Den svenska kyrkokampen

Författaren F J Nordstedt har skapat sig ett namn som en originell och otidsenlig romanförfattare. Vi hade anledning att behandla detta författarskap i Signum 1980:4. Men bakom pseudonymen finns, som nu är allmänt bekant, en Svenska kyrkans präst, Christian Braw. Vid sidan av romanerna har han publicerat åtskilliga artiklar i kyrkliga och teologiska ämnen, främst i Svensk Pastoraltidskrift.

Nu har Braw/Nordstedt fått möjligheten att på vårt största förlag ge ut en samling uppsatser under rubriken I kampen. Det mesta i boken har tidigare i något annan form varit publicerat. Men att för en förhoppningsvis större läsekrets framlägga den kyrkliga oppositionens, de bekännelsetrognas, sak, kräver rimligen ett helt annat handlag än att skriva för den inomkyrkliga debatten. Braws gestaltande förmåga och författarhandlag kunde göra honom skickad att tränga över gränserna och ge röst åt en meningsriktning, som haft unika svårigheter att bli bedömd med rättvisa och oväld. Men det är svårt att tycka att han lyckats med denna pedagogiska uppgift. Ur denna synpunkt är den grundläggande bristen att Braw inte inskränker sig till att göra kyrkostriden begriplig för utomstående, utan dessutom samtidigt söker uppmuntra de egna att hålla ut.

Innan vi närmare presenterar Braws perspektiv på den svenska kyrkokampen, kan några allmänna påpekanden vara på plats. Det som nu händer i Svenska kyrkan är verkligen någonting helt exceptionellt. Någon motsvarighet till den åsiktsregistrering och den form av yrkesförbud som nu tydligen också omfattar kyrkoherdetillsättningar, finns inte i någon stor folkkyrka eller denomination i modern tid. Majoriteten vilseleder opinionen, när man försöker framställa motståndet mot kvinnliga präster i Sverige som något helt enastående, och därför extraordinära åtgärder fullt naturliga. Denna reform har ju införts eller diskuteras i en rad kyrkor, och i många av dessa finns ett fortsatt motstånd, men i samtliga fall har man funnit en modus vivendi och olika meningsriktningar behandlats som likaberättigade. Detta gäller oberoende om det är statskyrkor, som i Norge eller fria samfund som åtskilliga i USA. I debatten utanför Sverige har jag överhuvud inte sett tanken framförd, att den grupp som är i minoritet skulle drivas ur samfundet eller bort från sina tjänster.

Det helt enastående i den svenska situationen är alltså vad som händer nu eller förbereds för framtiden, däremot inte i och för sig beslutet av reformen. Insikten om detta har möjligen fördunklats av motståndarna själva, som gick ut så hårt med talet om övergrepp redan 1958, att det knappast går att höja rösten nu när något verkligt upprörande sker.

Anledningen till att det blivit så här, är givetvis flera. En är att just under senare tid jämställdheten utvecklats till en svensk överideologi, mera central än demokrati och respekt för oliktänkande. (Av allt att döma kommer vi inom kort att av samma skäl få än större problem med respekten för invandrarnas kulturmönster.)

En annan viktig orsak till eländet är att stat-kyrkaproblemet samtidigt varit aktuellt. De två frågorna har grundligt låst varandra. Risken för att en fri kyrka skulle vara mer generös mot de motsträviga än en statskontrollerad, har gjort att de bästa liberaler förordar massiva statliga ingripanden för att sedan möjligen kunna frige en ”renad” kyrka. En del som finner statskyrkosystemet orimligt och destruktivt för Svenska kyrkan är tydligen beredda att ”offra” oppositionen för att få kyrkan fri.

