Efter Gulfkriget

Till mina kära muslimska bröder och systrar

”Varje år är det brukligt att det Påvliga rådet för interreligiös dialog sänder en hälsning å alla katolikers vägnar till er muslimer med anledning av den fest ni firar då fastan bryts vid slutet av ramadan-månaden. Detta år har jag beslutat att själv sända denna hälsning på grund av de sista månadernas tragiska verkningar av konflikten och kriget i Mellanöstern, samt det fortsatta lidandet som så många drabbas av.

Först och främst vill jag uttrycka min medkänsla och solidaritet med alla dem som förlorat sina anhöriga. Liksom ni muslimer tror, så är vi kristna fast förvissade i vårt hopp att de har vänt hem till Guds barmhärtiga dom. Måtte denna tid av sorg mildras

genom medvetandet om att Guds barmhärtighet och kärlek är utan gräns. Han ensam vet ’vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom’ (1 Kor 2:9).

Inför alla muslimer världen över vill jag uttrycka den katolska kyrkans beredvillighet att samarbeta med er och alla människor av god vilja för att hjälpa alla som blivit offer för kriget och bygga upp en varaktig fred, inte bara i Mellanöstern utan överallt. Detta samarbete i solidaritet med de värst drabbade kan bli en konkret grund för en uppriktig, djup och beständig dialog mellan troende katoliker och troende muslimer. Detta kan resultera i ökad ömsesidig kunskap och tilltro, samt visshet om att var och en överallt skall kunna bekänna sin tro fritt och uppriktigt.

Ni som har fullbordat den svåra fastemånaden enligt er religions föreskrifter ger därmed det moderna samhället ett välbehövligt exempel vad avser lydnad mot Guds vilja, betydelsen av bön och självdisciplin, samt asketisk enkelhet i användningen av denna världens goda. Vi kristna har också nyligen fullbordat vår årliga fastetid av bön och fasta. För oss är det en tid av ånger och rening. Det här är värden, som vi kristna och muslimer delar enligt vår respektive religiösa tro och tradition, och som vi erbjuder människorna såsom ett religiöst alternativ till lockelserna från makt, rikedom och materiell njutning.

De som tror på Gud och önskar tjäna honom går inte maktens väg, utan fredens väg. Det betyder ett fridsförbund med vår Skapare som uttrycks i att vi gör hans vilja; fred inom hela det skapade världsalltet genom att vi använder resurserna klokt och till allas bästa; fred inom den mänskliga gemenskapen genom att vi arbetar tillsammans för att skapa starka band av rättvisa, broderlighet och samförstånd i vårt samhälle; frid i hjärtat hos alla människor som vet från vem de har kommit, varför de är på denna jord och till vem de en dag skall återvända. Mina muslimska bröder och systrar, vid denna fest är vår bön att Gud skall ge sin fred till er och till alla som vänder sig till honom i bön. Medan krigets fasor ännu är på våra näthinnor och fortsätter att orsaka lidande för människor i så många delar av världen, är kanske en reflexion över de realiteter, som ligger bakom kriget, berättigad, t.o.m. vid den här tidpunkten, då ni glatt firar er fest. Vi måste alla noga studera orsakerna till kriget, så att vi kan lära oss effektivare sätt att undvika det. Orättvisa, förtryck, angrepp, begär, ovilja att gå in i dialog och förhandla, brist på förlåtelse samt hämndlystnad är bara några av de faktorer som får människor att vika av från den väg Gud önskar att vi skall följa här på denna jord. Vi måste alla lära oss att känna igen dessa inslag i våra egna liv och i samhället, samt finna vägar för att övervinna dem. Endast när enskilda individer och grupper förbinder sig till denna fostran för fred kan vi bygga en värld av broderskap och enhet, befriad från krig och våld.

Jag vill avsluta min hälsning till er med orden från en av mina företrädare, påven Gregorius VII, som år 1076 skrev till Al-Nasir, den muslimske härskaren över Bijåya, det nuvarande Algeriet:

’Gud allsmäktig, som vill att alla skall bli frälsta och ingen gå förlorad, uppskattar mest att vi älskar honom och därefter vår medmänniska, och det vi inte vill att andra skall göra oss skall vi inte heller göra dem. Ni och vi är skyldiga varandra denna kärlek, särskilt därför att vi tror på och bekänner oss till en Gud, fastän obestridligen på olika sätt, och dagligen prisar och ärar honom, världens Skapare och härskare över denna värld.’

Dessa ord som skrevs för nära tusen år sedan uttrycker vad jag känner gentemot er idag, när ni firar Id al-Fitr, festen vid avslutningen av fastan. Må Gud, den Högste, fylla oss med sitt barmhärtiga kärlek och fred!”

Övers. Katrin Åmell