utmaningen till denna ensidigt västerländskt orienterade konception var brasilianarnas yttrande vilka genomgående utgick från de fattigas verklighet. Vi hade tillfälle till ett längre samtal med Luciano Mendes de Almeida, hjälpbiskop i Sao Paolos arbetarkvarter och sekreterare i den nationella biskopskonferensen (350 biskopar!): Verkligheten i Brasilien är de ofullständiga familjerna, ”icke-familjerna”. Utifrån denna helt oromantiska verklighet skall kyrkan byggas upp. Åt denna verklighet måste kyrkan ge hjälp, förmedla äktenskapets fullare mänskliga och kristna mening. I basgemenskaperna måste denna familj få stöd och öppna sig för sin uppgift i kyrka och samhälle. Högst betydelsefullt var hur dessa brasilianare – mitt i en lidandets press – tog synodtemat ”den kristna familjens uppgifter i dagens värld” på allvar och försökte visa en väg till en ny öppenhet och styrka just utifrån familjens kallelse och sändning.

3. Mitt i dessa helt olika infallsvinklar och perspektiv, som givetvis bara återger en del av den mångfasetterade och ofta motsägelsefulla bilden, märks två tendenser som kardinal Ratzinger antydde i sin sammanfattning av synodens första etapp: Medan en minoritet bland biskoparna först och främst önskade en klar och otvetydig förkunnelse av den katolska läran om äktenskap och familj för att på så sätt möta krisen, var det uppenbart att den vida övervägande majoriteten var av den åsikten att man borde utgå från den ifrågavarande situationen. Även trosläran är ju, såsom kardinal Ratzinger sammanfattade denna tendens, en lära på väg som ideligen sökes och fördjupas i historiens erfarenheter och i de kristnas trossyn. Den är inte enbart något statiskt utan dess aktuella innebörd och utformning upptäcks också i kyrkans pastorala nödsituationer och krav.

Det vore för ytligt att känneteckna dessa tendenser som ”konservativ” och ”progressiv”. Det rör sig om två infallsvinklar och synsätt där kyrkan just idag står inför uppgiften att söka en samsyn och en syntes. Mitt i en situation av radikal emancipation från vedertagna kristna värden skall hon förkunna trons förblivande innebörd och giltighet. Samtidigt står hon mitt i den snabbaste och mest omfattande sociala omvälvning som hon kanske någonsin har upplevt under sin historia och där hon brottas med att hitta en väg för att hjälpa människorna i deras mest existentiella svårigheter rörande äktenskap och familj. Här ligger kyrkans kris och dilemma där hon mödosamt och under stora svårigheter söker efter lösningar.

Har biskopssynoden då misslyckats med sin uppgift? Stickordet ”besvikelse” återkom inte bara i presskommentarer utan var också att utläsa av enskilda synodmedlemmars yttranden. När man emellertid nu i efterhand granskar synodens ”propositiones” (förslag) borde man kanske differentiera omdömet.

Brister – och ansatspunkter till nya krafttag

Vi har pekat på synodens begränsade möjligheter. Men det fanns dessutom också vissa metodiska brister. Tänkvärda förarbeten från regionala biskopskonferenser (Brasilien, USA, Kanada, England och Frankrike) som intensivt hade förberett synoden, eller exempelvis ett omfattande material från ett panafrikanskt symposium om familjen, framlades inte direkt som studiematerial för synoden. Omröstningarna om de framlagda ”propositiones” skedde med så kort varsel att varken en plenardiskussion eller ens ett fördjupat studium av dokumentet var möjligt.

Därtill kom onekligen även vissa sakliga brister. En svårdefinierbar rädsla att uppfatta kyrkans lära som något som inte utesluter ett fördjupande och därmed ofta en nyformulering av trosläran – det som katolsk teologi kallar en autentisk läroutveckling under historiens gång – blockerade vägen för ett modigt sökande efter nya vägar för att bemöta dagens krissituation. Så hände det exempelvis att en i ett första utkast klart formulerad tanke senare försvagades. Den var en upprepning av Humanae vitce ls lära. Samtidigt bad man läroämbetet å synodens vägnar om en ytterligare och mera organisk och syntetisk framställning. Och utkastet tillfogade att pilgrimskyrkan i ödmjukhet borde göra en sådan undersökning för att så småningom djupare kunna penetrera och förklara den nedärvda sanningen (propositio 23). 1 den slutgiltiga texten nöjde man sig med en ”inbjudan till teologerna” att mera omfattande förklara kyrkans lära trots att redan Paulus VI i ett tal den 31 juli 1968 hade antytt att även kyrkans läroämbete kanske borde återkomma till ämnet med en fullare, mera organisk och syntetisk framställning.