”Legalt” och ”frivilligt”

En av anomalierna som följt på det föråldrade statskyrkosystemet är tudelningen av Svenska kyrkan i legala resp. frivilliga aktiviteter och organ. De förra är reglerade i lag och mer eller mindre direkt beroende av statsmakterna. Dit hör församlingsorganisation och prästtjänster, biskopar, domkapitel, kyrkomöte, etc . . . Den frivilliga sektorn inrymmer centrala kyrkliga organ som Centralrådet och Missionen, ekumeniken och ungdomsarbetet, stiftsråd etc. En fri kyrka skulle givetvis komma att bygga vidare på denna frivilliga sektor, delvis av folkrörelsekaraktär, som redan finns.

På den legala sektorn sprider sig åsiktskontroll och yrkesförbud, och de statliga myndigheterna biträds alltmer villigt av domkapitlen. Däremot råder på det frivilliga området ingen åsiktsdiskriminering, och ledande poster på Centralråd, Svenska Kyrkans Mission och liknande tillsätts efter förtjänst, inte efter parti. Svenska kyrkans ungdomsrörelse fungerar alldeles som andra liknande, och på grund av intresse och insatser har det högkyrkliga inflytandet varit påtagligt, och RKU har vägrat att diskriminera oppositionen. Angrepp har förekommit mot dessa ”demokratiska” förhållanden under hänvisning till den diskriminering som råder inom den legala sektorn. Situationen har onekligen sina poänger; krafter i Svenska kyrkan vill likrikta den del av kyrkan som fungerar som en fri folkrörelse med hänvisning till att statsmakterna i demokratins namn bedriver åsiktsdiskriminering i den del av kyrkan som är ”legalt” reglerad.

Vad de högkyrkliga eller bekännelsetrogna nu råkar ut för, erinrar ju främst om den gamla överhetskyrkans försök att kväsa pietister och annat väckelsefolk med administrativa åtgärder, gärna utförda av den ”världsliga armen”. Åtskilliga synes mena att ett ”synodplakat” skulle sitta fint.

En analys

Vad som händer med de oppositionella i Svenska kyrkan är med internationella och historiska mått något mycket märkligt, som verkligen behöver en analys. Men man måste fråga sig om valet av Tage Lindboms ideologikritik är det lämpliga instrumentet.

Det valda perspektivet leder till att i kyrkostriden folksuveränitetens, dvs. demokratins, princip sätts emot kyrkans anspråk på att lyda Gud mer än människor. Den fråga som omedelbart infinner sig är om Braws syn på kyrkans roll överhuvud är möjlig i en modern demokratisk stat och i ett pluralistiskt samhälle. Få saker torde gagna Kyrklig Förnyelse mindre än att få sin samhällssyn tolkad som något slags reaktionär dröm. Och här företräder ju heller inte Braw hela sin meningsriktning. Den i boken omnämnde Dag Sandahl brukar göra sina samhällsanalyser utifrån Althusser. Eftersom jag själv anser att kyrkan självklart bör bejaka det pluralistiska samhället, och ta på sig ”politiska” uppgifter, då ingen annan kan tala för de förtryckta, är den grundläggande kritiken mot den moderna staten mig främmande. Däremot kan man givetvis peka på de moment, där svensk överideologi hotar pluralismen och respekten för andras övertygelse eller kulturmönster. Det är inte svårt att utifrån denna förutsättning kritisera statsmaktens övergrepp mot den kyrkliga oppositionen. Särskilt bisarr blir denna ”fördemokratiska” uppfattning, när Braw s. 171 finner det klarsynt av Keble och Newman att de tog upp striden ”i en mycket liten fråga, den om de irländska biskopssätena. De förmådde se denna lilla fråga insatt i sitt stora sammanhang.” Vid denna tid, 1833, var den engelska koloniala överklassens anglikanska kyrka statskyrka på Irland, medan den katolska var mer eller mindre kriminaliserad. Det gällde alltså indragningen av några biskopssäten, sinekurer i områden med minimal anglikansk befolkning. Varför inte lika gärna berömma ”banbrytaren” E G Bring för hans tappra motstånd på 1850-talet mot avskaffandet av konventikelplakatet och bibehållandet av landsförvisningsstraffet för svenskar som avföll till baptism eller katolicism?

