Ecce homo

Det är människans storhet att hon sträcker sig mot det som är utanför det bestående. Människan överskrider människan med oändlighetens mellanskillnad. Hennes elände är det att hon erfar sig ohjälpligt bunden i den bestående verkligheten. ”Endast ett rö, det bräckligaste i världen, är människan . . . Världsalltet behöver ingalunda rusta sig för att förinta henne: en vindfläkt, en vattendroppe räcker för att döda henne.” Men just i detta sitt elände blir människan än en gång medveten om sin storhet. ”Människans storhet är stor, därför att hon inser sitt elände. Ett träd vet inget om sitt elände. Alltså: eländig är bara den som känner sig eländig. Men det är storhet att veta att man är eländig” (Pascal). Detta är ett förvånansvärt påstående och tillika en upprörande sats. Stick i stäv med alla anspråk på ogrumlad, sorglös lycka, anspråk och förväntningar som oavbrutet frammanas av den moderna reklamen, påstås det här att sann mänsklig storhet ligger i lidandet. ”Hur djupt människor kan lida bestämmer nästan deras rangordning” (Nietzsche).

Människans tillvaro är med andra ord platsen mellan extremerna. Människan är gränsvarelsen (Thomas av Aquino) mellan natur och nåd, mellan tid och evighet, mellan Gud och världen. ”Människan är repet mellan djur och övermänniska – repet över avgrunden. En farofylld övergång, ett farofyllt på-väg, ett farofyllt tillbakablickande, ett farofyllt rysande och dröjande på vägen. Det stora i människan är att hon är en övergång och en undergång” (Nietzsche). På grund av sin mellanställning mellan extremerna är människans väsen i grunden tvetydigt. Med orden ”det är mänskligt” kan man mena det nedrigaste och det lägsta. Alla möjliga svagheter och laster gäller som mänskliga. Med ordet ”mänsklig” avser vi likväl också det högsta i vår värld: storsinthet, hängivelse, förståelse, barmhärtighet, förlåtelse. Så förblir människan en gåta och en hemlighet. ”Mycket är sällsamt, intet sällsammare än människan” (Sofokles).

I denna öppenhet och obestämdhet ligger grunden till mänsklig frihet. Men människan kan inte stanna kvar i denna öppenhet och tvetydighet. När hon blickar ned i sina egna möjligheters avgrunder grips hon av ”frihetens svindel” (Kierkegaard). Hon grips av ångest och hon försöker hålla sig till det ändliga, synliga, fattbara och beräkneliga. Hon väljer därmed det intiga och faller själv offer för intigheten (jfr Rom. 8:20). Människan och människorna som möter oss konkret och som är vi själva har för länge sedan gjort sig till främlingar för sin storhet och bestämmelse. Detta främlingskap vilar som ett ofrånkomligt öde över oss, som tragedin vet att berätta. Alla försök att av egen kraft komma undan denna situation är dömda att misslyckas. Eftersom vi alla står under orättfärdighetens, våldets, hatets och lögnens villkor måste vi tillgripa våldsamma medel att återställa rätta ordningen. I varje ny ordning vilar dock redan fröet till förbittring och våld. Vi är inneslutna i en verklig häxcirkel av skuld och hämnd, orätt och vrede. Ett kvalitativt språng, ett principiellt nytt utgångsläge måste till, något som inte kan härledas ur det nuvarandes villkor.

Här står vi inför människans djupaste hemlighet och egentliga paradox. Erfarenheten av storheten är knuten till erfarenheten av eländet. Därför kan människan aldrig av egen kraft gripa om sin storhet. De linjer som avgränsar hennes existens går inte att rita ut. De korsar varandra och gör hennes tillvaro till en motsägelse. Vad är då människan? En torso, ett fragment? Har antik och modern tragedi, antik och modern skepsis sista ordet?

Där man tar människans elände och storhet på allvar, där varken hopp eller förtvivlan görs till absoluter, där man med andra ord försöker att göra den ena och hela människan rättvisa, där måste också gudsfrågan öppet uttalas. Att mena att den moderna världen gör religionen alltmer överflödig är alltför ytligt. Just vår moderna civilisation lär av alla tecken att döma i en hittills oanad utsträckning väckas till nytt religiöst hopp, efter allt det lidande som den själv iscensatt. Religionens själ är ju ingenting annat än ”längtan efter det annorlunda” (Horkheimer), det som framträder på det yttersta djupet av den dialektiska rörelsen mellan storhet och elände. ”Ur otillfredsställelsen med det jordiska ödet öser erkännandet av ett transcendent väsen sin främsta kraft . . . I religionen är otaliga generationers önskningar, längtan och anklagelser nedlagda” (Horkheimer). ”Det enda sättet att inför förtvivlan bedriva en ansvarig filosofi skulle vara försöket att betrakta alla ting så som de skulle te sig utifrån återlösningens synvinkel” (Adorno). Endast Gud, som håller all verklighets villkor i sin hand, kan förändra denna verklighet utan att göra våld på den; endast Gud, Herre över liv och död, kan ännu i dödens vanmakt inge hopp mot allt hopp (Rom. 4:18). Därför gränsar människans hemlighet djupast sett till Guds hemlighet. Hon är ”den fattigdom som är hänvisad till fullhetens hemlighet” (Rahner).

Den kristna bekännelsen till Jesus Kristus betyder inget annat än att i honom har en gång för alla och likväl på ett för alla tider giltigt sätt människans hemlighet, hennes storhet och elände, blivit till grammatik, till uttryckssätt för Guds hemlighet. Inte som om vi skulle kunna härleda uppfyllelsen av människans längtan och hopp ur denna längtan och detta hopp; människans hemlighet vore då ointressant, och djupet i Guds hemlighet skulle förbli underskattad. Vi kan antingen i tro erkänna eller i otro förneka budskapet om Jesus Kristus som det faktiska svaret på frågan om vår mänsklighets hemlighet. Varje argumentation måste här anta karaktär av appell, av tilltal och övertygelse. Det övertygande i Jesu Kristi gestalt och budskap är ändock att det utgår såväl från människans storhet som från hennes elände. Ja, i Jesus Kristus, och först i honom, visar sig den djupaste innersta meningen i människans storhet och elände. ”Det är för människan lika viktigt att veta det ena som det andra; det är lika farligt för människan att känna Gud utan att känna sitt elände, som att känna sitt elände utan att känna återlösaren som förmår att hela hennes elände. Känner man bara det ena, så leder detta antingen till filosofernas inbilskhet, de som känner Gud men inte sitt elände, eller till ateisternas förtvivlan, de som känner sitt elände utan återlösaren.” Genom Jesus Kristus kan människan dock erkänna såväl Gud som sitt elände (Pascal). Denne Jesus från Nasaret är som torterad, bespottad, förbannad och oskyldigt mördad symbol för alla ”förnedrade och skymfade” (Dostojevskij).

I det huvud som är ”blodigt, sårat” visar sig också Gud som ”människornas Gud” (Hebr. 11:16). Så måste man med Schelling använda den definition, som Anselm av Canterbury ville ge av Gud, på korset: korset är det, än vilket inget högre kan tänkas. Det är den enda möjliga definitionen av Gud och människan.