När man söker efter motiven för denna rädsla måste man nog medge: Inför helt nya livsmönster som har uppkommit, där sexuallivet mer och mer skiljs från fortplantning och äktenskap, där vid sidan av äktenskapet andra samboendeformer blir allt vanligare, där kvinnan ensam bestämmer över det spirande livet, där äktenskapets oupplöslighet principiellt och praktiskt är ifrågasatt och där familjen från olika håll utsätts för enorma påfrestningar, står kyrkan inför en dubbel svårlöst uppgift: hon skall motstå tidens trender och i sin förkunnelse ansvara för en oavkortad kristen tro, men samtidigt skall hon urskilja tidens autentiska tecken och därifrån söka vägar för att hjälpa människorna i äktenskapets och familjens påfrestningar. Man kräver onekligen för mycket om man i ett sådant läge från kyrkan förväntar sig lättköpta lösningar.

Å andra sidan upptäcker man vid en närmare granskning av synoden och dess resultat onekligen något som kan betecknas som ansatspunkter till nya perspektiv och som i framtiden förhoppningsvis kan leda till nya lösningsförsök i åtskilliga särskilt trängande frågor.

Redan det faktum att den spänning som råder mellan trohet mot Kristi evangelium och den faktiska situationen så öppet kom i dagen är en förblivande utmaning till kyrkans kreativitet att söka efter nya lösningar på äktenskapets och familjens kris. Man har intrycket att en diskussion på kyrkans officiella nivå inte kommer att avstanna i framtiden heller.

För att erkänna Guds vilja i kyrkans nuvarande pilgrimssituation börjar synodens arbetspapper i sina förslag (propositiones) med ett tänkvärt kapitel om trosmedvetandet i kyrkan, om tidens tecken som skall urskiljas och om en gradvis pedagogisk uppfostran till ett fullt kristet liv i enlighet med evangeliet. Här finns onekligen nya infallsvinklar för att övervinna ett ensidigt ”deduktivt” betraktelsesätt och komplettera den med en ”induktiv” metod som kan få stor betydelse. Den är inte längre präglad av moraliska ”fördömanden” utan i första hand av pastoral omsorg, exempelvis vid omgifte efter skilsmässa. Även om synoden anser att tillträde till eukaristin i sådana fall inte är tillåtet önskar den dock att de österländska kyrkornas s.k. ”oikonomiaprincip” som medger omgifte i särskilda fall närmare borde undersökas.

Hittills har gällt som praktiskt taget självklar princip, att giltigt döpta alltid ingår ett sakramentalt äktenskap. Synoden däremot fastslår att en vigsel som enbart uppfattas som en mänsklig-samhällelig högtid och där t o m en grundläggande vilja saknas att bejaka kyrkans tro inte kan anses vara ett sakramentalt äktenskap. I våra avkristnade förhållanden synes detta vara ett viktigt steg.

Åtskilliga andra formuleringar i synodens arbetspapper och i dess förslag väcker vårt intresse:

– att de inte längre enbart talar om den äktenskapliga ”akten” (usus matrimonii) utan om den ”äktenskapliga kärleken” (amor conjugalis) som skall vara öppen för livets fortplantning.

– att Humanae vitae 1968 angående konsekvenserna av det kontraceptiva samhället utan tvekan var ett klarsynt och rentav ”profetiskt” budskap. ”Ingen kan ju längre betvivla att de nya preventionsmetoderna bidrar till att allvarligt undergräva äktenskapets ställning och familjens stabilitet” (Signum 7:200).

– att synoden klart skiljer mellan kontraceptiva åtgärder och det spirande livets utsläckande. För det senare görs ”de hemliga förföljarna av livet” ansvariga (insidiatores vitae)

Därutöver insisterar synoden på en ”global syn” på äktenskapet och familjen där också skapandet av de yttre villkoren för deras bestånd och stabilitet är av yttersta betydelse. ”Synoden förbiser inte den utomordentligt svåra och bekymmersamma situation i vilken så många kristna makar befinner sig. På grund av sina begränsade krafter och sakliga svårigheter känner dessa sig icke i stånd att uppfylla kyrkans etiska normer” (prop. 24). Man skulle önskat att synoden hade kompletterat denna framställning med en tanke om det ansvariga samvetsavgörandet som yttersta norm för allt personligt handlande – en tanke som Johannes Paulus II sedan dess under sin tysklandsresa nyligen uppenbart helt medvetet har tillfogat.

Ett steg på vägen

Trots allt framstår den senaste synoden som ett steg framåt. Det kommer att bli inte minst för kyrkan en smärtsam väg full av påfrestningar. För de kristna familjerna är det en utmaning till att djupare bli medvetna om sin kallelse (jfr de kanadensiska biskoparnas budskap).