Från Tredje Riket

Men givetvis finns det också avsnitt i boken, som man läser med nöje och uppskattning. Braws bilder ur den svenska högkyrklighetens historia är välskrivna, även om de knappast bjuder på något nytt. Det positiva omdömet kan knappast utsträckas till kapitlet Vårt katolska arv. De mest originella bidragen är de som behandlar tyska gestalter och förhållanden. Särskilt tjänar kapitlet Från Tredje Riket till att korrigera mytbildningen kring Hitlers kyrkliga hjälptrupper. Deutsche Christen var ju minst av allt några reaktionära baksträvare, vilka ville låta den världsliga makten hållas i fred på det politiskt-sociala området. Tvärtom företrädde de en folklig kyrka, i takt med samhällsutvecklingen. Honnörsord var folkmission och socialetik. De fångade upp den samtida revolutionära vågen, Hitlers ”Volkserhebung”, och ställde kyrkan på barrikaderna i folkets kamp. Det var just denna ambition som gjorde dem till medlöpare. Om man hanterar den med varsamhet, kan den tyska situationen som i Notstand skapade Bruderräte och Bekenntnissynode, lämna vissa tänkvärda paralleller till utvecklingen i Sverige. Däremot är det svårt att finna någon mening med att tala om diskrimineringen av den kyrkliga oppositionen som en ”judefråga”.

Resonemangen kring de ”bekännelsetrogna” grupperna i Svenska kyrkan är ganska skissartat. Även om de alla kan kalla sig ”bekännelsetrogna”, torde de lägga in högst olika betydelser i ordet, och fästa sig vid högst skilda delar av bekännelsen. Deras ”enhet”, i samarbetsorganet Kyrklig Samling, har sin bakgrund i att de i frågan om kvinnliga präster kommit på samma oppositionslinje. Men inte ens i ämbetsfrågan i allmänhet, som alltså endast är en detalj i bekännelsen, har de någon gemensam uppfattning. Ingen vill givetvis mena att frågan om kvinnliga präster är den viktigaste bekännelsefrågan, men är de ”bekännelsetrogna” överens om så mycket mera?

Den synnerligen torftiga polemiken mot katolska konvertiter måste vara tämligen ovidkommande och onjutbar för den intresserade utomstående. Kan verkligen någon utanför Kyrklig Förnyelse (eller ens innanför) finna annat än inskränkt partisinne och inkrökt provinsialism i påståendet att ”så få konversioner visat sig andligt fruktbara”? Det är helt konsekvent eftersom Braw tidigare konstaterat att ”Newmans övergång till Rom var en katastrof”.

Spekulationerna kring konversionens psykologi hade avgjort mått bäst av att stanna i skrivbordslådan. Dessutom är det ett strategiskt missgrepp att själv hänge sig åt billigt psykologiserande, när just detta är det mest motbjudande inslaget i kampanjen mot Braw och meningsfränder.

När F J Nordstedt bara är Christian Braw, kyrklig pamflettist, lever han knappast upp till romanförfattaren. Om I kampen skall ses som ett försök att för en större läsekrets kasta ljus över högkyrklighetens sak, måste boken i stort bedömas som ett misslyckande. Givetvis skall ingen annan lastas för detta. Den överraskande primitiva antikatolska polemiken kan rimligen inte tjäna till att hålla dem kvar i Svensk kyrkan vilkas problem är, om de där kan leva och bekänna den katolska tro de redan omfattar.

Det är verkligen något oerhört som sker, om man på allvar kommer att söka använda legala sanktioner för att framtvinga gudstjänstgemenskap, och utvidga åsiktskontroll och yrkesförbud. Men detta låter sig bäst förstås som en märklig kollision mellan överideologi och pluralism. Däremot är det inte alldeles lätt att se vad det direkt har med folksuveräniteten att skaffa. Ur pedagogisk och strategisk synvinkel är Tage Lindbom i detta sammanhang ingen självklar vägledare.